Arkiv noveller veckorna 36-52 2013

Vecka 52

Edgar Wallace (1875-1932) var sin tids främste hackskrivare, som spottade fram texter utan uppehåll. Han författade oerhört populära texter, däribland ”The Chobman Affair”, en verklig klassiker, där han demonstrerar sin halsbytande förmåga strukturera en intrig.

 Julintermezzo i London

 Av Edgar Wallace

 Det fanns en man med kvinnotycke, särskilt hos sådana kvinnor, som inte utexaminerats i erfarenheter av mer världsligt slag. Han hette Alphonse Riebiera och han utgav sig för att vara spanjor, fast hans pass var utfärdat av en sydamerikansk republik. Ibland tog han fram ett visitkort på vilket det stod:

LE MARQUIS DE RIEBIERA

men det inträffade bara vid särskilda tillfällen.

Han var ung, hade olivfärgad ansiktsfärg, felfria drag och visade upp två rader skinande vita tänder när han log. Han fann det praktiskt att ändra sitt utseende. Till exempel: när han var hyrdansör bland personalen på ett egyptiskt hotell, bar han små polisonger, som lustigt nog överdrev hans ungdomlighet. På kasinot i Enghien, där han på något sätt tillskansade sig befattningen som croupier, var han försedd med en liten svart mustasch. Lugna, sansade och fantasilösa åskådare till hans många äventyr var irriterat förbluffade över att kvinnor alls talade med honom, men så är det också allmänt bekant att vilken i som helst, inte minst fantasilösa män, inte kan upptäcka några attraktiva kvaliteter hos framgångsrika älskare.

Och ändå. De mest osannolika kvinnor förtrollades av honom och fick ångra det.

Det kom så en tid, då han blev stamgäst på de spelkasinon där han varit den mest ödmjuke och minst tilltrodde tjänaren, en tid då han levde kungligt på hotell, där han en gång varit hyrdansör för ett visst antal piastrar per dans. Diamanter fastnade på hans fläckfria skjortbröst, söta manikyrister vårdade hans naglar och erhöll arvoden som var större än hans tidigare danspartners smugit in i hans hand.

Det finns en viss kategori simpla män som spelar ändlösa dominospel i de billigare kaféerna som existerar i överflöd på den icke fashionabla sidan av Seinen och som är häpnadsväckande nyhetscentra. De vet hur de underligaste individer lever och de var mycket rakt på sak när de diskuterade Alphonse. De kunde berätta för en, fast Gud vet var de fick tag i upplysningarna, att feta, rekommenderade brev kom till honom i hans våning på Boulevard Haussmann. Rekommenderade brev fyllda med sedlar och förtvivlade brev som i princip lät så här (dessutom på olika språk): ”Jag kan inte skicka mer – det här är sista gången.” Men de skickade mer.

Alphonse hade byggt upp en välorganiserad affärsrörelse. Han kunde resa till London eller Rom eller Amsterdam eller Wien eller Aten och anlända till sin destination i sovvagn, åka till det bästa hotellet, hyra en lyxsvit – och telefon. Vanligtvis hade han ett avtalat möte med den olyckliga damen, som var tårdränkt, hysteriskt ursinnig, bitter, förolämpande, men alltid lönsam. För när Alphonse läste utdrag ur de brev de skickat honom under den stora romansens dagar och talade om för dem hur stor deras makes inkomst vari pund, lire, franc eller gulden, så omprövade de sitt beslut att berättaallt för sina män och Alphonse återvände till Paris med sin tilldelning.

Sådan var hans metod vad gäller de större villebråden. Ibland kungjorde han sitt besök med ett diskret formulerat brev, som onödiggjorde personlig hänvändelse.

Han var inte särskilt rädd för makar eller bröder. Den filosofi som han utvecklat utifrån sina erfarenheter hade fått honom att förakta den mänskliga naturen. Han trodde att de flesta människor är fega och lever i fruktan för sina liv och i ännu större fruktan för sitt anseende. Han bar med sig två försilvrade revolvrar, en i vardera bakfickan, De hade snyggt damaskförsedda pipor och kolvar av elfenben snidade så att de 1iknade nymfer. Han köpte dem i Kairo från en man

som smugglade kokain från Wien.

Alphonse bokförde att tjugotal ”klienter” och skrev in nya när tilIfälle  gavs.

Av dessa tjugo var fem guldgruvor (han uppfattade dem på det viset), de övriga var silvergruvor.

Det fanns en silvergruva som bodde i England, en mycket förtjusande med sorgset utseende, som var lyckligt gift bortsett från när hon tänkte på Alphonse.

Hon älskade sin man och hatade Alphonse intensivt och vanmäktigt. Då hon hade egen förmögenhet kunde hon betala – och därför betalade hon.

Så i ett utbrott av desperat uppror skrev hon följande: ”Detta är sist etc.” Det roade Alphonse. Han avvaktadetill september nästa nästa utbetalning förföll, men den kom inte. Inte heller i oktober och november. I december skrev han till henne. Han ville inte resasa till England i december eftersom England då är mycket dystert och dimmigt och det var mycket trevligare i Egypten. Men affär var affär.

Hans brev nådde adressen när kvinnan som det var adresserat till besökte sin tant på Long Island. Hon var född amerikan. Alphonse hade inte skrivit svar på något brev från henne. Hon hade avseglat till New York och kände sig säker.

Hennes man, som hade samma initialer som hustrun, öppnade brevet av misstag och läste igenom det mycket noga. Han var ingen idiot. Han uppfattade inte kvinnan han dyrkade som en utstött. Vad som hänt innan de gifte sig var hennes sak – det som hände nu var hans.

Och han förstod dessa hennes vilda drömmar och hennes vilda, okontrollerade gråtande av ingen anledning alls och han visste vad framtiden hade i beredskap för henne. Han for till Paris och gjorde förfrågningar. Han sökte sitt umgänge hos de simpla män som spelar domino och hörde mycket som var intressant.

Alphonse anlände till London och ringde från en telefonkiosk. Han fick ett maskinskrivet brev som avtalade ett möte på onsdagen. Det var naturligtvis ett hemligt rendezvous. Affären föreföll helt normal.

Han fördrev väntetiden på ett behagligt sätt, köpte en ny bil av märket Spanza, senaste modellen, ordnade dess hemtransport till Paris och roade sig i mellantiden med att köra omkring med den.

Vid den avtalade timmen anlände han, knackade på dörren till huset och släpptes in … Riebiera, grön i ansiktet och med knän som skakade gav upp sina båda utsmyckade pistoler utan strid —

Klockan åtta på julmorgonen kallades kommissarie Oakington från sin varma säng av ett telefonsamtal och delgavs nyheten. Ett mjölkbud som körde över Chobham Common hade sett en bil som stod lite vid sidan av vägen. Det var uppenbarligen en ny bil och den måste ha stått där hela natten. Det var sju centimeter snö på taket och bredvid karossen fanns gröna ormbunkar. En fängslande anblick för en mjölkutkörare, som klockan sju en vintrig morgon inte hade några andra tankar än att uppfylla sina kunders behov så snabbt som möjligt och återvända hem så tidigt som möjligt till sitt eget hem och den feststämning och festmåltid som hörde samman med dagen.

Han klev ur forden han körde och klampade genom snön. Han såg en man som låg med huvudet ned och som höll en försilvrad revolver i sin gråa hand. Han var död. Och sedan fick den skrämde mannen syn på ännu en man. Dennes ansikte var osynligt. Det låg under en tjock mask av snö som fick det plågade ansiktsuttrycket att te sig groteskt och otäckt.

Mjölkmannen rusade tillbaka till sin bil och körde mot polisstationen.

Mr Oakington var på plats inom en timme från det han tillkallats

Det var ett dussin poliser grupperade kring bilen och skepnaderna i snön. Tack

och lov hade reportrarna inte anlänt.

Sent på eftermiddagen blev en man som kunde vara till hjälp i ett ögonblick av djup förvirring uppringd av kommissarien.

Archibald Lenton var den mest lovande junioren advokatsamfundet haft på åratal. Samfundet höjer sin känsliga näsa gentemot jurister som intresserar sig för kriminalfall och undviker all annan praktik. Men Archie Lenton överlevde sina kollegors outtalade ogillande och när han koncentrerade sig på den vulgära sidan av lagen var han både en framgångsrik advokat och en auktoritet på vissa typer av brott, för han hade skrivit en lärobok som ansågs auktoritativ.

En timme senare satt han i kommissariens rum på Scotland Yard, och lyssnade på historien.

”Vi har identifierat båda männen. Den ene är utlänning, en man från Argentina, som av hans pass att döma heter Alphonse eller Alphonso Riebiera, Han bor i Paris och har varit här i landet i unge lär en vecka.”

”Välsituerad?”

”Mycket, skulle Jag vilja säga. Vi fann omkring tvåhundra pund i hans ficka. Han bodde på Nederland Ilotol och köpte så nyligen som i fredags en bil för tolvhundra pund, som han betalade kontant. Det är bilen som stod nära kroppen. Jag har talat med Paris och han misstänks där för att vara en utpressare. Polisen har genomsökt och förseglat hans våning, men fann inga dokument av något slag. Han är tydligen den sorts man som har sin affärsverksamhet på fickan.”

”Han blev skjuten, säger du? Hur många gånger?”

”En gång. Genom huvudet. Den andre mannen dödades på exakt samma sätt. Det fanns blodspår inne i bilen, men inget annat.”

Mr. Lenton gjorde en notering på ett anteckningsblock.

”Vem var den andre mannen?” frågade han.

”Det är det märkligaste i sammanhanget – en gammal bekant till er.”

”Till mig? Vem i all världen – ?”

”Kommer ni ihåg en karl ni försvarade i ett mordfall – Joe Stackett?”

1 Exeter, du store tid, ja! Var det han?”

”Vi har identifierat honom med hjälp av fingeravtryck. Faktum är att vi var efter Joe – Joe han är expert på att stjäla bilar och kom ut ur fängelset för bara en vecka sedan. Han lyckades stjäla en bil i går morse, men övergav den efter en biljakt och slank mellan fingrarna på den rörliga polisstyrkan. 1 går kväll knep han en gammal bil från en försäljare av gamla bilar i Tooting. Han har inte setts sedan dess förrän han hittades på Chobham Common.”

Archie Lenton lutade sig bakåt i sin stol och stirrade tankfullt upp i taket.

”Han stal en Spanza – ägaren hoppade upp på fotbrädan. Det utbröt en strid—”, började han, men kommissarien skakade på huvudet.

”Varifrån fick han sin pistol? Engelska brottslingar bär inte vapen. Och det var inga vanliga revolvrar. Silverpläterade, elfenbenskolvar snidade som kvinnokroppar – båda identiska. Det fanns femtio pund i Joes ficka. De är i en nummerföljd som stämmer med vad vi fann i Riebieras plånbok. Om han stulit dem hade han tagit alltsammans. Joe skulle inte tveka att mörda, det vet ni, Mr. Lenton. Han dödade den gamla kvinnan i Exeter, fast han blev frikänd. Riebiera måste ha gett honom de femtio -”

Telefonen ringde. Kommissarien drog till sig den och lyssnade. Efter tio minuters samtal som vad Oakington beträffar inskränkte sig till ett dussin korta frågeställningar, lade han på luren.

”En av mina medarbetare har spårat bilens rörelser. Den sågs utanför ett hus i Tooting. Den stod där klockan nio och fyrtiofem och sågs av en brevbärare. Om ni vill tillbringa julkvällen med lite detektivarbete, kan vi gå dit och se på platsen.”

De anlände en halvtimme senare till huset i ett mycket respektabelt område. De båda detektiverna som stod och väntade på dem hade skaffat fram nycklar med inte gått in i huset. Huset var till salu och stod tomt. Det tillhörde två gamla ogifta damer, som lagt fastigheten i händerna på en fastighetsmäklare när de flyttade ut på landet.

Bilen utanför det tomma huset hade väckt brevbärarens intresse. Han hade inte sett några ljus i fönstren och drog slutsatsen att bilen ägdes av någon gäst på besök i huset intill.

Oakington öppnade dörren och tände ljuset. Underligt nog hade de gamla damerna inte låtit stänga av strömmen, fast de var ökänt snåla.

Korridoren var tom, bortsett från ett par pärldraperier som hängde från valv i taket. Det främre rummet var tomt. Det var i ett av de bakre rummen på bottenvåningen som de fann spår efter brottet. Det fanns blod på det nakna brädgolvet och askrester i den öppna spiseln.

”Någon har bränt upp papper – jag kände det när jag kom in i rummet”, sa Lenton.

Han gick ned på knä framför hällen och lyfte försiktigt upp en näve fin aska.

”Och det här har rörts om tills det inte fanns en tillräckligt stor askbit för att innehålla ett ord”, sa han.

Han undersökte blodavtrycken och gjorde en noggrann undersökning av väggarna. Fönstret var täckt med en lucka.

”Det hindrade ljuset från att tränga ut”, sa han, ”och skottljudet från att höras. Det finns inget annat här.”

Polismannen som inspekterade de andra rummen återvände med nyheten att köksfönstret brutits upp. Det fanns ett smutsigt spår på köksbordet, som stod under fönstret och ett enkelt försök att utplåna det. Bakom huset fanns en stor trädgård och bakom den en jordlott. Det var lätt att komma fram till och ta sig in i huset utan att väcka uppmärksamhet.

”Men om Stackett jagades av polisen, varför tog han sig då hit?” frågade han.

”Hans bil hittades övergiven inte mer än tvåhundra meter härifrån”, förklarade Oakington. ”Han kan ha tagit sig in i huset i hopp om att hitta något värdefullt och överraskats av Riebiera.”

Archie Lenton skrattade mjukt.

”Jag kan ge er en mycket bättre teori”, sa han och under större delen av kvällen nedskrev han omsorgsfullt och övertygande en ingående detaljerad rekonstruktion av brottet.

Redogörelsen finns fortfarande bevarad på Scotland Yard och det finns många högt uppsatta personer som kan gå ed på att den stämmer.

Och ändå var det någonting helt annorlunda som inträffade på natten den 24 december …

Gatorna var blaskiga. Körbanorna allra värst. Stacketts oansenliga lilla bil halkade och slirade oroväckande. Han hade varit på dåligt humör när han inledde sin hungriga strävan. Han blev vresig och hänsynslös i takt med att eftermiddagen gick utan att något dök upp som skingrade hans missnöje.

Förortens huvudgata var också packad. Spårvagnar sniglade fram. Deras klockor klingade patetiskt. Gatuförsäljare fick sina stånd blockerade från den ena änden till den andra på båda sidor om genomfarten. Där fanns bodar som var gröna och röda av järnekskransar och misskötta knippor av mistlar. Köttaffärer, skrovliga utropare som höll fram klumpar av råbiffkött och röt ut sina erbjudanden. Grönsaksdiskar, bås med staplar av tallrikar och koppar och tefat, pråliga karotter och glasvaror, som lyste i skenet från kraftfulla acetylenlampor.

Bilen sladdade. En krasch och ett rop. Krossat porslin har en oroväckande klang. Ett gallskrik från butiksägaren. Stackett rätade upp sin kärra och dök mellan en spårvagn och en dragkärra.

”Hej du där!”

Han vred om ratten, körde närapå omkull en polisman som försökte genskjuta honom och svängde in på en mörk sidogata med foten på gaspedalen. Han körde till höger och till vänster och till höger igen.

Här fanns en lång förortsväg. Husen stod monotont likadana på vardera sidan, ödsliga, fyrkantiga tegelhus där män och kvinnor och barn levde, betalade hyran och dog. En och en halv kilometer längre bort passerade han grindöppningen till en begravningsplats där folk fick vila, vilket var den enastående belöningen för att de överhuvudtaget levt.

Polissirenen hade förföljt honom mindre än en halv kilometer. Han hade kört förbi en polis som sprang i riktning mot sirenen – snutar oroade emellertid aldrig Stackett. En del av hans dåliga humör försvann i glädjen över anblicken av den springande polisen. Han stannade den lilla bullriga bilen vid sidan av vägen, gick ur och tände åter cigaretten som han så omsorgsfullt släckt, stirrade trumpet på den nedfläckade och bucklade stänkskärmen som darrade och skakade av motorns pulsslag.

Genom samma slaskiga gata kom en motorcyklist med omlindad haka och skyddsglasögonen dinglande om halsen. Han höll in sin skinande maskin nära den patrullerande polismannen och med ena foten i den leriga gatan som stöd höll han balansen och ställde frågor.

”Ja, sergeant”, sa polismannen. ”Jag såg honom. Han vek av därborta. Faktum är att jag tänkte ta honom för allmänfarlig fortkörning, men han stack.”

”Det är Joe Stackett”, nickade sergeant Kenton vid kriminalpolisen. ”En man med tunt ansikte och spetsig näsa?”

Den tjänstgörande polismannen hade inte sett ansiktet bakom vindrutan, men han hade sett bilen som han beskrev exakt.

”Stulen ur Elmers garage. Åtminstone påstår Elmer det, men han tillhandahöll den antagligen. Skrotfärdig kärra. Vart sa du att han stack?”

Polismannen pekade och sergeanten sparkade liv i sin motor och for puttrande bort på den mörka gatan.

Det var rena oturen att han missade Stackett – otur för alla, inklusive Stackett, som befann sig i upptakten till ett häpnadsväckande äventyr.

Efter att ha stängt av motorn, fortsatte han till fots. Cirka femtio meter bort fanns den breda öppningen till en väg som var av högre klass än alla han passerat. Även den dystraste förort har sitt lyxområde och här fanns villor som stod på egen mark, mycket stillsamma hus med farstukvistar och portallampor i smidesjärn och underligt färgade glas. Vidare finklippta gräsmattor och rosengårdar och två hus var inte varandra lika. Längst bort såg han ett rött ljus och hans hjärta tog ett glädjeskutt. Jul – det var trots allt jul med god mat och massor med dryck och andra uttryck för glädje och trevnad, som besynnerligt nog tilltalade Joe Stackett.

Till och med i mörkret såg det ut som en bil värd att stjäla. Han såg någon nära bilen och stannade. Det var svårt att säga i dunklet om personen vid bilen hade stigit in eller gått ur. Han hörde varken förardörren slå igen eller självstarten gnälla. Han kom en aning närmare, gick djärvt fram medan hans rastlösa ögon rörde sig från vänster till höger i spaning efter fara. Alla hus var bebodda. Klara ljus lyste upp fönstrens gardiner. Han hörde ljudet av respektabelt festande och två grammofoner som spelade dansmusik. Men hans blick återvände till den polerade limousinen utanför dörren till huset vid gatans slut. Det fanns inget ljus där. Det var totalt mörkt från vindsgaveln till markplanet.

Han skyndade på sina steg. Det var en Spanza. Hans hjärta tog ett skutt vid igenkännandet. För Spanza är en bil som man lätt kan sälja. Man kan få så pass mycket som etthundra pund för en ny en. De är populära bland euroasier och förmögna hinduer. Binky Jones, som var den bäste tjuvgodsgömmaren i London, skulle kontant betala honom inte mindre än sextio. Inom en vecka skulle bilen vara inpackad och på väg till Indien, där den skulle säljas med ansenlig vinst. Förarens dörr stod vidöppen. Han hörde motorns mjuka surr. Han gled in i förarsätet, stängde dörren ljudlöst och nästan utan ett pip rörde sig Spanzan framåt.

Det var en ny en, helt ny … minst etthundra pund.

Han fick upp farten och passerade slutet av vägen, kom ut på den breda vägen och kringgick den. Snart var han inne på en annan affärsgata, men han var för klok för att återvända mot London. Han skulle i stället ge sig ut på landet, arbeta sig runt kring Esher och komma in till London via Portsmouth Road.

Konsten att stjäla en bil innebär att så snabbt som möjligt lämna polisen bakom sig på den plats där bilen stulits och kanske omedelbart rapporteras stulen. Det gäller att köra till ett ”främmande” polisdistrikt, där stölden inte blir känd förrän efter flera timmar. Det kunde finnas alla möjliga biförtjänster. Det fanns ett stort bagageutrymme baktill och kanske lite krimskrams inne i själva bilen. Vid lämpligt tillfälle skulle han genomsöka bilen i lugn och ro.

För ögonblicket körde han mot Epsom i avsikt att vända och komma fram till omfartsleden vid Kingston. Det föll snöglop – snöblandat regn. Han slog på vindrutetorkarna och började nynna på en melodi. Omfartsleden vid Kingston var övergiven. Det var alldeles för obehagligt väder att ge sig ut i trafiken.

Mr Stackett funderade på vilket skulle vara det bästa stället att genomsöka bilen när han förnam ett obehagligt luftdrag bakom sig.

Han hade lagt märke till att det fanns ett skjutbart fönster som separerade baksätet i bilen från förarsätet. Nu hade det tydligen börjat glida.

Han höjde handen för att skjuta tillbaka det.

”Fortsätt köra. Vänd dig inte om. Då skjuter jag av dig skallen!”

Ofrivilligt vände han sig halvvägs om och såg den gapande mynningen på ett automatvapen och i sin upphetsning satte han foten på bromsen. Bilen sladdade från den ena sidan till den andra, slog halvt runt men hamnade rätt. ”Kör vidare, säger jag dig”, sa den metalliska rösten. ”När du kommer till Portsmouth Road svänger du och kör mot Weybridge. Om du försöker stanna skjuter jag dig. Är det klart?”

Joe Stacketts tänder skallrade. Han kunde inte artikulera ett ”ja”. Det enda han kunde göra var att nicka. Han fortsatte att nicka under nästan en kilometer innan han upptäckte vad han gjorde.

Inget vidare yttrande kom från baksätet tills de passerade kapplöpningsbanan. Då angav rösten oväntat en ny riktning: ”Kör till vänster mot Leatherhead.”

Föraren lydde.

De kom ut på en sträcka av stora vägen. Stackett, som kände väl till landet, insåg att platsen låg helt avsides.

”Sakta in, kör till vänster … det är ingen lutning där. Du kan släcka strålkastarna.”

Bilen rutschade och dunsade över den ojämna marken. Hjulen knastrade genom stånd av ormbunkar…

”Stanna.”

Dörren öppnades bakom honom. Mannen steg ut. Han slet upp förardörren.

”Kliv ur”, sa han. “Stäng av ljuset först. Har du pistol?”

”Pistol? Vad i helvete skulle jag ha pistol för?” stammade biltjuven.

Han var hela tiden fokuserad på den ljuskägla som kom från en mycket stark ficklampa som passageraren riktade mot honom.

”Du kommer som skickad av Försynen.” Han såg bara pistolen i handen, för främlingen höll den synlig i ljuskäglan.

”Titta inne i baksätet.”

Stackett tittade och kollapsade nästan. En gestalt låg instuvad i hörnet av ett säte – en mansgestalt. Han såg en sak till – en cykel som klämts in i bilen, ett hjul nuddade taket, det andra golvet. Han såg mannens vita anlete. Död! En smal, tämligen kort man med mörkt hår och en mörk mustasch, en utlänning. Det fanns ett litet rött hål i tinningen. ”Drag ut honom!” befallde rösten skapt. Stackett ryggade tillbaka, men en kraftfull hand sköt honom mot bilen.

”Drag ut honom!”

Biltjuven lydde med ansiktet fuktigt av kallsvett. Han satte händerna under armhålorna på den orörliga gestalten, drog ut honom och lade honom på ormbunkarna.

”Han är död”, gnällde han.

”Fullkomligt”, sa den andre.

Plötsligt släckte han ficklampan. Långt borta kom ett ljussken snabbt emot dem på vägen. Det var en bil på väg i riktning mot Esher. Den passerade.

”Jag såg att du kom just som jag fått in kroppen i bilen. Det fanns inte tid att återvända till huset. Jag hoppades att du bara var en vanlig fotgängare. När jag såg dig stiga in i bilen insåg jag ganska snabbt din böjelse. Vad heter du?”

”Joseph Stackett.”

”Stackett?” Ficklampan lyste upp hans ansikte igen. “Strålande! Kommer du ihåg Exeter Assizes? Den gamla kvinnan du slog ihjäl med en hammare? Jag försvarade dig!”

Joes ögon stod vidöppna.

Han stirrade förbi ljuskäglan på det suddiga gråa ting som var ett ansikte.

”Mr. Lenton?” sa han hest. ”Herre Gud, sir!”

”Du mördade henne kallblodigt för en liten futtig summa pengar och du skulle ha varit död nu, Stackett, om jag inte hittat en lucka i bevisföringen mot dig. Du trodde att du skulle bli avrättad, eller hur? Du kanske minns att vi i Exeter-fängelset pratade om falluckan som inte fungerade när de försökte hänga en mördare och den makabra tillfredsställelse du kände att få stå på samma lucka?”

Joe Stackett flinade illa till mods.

”Och jag menade det, sir” sa han, ”men man kan inte ställa en man inför rätta två gånger –”

Sedan föll hans blick på gestalten vid hans fötter – den lille välvårdade mannen med svart mustasch och ett rött hål i tinningen.

Lenton lutade sig över den döde mannen, tog fram en plånbok ur kavajens innerficka och plockade utan brådska fram tio fempundssedlar ur den feta sedelbunten.

”Stoppa de häri fickan.”

Han lydde och undrade vad för slags gentjänst han skulle avkrävas och undrade ännu mer varför plånboken med de värdefulla sedlama åter placerades i den döde mannens ficka.

Lenton såg tillbaka utmed vägen. Nu snöade det, riktig snö. Den kom i små flingor, föll så tätt att det såg ut som om en dimma lade sig över landskapet.

”Du lämpar dig utmärkt i det här – en man olämplig att leva. Detta är ett ödesmättat möte.”

”Jag vet inte vad ni menar med ödesmättat.”

Joe Stackett blev djärv. Han hade att göra med en jurist och en gentleman som, kriminellt sätt, var honom underlägsen.

Pengarna hade han tydligen fått för att hålla mun.

”Vad har ni gjort, Mr Lenton? Det är illa, eller hur? Den här killens död och –”

Sedan insåg han i ett slag situationens monetära värde och han blev genast modig.

”Det här jobbet kommer att kosta dig en hel del, gubbe lilla”, sa han och lät plötsligt sin hand fall till höften.

Han måste ha sett flamman som kom ur den andres hand. Han kan inte ha känt något, för han var död innan han låg och spretade över den andra kroppen på marken. Mr. Archibald Lenton undersökte pistolen i ficklampsskenet, öppnade bakstycket och stängde det igen.

Framåtböjd placerade han den intill handen på den lille mannen med den svarta mustaschen och lyfte upp Joe Stacketts kropp, drog den mot bilen och lät den falla. Han böjde sig ned, spände den alltjämt varma handen kring kolven på en annan pistol. Sedan tog han lugnt fram cykeln ur baksätet på bilen och bar ut den på vägen.

Den var redan vit av fin snö som föll i flingor.

Mr. Lenton satte upp och anlände till sitt hem två timmar senare, när klockorna från den lokala kyrkan spred sitt välljud.

Hemma väntade ett telegram från hans hustru.

”Godjul, älskling.”

Han var löjligt glad över att hon kommit ihåg att skicka hälsning – han var mycket fäst vid sin hustru.

The Strand Magazine, december 1930 ”The Chobman Affair” Översättning Bertil Falk

 Vecka 51/2013

Veckans novell är en bagatell i genren omöjliga brott, därtill i avsaknad av författare, för Lektyr glömde bort att ange författarnamnet. Vi vet inte om det var en svensk novell eller en översättning. Om någon läsare kan lösa gåtan så välkommen. Den publicerades 1945.

 

Karavanen som försvann

Av Anonym

Från ökenfortets platta tak såg öknen ut som ett stelnat hav. Så långt man kunde se syntes endast ändlösa vidder av blekgul sand, som skimrade som smält silver i månens gläns. Ett par lägereldar, kring vilka soldaterna satt och värmde sig och förtärde sin kvällsmat, kastade långa röda strimmor över sanden. Vid den närmaste dansade ett halvt dussin uniformerade senegaler under vilda åtbörder och häftiga gutturala tjut.

Plötsligt, som stampade ur tomma sandhavet, dök ett par ryttare upp i eldskenet. Deras finlemmade raskameler rörde oroligt sina vackra huvuden och smäckra halsar, medan ryttarna satt orörliga och tigande, insvepta i långa mörkblå mantlar. De var fem stycken och alla hade en blå slöja svept för ansiktet ända upp till ögonen, vilket gav dem ett egendomligt och hemlighetsfullt uttryck. De påminde mig på något sätt om rovfåglar.

Min värd, ökenfortets kommendant, iakttog med ett på samma gång roat och ironiskt leende min förvånade min, nar jag gapade på de mystiska främlingarna. Han blåste en askflaga från sin bländvita mässjacka och sade:

”Eh bien, monsieur … när man talar om trollen… där har ni några tuareger … det gåtfulla beslöjade folket, Afrikas aristokrater, Saharas rättmätiga ägare, världens samvetslösaste rövare, skickligaste tjuvar och mest framstående lögnare. Ett levande bevis för att jag har mina goda skäl, då jag bestämt avråder er från att välja någon av karavanvägarna till Timbuktu. Kanske skulle ni kunna komma fram med livet, om ni hade tillräckligt stark eskort men alldeles säkert inte med några av edra ägodelar i behåll. Res med flodbåten – den är här i övermorgon.”

”Min bäste kapten”, invände jag, ”jag har rest jordklotet runt utan att bli frånrövad så mycket som en blyertspenna. Jag underskattar ingalunda tuaregernas långfingrighet, men jag har nu en gång tänkt mig att få färdas till det romantiska Timbuktu längs någon av de berömda karavanvägarna, de ändlösa uråldriga vägarna, där män och kameler lastade med. guldstoft och kryddor, elfenben och bomull, hudar och strutsplymer under så många sekler dragit fram, dignande under en obarmhärtig sol.”

Den lille fransmannen ryckte på axlarna. Han kastade cigarrettstumpen över bröstvärnet och gjorde en gest ut över det ödsliga sandhavet.

”Ni ser öknen, monsieur. Flack, öde och tom, inte sant? Bara sand och sand. Inte ett busksnår, som skulle dölja en schakal en gång. Tror ni, att det skulle vara möjligt att stjäla låt oss säga tvåhundra fullastade kameler och föra dem i säkerhet till en stad vid kusten trehundra mil härifrån, medan snabba kameltrupper och ännu snabbare spaningsplan ideligen patrullerar varenda karavanväg?”

”Uppriktigt sagt – nej!”

”Det var vad ett band tuareger gjorde här om året i alla fall. Skulle det intressera er att höra den “fantastiska men sanna historien?”

”Naturligtvis!”

”Eh bien! Ni har hört talas om den stora marknaden i Timbuktu, som avhålls i januari varje år, inte sant? Under den vecka, som marknaden pågår, fördubblas stadens befolkning. Det kommer folk från halva Afrika till det ‘Svarta Mekka’ för att idka byteshandel. Och det förnämsta bytesmedlet heter salt. Detta kommer från gruvorna i Taudendi långt bort i Sahara. Karavanen som fraktar saltet till Timbuktu har att tillryggalägga en väg av inte mindre än fyra hundra kilometer och är den största, som färdas utefter någon afrikansk karavanväg, den består i vanliga fall av ungefär sextusen kameler, var och en lastad med tvenne saltblock. Den eskorteras av franskt kamelrytteri – våra s. k. meharistrupper – och även de infödda hövdingarna beskyddar den inom sina respektive områden. När den sedan återvänder norrut är den i stället lastad med hirs, ris, jordnötter, baobamjöl, kryddor, torkad fisk, antimon, bomull och guldsand. Men saltkaravanen söderut är den ojämförligt viktigaste. När den långa raden kameler äntligen anländer från sin månadslånga resa genom öknen vidtar i Timbuktu ett veckolångt festande. Affärsmän av alla slag och kulörer dyker upp i staden och kommersen går för fullt både natt och dag.

”Saltkaravanen har alltid varit ett omtyckt byte för tuaregerna. Det går nästan inte ett år utan att några kameler med saltlast stjäls av dessa allestädes närvarande banditer. Trots den stränga bevakningen lyckas de alltid på ett eller annat sätt brandskatta den, fast våra trupper nu jagat så mycket skräck i dem, att de inte våga sig på några regelrätta anfall.

”Det var i januari 1936, som jag en morgon blev väckt av telegrafisten i fort Mopti en femtio mil söder om Timbuktu. Jag tjänstgjorde som flygspanare där på den tiden med speciell uppgift att hålla ett spanande öga på tuaregerna. Telegrammet innehöll en högst förvånande nyhet: inte mindre än tvåhundra kameler med full saltlast hade föregående natt försvunnit från karavanserajen utanför Timbuktu. Vem som ‘ordnat’ med det försvinnandet var inte svårt att förstå. Det var naturligtvis tuaregerna.

”Jag hoppade i kläderna, och samtidigt, som jag steg in i mässen för att få mig en kopp te, innan jag startade, kom min spanare, löjtnant Aubé, in. Vi hälsade på varandra med triumferande miner. Vårt flygplan var ett av de få, som franska generalstaben placerat i den delen av Afrika och mot det borde tuaregerna stå sig slätt, hur skickliga och förslagna tjuvar de än var. Som jag redan sagt – det finns inte möjlighet ens för en schakal att gömma sig i den här delen av Sahara, så blottad på växtlighet, som den är.

”Vi klev ombord och beredde oss att starta. Trots den tidiga timmen var det hett som i en bakugn i förarhytten och läderjacka och huva åkte ögonblickligen av. Så lättade vi.

”Motorn dånade, sanden yrde och så steg vi upp över den gulgrå öknen. Jag satte maskinens nos i högsta stigningsvinkel för att så snart som möjligt komma upp till tillräcklig höjd och kunna ta en överblick av omgivningarna. Nu kan man inte stiga hur högt som helst över en öken, om man inte vill gå miste om detaljerna. Redan på två hundra meters höjd började marken under oss flyta samman till en grå dimma och ytterligare hundra meter högre syntes blott det eviga skiktet av värmedis över den evinnerliga sanden.

”Vi styrde norröver mot Timbuktu på ungefär tvåhundra meters höjd. Flygningen beredde mig en del svårigheter. Sikten var utomordentligt dålig. Det var nästan omöjligt att orientera sig i virrvarret av sanddyner som likt oceanens vågor kommer ur oändligheten och försvinner på nytt i det obegränsade fjärran. Enda lösningen var att följa floden Niger, som ringlar sig som en tjock svart orm genom landskapet.

”Efter tjugo minuters flygning dök någonting upp där nere i dunklet. Det var Timbuktus stadsmur. Jag gick ner till hundra meters höjd och gjorde några lovar över staden. På torget myllrade det redan av folk. Marknaden var i full gång. Jag vände åter nosen mot söder och styrde i sydvästlig riktning på låg höjd. Här syntes emellertid inte skymten av vare sig kameler eller tuareger. Tydligen hade de inte styrt kursen på Sierra Leone eller Elfenbenskusten, vilket annars var mest antagligt. En stunds flygning mot nordost övertygade mig om, att de inte heller var på väg mot sitt högkvarter Hoggar. Nu återstod endast ytterligare en sak att välja på – vägen till Rio del Oro, den spanska Afrikabesittningen vid  Atlantkusten i nordväst. Dit var det emellertid inte mindre än tre hundra kilometer från Timbuktu. Kunde de verkligen vara så fräcka att de tagit den vägen?

”Vi flög mot nordväst i den glödande hettan. Plötsligt grep Aubé tag i min ena axel och pekade neråt. Där nere rörde sig ett litet dammoln. Här hade vi tydligen våra vänner salttjuvarna. Jag satte maskinen på nosen och Aubé gjorde kulsprutan klar. Men när vi kom ner på femtio meters höjd fann vi till vår missräkning att under det misstänkta molnet rörde sig en meharistpatrull, som tydligen var ute i samma ärende som vi själva. Det dröjde inte länge förrän vi upptäckte flera sådana patruller. De red i solfjädersformering mot nordväst i så hastig takt, som deras kapplöpningskameler kunde bära dem. Och det var uppenbart, att de följde ett bestämt spår.

”Jag gick ner ända till tjugofem meters höjd och då upptäckte även jag spåret. I den gulgrå sanden syntes fotspåren av en karavan, som färdats i nordvästlig riktning. Det måste vara tjuvarna. Nu skulle vi snart ha dem fast. Inom en halvtimme måste de komma i sikte. Spåret var visserligen halvt igensopat av den svaga vinden, som alltid blåser nära marken, men det var ändå fullt tydligt. Som en ivrig jakthund strök planet fram över detsamma. En lång och tämligen hög sandrevel dök upp. Jag lät maskinen stiga en smula. Där på andra sidan hade vi dem. Spåren ledde nämligen rätt över sandreveln.

”Vi satt båda i högsta spänning, när vi dök över kammen. Men ögonblicket därpå vände jag mig om och stirrade mållös på Aubés ansikte som uttryckte samma oförställda häpnad som mitt eget. Mitt på sluttningen tog spåret plötsligt slut. D. v. s. fotavtrycken av en mängd kameler och män bildade ett enda virrvarr över den sakta sluttande marken och försvann sedan fullkomligt bland de stela sanddynerna. Inte så mycket som klöven av en kamel kunde vi upptäcka. Och av några tuareger syntes inte heller det ringaste spår.

”Jag lät maskinen ta mark och en lång stund satt vi och stirrade på marken. Till slut öppnade Aubé munnen och sa:

’Men detta är omöjligt … absolut omöjligt! De kan inte ha gått upp i rök! Kameler kan inte flyga!’

’Nej, svarade jag, inte tuareger heller! Men borta är de i alla fall!’

”Vi stod inför ett oförklarligt mysterium. Som jag redan sagt – det fanns inte en enda buske som kunde dölja ens en schakal, men ändå hade mästertjuvarna lyckats att fullkomligt utplåna både sig själva och sitt byte.

Plötsligt vädrade Aubé i luften.

’Känner du igen den här vinden?’ frågade han. ’Så vitt jag kan begripa, drar det ihop sig till ett ordentligt oväder. Låt oss komma upp i luften med detsamma och styra kurs på Walata, innan vi har sandstormen över oss.’

”Han hade knappast hunnit yttra detta, förrän vi båda äntrade upp i maskinen så fort vi kunde. Sandstormar i Sahara är sannerligen inte att leka med. Stoftet driver upp till en höjd av upp till fyratusen meter och täpper obönhörligen till förgasaren. Sedan är man såld. Vi hade redan i tre timmar flugit över sand. Mitt huvud värkte av den tryckande hettan. Maskinen steg nästan lodrätt mot den solgnistrande himlen. Men vad var det fatt med solen? Den hade en gul krans omkring sin skiva. Så blev ljuset smutsvitt och sedan grått. Sanden under oss företedde en egendomlig anblick. Den virvlade på flera ställen runt som i en ring. Sedan blev det mörkt. Endast ett par solstrålar trängde genom det täta diset.

Väldiga sandpelare steg upp över öknen här och där, 1.000, 1.500, 2.000 meter höga, högre än vi flög. Nu virvlade vi runt, framåt, åt vänster, åt höger. Sanden grep tag i planet som bläckfiskarmar. Omkring oss blev det kolsvart natt. Vi var mitt inne i sandstormen.

”Jag beräknade, att vi borde vara över Walata. Jag ströp motorn och satte planet i glidflykt 1.000 meter, 500, 200, 100. Ännu ingen skymt av marken under oss. Inget spår av fortet. Vart skulle vi ta vägen?  Bensinen var på upphällningen. Höger eller vänster? Våra liv hängde på om jag valde rätt. Jag svängde tvärt åt höger. En, två minuter förflöt …  ängsliga minuter fyllda av ångest och spänning. Då skymtade jag en mörk skugga där nere. Fortet Walata! Hurra! Vi var räddade! Mellan två sandrevlar satte sig maskinen plötsligt fast. Rena nödlandningen, men vi hade räddat våra liv.

”Tidigt påföljande morgon var vi åter i luften. Vi hade blivit omskötta på bästa sätt, fått en natts ordentlig vila, tankarna var fulla med bensin, sandstormen hade bedarrat och solen sken. Vi var åter fyllda av optimism. Vädret hade dragit ett streck över våra planer föregående dag, men nu skulle vi  med säkerhet fånga brottslingarna. Vi gav båda två sandstormen skulden för att vi inte fått dem fast under gårdagen. Den hade naturligtvis sänt ett par häftiga pustar över platsen med de många spåren. Förmodligen låg hela karavanen just då gömd bakom nästa sandrevel. Så måste det ha förhållit sig.

”Vi flög på låg höjd mot sydost. Jag styrde planet i sicksack för att finna spåret och Aubé satt hela tiden med kikaren för ögonen. Efter två timmars flygning upptäckte vi ett spår i sanden. Jag gick ner på låg höjd för att närmare undersöka det. Det härledde alldeles säkert från den stulna saltkaravanen. Till yttermera visso glittrade ett stort stycke salt, som tydligen blivit avslaget från ett av blocken, emot oss i sanden. Spåret ledde mot nordväst, mot Rio del Oro. Det fanns inget tvivel om att tjuvarna styrde mot den spanska kolonins gräns. Det gällde att fånga dem, innan de hann över denna.

”Aubé vrålade plötsligt till i mitt öra och när jag vände mig om för att ta reda på vad han ville, pekade han med en häftig gest ner mot marken. Jag genomfors av en rysning, när jag kastade en blick på öknen där nere. Spåret som vi följde tog plötsligt återigen slut. Mitt bland de hundratusentals sanddynerna som sträckte sig så långt ögat kunde nå, upphörde det helt och hållet. Inte en skymt av vare sig människor eller djur. Endast en rad avtryck av kamelklövar, som ledde över de stelnade sandvågorna och så … ingenting! Vi gick ner för att undersöka fenomenet. Men vi hittade ingenting. Vi äntrade upp i maskinen igen och fortsatte vårt sökande. Det var emellertid lönlöst. Till slut gav vi upp och satte kurs på fort Mopti igen, fullständigt mystifierade,

”Två månader senare nåddes vi av underrättelsen att tvåhundra saltlastade kameler hade anlänt till Villa Cisberos i Rio del Oro och försålts där. Kan ni nu förklara monsieur, hur tuaregema hade burit sig åt för att gömma karavanen så att vare sig kameltrupperna eller vi kunnat upptäcka dem mitt på ljusa dagen?”

”Nej, det låter fullständigt otroligt”, svarade jag. ”Det verkar som om tuaregerna liksom de indiska fakirema kan förvända synen på folk.”

”Nej, så mystiskt är det inte”, smålog min värd, ”knepet var i själva verket lika slugt som enkelt. En tuareghövding talade med högtidligt allvar om det för mig något år senare. Han hörde till dem, som underkastat sig det franska kolonialstyret, annars hade han säkerligen inte förrått sina stamfränder. ’Mon capitaine’, sa han, ’man får aldrig veta någonting i Sahara – öknen är en sfinx, som väl bevarar sina hemligheter. Men jag ska avslöja för er, hur mina bröder bar sig åt för att föra karavanen i säkerhet och hur de lyckades dölja den undan meharistema och ‘åskfågelns’ spanande ögon. De män som stal kamelerna lyckades i det allmänna virrvarret och kommandet och gåendet av kameler och män osedda ta sig ut ur Timbuktu. De färdades snabbt hela den första natten, men när solens strålar började färga himlen röd skilde de på sig. De kommenderade djuren på knä och skyfflade sand över dem. Så grävde de hålor i marken, som de själva kröp ner i och täckte över sig med sand. Öknen är som ett hav. Vem kan veta vad som döljer sig under den ena sanddynen eller den andra. För ögat är de alla lika. När natten åter föll på – ni kanske lade märke till att månen var i nedan och att nätterna var kolsvarta, när detta hände – fortsatte de sin väg till Rio del Oro. Tre veckor sedan de lämnat Timbuktu passerade de gränsen och resten var en enkel sak.”                                                                                  Lektyr 19/1945

Vecka 50/2013

Harald Wägner (1885-1925) var på sin tid en uppskattad författare och journalist, bror till författarinnan Elin Wägner och farbror till TV:s Ria Wägner. ”Tåg n:r  278” är en märklig novell som levandegör tesen om att i dramatiska ögonblick så rinner hela ens liv förbi för ens inre syn. Den publicerades strax efter Harald Wägners död (i Paris) i novellsamlingen med samma namn som novellen.

Tåg n:r 278

Av Harald Wägner

Tåg nummer 278, expressen söder ut, väntades in på stationen. Banhallen var full av folk, det stod ett brus av steg, ett sorl av röster, ett larm av signaler och transporterat gods upp under det grå, sotiga glasvalvet. Resvana och likgiltiga herrar gingo, insvepta i sin ogenomtränglighet fram och tillbaka. Deras solida och eleganta handgepäck stod vaktat av bärare precis där den rätta vagnen skulle stanna; allt var i ordning, fickorna fulla av cigarrer och reslektyr. Bara en sista tidning, den våta, nytryckta aftonupplagan, köpt av en skränande pojke. De sista småslantarna av landets mynt slängas i den smutsiga handen, man skall ju vakna i ett annat land. Nu kan tåget få komma … Nervösa damer sprungo av och an och frågade bärare, stationskarlar och resande, när tåget gick, var det skulle komma in och om det riktigt säkert stannade i Budapest. Hälsa då tant Joséphine, kusin Amélie och onkel Paul. Jo, man skulle hälsa dem. Har du biljett och respläd …? Väntsalarnas dörrar smällde i med skarp metallklang, ui, ui, ui, visslade ett växellok och alltjämt nya bärare strömmade in med alltjämt flera koffertar. Kommer tåget här? Jo, sydexpressen, nummer 278. Hälsa …

En herre kom gående, sakta och liksom likgiltig i brådskan, det såg ut som om han icke märkte den eller den icke angick honom. Han bar en elegant päls och cylinder; hans drag voro bleka och trötta och underligt frånvarande.

Vad det ser viktigt ut detta, tänkte han, att jag, just jag kommer fram, får den bästa hörnplatsen, mitt bagage förtullat först och kommer till en annan ort. Liksom om den ena staden vore bättre än den andra. Liksom om icke vår sorg, vår glädje och förtvivlan reste med oss på alla tåg … Någonstädes visslade ett lokaltåg, buffertar brakade metalliskt mot varandra, ny vissling, ånga sprutar ur en skorsten som blod ur en pulsåder, signaler vifta, en grön lykta flammar upp … Har du biljetten? Hälsa Joséphine … där skära två blåvita lågor ljungande upp i bakgrunden: sydexpressen, tåg nummer 278, ångar in mot stationen. Om trettio sekunder är den där.

Tjänstgörande stationsinspektoren spatserar med den hoprullade signalflaggan under armen utmed perrongen. Han är stramt elegant i uniformen, bär en hög krage, som håller huvudet stelt orörligt; hans kinder äro blårakade och vitpudrade. Genom en liten blänkande guldpincené kastar han en likgiltig blick på massan av resande, som nu börja trängas och sugas hit och dit liksom av tågets lufttryck. Mannen med signalflaggan vet precis i vilken sekund han skall veckla ut den röda duken. De två vitblå lyktorna glida närmare, men han går förnämt ointresserad, som om det rakt ingenting vore att stanna den väldiga sydexpressen, tåg nummer 278.

Publiken tränger sig fram mot tåget. Bort från randen av perrongen, ropar inspektoren. – Det är reglementsvidrigt att stå för nära. Det kan bli böter och är dessutom livsfarligt. Se opp där – ni!

Där stod en man och balanserade utöver randen av perrongen, en man i päls och cylinder, med underligt trötta och bleka drag. Sydexpressen, tåg nummer 278, brusade allt närmare, pistongerna hamrade; det växte ett dån från jätten, hjulen larmade och knakade, ur ventilerna bubblade ånga, redan hörde man bromsarnas metalliska skrik. – Se opp där, ni! Hör ni inte, drummel! Reglementet …

Mannen, som just då, en enda sekund, balanserade ut över randen, som om han ville se in i lanternornas ljungande, blåvita lågor, hörde icke. Han var ensam mitt i människomassan, ensam i larmet och bruset av den väldiga banhallen, och allt var tyst och klart omkring honom. Dånet fyllde hans öron, de blåvita oroliga flammorna ritade glödande streck på hans näthinnor, men intet nådde hans hjärna. Han tänkte i denna sekund, då han balanserade ut över randen av perrongen, på något annat, alltmedan hjulen på tåget nummer 278, långsammare inför stannandet, vredo sig framåt.

Det ligger en gammal gård vid en liten sjö. Där stå lönnar vid knuten, björkar hänga ut över vattnet, det är ett stilla, barnsligt vackert sommarlandskap. Ljusklädda kvinnor sitta under träden.

Han såg på detta landskap och fattade det i en enda blick, det var som om han sett husen byggas, träden växa och lövas till dess de nu stodo där, ångande av friskhet, omsusade av bin och fåglar. Det hände något. Barn lekte, gräsmattorna blommade, någon kom med kaffe på en bricka, och dagen doftade. En liten gosse grät med ens förtvivlad; han hade slagit sin fot, strax därpå skrattade han.  Det var som när en sommarvind halkar lekande över ett ljust och sorlande vatten. Och tiden stod stilla, den var oändlig, raden av blå, doftande sommardagar tog icke slut, han upplevde dem i en enda sekund, en lång, ändlös sekund. Och den lille gossen på gården vid sjön var han själv. Allt närmare dånade det oerhörda tåget, sydexpressen nummer 278, och dock var tiden oändlig, dock stod solen stilla och lyste över en evig barndom … Dånet från maskinen, växte, men han märkte det icke, det var som om tåget icke kunde komma fram, emedan dagarnas ändlösa rad icke tröttnade att upprepa sig.

Ångan for tjutande upp, bromsarna skreko metalliskt, mannen vaknade till. 1 detsamma dånade tågjätten närmare. Då växlade bilden för hans ögon under den ilsnabba sekund, då hans kropp lutade sig ut över perrongen. Den lille gossen gick i skolan, han hade växt, ja, det var ju han själv, han som stod där vid perrongen. Han lekte med andra, de fångade en råtta och stoppade den i magisterns rock. Det blev förhör, men han nekade och en annan blev straffad.  Bilden hade en sällsam, en etsande klarhet, men den stod dock i en blå overklighet, som en tavla, en fotografi, en film. Den som fick skulden blev bortkörd, han gick långsamt ut med lutande skuldror, med ett slags förtvivlad undergivenhet. Han sade ingenting, gick bara långsamt ut, med en underlig, beklämmande foglighet. Han lämnade sedan skolan för alltid, gick till sjöss och drunknade. Det brusade och dånade på ett hav i storm, ett fartyg kastades mellan vågorna, segel fladdrade i trasor; skeppet blir borta i fräsande sus och skum …

Mannen stönade. Han slog med armarna i luften, som ville han förtvivlad skjuta alla minnen från sig. Men de kommo ilande, i detsamma voro de där. En kvinna dök upp, plötsligt stod hon där, kopparhårig, ung och leende med två stora bruna ögon som ljusa och förtroendefulla sågo på honom. Han höll hennes hand, de gingo genom skogar, vid stränderna av blå brusande hav. De sutto i månsken vid det stora, djupt och andetyst böljande Medelhavet; timmarnas tåg gled högtidligt förbi dem. De älskade varandra, det steg samma stora meningsfulla melodi i deras hjärtan. Nu såg han, hur de reste, det drog ett vimmel av hotell, järnvägar, bilar, båtar, utsikter, sevärdheter, museer förbi. Rom, Rivieran, Florens, Capri … Bedrägliga kuskar, drumliga bärare, komiska episoder, grandiosa minnen och underbara stilla aftnar, som lystes upp av deras inre liv – allt drog förbi. Midsommardagar i en liten svensk småstad, dar äppelblomstren stucko in genom det öppna fönstret, allt var där, Venedigs gondoler, Warschaus groteska judar, köpslående lögnaktiga antikvitetshandlare och Wivels smörgåsbord. Allt i en pinande klarhet, avlägset, men tydligt verkligt och dock ogripbart.

Hon blev mor. Det kom allvar och mörker över livet, fattigdom, jäktande nervositet. Nu gick han plötsligt med lånesupplikantens dröjande steg uppför en mörk elegant trappa och ringde tveksamt på en dörr, in i det sista med hoppet att den rike släktingen icke skulle vara hemma och förödmjukelsen då skulle besparas honom eller åtminstone uppskjutas. Jo, han var hemma. Frånvarande lyssnade han till sin egen röst, då han gjorde ett krampaktigt försök att väcka medlidande för sin dåliga ställning samtidigt som han antydde sin soliditet.   Under tiden, och samtidigt som vissheten stod klar för honom att detta skulle misslyckas stirrade han förhäxad på sin eventuelle långivares näsa, där en stor vårta glödde. Han tänkte länge nu på denna vårta, det var som om den upprepade sig likt en serie oföränderlikt lika filmbilder. – Mja, gott och väl, men. Jag har mina principer, alldeles omöjligt. Ett gott råd skall jag ge dig, akta dig för dålig ekonomi, hör på en gammal mans erfarenhet, det finns ingenting som så undergräver ens hälsa och goda lynne. Adjö, adjö, titta upp nån gång med Agda …

Sydexpressen, tåg nummer 278, stönade närmare, det yrde gnistor om den, det var som om den vacklade under väldigheten av sin egen tyngd.

Ett tåg… en station. Det var den dag, då han skulle skiljas från sin hustru och sin gosse. Han skulle gå andra vägar, de skulle icke mera ses. Alla tyckte det var bäst så, de bara plågade varandra. De följde honom till tåget. ‘Väntan, en evighet av väntan inom ramen av tio minuter, bärare, hälsningar till Joséphine, larm, spring, en stram inspektor. Han stod i kupéfönstret, hon nedanför med barnet på armen. Hon var fattigt klädd, hon såg undergivet fattig ut, kappan var nött och hatten omodern, man såg spåren av en oändligt mödosam och misslyckad uppklädning. Det var en beklämmande, ohygglig undergivenhet över denna scen; hatten var som en rörande och hjälplös gest av hopp, av förnöjsamhet i det oundvikliga; det var som om någon skulle vara tacksam och prisa ödet för att han räddat tio öre av en miljon. Barnet viftade och lekte, tittade på människorna och skrattade, det visste intet om den tragedi som utspelades, det var tryggt; å han skulle snart komma igen, när det vaknade i morgon, stod han som vanligt vid dess säng. Å, den blicken, han glömde den aldrig, den skar i hjärtat, den pressade tårar i hans ögon. Och nu gick hon, med stilla kuvade och vemodiga steg mot utgången. Han ville stiga av, då rycker det i tågsättet, signal, ångan väser och bubblar, dörrar smälla metalliskt, hälsa Joséphine, har du biljett…?

Han är långt, långt borta i ett främmande land, bland äventyrare och slödder. Han somnar var afton dödstrött och utpinad, vaknar följande dag till nytt slaveri. En dag har han lyckan med sig, är plötsligt rik. Samma afton överfaller man honom och vill plundra honom. Han drar sin pistol och skjuter, ned två män. Men detta minne pinar honom inte, han ser den snabba scenen, ser de två blixtarna ur pistolen och hör två människors dödsrosslingar utan samvetskval. Samma afton gick han på cirkus, tjo – pladask, där satte clownen sig med sin käpplösa paraply och sitt vitpudrade ansikte! Och mannen som balanserade över kanten av perrongen kunde inte bli kvitt den synen…

Sydexpressen, tåg nummer 278, brusar närmare…

Nya syner. Nu såg han sig i den stora staden på väg hem. Han ville återvända till de sina, han köper presenter, han far över ett hav, han landstiger och tar in på ett hotell. Därifrån telegraferar han och väntar lugnt på svar. Han sitter på sitt rum, försjunker i vemodigt glada tankar över vad som komma skall. Det knackar på dörren, en kypare kommer in; han har smutsigt skjortbröst, flottig frack och blekt och fräckt ansikte. Förgäves försöker han hålla ihop skjortbröstet med en gul knapp i ett trasigt knapphål. På en silverbricka bär han ett telegram, håller fram det, och då han inte får några drickspengar, försvinner han förnärmad, men ljudlöst.

”Ystad 512-19-29–10. 14: 50.

Beklagar meddela fru avled halvår sedan.

Pastor.”

Han går ut, går till stationen, sakta och liksom likgiltig i brådskan, det ser ut som om han icke märkte den, eller den icke angick honom. Hans drag äro bleka och trötta och underligt frånvarande. Banhallen var full av folk, det stod ett brus av steg, ett sorl av röster, ett larm av signaler upp under det grå, sotiga glasvalvet. Någonstädes visslade ett tåg, buffertar brakade metalliskt mot varandra, ånga sprutar ur en skorsten som blod ur en pulsåder, en grön lykta flammar upp … har du biljetten? Hälsa Joséphinen … där skära två blåvita lågor ljungande upp i bakgrunden; sydexpressen, tåg nummer 278, ångar in mot stationen, om trettio sekunder är den där.

Tjänstgörande stationsinspektoren spatserar med hoprullad signalflagga under armen utmed perrongen.

En man stod och balanserade ut över kanten av perrongen, en man i päls och cylinder med underligt trötta och bleka drag.

”Se opp där – ni!”

Tåget nummer 278 vrider sig närmare på sina hjul, det fräser gnistor, pistongerna hamra, dess dån fyller hallen, kommer människomassan att sugas som vajande rör; nu skrika bromsarna metalliskt, lanternorna växa och flamma blåvita, någon ropar:

”Se opp där – ni. Hör ni inte? Drummel!”

Men mannen, som balanserade, en sekund, på randen av perrongen, hör icke. Redan fyller dånet av tåget hans sinnen. En ilande, oändlig lättnad tar honom en vingsnabb sekund, han fylles av dödens förskräckliga vällust. Ett skri från tusen

Stämmor slår upp mot honom, drunknar i maskinens dån och flamma. Så rasar tåget fram över honom. Stationsinspektorens flagga svänger i den reglementsenliga sekunden.

                                                                     Från samlingen Tåg Nr 278 (1925)

Vecka 49/2013

Jacques Futrelle skrev deckarnoveller med en hjälte i form av ett geni med jättestort huvud som löste problem i Boston i början av 1900-talet. Futrelles sista noveller följde liksom Jacques Futrelle själv med Titanic i djupet. Numera då man plockat uppläsbara vykort från Titanic kanske man n ågon dag hittar en väska med dessa förkomna noveller. Till dess får vi nöja oss med det som publicerades innan Futrelle for till England.

Problemet med det överflödiga fingret

Av Jacques Futrelle

Hon drog av sig sin vänstra handske, en utsökt, veckad mockasak och erbjöd kirurgen sin nakna hand. En konstnär skulle ha sagt att den är vacker, perfekt, slät. Kirurgen, tillräckligt professionell, betraktade den som ett utmärkt organiskt exemplar. Från de spetsiga fingrarnas glänsande skära naglar till den fasta, väl formade handleden var detta tydligen handen hos en obesvärad kvinna – en som aldrig ägnat sig åt arbete, en bortklemad hand sa Dr. Prescott för sig själv.

”Pekfingret”, förklarade hon lugnt. ”Jag vill ha det amputerat vid den första leden, tack.”

”Amputerat?” flämtade Dr. Prescott. Han stirrade in i sin besökares vackra anletet. Det var mjukt rodnande och de röda läpparna var delade i ett lätt leende. Det tycktes vara en helt ordinär begäran å hennes sida. Snabbt intresserad böjde kirurgen handen bakåt. ”Amputerad!” upprepade han.

”Jag kom till er”, fortsatte hon med en nick, ”därför att jag har fått veta att ni är en av de skickligaste i ert yrke. Kostnaden för operationen är ganska oväsentlig.”

Dr. Prescott pressade pekfingrets skära nagel varpå han lät blodet rusa tillbaka in i den. Han gjorde om denna manöver flera gånger. Sedan vände han på handen och synade den noga på insidan från den fint linjerade handflatan till fingertopparna. När han till sist såg upp hade hans ansikte ett uttryck av uppriktigt förvåning.

”Vad är det för fel på det?” frågade han.

”Ingenting”, svarade kvinnan sympatiskt. ”Jag vill bara ha det kapat vid den första leden.”

Kirurgen lutade sig bakåt i sin stol med pannan rynkad i rådlöshet och hans besökare utsattes för en skarp, professionell blick. Hon tog det utan att låta sig rubbas och till och med log en smula åt hans tydliga förvirring.

”Varför vill ni ha det kapat?” frågade han.

Kvinnan ryckte en smula otåligt på axlarna.

”Det kan jag inte tala om för er”, svarade hon. ”Det är faktiskt inte nödvändigt att ni vet varför. Ni är kirurg. Jag vill ha en operation utförd. Det är allt.”

Det uppstod en lång paus. Det gemensamma stirrandet sviktade inte.

”Ni måste förstå miss – miss – äh –”, började Dr. Prescott till sist. ”Ni har för resten inte talat om vem ni är?” Hon satt tyst. ”Kan jag fråga vad ni heter?”

”Mitt namn har ingen betydelse”, svarade hon lugnt. ”Jag kan naturligtvis ge er ett namn, men det skulle inte vara mitt och därför är namn överflödigt.”

Återigen stirrade kirurgen.

”När vill ni ha operationen utförd?” frågade han.

”Nu”, svarade hon. ”Jag är beredd.”

”Ni måste förstå”, sa han strängt, ”att kirurgi är ett yrke tillkommet för att lindra mänskligt lidande, inte för stympning – överlagd stympning vill jag tillägga.”

”Det är jag helt på det klara med”, sa hon. ”Men när en person av egen önskan utsätter sig för – för stympning som ni kallar det, så kan jag inte se någon giltig invändning från er sida.”

”Det vore kriminellt att ta bort ett finger när det inte är nödvändigt”, fortsatte kirurgen uppriktigt. ”Det kan inte tjäna något gott.”

Ett spår av besvikelse visade sig i den unga kvinnans ansikte och återigen ryckte hon på axlarna.

”Det är när det kommer till kritan”, sa hon till sist, ”inte fråga om etik

utan helt enkelt om ni vill eller inte vill utföra operationen. Skulle ni göra det för, låt oss säga, tusen dollar?”

”Inte för femtusen dollar”, slängde kirurgen ur sig.

”Nå men för tiotusen dollar då? frågade hon som i förbigående.

Alla sorters frågor bultade i Dr. Prescotts huvud. Varför ville denna unga och vackra kvinna – varför var hon så ivrig – att offra ett perfekt, friskt finger? Vilket tänkbart syfte kunde det tjäna att fördärva en hand som är så nära perfektion, som han någonsin över huvud taget sett? Var det ett vansinnigt infall? När han såg djupt in i hennes stadiga, lugna ögon övertygades han om att hon var vid sunt förnuft. Vad var det då?

”Nej, damen”, sa han till sist lidelsefullt. ”Jag skulle inte utföra operationen för något belopp ni kan tänkas föreslå, om jag inte först övertygats om att avlägsnandet av detta finger är absolut nödvändigt. Det tror jag är allt.”

Han reste sig upp som för att avsluta konsultationen. Kvinnan förblev sittande och var tankfull under en minut.

”Om jag fattat rätt”, sa hon, ”så skulle ni utföra operationen om jag kunde övertyga er om att den är absolut nödvändig?”

”Förvisso”, svarade han prompt, nästan ivrigt. Hans nyfikenhet var väckt. ”Då skulle det hela hamna inom ramen för mina professionella förpliktelser.”

”Kan ni inte ta  mig på orden att det är nödvändigt och att det är omöjligt för mig att förklara varför?”

”Nej, jag måste veta varför.”

Kvinnan reste sig ansikte mot ansikte med honom. Besvikelsen hade lämnat hennes ansikte.

”Nåväl”, anmärkte hon stadigt. ”Ni skulle utföra operationen om den är nödvändig. Om jag således skulle skjuta bort fingret, så kanske –”

”Skjuta bort det?” utbrast Dr. Prescott med bestörtning. ”Skjuta bort det?”

”Det var det jag sa”, svarade hon lugnt. ”Om jag sköt bort fingret skulle ni då samtycka till att lägga om såret? Skulle ni då utföra nödvändig amputering?”

Hon höll upp fingret under samtalet och betrakade det nyfiket. R. Prescott stirrade själv på det med plötsligt nyvaknat intresse.

”Skjuta bort det?” upprepade han. ”Ni måste vara galen som överväger något sådant”, exploderade han och hans ansikte blev högrött av ren vrede. ”Jag – jag vill inte ha någonting med detta att göra, madam. Adjö.”

”Jag skulle naturligtvis vara mycket försiktigt”, sa hon för sig själv, ”men jag tror att ett skott kanske skulle räcka och sedan kunde jag komma till er och kräva att ni skötte om det?”

Det låg en fråga i hennes tonfall. Dr. Prescott stirrade på henne under en hel minut och gick sedan bort och öppnade dörren.

”I min yrkesutövning, madam”, sa han kallt, ”finns det alltför många möjligheter att utföra det goda och lindra faktiskt lidande för att jag skulle överväga ert förslag eller diskutera saken vidare med er. Det sitter tre människor ute i väntrummet som behöver min hjälp. Jag är tvungen att be er att ursäkta mig.”

”Men ni skulle sköta om såret?” insisterade kvinnan oförfärad av hans ogästvänliga ton och uppträdande.

”Jag tänker inte ha något med saken att göra”, förklarade slutligen kirurgen tvärsäkert. ”Om ni har behov av medicinsk behandling, så tillåt mig föreslå en psykiater och inte en kirurg.”

Kvinnan tycktes inte ta åt sig.

”Någon måste ta hand om det”, fortsatte hon insisterande. ”Jag skulle helst föredra en odiskutabelt skicklig man – jag menar er och därför återkommer jag. Adjö.”

Silkeskjolen prasslade till  och hon var borta. Dr. Prestcott stod för ett ögonblick och stirrade efter henne med uppriktig undran och irritation i ögon och attityd. Sedan vände han om och satte sig vid skrivbordet. Den  veckade mockahandsken låg kvar där hon lämnat den. Han undersökte den försiktigt och sköt sedan med en sista huvudskakning ifrån sig hela saken och ägnade sig åt annat.

Tidigt nästa eftermiddag satt Dr. Prescott på sin mottagning och skrev när dörren till väntrummet där patienterna avvaktade att han skulle bli ledig slogs upp och en ung man, som tjänstgjorde, rusade in.

”En kvinna har svimmat, sir”, sa han hastigt. ”Hon tycks vara skadad.”

Dr. Prescott reste sig snabbt och gick ut. Där hjälplöst liggande bakåtlutad i en stol med vitt ansikte och slutna ögon, satt hans besökare från föregående dag. Han steg raskt fram till henne och tvekade sedan han erinrade sig deras samtal. Till sist fick emellertid den professionella instinkten och önskan att lindra lidandet och kanske också nyfikenheten honom att gå fram till henne. Vänstra handen var inlindad i ett improviserat bandage genom vilket det sipprade blod. Han stirrade på det med klentrogna ögon.

”Förbaske mig har hon inte gjort det”, utbrast han argt.

Dr. Prescott såg att avsvimningen bara berodde på blodförlust och fysisk smärta och han skyndade sig att försöka väcka henne ur medvetslösheten. Samtidigt utdelade han några snabb instruktioner till den unge mannen som hade hand om väntrummet.

”Ring upp och kalla på professor Van Dusen”, befallde han sin assistent, ”och bed honom att komma och assistera mig vid en mindre operation. Säg honom att det är ett mycket egendomligt fall och att jag är säker på att det kommer att intressera honom.”

Det var på det sättet som fallet med det överflödiga fingret först kom till Tankemaskinens kännedom. Han anlände just som den mystiska kvinnan öppnade sina ögon och kom till medvetande ur sin svimning. Hon stirrade på honom glasartat utan igenkännande. Sedan vandrade hennes blick till Dr. Prescott. Hon log.

”Jag visste att ni skulle göra det”, mumlade hon svagt.

Sedan etern administrerats före operationen, som var enkel och lätt genomförd, förklarade Dr. Presscott omständigheterna för

Tankemaskinen. Vetenskapsmannen stod med sina långa, smala fingrar lätt vilande på den unga kvinnans puls. Han lyssnade under tystnad.

”Vad anser ni att det handlar om?” frågade kirurgen.

Tankemaskinen sa ingenting. För ögonblicket stod han lutad över den medvetslösa kvinnan och betraktade vindögd hennes panna. Med sin fria hand strök han flera gånger de utsökt målade ögonbrynen i fel riktning och återigen skelade han på nära håll mot dem. Dr. Prescott såg och förstod.

”Nej, det är inte det”, sa han och  ryste till en aning. ”Jag har själv tänkt på det. Hennes kroppsliga konstitution är perfekt, utomordentlig.”

Det var någon stund senare, när den unga kvinnan sov lätt och fridfullt under påverkan av ett lugnande medel, som Tankemaskinen talade om de egendomliga händelser som föregått operationen. De satt inne på Dr.Prescotts privata kontor. Han hade plockat upp en kvinnohandske från skrivbordet.

”Det här är den handske hon lämnade kvar när hon först kom hit?” frågade Tankemaskinen.

”Ja.”

”Råkade ni se när hon tog av sig den?”

”Ja.”

Nyfiket undersökte Tankemaskinen den utsökta, parfymerade struntsaken och reste sig sedan plötsligt, gick in i det anslutande rummet där kvinnan låg och sov. Han stod ett ögonblick och såg uppskattande på den utsökta, smala gestalten. Sedan böjde han sig fram och betraktade på nära håll hennes vänstra hand. När han slutligen rätade på sig tycktes det som om en outtalad fråga i hans sinne hade besvarats. Han återvände till Dr. Prescott.

”Det är svårt att avgöra vilket motiv som ligger bakom hennes önskan att få fingret amputerat”, sa han begrundande. ”Jag kanske kan våga mig på en gissning men om saker saknar betydelse för er utöver ren nyfikenhet, så har jag ingen lust att göra det. Om några få månader från nu, vågar jag påstå, kommer viktiga händelser att inträffa och jag skulle vilja veta lite mer om henne. Det kan jag få när hon återvänder till den plats var hon nu kan hålla till i staden. Jag ringer till Mr. Hatch och får honom att ta reda på vart hon tar vägen, hennes namn och andra saker som kan sprida ljus över saken.”

”Han följer efter henne?”

”Just det. Nu tycks vi bara känna till två fakta i samband med henne. Till att börja med är hon engelska.”

”Ja”, medgav Dr. Prescott. ”Hennes accent, hennes uppträdande, allt tyder på det.”

”Och det andra faktumet har ingen betydelse för ögonblicket” återtog Tankemaskinen. “Låt mig få låna telefonen, tack.”

Reportern Hutchinson Hatch talade.

”När den unga kvinnan lämnade Dr. Prescott tog hon en hästdroska som beställts fram åt henne och hon sa åt kusken att köra tills hon stoppade honom. Jag fick emellertid en god bild av henne. Jag lyckades gå förbi henne just som hon steg in i droskan och gick bort till en annan droska, som väntade på mig. Hennes droska körde planlöst tre, fyra kvarter och stannade sedan. Kusken böjde sig ned som för att lyssna till någon därinne och min droska for förbi. Sedan svängde den andra droskan in på en tvärgata och efter åtta, nio kvarter stannade den framför ett hyreshus. Den unga kvinna steg ur och gick in. Där inne fick jag reda på att hon är Mrs. Frederick Chevedon Morey. Hon kom hit i  tisdags – det är fredag i dag – med sin man och hyrde – ”

”Ja, jag vet att hon har en man”, avbröt Tankemaskinen.

” – hyrde en lägenhet för tre månader. När jag visste så mycket erinrade jag mig era instruktioner vad beträffar ångare från Europa som kom in den dag de hyrde lägenheten eller möjligen dagen dessförinnan. Jag skulle just gå ut när Mrs. Morey steg ut ur hissen och gick före mig till dörren. Hon hade bytt kläder och bar en annorlunda hatt. Det föreföll inte nödvändigt att ta reda på vart hon gick eftersom jag visste var jag kan hitta henne om jag så vill, så jag gick ned och gjorde förfrågningar på ångfartygskontoren. Jag fann efter en hel del jobb, att ingen av de tre fartyg som anlänt dagen de hyrde lägenheten hade medfört någon Mr. och Mrs. Morey, men ett ångfartyg dagen före hade medfört Mr. och Mrs. David Girardeau från Liverpool. Mrs. Girardeau svarade i minsta detalj mot beskrivningen av Mrs. Morey. Det gäller till och med klänningen hon bar när hon lämnade fartyget – det var samma som hon bar när hon lämnade Dr. Prescott efter operationen.”

Det var allt. Tankemaskinen satt med sitt enorma gula huvud lutat mot kudden på en hög stol och hans långa, smala fingertoppar var pressade mot varandra. Han ställde inga frågor och gjorde under en lång stund inga kommentarer, tills: ”Ungefär hur många minuter var det från den tidpunkt då hon gick in i huset tills hon kom ut igen?”

”Inte mer än tio, femton minuter”, blev svaret. ”Jag pratade fortfarande rent allmänt med folket i markplanet och försökte att få veta något om paret.”

”Hur mycket betalar de för lägenheten?” frågade vetenskapsmannen ovidkommande.

”Trehundra dollar i månaden.”

Tankemaskinens skelande ögon var orörligt fixerade på en liten missfärgad fläck på innertaket i hans laboratorium.

“Vad som än kan tänkas att det handlar om i den här saken, Mr. Hatch”, sa han efter en stund, ”så måste vi medge att vi har mött en enastående modig kvinna – en med starka nerver, skulle jag våga påstå. När Mrs. Morey lämnade Dr. Prescotts operationsrum var hon så illa däran och svag av chocken att hon knappt kunde stå och nu talar ni om för mig att hon bytte kläder och gick ut omedelbart efter det att hon återvänt hem.”

”Ja, naturligtvis –”, sa Hatch skamset.

”Därför”, återtog vetenskapsmannen, ”måste vi anta att saken har den största betydelse för henne och ändå har det här fallets natur fått mig att tro att det kanske kan dröja månader innan det sker något särskilt med anknytning till det.”
”Vadå? Hur?” frågade reportern.

”Den slutgiltiga händelsen tycks inte, som jag uppfattar saken, tillhöra den här sidan av Atlanten”, förklarade Tankemaskinen. ”Jag föreställer mig att det är ett fall för Scotland Yard. Problemet är naturligtvis detta:  Vad gjorde det nödvändigt för henne att bli av med fingret? Om vi utgår ifrån att hon är mentalt frisk kan vi räkna de tänkbara svaren på denna fråga på en hand och åtminstone tre av dessa svar leder oss tillbaka till England.” Han gjorde ett uppehåll. ”Var för övrigt Mrs. Moreys hand ombunden på samma sätt när ni såg henne den andra gången?”

”Hon hade handen inne i en muff”, förklarade reportern. ”Jag kunde inte se hur den var omlindad, men det förefaller mig som att hon inte hade tid att ändra på bandaget.”

”Det är extraordinärt”, kommenterade vetenskapsmannen. Han reste sig och gick fram och tillbaka över rummet. ”Extraordinärt”, upprepade han. ”Man kan inte låta bli att beundra en kvinnan själsförmögenheter under vissa omständigheter, Mr. Hatch. Jag tror att det är bäst att påkalla Scotland Yards uppmärksamhet i detta särskilda fall, men först tror jag att det vore bäst om ni hälsade på hos paret Morey i morgon – hitta på någon anledning – och se vad ni kan få reda på om dem. Ni är en fyndig ung man – jag överlämnar det åt er.”

Hatch for till Moreys lägenhet på morgonen men under omständigheter som inte alls var vad han hade tänkt sig. Han kom dit tillsammans med detektiven Mallory och detektiven Mallory anlände i full fart i en droska, därför att husets förvaltare hade ringt och meddelat att Mrs. Frederick Chevedon Morey hittats mördad i sin lägenhet. Detektiven rusade uppför de båda trapporna och snubblade tungfotat in i rummen och stannade upp i dödens närvaro.

Kvinnans kropp låg på golvet och någon hade barmhärtigt täckt den med ett lakan från sängen. Detektiven Mallory tog bort lakanet från ansiktet och Hatch stirrade med en känsla av fruktan på det vackra utseendet som bara dagen innan hade strålat av liv. Nu var det förvridet i ett uttryck av hemsk vånda och benen var konvulsiviskt uppdragna.

Märke efter mördaren fanns på den vita, fint rundade strupen – stora svarta blånader där starka, skoningslösa fingrar sjunkit djupt in i det mjuka köttet.

En läkare i huset hade anlänt före polisen. Efter en hastig titt på kvinnan och en snabb, vittfamnande blick omkring sig i rummet vände sig detektiv Mallory frågande till honom.

”Hon har varit död i flera timmar”, sa läkaren innan han blev tillfrågad. ”Troligen sedan i går kväll. Det verkar som om hon tillförts något kraftigt, brännande gift och sedan ströps. Jag drar den slutsatsen efter att ha undersökt hennes mun.”

Dessa saker kunde ses tydligt. Det stod också helt klart av flera skäl att fingermärkena på strupen var en mans, men varje steg utöver dessa tydliga fakta tjänade bara att förbrylla utredarna. Till att börja med hade man vittnesmålet från nattskiftets hisspojke.

”Mr. Och Mrs. Morey lämnade platsen här i går kväll klockan elva,”, sa han. ”Jag vet för jag ringde efter en skjuts och körde sedan ned dem i hissen från tredje våningen . De gick in på  förvaltarens kontor och ställde två resväskor i hallen. När de kom ut tog de resväskorna till droskan som väntade. De steg in och for sin väg.”

”När återvände de?” frågade detektiven

”De kom aldrig tillbaka, sir”, svarade pojken. ”Jag tjänstgjorde till klockan sex i morse. Det var helt enkelt så att ingen alls kom in från det de gav sig iväg tills jag gick av klockan sex.”

Detektiven vände sig åter till läkaren.

”Då kan hon inte ha varit död sedan i går kväll”, sa han.

”Hon har varit död i flera timmar”, sa han. ”Minst tolv timmar, troligen längre”, framhöll han bestämt. Det kan inte råda någon tvekan på den punkten.”

Detektiven betraktade honom hånfullt ett ögonblick och såg sedan på husets förvaltare.

”Vad sas när Mr. Och Mrs. Morey kom in på ert kontor i går kväll?” frågade han. ”Var ni där?”

”Jag var där, ja”, kom svaret. ”Mr. Morey förklarade att de oväntat kallats bort några dagar och lämnade nycklarna till lägenheten hos mig. Det var allt han sa. Jag såg hisspojken bära ut resväskorna när de for iväg med droskan.”

”Hur kom det sig då, eftersom ni visste att de var borta, att någon gick in i våningen i morse och fann kroppen?”

”Det var jag själv som fann kroppen”, sa förvaltaren. ”Det var några elledningar som skulle ses över därinne och jag menade att deras frånvaro skulle ge tid till översynen. Jag gick upp för att titta till saken och såg – det där.”

Han kastade en blick på den övertäckta kroppen med en lätt rysning och en grimas. Detektiv Mallory var tankfull i flera minuter.

”Kvinnan är här och hon är död”, sa han till sist. ”Om hon är här, så återvände hon hit, död eller levande i går kväll mellan den tid då hon gick ut med sin make och den tidpunkt då hennes kropp hittades i morse. Det är rena fakta. Men hur kom hon hit?”

Av de tre anställda i hyreshuset var det bara hisspojken som inte sagt något. Nu talade han, för detektiven glodde stridslystet på honom.

”Jag såg varken Mr. eller Mrs. Morey komma in i morse”, förklarade han snabbt. ”Ingen kom in utom brevbäraren och några varubilschaufförer fram till den tidpunkt då kroppen hittades.”

Återigen vände sig detektiven Mallory till förvaltaren.

”Vetter något fönster i den här lägenheten mot en brandstege?” frågade han.

”Ja – kom den här vägen.”

De gick igenom en kort korridor till baksidan. Båda fönstren var låsta på insidan, så det stod genast klart att även om kvinnan tagits in i rummet den vägen så kunde fönstren inte ha låsts om inte hennes mördare gått ut ur huset genom ytterdörren. När detektiven Mallory kom fram till detta stadium i sin undersökning, satte han sig ner och stirrade från den ene till den andre i den lilla tysta gruppen, som om han uppfattade hela saken som en affär som de gjort sig skyldiga till för att spela honom ett spratt.

Hutchinson Hatch började att säga något, men kom på bättre tankar, och vände sig om och gick ned till telefonen i undre våningen. Några få minuter senare steg Tankemaskinen ut ur en droska framför huset och stannade upp i hallen i bottenvåningen tillräckligt länge för att lyssna till fakta om hur saken utvecklat sig. Det var ett perfekt nätverk av rynkor i hans kupolliknande panna när reportern slutat.

”Det är bara en överföring av slutfasen av detta fall från England till detta land”, sa han gåtfullt. ”Vänligen ring efter Dr. Prescott och bed honom att komma omedelbart.”

Han fortsatte till Moreys lägenhet. Med enbart en kort nick för detektiv Mallory, den ende i den lilla gruppen som kände honom, gick han fram till den döda kvinnan och sneglade ned på henne utan något tecken på rörelse i sitt bleka, kritvita ansikte. Efter ett ögonblick gick han ned på knä bredvid den inaktiva kroppen och undersökte munnen och fingermärkena kring den vita strupen.

”Karbolsyra och strypning” anmärkte han strävt till detektiv Mallory,  som lutade sig framåt och betraktade honom med något som liknande hoppfull iver i sitt envisa ansikte. Tankemaskinen såg förbi honom mot husets förvaltare. ”Är Mr. Mallory en kraftfull, atletiskt byggd man till utseendet?” frågade han.

”O nej”, kom svaret. ”Han var kort och spenslig, bara en smula större än ni är.”

Vetenskapsmannen skelade aggressivt mot förvaltaren som om beskrivningen inte direkt var den han väntade sig. Sedan försvann den vagt förbryllade blicken.

”Åh, jag förstår”, anmärkte han. ”En pianist.” Det var ingen fråga utan ett meddelande.

”Ja, han spelade en hel del”, var svaret, ”faktiskt så mycket att vi två gånger hade klagomål från andra personer i huset trots det faktum att de bara varit här i några få dagar.”

”Naturligtvis”, sa vetenskapsmannen halvt för sig själv. ”Naturligtvis. Kanske Mrs. Morey inte spelade alls?”

”Jag vill minnas att hon sa att hon inte gjorde det.”

Tankemaskinen drog bort den tunna lakanet som hade lagts över kroppen och såg på den vänstra handen. ”Det är inte någon tvekan om att detta är Mrs. Morey?”

Svaret blev en kör av försäkringar ackompanjerade av en del förvånade ansiktsuttryck.

”Hade Mr. och Mrs. Morey några tjänare?”

”Nej”, blev svaret. ”De åt för det mesta sina måltider i kaféet. Det förekommer ingen som helst hushållning i lägenheterna.”

”Hur många människor lever i bygganden?”

”Ett hundratal skulle jag gissa.”

”Mycket folk kommer och går då?”

”Javisst. Det var ganska ovanligt, att så få människor kom in och gick ut i går kväll och i morse, och säkert är att Mrs. Morey och hennes man inte var bland dem som kom in om det är det ni vill ha reda på.”

Tankemaskinen kastade en blick på läkaren som stod bredvid under tystnad.

”Hur långt tid anser ni att hon varit död?” frågade han.

”Minst tolv timmar”, svarade läkaren. ”Troligen längre.”

”Ja, närmare fjorton timmar, skulle jag gissa.”

Tvärt lämnade han gruppen och gick långsamt igenom lägenheten och tillbaka igen. När han återkom till rummet där kroppen låg, öppnades dörren från hallen och Dr. Prescott steg in, följd av Hutchinson Hatch. Tankemaskinen ledde kirurgen direkt till kroppen och drog bort lakanet från ansiktet. Dr. Prescott ryggade tillbaka med ett förvånat utrop av igenkännande.

”Ni hyser ingen tvekan?” frågade vetenskapsmannen.

”Inte den minsta”, svarade Dr. Prescott instämmande. ”Det är samma kvinna.”

”Men ändå, titta här!”

Med en snabb rörelse drog Tankemaskinen ned lakanet ännu en bit. Dr. Prescott, tillsammans med dem som inte hade någon aning om vad som var att vänta, tittade ned på kroppen. Efter ett ögonkast gick kirurgen ned på sina knän och undersökte nära den dödas vänstra hand. Pekfingret var av vid den första leden. Dr. Prescott stirrade, stirrade misstroget. Efter ett ögonblick lämnade hans ögon den stympade handen och betraktade igen hennes anlete.

”Jag har aldrig sett – aldrig drömt – om ett så förbryllande –”, började han.

”Då är saken naturligtvis klar”, avbröt Tankemaskinen. “Det löser och bevisar problemet med ens. Nu, Mr. Mallory, om vi nu kan gå till ert kontor eller något ställe där vi får vara ostörda, ska jag –”

”Men vem dödade henne?” frågade detektiven abrupt.

”Jag har ett foto av hennes mördare i min ficka”, replikerade

Tankemaskinen. “Samt ett foto av en medbrottsling.”

Detektiven Mallory, Dr. Prescott, Tankemaskinen, Hutchinson Hatch, och läkaren som bodde i huset satt i rummet mot gatan i Moreys lägenhet med alla dörrar stängda för nyfikna, frågvisa ögon.

På vetenskapsmannens begäran upprepade Dr. Prescott omständigheterna som ledde till kapningen av kvinnans vänstra pekfinger. Och där tog Tankemaskinen över historien.

”Antag, Mr. Mallory,” och vetenskapsmannen vände sig till detektiven, ”att en kvinna stegade in på ert kontor och sa att hon måste få ett finger kapat. Vad skulle ni tro?”

”Att hon var galen”, kom svaret prompt.

”I er ställning”, fortsatte Tankemaskinen, ”är ni naturligtvis väl bekant med många underliga saker. Skulle inte en händelse som denna omedelbart säga er någonting? Något som skulle hände flera månader framåt i tiden?”

Detektiven Mallory funderade förnumstigt, men förblev tyst.

”Hör då”, förklarade Tankemaskinen. “En kvinna som vi känner som Mrs. Morey vill ha sitt finger kapat. Det antydde tre, fyra, fem, ett dussin möjligheter. I verkligheten kunde bara en, möjligen två i kombination, vara sann. Vilken möjlighet? En smula logik innebär att två och två alltid blir fyra – inte ibland utan alltid.

”Naturligtvis var det första antagandet galenskap. Vi låter det passera som absurt. Sedan har vi sjukdom – en fläck spetälska som kanske hade visat sig på pekfingret. Jag testade möjligheten och eliminerade den. Tre starka skäl för att önska bort ett finger återstod, alla tre högst möjliga. Det faktum att kvinnan otvetydigt var en engelska var uppenbart. Av märket efter en vigselring på hennes handske och en motsvarande markering på hennes finger – hon bar ingen sådan ring – kunde vi säkert förmoda att hon var gift. Dessa var de båda första fakta jag fick reda på. Påtagliga bevis för att hon var gift och inte en änka framgick delvis av att hon var påtagligt ung och i avsaknad av sorgtecken i sin klädsel.

”Sedan följde Mr. Hatch henne, tog reda på hennes namn, var hon bodde och senare också det faktum att hon anlänt med sin make på en ångare en eller två dagar innan de hyrde lägenheten här. Det bevisade att hon var engelska och att hon hade en make. De kom på ett fartyg som Mr. och Mrs. David Girardeau – här kallade de sig Mr. och Mrs. Frederick Chevedon Morey. Varför denna namnskillnad? Omständigheterna i sig själva pekade på en oriktighet – ett brott som begåtts eller planerades. Andra saker fick mig att tro att det bara var på planeringsstadiet och att det kunde förhindras. För då gav mig frånvaron av varje fakta ingen antydan om att det skulle ske ett mord. Sedan kom det förmodade mordet på – Mrs. Morey?”

”Är det inte Mrs. Morey?” frågade detektiven.

”Mr. Hatch kände igen kvinnan som den han följt efter. Jag kände igen henne som den på vilken en operation utförts. Dr. Prescott kände också igen henne”, fortsatte Tankemaskinen. “För att övertyga mig, sedan jag konstaterat dödssättet, att det var samma kvinna, såg jag på hennes vänstra hand. Jag fann att pekfingret var borta – det hade kapats av en skicklig kirurg vid första leden. Och detta faktum avslöjade för mig att den döda kvinnan inte alls var Mrs. Morey utan någon annan och det klarade händelsevis upp hela affären.”

”Hur?” frågade detektiven. ”Jag tyckte att ni nyss sa att ni hjälpte till med att kapa hennes pekfinger.”

”Dr. Prescott och jag kapade fingret i förrgår”, svarade Tankemaskinen lugnt. ”Den döda kvinnans finger kapades för många månader, kanske år sedan.”

Detektiven Mallorys ansikte uttryckte tom förvåning och Hatch stirrade rätt in i vetenskapsmannens skelande blick. Vagt, som i en dimma, började han att förstå många saker, som han ditintills inte kunnat förklara.

”Det perfekt läkta såret på handen eliminerade varje möjlighet utom en, resumerade Tankemaskinen. “Tidigare hade jag informerats om att Mrs. Morey inte – eller sa sig inte – spela piano. Jag hade sett framför mig den nakna möjligheten att hennes händer var försäkrade för ett enormt belopp och att det handlade om ett trick för att svindla försäkringsbolaget genom att kapa ett finger. Det stred naturligtvis emot det faktum att hon erbjudit sig att betala ett stort belopp för operationen och att deras utgifter här måste vara stora, så jag började betvivla hållbarheten i detta antagande. Det faktum att den döda kvinnans finger var kapat avfärdade denna möjlighet direkt liksom det också avfärdade möjligheten av ett brott av något slag som efterlämnat ett avslöjande fingeravtryck från detta pekfinger. Om det fanns ett allvarligt brott som lämnat spår av hennes fingeravtryck som bevis, hade det varit nödvändigt för henne att låta kapa det.

”Då återstod en sak – den att Mrs. Morey eller vad hennes namn nu var – ingick i en komplott med sin make för att komma över vissa ägodelar, kanske en titel – minns att hon är engelska – genom att offra ett finger så att en identifiering av henne skulle kunna ske i överensstämmelse med den arvtagerska hon skulle föreställa. Vi kan mycket väl tänka oss att hon försetts med nödvändiga dokumentära bevis och vi vet slutgiltigt – vi gissar inte utan vi vet – att den döda kvinnan därinne är kvinnan vars rättigheter har stulits av den så kallade Mrs. Morey.”

”Men är det här inte Mrs. Morey?” frågade detektiven igen.

”Nej”, kom det skarpa genmälet. ”Den perfekta likheten med Mrs. Morey och fingret som opererades bort för länge sedan klargör saken. Det finns, kan jag tänka mig, ett släktskapsförhållande dem emellan – de är kanske kusiner. Jag tror knappast att de är tvillingar därför att nödvändigheten för en av dem att uppträda som den andra för att ärva pengar eller en titel skulle då inte ha varit så påtaglig även om det är möjligt att Mrs. Morey, om hon gjorts arvlös eller förkastats, kan ha   tillgripit en sådan utväg. Den döda kvinnan är Miss – Miss –”och han såg på baksidan av ett fotografi, ”Miss Evelyn Rossmore och hon har tydligen levt i den här staden sedan ett tag. Detta är hennes bild och den togs för åtminstone ett år sedan av Harkinson här. Han kan kanske rent av ge er hennes adress.”

Det var tyst i flera minuter. Varje medlem av den lilla gruppen vände och vred mentalt på framlagda fakta och detektiven Mallory stirrade på fotot och studerade texten på baksidan.

”Men hur kom hon hit – så här?” frågade Hatch

”Ni minns Mr. Hatch, att när ni följde Mrs. Morey hit så sa ni att hon bytte kläder och gick ut igen?” motfrågade vetenskapsmannen. ”Det var inte Mrs. Morey ni såg då – hon var dålig och jag vet det från operationen. Det var Miss Rossmore. Förvaltaren säger att det lever ett hundratal personer i detta hus  och att det förekommer en hel del folk som kommer in och går ut. Kan ni inte se att då det är en sådan förvillande likhet mellan de båda, så kunde Miss Rossmore gå in och ut när hon ville och alltid bli förväxlad med Mrs. Morey? Ingen skulle någonsin lägga märke till skillnaden?”

”Men vem dödade henne?” frågade detektiven Mallory. ”Hur? Varför?”

”Morey dödade henne”, sa Tankemaskinen direkt och han tog fram två andra foton ur sin ficka. ”Här är hans och hustruns passfoton. Hur dödade han henne? Vi kan säkert antaga att han först lurade henne att dricka syran. Sedan när hon kanske skrek av smärta ströp han henne till döds. Jag trodde först att han var en stor, kraftfull man för att hans struptag på henne var så kraftigt att det uppstått bristningar inne i strupen,  men i stället spelade han en hel del piano, vilket gett honom handkraft att strypa henne. Och varför? Vi kan anta att det var för att hon på något sätt upptäckt deras plan. Det skulle etablera ett motiv. Kronan på verket var finessen att Morey lämnade sina nycklar till förvaltaren här. Han anade inte att lägenheten skulle besökas på flera dagar – och då skulle de vara i säkerhet – medan det däremot fanns en risk att om ingen av dem syntes här och deras försvinnande förblev oförklarat så kunde lägenheten ha öppnats för att ta reda på varför. Jag tror att det är allt.”

”Utom att Morey och hans fru måste fångas in”, sa detektiven bistert.

”Lätt gjort med de här fotografierna” sa Tankemaskinen. ”Jag gissar att om detta mord inte kommer i tidningarna omedelbart, så kan ni hitta dem på väg att återvända till Europa. Varför inte försöka med den fartygslinje de kom med?”

Det var bara tre timmar senare som den anklagade mannen och hustrun togs till fånga. De hade just beställt överfart på en ångare som seglade klockan sexton och trettio. Deras rättegång blev uppmärksammad och resulterade i en dom efter det att man fått sig till livs en märklig berättelse om ett försök att tillskansa sig en egendom och en titel som Miss Evelyn Rossmore, som några år tidigare mystiskt försvunnit, var den rättmätige innehavaren av.

Vecka 48/2013 

Julius Regis (1889-1925) var en av vårt lands första filmjournalister, kanske den förste rentav. Han skrev underhållning av alla de slag, science fiction, deckare, äventyr. Hans deckarjournalist Maurice “Problemjägaren” Wallin förekom i flera utmärkta noveller. Den dramatiska novell som följer här får närmast betecknas som samtida mainstream.

Den röda stjärnan

Av Julius Regis

När stunden var inne och skenorna började ljuda som strängar, kom John utspringande ur banvaktsstugan och ställde sig bredvid sin far.

Detta skedde varje kväll och var avslutningen på hans dag – att se kontinentaltåget rusa förbi på sin nattliga överlandsfärd. John var då fem år gammal, och där han stod i dunklet på sina korta, stadiga ben med händerna uppdragna i de alltför långa ärmarna, måste han kasta tillbaka sin ljusa lugg och vända de allvarsamma blå ögonen högt upp för att få en överblick av vidundret, som han älskade.

Krik-ti-krak började skenorna mumla. Allt högre och högre steg ljudet, tills det bröt fram som ett malande dån. Då slog loket vita jättelykta ut ur bergskärningen som en lysande blomma och fönstrens gula rad ormade fram insvept i ånga. Hjulens rytmiska buller fyllde honom med extatisk glädje och då tåget dundrade förbi, obeskrivligt jättelikt och skönt mitt i sitt självskapade orkancentrum, andades han knappt. Ville det sig väl och hade dagen varit en lycklig dag, fick han i en sekundlång syn se eldarens och förarens sällsamma ansikten flamma till i rött och svart högt där uppe i jättelokets hytt, och det var hans första och vissaste dröm – att en dag bli en man sådan som de och besitta övernaturliga krafter.

John var alldeles för liten för att förstå. Att nattetid föra snälltåget över broar och vidder, genom skogar och tunnlar, hållande bunden under sin näve hela denna frustande, dånande, flammande värld av krafter – det var för honom en gärning av sagolika mått. Men han visste mycket väl att de hemskt lyckliga varelserna på loket voro vanliga levande män. Han hade många gånger sett dem komma nedäntrande från sina fräsande maskiner borta på stationen, och de voro märkvärdiga, men icke mycket olika andra män på linjen: sotiga, klädda i oljiga blåkläder, skäggiga och skrattande eller svärjande. Det var tydligt att John en gång måste bli just en sådan väldig kaxe för att få den rätta glädjen av livet. Att stå i ställverkshuset och lägga hand vid växlarnas och signalernas hävstänger var naturligtvis också mycket bra, men ingenting kunde gå upp emot att med ett grepp av en säker näve slunga nattexpressen genom mörker och tid och rum från huvudstad till huvudstad.

Vid fem år kunde han visserligen tala om “linjen” med samma nonchalanta, likgiltiga säkerhet som hans far, banvakten, gjorde, men John var född till en drömmare, vilket bragte honom i konflikt med denna solida värld av kol och ånga, järn och stål, telegram och signalflaggor. Inte heller var han ett sådant barn, som frågar sig fram. Han vandrade omkring helt liten och allvarsam med händerna på ryggen och gjorde iakttagelser. Han gjorde på egen hand den upptäckten, att om man sätter foten på skenan, så kan man höra det kommande tåget med hela kroppen, medan det ännu är långt utom synhåll. Vidare lärde honom hans tysta studier, att tågen hade rang alldeles som människor; de stackars gamla växelloken voro rangerbangårdens drängar, godstågen fingo stå beskedligt och vänta tills stinsen fick syn på dem och viftade: “Seså, passa på och skramla i väg nu”; lokaltågen foro beskäftigt och inställsamt frani och åter med bönder och borgare – men de stora expresserna voro linjens mäktige, som röto: “Ur vägen, det är brått!” Och alla krusade för dem.

Hans mor, som aldrig mera skrattade, sedan fadern fått den vanan att gå till skåpet och dricka ur en butelj, hade inte mycket överseende med Johns spekulationer, och någon gång snäste hon honom. Följaktligen behöll han sina upptäckter för sig själv. Men den röda stjärnan var ett alltför viktigt fall för att tigas med. Det måste diskuteras, och en kväll kom han hem från stationshållet med en mycket hemlighetsfull brådska.

”Mamma, tågenas stjärna den är röd!”

Modern höll på att diska.

”Vad pratar du om?” sade hon tankspritt men icke ovänligt.

”Jag har sett den röda stjärnan, mamma!”

”Vad menar du med det?”

Det var en svår stöt, att inte modern utan vidare kände den röda stjärnan, men John angrep problemet som en man.

”Jag gick en bit för att möta pappa och åka på dressinen åsså brukar jag stanna vid bron och titta mot stationen åsså kom det ett tåg och då fick jag se en stor röd stjärna långt borta över skogen och tåget stannade medesamma och började blåsa – så! Och då förstod jag att tåget stannade för att det fick se den röda stjärnan.”

”Herregud, pojke, du är alldeles för liten för att förstå någonting. Det är ingen stjärna, det är bara en signal. Såna besynnerliga idéer.”

”Ja men den var verkligen på himlen …”

”Det såg bara så ut, det där begriper du inte.”

”Ja men den var så långt borta, mycket längre än – så! Och den var verkligen på himlen fast mycket större än de andra.”

Modern svarade inte, och hans mungipor gled ned, ty han anade, att hon inte ens brydde sig om att höra på hans tal.

”Mamma, det var en stjärna! I alla fall!”

”Tyst, och låt mig vara i fred. Det var semaforen du såg.”

Han avstod från ordet. Semaforen! Som om inte han visste vad semaforen var: en lång vit- och rödrandig mast med armar som röra sig! Nej, den röda stjärnan var något mycket vackrare och större och framför allt svårare att nå.

”Det är en stjärna i alla fall”, gick han omkring och mumlade för sig själv. ”John vet att det är en stjärna i alla fall . . .”

Det är inte sant, att ej en enkel, osammansatt natur kan vara en drömmare. John Roberg växte upp till en helt vanlig man, måhända något tystare och mera benägen att vara för sig själv än andra. Han hade glömt den röda stjärnan, men det visade sig att han fortsatte att drömma, ty så snart han blev lokförare på ordinarie stat gifte han sig. Detta var frukten av en farligare dröm: den blonda Marianne var varken så god eller så hängiven som han trodde – snarare motsatsen.

Natt efter natt förde John Roberg kontinentaltåget genom sitt distrikt, och när det brusade genom Järnängs station utan att stoppa, glömde han icke att göra en hälsande handrörelse mot ett litet gult och vitt hus, långt nere mot sjökanten. Det var hans hus, och där var hans Marianne. Men då tåget senare på natten närmade sig Herreboda och gled förbi en banvaktsstuga, där nu en annan banvakt stod med sin flagga, då kom han inte mer ihåg att där hade varit hans barndoms hem. Inte heller kom han ihåg den röda stjärnan, ty för kontinentalen visade Herreboda semaforer alltid grönt.

John Roberg ansågs för den tystlåtnaste och skickligaste föraren i distriktet, och om allt gått efter tidtabell, skulle han ha uppnått sin pensionsålder med detta anseende allt starkare befäst. Men en mans liv är när allt kommer omkring fullkomligt lika utsatt för störningar som ett järnvägstågs och bra mycket mera än en stjärnas.

Roberg brukade möta två uppgående tåg i Herreboda och Stenlunda, där de i regel stodo och inväntade honom; men en kväll då han med blicken ut i mörkret och handen vid spaken förde sitt tåg fram mot Järnäng såg han till sin förvåning signalerna befalla honom att stanna på stationen. Med ångan väsande ur ventilerna och bromsarna sjungande gled kontinentalen in under båglamporna och stannade. Roberg klättrade ned och såg stinsen komma springande.

”Ni ska stanna här och invänta fyran”, befallde stinsen nervöst. ”Tiderna är omkastade, därför att Sassnitzfärjan försenats. Fyran går igenom om tjugu minuter: då går ni fram till Herrehoda och inväntar uppgående nattåget där!”

Roberg upprepade ordern mekaniskt och lugnt, medan han torkade oljan från händerna. Han följde stinsen in på expeditionen, och då han kom ut igen smålog han.

”Tjugu minuter!” tänkte han. ”Då hinner jag springa ned till Marianne och hälsa på henne!”

Han kastade några ord till eldaren och begav sig springande i väg, litet i smyg, ty det var inte tillåtet. Han såg på långt håll att det lyste i fönstret och tänkte:

”Besynnerligt, att hon inte kommit ut? Hon har nog inte hört att jag stoppade i kväll. Jag skall överraska henne!”

Han sprang tyst på gräset bredvid sandgången, och andlöst tog han fram nyckeln.

Då han kom in i förstugan kände han en svag lukt av cigarrettrök, och det sved till i honom. Han öppnade dörren till vardagsrummet.

Det var intet problem, ty situationen var mycket enkel. Men för de tre människor den närmast rörde, tycktes den de närmaste sekunderna olöslig. Den tredje var den nykomne stationsskrivaren. Kvinnan stod likblek, med tillrufsat hår och fladdrande näsborrar, och stirrade på John Roberg som om hon sett en död eller en som hon aldrig mera velat tänka på. John Roberg såg henne i ögonen, och hon var icke längre en dröm för honom. Han såg henne sådan hon var, och synen höll på att göra drömmaren galen.

Han stod fullkomligt orörlig med händerna vid sidorna; han fick en intensiv känsla av att de voro smutsiga; och då han sett tillräckligt på kvinnan för att kunna fatta hennes ömkliga lilla livs gåta (vilket tog honom en minut) vände han sig om och gick utan att se åt den andre mannen.

John Roberg gick nedför sandgången med ett lugn som förvånade honom själv, men då han kom till grinden blev han hängande över den som en trasa.

Just då fyran rullade igenom stationen, smällande i växlarna och svepande flockiga skyar kring de höga lampgloberna, kom John Roberg tillbaka till sin maskin.

När han äntrade upp i hytten, ryggade eldaren undan för honom. Han trodde att föraren var drucken. Hyn hade blivit gulvit och stramade över kindkotorna, det yviga håret var tovigt och föreföll genomvått, ögonen voro stela och glänsande.

Den skickligaste föraren i distriktet var av böjelse en nykter man, men det har sagts att han denna kväll på något outrannsakligt sätt lyckades berusa sig under de få minuter han hade till sitt förfogande i Järnäng. Det är en detalj som aldrig kommer att kunna bevisas. Men den förenklar saken. När en av oss vänder sig bort och tar ett steg ut ur kretsen, så är det enkelt och skönt att kunna säga: Han var från sina sinnen av sömnlöshet eller alkohol eller opium eller kvinnor.

Roberg stod vid maskinens fönster och han visste mycket väl att eldaren såg på honom. Därför sade han:

”Gå på du! Skyffla dina kol, det är ingen fara med mig! Bort med ögonen, säger jag!”

Hans blick klarnade för en sekund, han uppfattade stinsens avgångssignal och gav spaken den invanda säkra knycken.

Loket uppgav ett skrik, det gnisslade under hjulen, draget dånade i skorstenen och dragstängerna hävde sig som atleter. Buffertarna knuffade och hamrade mot varandra och långsamt satte sig raden av sovvagnar i gång, medan loket som ett glödhett, gigantiskt strykjärn tycktes pressa fräsande ångskyar ur själva den svarta stybbvallen.

Kontinentalen gled ut från Järnängs station; en och en rullade vagnarna ut ur båglampornas ljuskretsar. Stinsen gick in för att telegrafera avgångstiden till Herreboda, och expressens små röda akterlyktor plånades ut i kurvan.

Robergs ögon hade sjunkit djupt in i huvudet och lyste där inne som kolen brunno i ugnen vid hans fötter. Eldaren talade till honom; det var besynnerligt att en människa kunde tala så mycket, men ingenting att fästa sig vid. Överhuvud var ingenting att fästa sig vid, och Marianne var en …

”Skyffla kol! Vad pratar du om? Tala högre!”

Roberg rynkade pannan, och eldaren skrek i hans öra. Han kunde inte uppfatta vad karlen sade, det lät som totatata totatata.

Men hjulens röst hörde han under sig, och han sträckte ut huvudet i det svala, vinande draget. Tågsättet hade redan farten inne och kastades framåt under ett bedövande larm som fyllde nattmörkret långt ut mellan skogens träd och klippor.

Medan han lyssnade, föll larmet plötsligt undan från honom, och det vart tyst. Han såg skenorna dallra i den vita ljusstrimman framför loket, han såg ångan och kände röken, dragstängerna dansade upp och ned på sina axlar, men han hörde ingenting.

Detta oroade honom inte men föreföll honom utomordentligt intressant. Han lät tåget sköta sig självt och slöt ögonen.

”Jag blev mycket upprörd nyss”, tänkte han, ”det är dumt och återverkar på mina sinnesförnimmelser. Det är löjligt, att man blir upprörd av sådant. Den där kvinnan hade ögon som en slinka: detta har således alla människor sett hela tiden, men jag har inte sett det förrän nu. Jag har haft en slinka till hustru  …”

Han vände sig om och gick löst på den andre, grep honom i den blå blusen och skakade honom. Eldaren såg honom först i ögonen, vitnade sedan långsamt och lyfte sin skovel. Roberg sparkade till det svarta järnbladet, så att det virvlade in bland kolen i tendern.

”Är du gift?” sade han lågt och sökte med sina blodsprängda ögon intill kamratens ansikte efter svaret. ”Är du gift? Du är ju gift, du, är du inte? Vet du vad hon gör nu? Heter hon Marianne? Tänk att du är så dum, att du lämnar henne ensam … du … alla människor är lika.”

Men han hörde inte ljudet av sin egen röst. Han stod och stirrade på kamratens läppar, som rörde sig, och plötsligt släppte han honom.

”Det där skall du tänka på … i alla fall.. . att allasammans är lika … det förstår du väl … det är inte möjligt att bara Marianne … det förstår du väl …”

Han satte sig på fönsterbrädet med hängande armar och stirrande apatiskt framför sig. Det kändes besynnerligt i halsen, och det var en dimma mellan honom och den andres ansikte, som blekt och rådlöst var vänt mot honom. Det var som bomull omkring honom; tåget måste stå stilla; han ryckte i spaken – nej, det var nog riktigt! Full fart – men inte ett ljud!

Han såg ut och blev varse, att tåget gick fram strax ovanför rälsen med hjulen snurrande i luften och trädtopparna i höjd med hans ansikte. Denna syn roade honom, och han skrattade. Eldaren lutade sig blixtsnabbt efter skoveln.

Roberg tog järnet ifrån honom med ena handen och tryckte honom intill väggen med den andra.

”Du”, viskade han, ”du ska inte göra så … mot mig … det är inte snällt av dig …”

Hållande skoveln i handen lutade han sig åter ut. Dimman tilltog och virvlade i väldiga massor framför hans värkande ögon. Också inne i hytten var dimman, men mest i djupet under honom. Han kunde inte se skenorna längre och förstod att marken sjönk undan mer och mer.

”Det gäller att ha ögonen öppna”, viskade han. ”Jag måste föra tåget igenom, och sedan skall jag tillbaka ännu en gång ännu en gång. Jag måste säga henne det – hon är inte sämre än de andra! Hon har rätt att inte älska mig – hon har rätt att gå ifrån mig …”

Han kände att eldaren ryckte honom i rocken, och utan att vända sig om, med en sväng bakåt av armen, slungade han den skräckslagne mannen ifrån sig.

”Jag höll av henne – men det räknas inte – hon var så vacker – det är klart att hon inte behövde mig. Hon är fri nu. Hon kan gå vart hon vill. Det är det jag skulle vilja säga henne, så att hon ska förstå att jag … i alla fall …”

Han vacklade, släppte skoveln och höll sig fast med bägge händerna. Hela tåget ryckte och slängde, och farten steg, tills hela den tunga massan skälvde och gungade under krafternas spel. De som vaknade inne i de ljusa vagnarna och med ängsliga miner sågo på varandra, de visste icke och skulle aldrig komma att få veta något om John Robergs drömlevnad; men han hade bragt deras värld i skakning, och de mumlade oroligt:

”Det går fort i natt: det måtte väl aldrig sluta illa?”

Den skickligaste föraren i distriktet hade rätat upp sig på sin post och såg skarpt framför sig, men han visste inte, att han redan var blind och döv för alla intryck av denna världen. Med hopknipna läppar och rynkade ögonbryn stod han där och förde sitt tåg genom natten.

”Mera kol!” befallde han. ”Mera kol!”

Men då han vände på huvudet såg han sin kamrat ligga orörlig på golvet, med armen över ansiktet. Roberg fann ingenting märkvärdigt häri men han lutade sig förargad ned efter skoveln. Han kastade in några skyfflar kol i det röda gapet och sparkade hastigt igen luckan, ty det flammande eldskenet bländade honom.

Han avläste trycket och smålog nöjd.

“I natt går det bra”, sade han. ”Vi är snart framme. Jag brukade kyssa henne på halsen, hon skall inte kunna säga, att jag inte älskade henne. Hon har inte rätt till det. Hon vet att jag gjorde det. Hela felet är, att jag drömt för mycket, men det är slut nu. Hon ska få gå med vem hon vill.”

Han funderade litet på det.

”Att hon bara nändes!” sade han. ”Hon skulle väl förstå att det gjorde ont i mig. Mor lämnade inte far, fast han började dricka och slog henne. Jag har aldrig varit drucken, jag har aldrig slagit Marianne. Hon skrattade ofta åt mig. Jag tror att det är det värsta: att hon skrattade åt mig. Hon har säkert hånat mig inför den där – andre … mor hånade aldrig far … jag undrar vad mor skall tänka om det här … jag måste fråga henne om det …”

Han började åter skratta, djupt nere i bröstet. “Det är i alla fall en stjärna …”

Han lutade sig fram och stirrade hoppfullt och längtande in i mörkret. Han såg den röda stjärnan växa fram ur rymdernas natt, och åren blåste som damm ifrån honom, och han ropade: “Det är en stjärna, mor … du skall få se … jag skall visa dig att det är en stjärna i alla fall … men det går inte fort nog … fortare …”

John Roberg förde sitt tåg med stadig hand och lysande ögon i en svindlande färd genom rymden, mot stjärnorna, mot den röda stjärnan. Den växte och kom närmare, och hans eget hjärta växte i honom. Dess orörliga klarhet stod som ett löftets tecken för hans slocknande medvetande, och han kände att alla drömmars fullbordan var honom nära.

Så blev hans första dröm hans sista. Då John Robergs tåg rusade förbi den röda stoppsignalen in på Herreboda station stod uppgående nattåget redan där. Det var döden som väntade bortom den röda stjärnan. Och många förgingos nu som fordom och alltid för en ensam drömmares skull.

Från samlingen Sanningen om Cro-Cro (1930)

Vecka 47/2013

enna novell, som första gången publicerades i ”McClure`s Magazine” i augusti 1906, är en fascinerande psykologisk studie. Denna märkliga berättelse, som Jack London (1876-1916)  tog med i samlingen Love of Life & Other Stories (Macmillan 1907) är en psykologisk rysare som inte bara handlar om primitiv rättsskipning utan också om embryonal lagstiftning i ett samhälle som bara består av tre vita människor. Visserligen förekommer i periferin också en grupp indianer, men de dras enbart in i berättelsen som vittnen. Med sin sedvanliga förmåga frammanar Jack London i denna nordlandsberättelse framför allt en märklig kvinna, gift med en svensk, som i en hård värld av väderbitna män visar sig ha förmågan att hantera det oväntade när en behaglig tillvaro plötsligt och utan förebud slås sönder av ett grovt brott, som förvandlar tillvaron till ett litet helvete.

 Det oväntade

 Av Jack London

Edith Whittlesey var född på den engelska landsbygden, där livet framskrider regelmässigt och det oväntade är så oerhört oväntat att när det inträffar så uppfattas det som omoraliskt.

Hon började tidigt arbeta och när hon fortfarande var en ung kvinna, vars liv framskred regelmässigt, blev hon uppasserska hos en dam. Vid 25 års ålder följde hon med sin husmor på en liten resa till Förenta staterna. Medan hennes husmor såg en sida av sällskapslivet i Chicago, såg Edith Whittlesey en annan sida. Och när hon lämnade anställningen hos sin husmor och blev Edith Nelson, så visade hon, i varje fall i någon mån, sin förmåga att ta itu med det oväntade och bemästra det.

Hans Nelson, invandrare, svensk av födsel och snickare till yrket, bar inom sig den där germanska rastlösheten som ständigt tvingar släktet vidare på det stora äventyret västerut. Han var en muskulös och envis människa med föga fantasi parad med oerhörd initiativkraft. Han var lika plikttrogen och tillgiven som han var stark.

”När jag har arbetat hårt och sparat lite pengar ska jag resa till Colorado”, sa han till Edith dagen efter deras bröllop. Ett år senare var de i Colorado, där Hans Nelson för första gången såg gruvdrift och drabbades av guldfeber. Hans prospektering förde honom genom Dakota, Idaho och östra Oregon och vidare till bergstrakterna i Brittiska Columbia.

I läger och på vandring var Edith Nelson alltid med honom och delade hans framgångar, hans vedermödor och hans slit och släp. Hon bytte ut hemmafruns korta steglängd med bergbestigarens långa kliv. Hon, som aldrig i hela sitt liv lagat mat, lärde sig att göra deg utan tillgång till humle, jäst eller bakpulver och att baka bröd rakt igenom i en stekpanna över öppen eld. Och när den sista koppen mjöl och den sista svålen bacon tog slut, visade hon sig situationen vuxen och hon lyckades av mjukt hjortskinn och löst garvade läderbitar från utrustningen framställa proviantsurrogat, som på ett eller annat sätt höll mannens själ på plats inne i kroppen och fick honom att stappla vidare. Hon lärde sig att lasta en häst likaväl som en karl – en uppgift som kunde krossa både hjärta och stolthet hos vilken stadsbo som helst, och hon visste hur man bäst surrar fast vilken packning det än vara månde. Hon kunde också göra upp eld av blötved under störtregn utan att tappa humöret. Kort sagt så behärskade hon det oväntade i alla dess förklädnader. Men det Stora Oväntade låg ännu i framtiden och väntade på att få testa henne.

Strömmen av guldletare flöt norrut in i Alaska och det var uppenbart att Hans Nelson och hans fru skulle ryckas med av strömmen och svepas upp mot Klondyke. Hösten 1897 befann de sig i Dyea, men de saknade pengar för att ta sig vidare över Chilcoot-passet och ner till Dawson. Så Hans Nelson arbetade som snickare den vintern och hjälpte till med att bygga upp den framväxande staden Skaguay, som försåg folk med utrustning.

Han var otålig och under hela vintern kände han hur Alaska kallade på honom. Latuay Bay kallade högljuddast, så sommaren 1898 sökte han och hans hustru sig fram utmed den labyrintartade kustlinjen i 70 fot långa Siwash-kanoter tillsammans med indianer och tre andra män. Indianerna satte i land dem och deras utrustning vid en ödslig bukt ungefär hundra miles bortom Latuya Bay och återvände till Skaguay. Men de tre andra männen stannade kvar, för de var deltagare i denna organiserade grupp. De hade var och en satsat lika mycket pengar i utrustningen och deras förtjänster skulle delas lika. Edith Nelson åtog sig att laga mat som sitt bidrag till projektet, och för det skulle hon tilldelas en mans andel.

Först högg de ned granar och byggde en trerums timmerstuga. Det var Edith Nelsons uppgift att hålla ordning i stugan. Männens uppgift var att leta efter guld, vilket de gjorde, samt att finna guld, vilket de också gjorde. Det var inget uppseendeväckande fynd, bara lite guldförande sand med låg avkastning. Långa timmar av hårt arbete inbringade varje gruppmedlem mellan femton och tjugo dollar om dagen. Den korta Alaska-sommaren drog ut på tiden och varade längre än vanligt. De drog nytta av tillfället och sköt upp återfärden till Skaguay till sista ögonblicket. Och då var det för sent. De hade planerat att följa med ett antal lokala indianerna på deras höstliga handelsresa ned till kusten. Siwasherna hade också väntat på de vita människorna till den elfte timmen. Sedan gav de sig iväg. Det fanns ingen annan utväg för sällskapet än att hoppas på en slumpartad transportmöjlighet. Under tiden städades inmutningen upp och ved till eldning samlades in.

Brittsommaren fortsatte och fortsatte tills vintern plötsligt kom med skärpan hos en diamant. Den var över dem en natt och guldgrävarna vaknade upp till tjutande vindar, drivsnö och fruset vatten.  Storm följde på storm  och mellan stormarna låg tystnaden, som bara bröts av bränningarnas dån på den öde stranden, där saltstänk täckte kusten med vit rimfrost.

Allt gick bra inne i stugan. Deras guldstoft vägde upp till ett värde kring 8.000 dollar och de kunde inte vara annat än belåtna. Männen gjorde snöskor, jagade färskt kött till visthusboden och under de långa kvällarna spelade de ändlösa whistpartier. Nu när guldletande var över, överlät Edith Nelson till männen att göra upp eld och diska medan hon själv stoppade deras sockor och lagade deras kläder. Det var inget knot, inget käbbel, inga futtiga gräl i den lilla stugan och de gratulerade ofta varandra till den allmänna glädje som rådde. Hans Nelson var trög och sorglös, medan Edith sedan länge vunnit hans obegränsade beundran för sin förmåga att samsas med folk. Harkey, en lång och gänglig texasbo, var osedvanligt vänlig för att vara en man med tungsint läggning och så länge som hans teori om att guld växer inte bestreds, så var han ganska sällskaplig. Gruppens fjärde medlem, Michael Dennin, bidrog med sin irländska kvickhet till munterheten i stugan. Han var en storvuxen och kraftfull man, benägen till plötsliga vredesutbrott över småsaker, men med aldrig sviktande gladlynthet under stress och påfrestningar i det större formatet. Den femte och siste medlemmen, Dutchy, var sällskapets tjänstvillige skottavla. Han till och med gjorde sig extra besvär med att få oss att skratta på hans bekostnad och på så sätt hålla munterheten uppe. Inget allvarligt gräl hade någonsin stört friden i sällskapet. Och nu då var och en hade 1600 dollar att visa upp efter en kort sommars arbetsinsats, så härskade välståndets  förnöjsamme ande i stugan.

Och så inträffade det oväntade.

De hade just satt sig ned vid frukostbordet. Fast klockan redan var åtta (sena frukostar hade blivit naturliga sedan det stadiga arbetet med guldet upphört) lystes måltiden upp av ett ljus nedstucket i en flaskhals. Edith och Hans satt vid var sin ände av bordet. På ena sidan, med ryggen mot dörren, satt Harkey och Dutchy. Platsen mitt emot var tom. Dennin hade ännu inte kommit in.

Hans Nelson betraktade den tomma stolen, skakade långsamt på huvudet, och sa i ett klumpigt försök att vara rolig: ”Han är alltid först vid käket. Det är konstigt. Han är kanske sjuk.”

”Var är Michael?” frågade Edith.

”Han var uppe lite före oss och gick ut”, svarade Harkey.

Duchys ansikte log skälmskt. Han låtsades veta varför Dennin var frånvarande och skapade en hemlighetsfull atmosfär medan de avkrävde honom besked. Efter en titt i männens sovrum återvände Edith till bordet. Hans såg på henne och hon skakade på huvudet.

”Han har aldrig förr kommit för sent till maten”, anmärkte hon.

”Jag fattar det inte”, sa Hans. ”Han har alltid haft aptit som en häst.”

”Det är för sorgligt”, sa Dutchy och skakade sorgset på huvudet.

De började att skoja om kamratens frånvaro.

”Det är verkligen synd!” antydde Dutchy.

”Vad då?” krävde de andra i kör.

”Stackars Michael”, kom det dystra svaret.

”Vad är det nu för fel på Michael?” frågade Harkey.

”Han är inte hungrig längre”, klagade Dutchy. ”Han har förlorat der aptit. Han gillar inte käket.”

”Inte med tanke på hans sätt att kasta sig över det ända upp över öronen”, anmärkte Harkey.

”Han gör det bara för visa hövlighet mot fru Nelson”, var Dutchys snabba replik. ”Varför är han inte här? För att er har gått aus. Varför hat er gått aus?  För der upparbetning av der aptit. Hur upparbetar han der aptit? Han går barfota i snön. Han jagar der aptit. Öppna bara dörren och ni ska se hans barfotaspår i der snö. Men ni kommer inte att se der aptit. Det är just det som är hans problem. När han får syn på der aptit så fångar han in den och kommer till der frukost.”

Dutchys nonsens fick dem att brista ut i gapskratt. Skrattet hade knappt dött ut förrän dörren öppnades och Dennin steg in. Alla vände sig mot honom. Han bar ett gevär. Och medan de såg på honom lyfte han det till axeln och sköt två gånger. Vid det första skottet sjönk Dutchy över bordet och slog omkull sin kaffekopp medan den gula kalufsen doppades i hans gröttallrik. Pannan, som trycktes mot den närliggande tallrikskanten, fick fatet att tippa upp i håret på honom i 45 graders vinkel. Harkey var på väg upp i ett språng när det andra skottet föll och hans ansikte slog i golvet medan orden ”Gode Gud!” bubblade ur hans strupe och dog bort.

Det var det oväntade.

Hans och Edith var som bedövade. De satt med spända kroppar vid bordet med ögonen fixerade som hypnotiserade på mördaren. Otydligt skönjde de honom genom krutröken och i tystnaden hördes ingenting annat än ljudet av Dutchys utspillda kaffe som droppade ned på golvet. Dennin öppnade bakstycket till geväret och tog ut de tomma hylsorna. Medan han höll geväret med den ena handen, stack han ned den andra i fickan efter nya patroner.

Han stoppade in patronerna i geväret när Edith Nelson vaknade till liv. Det var tydligt att han skulle döda Hans och henne. Under en tidrymd om kanske tre sekunder hade hon varit bedövad och paralyserad av den förfärliga och ofattbara form som det oväntade tagit sig uttryck i. Så växte hon med uppgiften och skred till verket. Hon grep sig an uppgiften direkt, tog ett kattliknande språng mot mördaren och fattade tag i hans kravatt  med båda händerna. Stöten från hennes kropp fick honom att stappla baklänges flera steg. Han försökte att skaka av sig henne och höll fortfarande vapnet i sin hand. Det gjorde honom fumlig, för hennes fasta kropp var som en kattas. Hon kastade sig åt ena sidan och med sitt grepp om hans strupe lyckades hon nästan rycka omkull honom på golvet. Han rätade på sig och snurrade snabbt runt. Trogen sitt grepp följde Ediths kropp med i en cirkel när han snurrade runt så att hennes fötter lämnade golvet och hon virvlade genom luften med händerna som höll fast  om hans hals. Karusellen kulminerade i en sammanstötning med en stol och mannen och kvinnan slog i golvet under en vild kamp, som fortsatte över halva rummet.

Hans Nelson var en halv sekund efter sin hustru innan han visade vad han dög till. Hans oräddhet och mentala uppfattning var långsammare än hennes. Han var av en grövre organism och det tog honom en halv sekund längre tid att uppfatta och fatta beslut och skrida till verket. Hon hade redan flugit på Dennin och fått grepp om dennes strupe när Hans kom på fötter. Men hennes lugn var inte hans. Han befann sig i blint ursinne, ett bärsärkarraseri. I det ögonblick då han kom upp ur sin stol öppnades hans mun och den avgav ett flöde av ljud som var hälften vrål, hälften böl. De två kropparnas karusell var redan i full swing när han alltjämt vrålande och bölande följde virveln genom rummet och hann upp den när den slog i golvet.

Han kastade sig över den kullvräkte mannen och slog besinningslöst med knytnävarna. Det var slägglika slag och när Edith kände Dennis kropp slappna av släppte hon sitt grepp och rullade undan. Hon låg på golvet, andades häftigt och såg. Den rasande slagserien fortsatte att regna. Dennin tycktes inte bry sig om slagen. Han rörde sig inte ens. Då gick det upp för henne att han var medvetslös. Hon skrek åt Hans att sluta. Hon skrek igen. Men han lyssnade inte på henne. Hon grep tag i hans arm, men när hon klamrade sig fast vid den så dämpade det bara hans framfart.

Det var ingen överlagd impuls som fick henne att göra det hon nu gjorde. Inte heller var det medlidande eller åtlydnad av budordet ”Du skall icke …”. Det var snarare en känsla för lag och ordning, en nedärvd känsla för  släktets etik i den miljö där hon växt upp, som tvingade henne att träda emellan sin make och den hjälplöse mördaren. Det var inte förrän Hans upptäckte att han slog sin egen hustru som han slutade slå. Han lät sig fösas undan av henne på samma sätt som en blodtörstig men lydig hund låter sig fösas bort av sin husse. Fortfarande mullrade hans raseri på ett djurlikt sätt långt nere i hans strupe och flera gånger betedde han sig som om han ville återvända till sitt byte och bara hindrades av att kvinnan snabbt ställde sig i vägen.

Allt längre bort föste Edith sin man. Hon hade aldrig sett honom i ett sådant tillstånd och hon var mer skrämd av honom än av hon hade varit av Dennin mitt uppe i striden. Hon kunde inte fatta att denne rasande best var hennes Hans och med en chock blev hon plötsligt medveten om en skygg, instinktiv fruktan att han kunde nafsa till sig hennes hand och sätta tänderna i den som ett vilddjur. Under några sekunder, då han var ovillig att skada henne men samtidigt hetsades av en önskan att återigen gå till anfall, duckade han fram och tillbaka. Men hon  följde honom beslutsamt tills den första skymten av reson återvände och han gav upp.

Båda hasade sig upp. Hans vacklade baklänges mot väggen, där han stödde sig. Det ryckte i hans ansikte medan det djupa och oupphörliga morrandet i hans strupe dog bort för att till sist upphöra helt. Edith stod mitt på golvet. Hon flämtade och kippade efter luft. Hela hennes kropp darrade våldsamt.

Hans såg ingenting, men Ediths ögon vandrade vilt från detalj till detalj i allt det som ägt rum. Dennis låg orörlig. Den kullstjälpta stolen, som vräkts framåt under den vansinniga karusellen, låg nära honom. Geväret stack delvis fram under honom, fortfarande med bakstycket öppet. De båda patronerna, som han misslyckats med att stoppa in i geväret och som han hållit fast i tills han blev medvetslös, hade fallit ur hans högra hand. Harkey låg på golvet med ansiktet nedåt, där han fallit, medan Dutchy låg framåtlutad över bordet med sin ljusa kalufs begravd i grötfatet, som fortfarande stod på lut i fyrtiofem graders vinkel. Fatet som lutade fascinerade henne. Varför föll det inte ned? Det var ju löjligt. Det var inte enligt naturens ordning att ett grötfat stod på kant på bordet även om nu en man hade blivit dödad.

Hon kastade en blick tillbaka på Dennin, men hennes ögon återvände till det lutande fatet. Det var så löjligt! Hon kände en hysterisk impuls att brista i skratt.  Sedan upptäckte hon tystnaden och glömde fatet i hopp om att något skulle inträffa. Det monotona kaffedroppandet från bordet ner på golvet bara framhävde tystnaden. Varför gjorde inte Hans någonting? Hon såg på honom och skulle just säga något när hon upptäckte att hennes tunga vägrade. Hon hade en egendomlig värk i strupen och hennes mun var torr och hade en beläggning. Hon kunde bara se på Hans, som i sin tur betraktade henne.

Plötsligt bröts tystnaden av ett skarpt, metalliskt ljud. Hon skrek till och vände med ett ryck blicken tillbaka mot bordet. Tallriken hade fallit ned. Hans suckade som om han vaknade upp ur en sömn. Tallriksljudet hade väckt honom till liv i en ny värld. Stugan utgjorde sammanfattningen av denna nya värld i vilken de hädanefter måste leva och röra sig. Det gamla huset var borta för alltid. Livets horisont var helt ny och främmande. Det oväntade hade svingat sitt trollspö över sakernas tillstånd, ändrat perspektivet, bollat med värderingar och blandat verkligheten och overkligheten till en förbryllande oreda.

”Gode Gud, Hans!” var det första Edith sa.

Han svarade inte, utan stirrade på henne med förfäran. Sakta vandrade hans blick över rummet. För första gången såg han detaljerna.  Sedan tog han på sig sin mössa och gick mot dörren.

”Vart ska du gå?” sa Edith med en röst som våndades och ängslades.

Hans hand låg på dörrhandtaget och han vände sig halvvägs om när han svarade. ”För att gräva några gravar.”

”Lämna mig inte, Hans, med – ” hennes ögon svepte över rummet – ”med detta.”

”Gravarna måste grävas någon gång”, sa han.

”Men du vet inte hur många”,                 invände hon desperat. Hon märkte hans obeslutsamhet och tillade, ”Dessutom ska jag följa med dig och hjälpa till.”

Han återvände till bordet och snoppade mekaniskt ljuset. Sedan undersökte de läget tillsammans. Både Harkey och Dutchy var döda –  fruktansvärt död eftersom de blivit skjutna på så nära håll. Hans vägrade att gå i närheten av Dennin och Edith tvingades att genomföra den delen undersökningen själv.

”Han är inte död”, sa hon till Hans.

Han kom över och såg ned på mördaren.

”Vad sa du?” sa Edith, som tyckt sig höra ett muller av oartikulerat tal i makens strupe.

”Jag sa att det är en ren skam att han inte är död”, kom svaret.

Edith lutade sig över kroppen.

”Låt honom vara”, befallde Hans strävt med en röst som lät främmande.

Hon såg på honom med plötslig oro. Han hade lyft upp geväret som Dennin tappat och stoppade in patronerna.

”Vad tänker du göra?” skrek hon och reste sig snabbt upp ur sin knäböjande ställning.

Hans svarade inte, men hon såg geväret komma upp mot hans axel. Hon fattade tag i mynningen med handen och sköt geväret åt sidan.

”Låt bli mig!” ropade han hest.

Han försökte att rycka vapnet ifrån henne, men hon trängde sig fram och klängde sig fast vid honom.

”Hans! Hans! Vakna upp!” skrek hon. ”Gör inget vansinnigt!”

”Han dödade Dutchy och Harkey!” svarade hennes man, ”och jag ska döda honom.”

”Men det är fel”, invände hon. ”Det finns en lag.”

Han hånlog för han var klentrogen när det gällde lagens funktionsduglighet i vildmarken, men han upprepade bara, lidelsefritt och envist, ”Han dödade Dutchy och Harkey.”

Hon argumenterade länge med honom. Hon kunde inte överge sin barndoms fostran och inte heller undfly det blodsarv som hon bar på. Lagen var hennes fädernearv och rätt handlande var för henne att uppfylla lagens krav. Hon såg ingen annan väg att gå. Om Hans tog lagen i egna händer, så var det lika orättfärdigt som Dennins illdåd. Två fel blev inte ett rätt, förfäktade hon, och det fanns bara ett sätt att straffa Dennin, och det var den lagliga vägen, fastställd av samhället. Till sist gav Hans vika.

”All right” sa han. ”Gör på ditt sätt. Och i morgon eller dan därpå ska du se att han dödar dig och mig.”

Hon skakade på huvudet och sträckte ut handen efter geväret. Han började ge det till henne, men tvekade sedan.

”Det är bättre om jag får skjuta honom”, vädjade han.

Återigen skakade hon på huvudet och återigen visade han tecken på att överlämna geväret, när dörren öppnades och en indian, utan att knacka, steg in. En vindstöt och en snöby följde med honom in. De vände sig mot honom. Hans höll fortfarande i skjutvapnet. Inkräktaren överblickade scenen utan att blinka. Han noterade med ett svepande ögonkast de döda och sårade. Det fanns inte tillstymmelsen till förvåning i hans ansikte, inte  heller nyfikenhet. Harkey låg vid hans fötter, men han brydde sig inte. Vad honom beträffade tycktes Harkeys kropp inte existera.

”Mycket vind”, hälsade indianen dem med ett konstaterande. ”Allt väl? Mycket väl?”

Hans, som fortfarande höll i geväret, var övertygad om att indianen tillskrev honom de misshandlade kropparna. Han såg vädjande på sin hustru.

”God morgon, Negook”, sa hon, och hennes röst lät ansträngd. ”Nej, inte särskilt väl. Mycket bekymmer.”

”Farväl, jag går nu, mycket bråttom.”, sa indianen och utan det minsta tecken till brådska och noga övervägt undvek han den röda pölen på golvet, öppnade dörren och gick ut.

Mannen och kvinnan såg på varandra.

”Han tror att vi gjorde det”, flämtade Hans, ”att jag gjorde det.”

Edith var tyst för ett ögonblick. Sedan sa hon helt kort  och på ett affärsmässigt sätt:

”Bry dig nu inte om vad han tror. Det blir en senare fråga. Just nu har vi två gravar som ska grävas,. Men först av allt ska vi binda fast Dennin, så att han inte kan fly.”

Hans vägrade att röra Dennin. Edith surrade fast honom ordentligt kring händer och fötter. Sedan gick hon och Hans ut i snön. Marken var frusen. Hackan trängde inte igenom den. Först hämtade de ved, sedan skrapade de bort snön och gjorde upp en eld på den frusna markytan.  När elden brunnit en timme hade flera tum jord töat upp. De skyfflade bort den och gjorde upp en ny eld. De trängde ned i marken med en hastighet om två tre tum i timmen.

Det var ett hårt och kallt arbete. Snöbyarna hindrade elden att brinna alltför väl samtidigt som vinden trängde  igenom deras kläder och kylde ner deras kroppar. De sa inte mycket. Vinden lade sig emellan. Bortsett från att  de undrade över Dennins motiv, så förblev de tysta, beklämda av den fasansfulla tragedin. Klockan ett såg Hans bort mot huset och meddelade att han var hungrig.

”Nej, inte nu, Hans” svarade Edith. ”Jag kan inte gå in i stugan ensam och laga mat som det nu ser ut därinne.”

Klockan två meddelade Hans att var beredd att gå med henne in, men hon höll honom kvar och klockan fyra var de två gravarna färdiga. De var grunda, inte mer än två fot djupa, men de skulle tjäna sitt syfte. Det hade blivit natt. Hans hämtade släden och de båda männen släpades genom mörker och storm till sina frusna grifter. Släden sjönk ned djupt i drivsnön och var besvärlig att dra. Mannen och kvinnan hade inte ätit någonting sedan föregående dag och de var svaga av hunger och utmattning. De saknade styrka att stå emot vinden och ibland slog vindstötarna omkull dem. Vid flera tillfällen välte släden och de tvingades lasta om sin dystra last. De sista hundra foten till gravarna gick uppför en brant backe och de fick gå ned på alla fyra, likt slädhundar, och förvandla sina armar till ben och pressa händerna genom snön. Ändå släpades de vid två tillfällen baklänges av slädens tyngd och halkade och föll nedför kullen, de levande och de döda, släplinorna och släden, omslingrade i ett ohyggligt famntag.

”I morgon ska jag sätta upp brädlappar med deras namn”, sa Hans när gravarna var igenfyllda.

Edith snyftade. Några osammanhängande meningar var allt hon lyckades åstadkomma som jordfästningsritual och nu tvingades hennes man att halvt bära henne tillbaka in i stugan.

Dennin var vid medvetande. Han hade rullat fram och tillbaka på golvet i fåfänga försök att komma loss. Han betraktade Hans och Edith med blanka ögon, men gjorde inget försök att tala. Hans vägrade fortfarande att vidröra mördaren och såg surmulet på när Edith släpade denne över golvet till männens sovhytt. Men fast hon försökte, så lyckades hon inte lyfta upp honom från golvet till hans brits.

”Det bästa är om jag skjuter honom, så slipper vi problemet”, sa Hans.

Edith skakade på huvudet och böjde sig återigen ner. ”Till hennes överraskning fick hon lätt upp kroppen och hon visste att Hans veknat och hjälpte henne. Så var det dags att städa upp köket. Men golvet bar fortfarande skriande vittnesbörd om tragedin, tills Hans hyvlade bort ytskiktet på de nedstänkta golvplankorna och gjorde upp eld i spiseln med hyvelspånen.

Dagarna kom och gick. Det var mörkt och en tystnad, som bara bröts av dånet från de frusna bränningarna vid kusten. Hans hörsammade Ediths minsta tillsägelse. Hans väldiga initiativkraft hade försvunnit. Hon hade valt att hantera Dennin på sitt sätt, så han överlät alltsammans till henne.

Mördaren utgjorde ett ständigt hot. Det fanns alltid en risk att han kunde göra sig fri, och de var tvungna att bevaka honom dag och natt. Mannen eller kvinnan satt alltid bredvid honom med ett laddat skjutvapen. Först försökte Edith med åttatimmarspass, men den ständiga anspänningen blev för övermäktig, så hon och Hans började att avlösa varandra var fjärde timme. Eftersom de måste sova och eftersom vakthållningen pågick hela nätterna gick all deras vakna tid åt till att vakta Dennin. De hade knappt tid att laga mat och hämta in brasved.

Efter Negooks olämpliga besök, hade indianerna undvikit huset. Edith skickade Hans till deras kojor för att be dem att med sig Dennin nedför kusten i en kanot till närmaste vita bosättning eller handelsstation, men det var förgäves. Då gick Edith själv och talade med Negook. Han var ledare i den lilla byn och fullt medveten om sina förpliktelser och han förklarade sin inställning grundligt med några få ord:

”Det är den vite mannens problem”, sa han, ”inte Siwash problem. Om mitt folk hjälper er, då blir det Siwash problem. När den vite mannens problem och Siwash problem går ihop och gör problem, så blir det ett stort problem, som man inte förstår och som aldrig tar slut. Problem inte bra. Mitt folk gör inget fel. Vad om de hjälper er och får problem?”

Så Edith återvände till den hemska stugan med dess ändlösa alternerande fyratimmarsvakter. Ibland när det var hennes tur och hon satt bredvid fången med den laddade bössan i knät, slöt hon ögonen och dåsade till. Alltid for hon upp med ett ryck, svängde upp geväret och såg på honom. Dessa ständiga nervösa chocker hade ingen bra effekt på henne. Hennes fruktan för mannen var så stor, att även när hon var helt vaken, så kunde hon inte undgå att haja till och sträcka sig efter skjutvapnet när han rörde sig under sängkläderna.

Hon var på väg mot ett nervöst sammanbrott och hon visste det. Till råga på all stress så befann hon sig lika nära det fasansfulla som den där första morgonen då det oväntade steg in i huset och tog det i besittning. När hon dagligen hjälpte fången till rätta tvingades hon att bita ihop tänderna och stålsätta sig till kropp och själ.

Hans påverkades på ett annat sätt. Han var besatt av tanken att det var hans plikt att dödad Dennin. Och alltid när han passade den bundne mannen eller vaktade honom, så fruktade Edith att han skulle tillföra husets historia  ännu en röd anteckning. Han förbannade alltid Dennis på ett vildsint sätt och behandlade honom rått. Hans försökte dölja sin mordiska mani och han kunde säga till sin hustru: ”Så småningom vill du att jag ska döda  honom men då kommer jag inte att göra det. Jag skulle må illa.” Men mer än en gång när hon smög sig in i rummet, då hon hade frivakt, fann hon dem båda blänga blodtörstigt på varandra. De var som ett par vilddjur. I Hans ansikte lusten att döda, i Dennins bitskheten och raseriet hos en råtta inträngd i ett hörn. ”Hans!” brukade hon ropa, ”Vakna!” och han samlade ihop sig, bestört och obotfärdig.

Så Hans blev ännu en faktor i det problem,  som det oväntade överlåtit åt Edith Nelson att lösa.  Till att börja med hade det bara varit en fråga om rätt hållning vid hanteringen av Dennin. Och rätt hållning, som hon såg saken, innebar att hålla honom fången tills han kunde överlämnas för rättegång inför en laglig domstol. Men nu steg Hans in i bilden och hon såg att hans förstånd och frälsning stod på spel. Det dröjde inte heller länge innan hon upptäckte att hennes egen styrka och uthållighet blivit en del av problematiken. Hennes vänstra arm drabbades av ofrivilliga ryckningar och kramper. Hon spillde mat från sin sked och kunde inte lita på sin plågade arm. Tänk om hon bröt samman? Och den fantasibild hon bar på av en tänkbar framtid, då huset bara innehöll Dennin och Hans, bidrog till hennes fruktan.

Efter den tredje dagen hade Dennin börjat tala. Hans första fråga var, ”Vad tänker ni göra med mig?” och den frågan upprepade han flera gånger om dagen. Edith svarade alltid att han kunde vara förvissad om att bli behandlad i enlighet med lagen. I gengäld ställde hon dagligen en fråga till honom: ”Varför gjorde du det?” På det svarade han aldrig. Men han tog emot frågan med raseriutbrott, slet och ryckte i de ogarvade läderremmarna som han var bunden med och hotade henne med allt det han skulle göra när han blev fri, vilket han sa att han var säker på att bli förr eller senare. Vid sådana tillfällen spände hon hanen på skjutvapnet, beredd att döda honom med bly om han skulle slita sig lös. Hon darrade och svettades och känslan av chock gjorde henne alldeles yr.

Med tiden blev Dennin mera medgörlig. Han började att tigga och be att bli frisläppt. Han utfärdade vilda löften. Han skulle inte göra dem illa. Han skulle själv gå ned till kusten och ge sig till lagens upprätthållare. Han skulle ge dem sin del av guldet.  Han skulle ge sig in i vildmarken och aldrig mer visa sig i civilisationen. Hans böner kulminerade vanligtvis i förvirrade fantasier, tills Edith tyckte att han fick krampanfall. Men hon skakade alltid på huvudet och nekade honom den frihet, som fått honom att arbeta upp sig med sådan lidelse.

Veckorna gick och hans leda gjorde sig alltmer gällande. ”Jag är så trött, så trött”, kunde han mumla och rullade huvudet fram och tillbaka på kudden likt en gnällig barnunge. Lite längre fram i tiden började han att  enträget böna om att få dö. Han bad henne att döda honom och att Hans skulle göra slut på hans elände.

Situationen blev snabbt omöjlig. Fast det redan var januari skulle det sannolikt dröja månader innan någon handelsskonert dök upp i bukten. De hade dessutom inte tänkt sig en vinter i stugan och maten var redan på upphällningen. Inte heller kunde Hans bidra med föda genom att jaga. De var kedjade vid huset av nödvändigheten att bevaka sin fånge.

Något måste göras och Edith visste det. Hon tvingade sig att ta problemet under nytt övervägande. Hon kunde inte skaka av sig sitt fädernearv, den lag som flöt i hennes blod. Hon visste att vad hon än gjorde så måste det vara i enlighet med lagens bokstav och under de långa timmarna då hon vaktade med geväret på sina knän och den rastlöse mördaren vid sin sida, så ägnade hon sig självständiga sociologiska funderingar och arbetade fram en idé om hur lagen vuxit fram.

Hon blev övertygad om att lagen inte var någonting annat än det kollektiva omdömet och viljan hos en folkgrupp vilken som helst. Det spelade ingen roll hur stor denna folkgrupp var. Det fanns små grupper, resonerade hon, som i Schweiz, och det fanns stora grupper, som i Förenta staterna. Det spelade alltså ingen roll hur liten en folkgrupp var. Även om det bara vara 10.000 människor i ett land, så utgjorde ändå deras kollektiva omdöme och vilja det landets lag. Varför skulle då inte 1000 människor kunde utgöra en sådan grupp? Frågade hon sig själv. Om 1000, varför inte 100? Varför inte 50? Varför inte fem? Varför inte – två?

Hennes slutsats skrämde henne och hon tog upp frågan med Hans. Till att börja med så förstod han henne inte, men när han väl begrep, så bidrog han med övertygande belägg. Han berättade om guldgrävarmöten, där alla männen på platsen kom samman och skapade en lag och verkställde den. De kunde vara bara tio eller femton män totalt, sa han, men majoritetens vilja blev lag för alla tio eller femton och var en som kränkte lagen blev straffad.

Äntligen såg Edith tydligt vägen framför sig. Dennin måste hängas. Hans höll med henne. Tillsammans  utgjorde de majoriteten i sin grupp. Det var gruppens vilja att Dennin skulle hängas. Vid genomförandet av detta skulle Edith vinnlägga sig om att iaktta de hävdvunna formerna, men gruppen var så pass liten att Hans och hon själv måste tjäna som vittnen, som jury, som domare – och som bödel. Hon anklagade  Dennin formellt för morden på Dutchy och Harkey och fången låg på sin brits och åhörde vittnesmålen, först Hans´ och sedan Ediths. Han vägrade att erkänna sig skyldig eller icke skyldig, och han förblev tyst när hon frågade honom om han hade något att säga till sitt eget försvar. Utan att lämna sina platser uttalade hon och Hans juryns utslag, skyldig. Hennes röst darrade, det ryckte i hennes ögonlock, hennes vänstra arm skakade, men hon genomförde uppgiften.

”Michael Dennin, om tre dagars tid ska du hängas vid nacken tills du är död.”

Sådan löd domen. Mannen andades ut en omedveten suck av lättnad, skrattade därefter trotsigt och sa, ”Då ska  att den fördömda britsen inte längre ge mig ryggvärk och det är en tröst.”

I och med att domen fallit verkade det som om lättnad spred sig till dem alla. Det var särskilt märkbart hos Dennin. All vresighet och allt trots försvann och han samtalade sällskapligt med sina tillfångatagare, hans gamla espri till och med glimtade till. Han fann också stor tillfredställelse när Edith läste för honom ur Bibeln. Hon läste ur Nya Testamentet och han visade ett levande intresse för den förlorade sonen och tjuven på korset.

När Edith dagen som föregick avrättningsdagen ställde den vanliga fråga, ”Varför gjorde du det?”, svarade Dennin, ”Det är mycket enkelt. Jag tänkte –”

Men hon hyschade honom abrupt och skyndade till Hans säng. Han hade frivakten och vaknade upp, gnuggade sig i ögonen och muttrade.

”Gå”, sa hon till honom, ”och hämta hit Negook och ännu en indian. Michael tänker erkänna. Tag hit dem. Tag med dig räfflan och tvinga dem under hot om du måste.”

En halvtimme senare ledsagades Negook och dennes farbror, Hadikwan, in i dödskammaren. De kom ovilligt. Hans manade på dem med geväret.

”Negook”, sa Edith, ”det ska inte bli några tråkigheter för dig och din farbror. Ni behöver bara sitta och inte göra något annat än lyssna och förstå.”

Så bekände den dödsdömde Michael Dennin offentligt sitt brott. Medan han talade skrev Edith ned hans berättelse medan indianerna lyssnade och Hans vaktade dörren av rädsla för att vittnena skulle smita.

Han hade inte varit hemma i det gamla landet på femton år, förklarade Dennin, och det hade alltid varit hans avsikt att återvända med en massa pengar och ge sin mor trygget för resten av hennes liv.

”Men hur skulle jag kunna göra det med sextonhundra dollar!” frågade han. ”Jag ville ha allt detta guld,  åttatusen dollar. Då kunde jag återvända ståndsmässigt. Vad kan vara enklare, tänkte jag, än att döda er alla, rapportera det i Skaguay som ett indianöverfall och sedan sticka hem till Irland? Och så började jag att döda er allesammans. Men som Harkey brukade säga,  så bet jag av ett större stycke än jag kunde svälja. Och det är min bekännelse. Jag gjorde min plikt mot djävulen, och om Gud vill, ska jag göra min plikt mot Gud.”

”Negook och Hadikwan, ni har hört den vite mannens ord”, sa Edith till indianerna. ”Hans ord finns här på ett papper och det åligger er att sätta ert bomärke på detta papper så att vita män som kommer efteråt vet vad ni fått höra.”

De båda siwasherna  kryssade för sina namn och fick en kallelse att återvända dagen därpå med hela sin stam för att bevittna fortsättningen. Sedan tilläts de gå.

Dennins händer frigjordes tillräckligt länge så att han kunde underteckna dokumentet. Sedan blev det tyst i rummet. Hans var rastlös och Edith kände sig obehaglig till mods. Dennin låg på rygg och stirrade rakt upp på det mosskantade taket.

”Och nu gör jag min plikt mot Gud”, mumlade han. Han vände sig på britsen mot Edith. ”Läs för mig”, sa han, ”ur Boken”, varpå han tillade med en glimt av skämtlynne. ”Det kanske kan få mig att glömma britsen.”

Dagen för avrättningen bröt in, klar och kall. Termometern var nere på tjugofem under noll och det blåste en kall vind, som sände kyla genom kläderna in på bara benen. För första gången på flera veckor stod Dennis på sina fötter. Hans muskler hade varit overksamma så länge att han knappt kunde stå. Han stapplade och grep tag i Edith med sina hopbundna händer för att få stöd.

”Det är säkert att jag är yr i huvudet”, skrattade han kraftlöst.

Ett ögonblick senare sa han, ”Och jag är glad att det är över. Den där britsen hade blivit min död. Det vet jag.”

När Edith placerade pälsmössan på hans huvud och fortsatta med att dra ner öronlapparna över hans öron, så skrattade han och sa:

”Varför gör du så där?”

”Det är svinkallt utomhus”, svarade hon.

”Och vad spelar ett förfruset öra för roll om tio minuter vad stackars Michael Dennin anbelangar? frågade han.

Hon hade samlat mod inför denna sista prövning. Hans anmärkning väckte med en chock upp henne till den verklighet, som skulle äga rum.

”Jag är ledsen om jag  plågar er med mitt dumma tal”, sa irländaren ångerfullt. ”Jag menar inget med det. Det är en stor dag för Michael Dennin och han är glad som en lärka.”

Han bröt ut i en gladlynt vissling, som snabbt blev svårmodig och upphörde.

”Jag önskar att det fanns en präst”, sa han längtansfullt och tillade raskt, ”Men Michael Dennin är en alltför gammal veteran för att sakna lyx när han ger sig av.”

Han var  så ovan att gå, att vinden utomhus nästan slog omkull honom. Edith och Hans stödde honom, medan han vitsade och försökte muntra upp dem. Han avbröt sig vid ett tillfälle för att försäkra sig om att hans del av guldet skulle gå till hans mor på Irland.

De steg uppför en liten kulle och kom ut på en öppen plats bland träden. Här stod Negook och Hadikwan och alla siwasherna allvarliga med sina barn och hundar i en cirkel runt en tunna som var placerad upp och ner i snön. De hade kommit för att se hur den vite mannens lag fungerade. I närheten fanns en öppen grav som Hans bränt fram ur den tjälbitna jorden.

Dennin kastade en värderande blick på förberedelserna, lade märke till graven, tunnan, repets tjocklek och diametern på den gren som repet slagits kring.

”Jag kunde inte ha gjort det bättre själv om jag gjort det för dig, Hans.”

Han skrattade högt åt sitt eget infall, men Hans ansikte var som fruset i spöklikt dunkel. Hans mådde rejält illa. Han hade inte insett det kolossala i uppgiften att ta livet av en medmänniska.

Edith tvivlade djupt på sin förmåga att stå fast tillräckligt länge för att avsluta uppgiften. Hon var uppfylld av en gnagande impuls att få tjuta, att gallskrika, att rasa samman i snön, att hålla för sina ögon med händerna och vända om och blint rusa bort, in i skogen, vart som helst, bara bort. Det var endast med uppbjudande av alla sina krafter som hon lyckades stå på benen och utföra det hon skulle. Och mitt i alltsammans var hon tacksam mot Dennin för hans sätt att hjälpa henne.

”Räck mig en hand”, sa Dennin till Hans med vars hjälp han lyckades bestiga tunnan.

Han böjde sig fram så att Edith kunde lägga repet kring hans hals. Sedan stod han upprätt medan Hans drog åt repet hårt i grenen som det hängde från.

”Michael Dennin, har du någonting att säga?” frågade Edith med en röst som bävade.

Dennin skrapade med fötterna på tunnan, blickade skyggt ned likt en man som skulle hålla sitt jungfrutal och klarade strupen.

”Jag är glad att det är över”, sa han. ”Ni har behandlat mig som en kristen och jag tackar er hjärtligt för er godhet.”

”Så må då Gud ta emot dig, botfärdige syndare”, sa hon, starkare.

”Ja”, svarade han med djup röst som svarade mot hennes tunna röst, ”må Gud ta emot mig, ångerfulle syndare.”

”Farväl, Michael”, utropade hon och hon kastade sig med hela sin tyngd mot tunnan.

Men hon fick inte omkull den.

”Hans! Fort! Hjälp mig!” utropade hon med matt röst.

Hon förnam hur det sista av hennes kraft lämnade henne, när tunnan motstod hennes ansträngning. Hans skyndade till hennes sida och tunnan försvann under Michael Dennin.

Hon vände helt om och satte fingrarna i öronen. Sedan började hon att skratta, skärande, skarpt, metalliskt och Hans fick en chock som han aldrig tidigare chockats under hela tragedin. Edith Nelson hade fått sitt sammanbrott. Till och med i sitt hysteriska tillstånd visste hon om det och hon vacklade mot sin man.

”Hjälp mig till huset, Hans”, lyckades hon pressa fram. ”Och låt mig få vila ut”, tillade hon. ”Låt mig bara vila och vila och vila.”

Hans arm kring livet stöttade hennes kropp och styrde hennes hjälplösa steg där hon gick fram över snön. Men indianerna förblev allvarliga och iakttog effekterna av den vite mannens lag, som tvingade en man att dansa uppe i luften.

McClure`s Magazine (augusti 1906)

På svenska i samlingen Liv på drift (Gondolin 2003)

Vecka 46/2013

Om Loel Yeo skrev någon annan historia än novellen ”Inquest” som stod i The Strand Magazine 1932, så har det förblivit en hemlighet. Ingen visste länge vem han eller hon var tills en anonym person den 29 januari 2010 avslöjade att hon (troligen) var Leonora Cazalet, styvdotter till P.G. Wodehouse. Källan till denna information är en fotnot till Yours, Plum, en samling brev från P.G.Wodehouse. Där nämnde han 1931 i ett brev att dottern sålt en novell och en artikel. Dorothy Sayers tog med ”Inquest” i tredje delen av sin antologiserie Great Short Stories of Detection, Mystery and Horror och sedan dess har den varit en klassiker.

Likbesiktning

Av Loel Yeo

Minnet är en lustig sak. Jag kommer alltid tydligt ihåg en massa oviktiga detaljer. Hur många människor krävs lagda efter varandra runt jorden? Det exakta antalet är 23.549.115. En yard är lika med 0,9144 meter. Sådana saker och mycket annat glömmer jag aldrig. Men alltid vid de enstaka tillfällen jag kan stjäla mig till för att resa upp till London (och eftersom jag är provinsialläkare så är de sällsynta), så slår det aldrig fel att jag glömmer inköpslistan hemma. Det är först när tåget är på väg ut från London som jag erinrar mig de instrument jag tänkt köpa.

Jag hann ifatt Stantoneressen när den mullrade ut frän perrongen och hamnade rakt i famnen på en människa. Mina ursäkter accepterades. Det var en äldre man, oansenlig och proper och jag visste att jag sett honom tidigare, men fast jag fortfarande kom ihåg att ris, sagogryn och peppar är norra Borneos huvudsakliga exportvaror, mindes jag inte var jag hade sett honom

Folk som lever samma slags liv ser till sist likadana ut. Trettio år på samma kontor, i samma förort, med samma dagstidning och det slutar med att de alla har samma ansikte. Tunna och lite bleksiktiga. Ögonen är lika urvattnat blå som ofta tvättade kläder. Alltid regnrock sommar och vinter och en eftermiddagstidning.

Det var en kulen, dimmig eftermiddag, den typiskt råa januaridag som det ologiska engelska klimatet alltid producerar i mitten av oktober. Fönsterrutorna ångade av hettan i kupén och jag lutade mig bakåt för att hämta andan medan jag undrade var jag sett mannen som satt mitt emot mig. En hög vit krage höll upp hakan på honom. Han satt upprätt på kanten till sätet.

Plötsligt hostade han till. Det var snarare ett manér än en hostning. Man kände att den inte alls var till nytta för hans strupe. Och jag kom nu ihåg att vi senast hade träffats en eftermiddag vid undersökningsdomarens förhör två år tidigare på Langley Abbey.

Eftersom man lade märke till smärre ting mitt under den stora uppståndelsen vid de tillfälliga stunderna av tystnad i matsalen den där dagen, så kom jag ihåg hur jag iakttagit almarnas skuggor som bredde ut sig över gräsmattan, hört råkorna kraxa och inne i rummet uppfattat polismannens knarrande stövlar samt den torra lilla hostningen som kom från det juridiska ombudets representant när denne klart och tydligt avgav sitt oviktiga men nödvändiga vittnesmål.

Det enda hos Langley som antyder att det är en Abbey är det målade glasfönstret i badrummet, i övrigt är det bara ett av dessa gedigna, fyrkantiga georgianska hus. Trädgården och parken är förtjusande. Jag växte praktiskt taget upp där tillsammans med pojkarna Neville, så jag kände stället utan och innan. När de båda stupade 1917 sålde gamle Sir Guy Neville huset som det stod till John Hentish.

Det är lustigt hur ett ställes karaktär ändras med sin ägare. Under familjen Neville hade Langley varit ett vänligt hus. Ingångarna till parken stod öppna och det gjorde också husets dörrar och fönstergardiner av muslin fladdrade glatt för vinden. Byn höll välgörenhetsbasarer i parken och den före detta klosterbyggnaden var en del av livet och ett samtalsämne i kringligande byar.

Med John Hentish kom förändringen. Sir Guy ombads att informera trakten att den kommande ägaren ogillade samhället och hoppades att folk inte skulle besvära sig med att komma på besök. Ingångarna till parken stängdes och förblev stängda. Fönstren var ordentligt tillslutna och muslingardinerna bakom dem hängde raka och livlösa. Huset fick ett stramt och strängt utseende. De enda människor som gjorde sig besvär med att avlägga besök var brevbäraren och handelsmännen. Och så småningom föll Langley Abbey bort ur historien som samtalsämne i omgivningarna.

Vad mig beträffar, så hade huset, som intagit en så stor plats i mitt liv, stängt mig ute i tio år när jag körde över till Maddenly för att se till miss Tauntons åderbråck eller skriva ut medicin åt master Wiliie Twinger. Jag vände bort blicken från parkgrindarna som när man går förbi en vänlig hund vars temperament ändrats och blivit opålitligt. Och sedan fann jag en eftermiddag för fyra år sedan ett meddelande på min mottagning där jag ombads att omedelbart bege mig till The Abbey.

Därefter återvände jag dit regelbundet, åtminstone tre gånger i veckan. Jag fann att praktiskt taget hela huset, förmodligen på grund av bristande intresse, var exakt likadant som det var när Neville sålde det. Entrén var stor och löpte utmed hela huset. Mitt emot ytterdörren fanns glasdörrar som vette mot gräsmattan. Golvet var bättre polerat än jag minns det och det fanns färre ljuspunkter. Möblemanget var fult men stabilt, till större delen viktorianskt. Två långa bord, en kista av ek, några strama stolar och en burmesisk gonggong. På väggarna fanns flera par hornprydnader, några litografier föreställande tidiga kristna martyrer, varav den helige Sebastian såg alldeles ovanligt spänstig och munter ut med omkring fyrtio pilar som stack ut ur kroppen, vidare en tio kilos forell som Sir Guy fångat i Skottland samt en ganska fin tapet.

Gamle Hentish hade gjort om det som varit Lady Nevilles vardagsrum till ett sovrum med badrum. Utanför sovrummet, det som vi kallade sällskapsrum, var nu ett mycket vackert bibliotek. Båda rummen var stora med högt till tak och med glasdörrar som ledde ut till gräsmattan. Han levde nästan enbart i denna rumssvit och lämnade den sällan.

Fast Hentish hade förtroende för mig som läkare, så tyckte han illa om mig som han genomgående tyckte illa om alla. Han var, utan undantag, det mest osympatiska och otrevliga gamla svin jag någonsin mött. Det praktiskt taget enda nöje jag hade i hans sällskap härrörde från att sticka sprutan i armen på honom. Han gjorde snabbt slut på tillgången på sjuksköterskor från London och till sist övertalade jag miss Mavey från byn Maddenly att ta befattningen.    Eftersom hon skött sin invalidiserade mamma i fem ton år kunde hon till och med överglänsa gamle Hentish i otrevlighet. Ingen människa kunde naturligtvis leva länge i det tillstånd som John Hentish befann sig eftersom han vid sidan om hjärtproblem drogs med avancerad skrumplever, men då döden skrämde honom lyssnade han på mig och på så vis förbättrades hans allmänna hälsa med elektrisk behandling, diet och mediciner.

En del kvinnor är kusliga. Miss Taunton hade varit sängbunden i åratal, ändå var hon en av dessa kvinnor vars kusin alltid känner den mördade mannens faster. Den här gången hade hennes svägerskas hembiträdes syskondotter gift sig med sonen till uppsyningsmannen vid Hentish Pappersbruk i Ontario. Som alla kvinnor kände miss Taunton grundligt förakt för detaljriktighet, men i grund och botten var hennes fakta alltid korrekta. Hentish hade uppenbarligen under fyrtio års tid gjort slut på sju olika förmögenheter; siffrorna är miss Tauntons. Han hade varit den liderligaste mannen i London, liksom i Buenos Aires, där kraven är högre och konkurrensen större. Han var hård, sniken och maktlysten. Det fanns inte en man på hans pappersbruk eller i hans guldgruva som inte med glädje skulle ha sett honom kokt i olja. ”Och det”, sa miss Taunton effektfullt, ”har jag mer eller mindre direkt från hans egen uppsyningsman.”

Miss Tauntons attityd till Gud är närmast att likna vid en stolt fasters. Hon ser alla motiv så tydligt och ligger ofta ett skutt före i händelseutvecklingen. NärJohn Hentishs hälsa vacklade, var hennes attityd en persons vars råd tagits på allvar, för hon hade en fast tro på syndens lön. Hon visste att hennes egna åderbråck skickats på henne för att testa henne – förebilden var det välkända fallet med Job – och hon uppfattade dem snarast som en komplimang mer än något annat och applåderade Guds försök att vara opartisk och förlät honom titt som tätt.

Jag vet inte om gamle Hentish kände någon tillgivenhet för sin brorson eller inte. William var hans arvtagare och de grälade naturligtvis – om pengar, bland annat – men jag tror inte att det var ogillande utan snarare att Hentish fann nöje i den känsla av makt det gav honom att se sin brorson rodna när han hotade att dra in underhållet, som var rejält tilltaget. Williams specialiteter var kvinnor och hästar. Jag antar att han såg bra ut på något mörkt, olycksbådande sätt; han hade ärvt all sin farbrors otrevlighet och hade utvecklat den med en del egna idéer. Han brukade emellanåt bila ned till Langley och stannade två-tre dar åt gången.

Så gick livet vidare lugnt och händelselöst. Ibland när jag sett till gamle Hentish brukade jag vandra ner till båthuset, för gräsmattan sluttade ner mot en sjö kantad med röda pilträd och jag brukade sitta där och tänka ut oaptitliga dieträtter åt den gamle mannen. Så en eftermiddag ringde telefonen. Det var miss Mavey.

”Doktor Mellan? Åh, doktorn, var snäll och kom hit genast. Mr Hentish är död.” John Hentish hade dött av en överdos morfin som intagits med ett glas luktsalt. Förhöret om dödsorsaken ägde rum samma kväll i matsalen på The Abbey. Likbesiktnings-domaren, mr Duffy, satt med poliskonstapel Perker vid bordet. Resten av hushållet satt i andra änden av rummet. Mr Duffy snöt sig och vapexdoften på hans näsduk blandade sig med lukten av läder och pickles. Han vände en vattnig blick mot Croucher, hovmästaren.

”Är alla här?”

”Alla utom mr William Hentiih, sir. Han har ännu inte återvänt hem.”

”Tack. Hämta doktor Mellan.”

Mitt vittnesmål tog inte lång stund. Historien omJohn Hentishs sjukdom, dödsorsak, etc. Miss Mavey kallades in härnäst och under intryck av att hon stod inför rätta med risk för dödsstraff, öppnade hon med ett magnifikt försvarstal och gav sju distinkta alibin för eftermiddagen.”

”Ni säger”, sa undersökningsdomaren, ”att morfinet som ni ibland hade anledning att ge den bortgångne för att lindra svåra plågor förvarades med den tydliga etiketten ‘Morfin’ på den översta hyllan i ett medicinskåp?”

”Ja”, sa miss Mavey och hon såg lika melodramatisk ut som om hon var med i melodramen The Trial of Mary Dugan. ”Alla skulle säga samma sak.”

”Jag förstår att skåpet har en glasdörr. Luktsaltet och ett glas stod placerat på ett litet bord nedanför skåpet innehållande morfin. Är det korrekt, miss Mavey?”

Miss Mavey var blek och visste att allt hon sa kunde användas som bevis mot henne. ”Ja, på sätt och vis.”

”På sätt och vis?”

”Det fanns också en sked på bordet”, sa miss Mavey, fast besluten att inte dölja något. ”Den här medicinen, detta luktsalt, tog den avlidne det regelbundet vid vissa timmar?” Miss Mavey vände och vred på frågan. En fälla?

”Nej, sir, bara när smärtan kom plötsligt och behövde stillas”, sa hon på sin vakt.

”När doktor Mellan sa sin uppfattning att döden inte var naturlig utan hade orsakats av en överdos morfin, gick ni in i badrummet. Ni hittade den lilla kapseln, som när ni gick hem fanns i skåpet och som innehållit knappt ett komma tre gram morfin, tom på bordet vid sidan om luktsaltet. Är det korrekt?”

”Doktor Mellan bad mig att titta efter när han såg att morfinet hade lagts i glaset med luktsalt. Jag rörde ingenting. Det svär jag inför den Allsmäktige.”

”Brukade mr Hentish själv ta luktsaltet?”

”Ja, sir, om det inte fanns någon i rummet som kunde hjälpa honom med det.”

”Miss Mavey, har ni samma uppfattning som doktor Mellan att morfinet inte kan ha tagits av misstag?”

”Nej.”

”Nej! Då tror ni att det kan ha tagits av misstag?”

”Ja. Jag menar ja jag anser att det nej inte kunde ha tagits av misstag.”

”Det var allt. Tack så mycket.”

Miss Mavey, som fortfarande stod i skuggan av schavotten, gav ifrån sig rysande suck. Hon lånade undersökningsdomarens Vapex och sjönk ner i stolen medan hon inhalerade djupt.

Hovmästaren Croucher var den som utfrågades härnäst.

”Ni säger”, sa undersökningsdomaren, ”att när mr Hentish i morse fick ett telegram så visade han tecken på ilska.”

”Otvetydigt, sir.” ”Och sedan?”

”Han frågade om mr Williams var inne.”

”Var han det?”

”Nej, sir, han hade kört i väg med bilen klockan 09.30.”

”Och sedan?”

”Han bad mig att dra åt helvete, sir, och att ta med mig hans förbannade brorson, sir, men först gick jag och ringde till Troubridge & Hay.”

”Hans advokater?”

”Exakt, sir.”

”Och sedan?”

”Han ringde och instruerade mig att möta med bil vid tåget klockan 13.45. Hans advokater skulle skicka en representant för firman.”

”Och vid sin ankomst visades han rakt in i biblioteket?”

”Ja, sir.”

”Och sedan?”

”Efter cirka femton minuter ringde klockan från biblioteket och mr Hentish bad mig att bevittna hans namnteckning på ett nytt testamente.”

”Hände något annat sedan ni bevittnat testamentet?”

”Den vanliga uppmaningen att dra åt helvete, sir.”

”Sedan har jag förstått att inget hände förrän 16.30?”

”Ja, sir. Advokatens representant lämnade biblioteket några ögonblick efter mig. Det fanns stående instruktioner att aldrig störa mr Hentish tills miss Mavey väckte honom

klockan 16.30. 1 dag ringde klockan våldsamt och när jag steg in i biblioteket informerade mig miss Mavey att mr Hentish var död. Jag stannade i rummet tills doktorn kom.”

Mannen från advokatbyrån kallades in.

”Er firma mottog per telefon instruktioner från mr Hentish om att sätta upp ett nytt testamente, om jag förstått rätt?”

”Ja, sir.”

”Ni visades in i biblioteket vid er ankomst. Vad hände?”

”Jag läste upp utkastet för mr Hentish. Han godkände det med en ändring. Han ringde efter hovmästaren och vi bevittnade båda namnteckningen.”

”Fanns det något i mr Hentish uppträdande som antydde att han övervägde självmord?”

”Svårt att säga, sir.”

”Och efter det att ni bevittnat namnteckningen?”

”Jag stannade hos mr Hentish i tio minuter eller så. Han ville diskutera en fråga om inkomstskatten. Jag lämnade sedan biblioteket och gick och satte mig i trädgården i väntan på tågets avgångstid, som jag brukar göra.”

”Då har ni varit här förut? 1 samma ärende?”

”Vanligtvis, sir.”

”Hade mr Hentish för vana att ändra sitt testamente?”

”Ja, sir.”

”Ofta?”

”Sju gånger de senaste tio åren, sir.”

Det blev tyst. Hovmästaren kallades åter in.

”Jag finner ett memorandum på mr Hentish bord. Twiller & Dwight, torsdag klockan 12. Kan ni förklara det?”

”Hans skräddare, sir. Han bad mig att ringa och få en provare översänd i morgon klockan tolv.”

”När gav han den ordern?”

”Vid lunchen, sir.”

”Så pass sent som vid frukosten övervägde han uppenbarligen inte självmord. Var han på dåligt eller gott humör?”

”Mr Hentish var aldrig direkt på något solskenshumör, sir, men han verkade vara som vanligt.”

”Det var först när han fick telegrammet som hans humör förvärrades?”

”Ja, sir.”

”Mr William kom från London i går kväll, säger ni?”

”Ja, sir.”

”Föreföll han att stå på god fot med sin farbror?”

”Han verkade lite nervös vid middagen, om jag så får säga, men jag tror att han försökte att vara trevlig, sir.”

”Ni säger att han inte varit inne på hela dan?”

”Jovisst, sir. Han kom tillbaka på eftermiddagen men gick ut igen.”

”Denna eftermiddag! Vid vilken tid?”

”Jag lade märke till hans bil när jag gick ut i entrén för att bevittna namnteckningen, sir.”

Det bör ha varit cirka 14.30 och den stod fortfarande där när miss Mavey ringde, men när jag öppnade ytterdörren för doktorn cirka femton minuter senare så var den borta.”

I tystnaden blev lukten av pickles allt starkare. Alla våra stolar knakade. Samma tanke hade plötsligt dykt upp hos oss alla.

”Kände mr William till att det kommit ett telegram?”

”Nej, sir, han hade redan gått när det kom.”

Det blev återigen tyst.

”Då visste han inte om att mr Hentish tänkte ändra sitt testamente så att mr – mr – så att hans advokat skickade hit en representant?”

”Nej, sir.”

Folk är lustiga; de kan se en man varje dag i tjugo års tid, känna igen hans ansikte, manér, idiosynkrasier, men de behöver bara höra att hans hustru lämnat honom, att han skjutit sin mor och de kan sedan stå i timmar och vänta för att få se en skymt av honom.

Praktiskt taget alla av oss som deltog i förhöret hade då och då sett mr William Hentish under de senaste två åren, en del under längre tid; och ingen av oss hade någonsin känt oss upprymda vid anblicken, men när nu ytterdörren slog igen med en smäll då Croucher slutat tala och fotsteg ekade på det polerade golvet i entrén, så vändes allas ögon i rummet och fixerades vid handtaget på dörren av mahogny. Det fanns människor i detta rum som jag med säkerhet visste, i synnerhet hovmästaren och jag själv, att de vanligtvis uppfattade en dag behagligare om de slapp se mr William Hentish. Och ändå, när hans fotsteg ekade allt närmare, så föreföll en enstaka spyflugas surrande i rummet likt en rytande flygplansmotor i tystnaden. Våra stolar knarrade när var och en av oss lutade sig framåt och blev stilla.

Fotstegen upphörde, handtaget rörde sig och återigen knarrade våra stolar ljudligt. Jag vet inte exakt vad för slags förändring vi alla förväntat oss att se hos William Hentish, men jag minns en känsla av svag besvikelse när han stod i dörröppningen och såg precis likadan ut som när jag såg honom senast. När han fick höra om sin farbrors död och sättet han dött på, föreföll han förvånad.

Jag har alltid undrat varför undersökningsdomare ställer de frågor de gör. Mr Duffy kände William Hentish lika bra som jag. Han hade blivit nedstänkt med sörja från dennes bil tillräckligt ofta om vintern på våra smala bygator. Ändå ägnade han sig de följande femton minuterna helt åt att fastställa dennes identitet.

Frågorna tycktes aldrig ta slut. William Hentish såg ut som vanligt, han brydde sig inte särskilt mycket om lukten hos de som stod i hans omedelbara närhet, men han gav snabba svar, utan rörelse. Han sa att han återvänt strax efter lunch, gått rakt igenom entrén och ut på gräsmattan till båthuset. Han satt där tills stallklockan slog 16.30, varvid han återvände till huset i avsikt att gå in till sin farbror, som, det visste han, skulle vakna vid den tidpunkten. Han gick inte in för när han kom till entrén stod biblioteksdörren på glänt.

Poliskonstapel Perker, den som skrev ned det som hände vid förhöret, använde sig av stenografi. Ett ihåligt stön var hans sätt att signalera att det gick för fort för honom och frågorna upphörde tills han var i kapp. Strax därpå fortsatte undersökningsdomaren: ”Ni säger att ni genom den öppna dörren hörde miss Mavey telefonera till doktor Mellan? Men varför skulle det hindra er från att gå in till er farbror?”

”Jag trodde att han antagligen fått en ny attack och inte ville se mig just då.”

”Jag har förstått att ni inte var här när telegrammet kom?”

”Telegrammet?”

Undersökningsdomaren vände sig till Perker. ”Vill konstapeln var så vänlig och läsa upp telegrammet.”

Poliskonstapel Perker uppdaterade först sina anteckningar och sedan följde ett trumliknande muller när han harklade sig.

”Telegram till John Hentish, Langley Abbey, Langley, Norfolk. Vederbörande gifte sig sig i hemlighet med Miriel Demar i går klockan 14.00. Vigselkontoret Duke Street. Avvaktar instruktioner. Undertecknat Ross.”

Allas ögon var riktade mot William Hentish. Jag tror att han stelnade till en aning och att pulsen bankade i hans tinning. Bordsstället på bordet skramlade likt ett snälltåg när konstapel Perker satte sig för att skriva igen.

”Är uppgiften riktig, mr Hentish?”

”Ja.”

”Ni visste inte om att er farbror höll er under uppsikt?”

”Nej.”

”Ni gifte er i hemlighet, antar jag, för att ni kände på er att miss Demar inte skulle ha varit er farbrors val av hustru åt er?”

William Hentish rodnade. ”Min farbror var en svår man. Han ogillade allt som han inte själv arrangerat. Min hustru är en balettflicka. Med tiden skulle han komma på andra tankar. Det gjorde han alltid.”

”Och under tiden?”

”Han skulle ha portförbjudit mig i huset en månad eller två, antar jag.”

”Och stryka er ur testamentet?”

”Troligen.”

”Antag att han dog innan han återinsatte er i sin vilja?”

William Hentish log.

”Den eventualiteten förefaller avlägsen nu.”

Det kom ett argt stön från konstapel Perker, som stavade på gehör och föredrog ord som han tidigare hört.

”Ni har inte sett den här herrn tidigare?”

Mr Duffy pekade ut advokatbyråns utsände, som hostade diskret. William Hentish betraktade honom och vände sig sedan mot undersökningsdomaren.

”Inte vad jag vet. Vem är det?”

”Han skickades hit på er farbrors uppdrag från Troubridge & Hay med utkastet till ett nytt testamente.”

William Hentish vände sig raskt mot representanten.

”Har min farbror skrivit under det?”

”Ja, sir.”

”Får jag fråga om innehållet i det nya testamentet?”

”Ja, Sir.”

Representanten lyckades klara strupen i form av en fråga till undersökningsdomaren, som nickade till svar.

”Mr Hentish lämnade hela sin förmögenhet till cancerforskningen.”

”Och det gamla testamentet? Det som upphävdes?” frågade undersökningsdomaren.

”Allt till brorsonen William Hentish.”

Medan representanten talade satt William Hentish tyst, bortsett från att pulsen återigen dunkade i hans tinning. Av en slump infångade han köksans blick. Jag såg honom rycka till. Hon var så uppenbart en kvinna som inte mördat sin farbror och som nu betraktade en man som hade mördat sin. Och jag tror att det var först då som han insåg faran i det som byggdes upp mot honom.

Han hade vetat att hans farbror skulle ogilla giftermålet, som förmodligen inte skulle förbli hemligt så länge till. Han hade känt till sin farbrors vacklande hälsotillstånd och hade ofta iordningställt koksaltet åt honom och han kände till morfinet. Han hade bara behövt promenera in i biblioteket från trädgården. Han visste av erfarenhet att hans farbrors raseri när han blev störd mitt på eftermiddagen var tillräckligt för att han skulle få en attack och som han ofta gjort förr, skulle han ge gamle Hentish lite koksalt från badrummet, denna gång med en generös tillsats av morfin. Kanske hade han stått och nyfiket sett på när hans farbror stjälpte i sig glaset, iakttagit hur purpurfärgen spred sig under ögonen och därpå plockat upp sin bok och försynt återvänt till båthuset. Kanske hade han till och med suttit och läst där tills stallklockan slog.

Undersökningsdomaren talade.

”Ni säger, mr Hentish, att ni inte lämnade trädgården förrän ni hörde klockan slå.” Ända tills nu hade Wi1liamHentish besvarat frågorna oförmedlat och med ett uttryck av oberördhet. Nu blev hans svar mer tveksamma och han gjorde en paus innan han svarade. Han var redan på defensiven. Våra stolar knarrade när vi böjde oss fram för att höra hans svar.

”Nej.”

”Ni gick inte i närheten av biblioteket på hela eftermiddagen?”

”Nej.”

”Men ni kan ha gjort det. Utan att bli sedd. Är det inte så, mr Hentish?”

”Jag antar det. Men jag upprepar att jag inte gjorde det.”

Kockans fnysning ekade i rummet, som nästan blivit mörkt Våra anleten var nu bara suddigt synliga och en kall bris fick konstapel Perkers anteckningar att prassla. Stallklockan slog åtta.

”Då har vi bara ert ord på att ni satt i båthuset hela eftermiddagen, mr Hentish.”

”Jag är rädd för det.”

Det blev helt tyst. Plötsligt harklade advokatfirmans representant sig och talade. ”Det är helt sant det som mr Hentish säger vad beträffar hans rörelser. Jag kan bekräfta det. Omedelbart efter det att jag lämnade mr Hentish gick jag och satte mig under cedern medan jag väntade in tiden för tågets avgång. Jag lade märke till unge mr Hentish som satt och rökte i båthuset. Jag tror inte att han såg mig, men hans redogörelse är korrekt. Han lämnade inte båthuset förrän stallklockan slog.”

Den mänskliga naturen är egendomlig. 1 stället för en djup känsla av tacksamhet över att en medmänniskas händer inte besudlats med blod från en annan medmänniska, så tror jag att alla i detta rum, kanske med undantag för undersökningsdomaren, som såg en chans att äntligen få vända hem till ett varmt senapsbad, kände sig kränkta över att William Hentish händer inte besudlats med blod. Kanske var det för att alla med ögonen på detta drama kunde se att William Hentish var perfekt i rollen som skurk, med sitt aggressiva uppträdande, högväxt, med en svart mustasch och stora vita tänder. Hans händer borde ha besudlats med farbroderns blod, han såg bättre ut på det sättet, det passade honom. Om jag får tala för mig själv, så föredrar jag liksom resten av mänskligheten att tro det värsta om mina medmänniskor. Jag kände att om han inte mördat sin farbror, så var det helt enkelt därför att han inte råkat komma på idén.

Sedan vi hämtat oss från vår naturliga missräkning, tände Croucher de väggfasta gasarmaturerna och frågorna, otaliga och ändlösa, började igen. Representanten hade inget att tillägga, han kunde bara säga att han sett mr Hentish sitta som han berättat i båthuset hela eftermiddagen. Hovmästaren kallades åter in, liksom miss Mavey, fortfarande hårt ansatt, och jag själv. Frågan om morfinet väcktes.

”Kunde inte mr Hentish krav”, frågade mr Duffy rummet i största allmänhet, ”på att morfinet skulle vara lätt åtkomligt, tillskrivas, och nu bortser jag från dess förmåga att lindra smärta, den möjligheten att han övervägde självdestruktion.”

Konstapel Perker lade ifrån sig pennan.

”Det där var för svårt för mig, sir. Kan jag skriva med egna ord? Menar ni att han mulat av, sir?”

Frågorna och svaren fortsatte, men vittnesmålet från ett totalt opartiskt vittne var för överväldigande och när miss Mavey framhöll att den gamle mannen ofta talat helhjärtat till förmån för självmord (fast jag menar att han snarare förespråkade det för henne och inte för egen del), så fällde undersökningsdomaren, när stallklockan slog nio, ett utslag som gick ut på självmord i sinnesförvirrat tillstånd.

Jag såg inte om William Hentish talade med den lille representanten i matsalen eller inte, men han gick med bister uppsyn igenom entrén som om den var tom, rakt igenom den församlade gruppen av tjänstefolk och förbi oss övriga utan ett ord. Ytterdörren slog igen, hans bilmotor röt till och han var borta.

Dödens närvaro gör märkliga ting med en plats. När vi stod församlade nära ytterdörren och vidtog anstalter för påföljande dag, föreföll entrén livlös och kall, våra fotsteg och röster hade en ihålig klang: på något sätt påminde mig fönstren om stirrande, döda svarta ögon, för gardinerna hade inte dragits för. Gaslågorna sjöng entonigt och kastade skuggor av ett kronhjortshuvud och djurhornen fladdrade och skuttade ryckigt över innantaket. Ett stadigt drag från en öppen dörr rörde sig bakom gobelängen, som svällde ut tills en naken gammal satyr lutade sig amoröst mot miss Mavey. Hon stod och stirrade efter William Hentish.

”Tänk att förlora en förmögenhet med alla dessa pengar bortkastade på välgörenhet!” Hon suckade och nös. Advokatfirmans representant lade ifrån sig sin väska och hjälpte henne på med kappan.

”De är inte bortkastade”, sa han stillsamt.

En bil körde upp framför dörren. Undersökningsdomaren såg på sin klocka och vände sig till representanten. ”Jag tror att det där måste vara bilen som tar er till stationen. Tack för ert vittnesmål. Jag är rädd att vi kommer att behöva er igen. Jag hör av mig till er om en eller två dagar.”

Representanten tog upp sin väska och rocken och sin hatt.

”Jag står till ert förfogande, sir, God natt, mina herrar.”

Tjutet som ånglokets vissla gav ifrån sig ryckte mig upp ur sömnen. Jag måste ha dåsat bort två timmar för tåget skramlade redan över växlarna alldeles före CranhamJunction. Nacken var stel efter att ha legat länge i samma ställning, instuvad i min överrock. Jag sträckte på mig. Representanten satt fortfarande mitt emot mig, stelt upprätt, hans slitna handskar ordentligt knäppta över handlederna, väskan vid hans sida. Jag lutade mig fram.

”Kommer ni inte ihåg mig?”

”Förvisso, sir. Ni är doktor Mellan. Vi hade nöjet att ses vid förhöret på Langley Abbey.” Han hostade. ”The Abbey är fortfarande till salu, har jag hört.”

”Ja. Helt övergivet. Jag brukar ofta promenera dit. Ni förstår, jag har känt platsen i hela mitt liv.”

Jag gäspade.

”Så Hentish förmögenhet gick till välgörenhet trots allt. Jag undrar varför unge William inte bestred testamentet. Han hade skäl – det osäkra temperamentet hos en gammal man, självmord i sinnesförvirring, etc.”

”Jag antar att han var rädd för att återigen bli anklagad för mord, sir. Det var bara mitt vittnesmål som sa att han inte lämnat båthuset. Mitt ord stod mellan honom och en säker anklagelse för ett mord, som det fanns starka motiv för honom att begå.”

”Det påstås att han for utomlands.”

”Till Sydamerika. Hans mor efterlämnande ett stycke egendom i Argentina. Så vitt jag förstår går det bra för honom, sir. Mr Troubridge, min firmachef, säger att det fått honom att mogna.”

”Han hade bara spelat bort pengarna om han ärvt dem. Han artade sig till att bli lika hård och självisk som sin farbror. Det är lustigt – fast han ändrade sitt testamente så ofta, trodde jag alltid att gamle Hentish ville att brorsonen skulle få dem till sist. Jag tror att han bara gillade att skrämma William genom att göra honom arvlös.”

”Ni menar en sorts maktkänsla, sir?”

”Ja, tanken att på att göra gott tycktes göra honom sjuk. Konstigt, han föraktade humanitet, ändå kommer han bli ihågkommen som en av de stora donatorerna. Alla dessa pengar till cancerforskningen …”

Jag lutade mig framåt.

”Det är egendomligt”, sa jag, ”att ingen någonsin har tänkt på att man inte kan se båthuset från cederträdet. Pilträden hindrar utsikten. Jag har ofta undrat om ni planerade det eller om det var en impulshandling.”

Ljusen flämtade när tåget skramlade genom en tunnel. Den lille representanten hostade.

”En ren impuls, sir. På mitt lilla sätt studerar jag litteratur och det har alltid frapperat mig som märkligt att det allmänt betraktas som en olycka när pengarna går till välgörenhet i stället för till en tygellös ung arvtagare. Ett alternativ som måste avvärjas till varje pris. Boken som jag läser just nu handlar om ett förlorat testamente. Hjälten ligger för ögonblicket i handbojor och med munkavle på ett övergivet varv.”

”Och tidvattnet stiger?”

”Långsamt, sir. Han har tre timmar på sig till midnatt för att finna ett visst papper, annars går hans fasters förmögenhet till välgörenhet.”

”Och han finner det i tid?”

”Ja, sir.”

”Ni skulle ha gett historien ett annat slut?”

”Ja, sir.”

Det blev mycket tyst.

”Jag har alltid undrat när ni fick idén”, sa jag.

Han hostade.

”Mr Hentish dagar var uppenbarligen räknade, sir. När han undertecknade testamentet tänkte jag att det skulle vara en bra sak om han dog innan han ändrade sig. Annars visste jag att jag snart skulle återvända till The Abbey för att återigen ändra testamentet till unge mr Hentish förmån och jag kände honom alltför väl för att våga tro att någon annan än han själv och hans vadförmedlare skulle dra nytta av pengarna. För lik sin farbror, sir.”

”Jag antar att gamle Hentish började prata om William och fick ett raserianfall för att han blivit förd bakom ljuset om bröllopet. Det skulle ha utlöst ett av hans anfall.”

”Ja, sir. Hans ansikte blev purpurrött och läpparna vita. Jag stod och betraktade honom och hoppades att det skulle få dödlig utgång. Han sa åt mig att gå och hälla upp ett glas åt honom med medicinen från flaskan på bordet i badrummet. Det stod anvisningar på flaskan, sa han. Jag är lite närsynt, sir. Det tog ett tag innan jag kunde orientera mig. När jag fick fram mina läsglasögon så var det första jag fick syn på en liten ampullflaska med etiketten morfin och medan han skrek åt mig från biblioteket, öppnade jag skåpdörren, tog ut morfinet och hällde det i medicinglaset. Han tog ifrån mig glaset. ‘Din förbannade idiot’, sa han och tömde glaset.”

”Han svalde så snabbt att han inte hann misstänka något, antar jag.”

”Han drog bara ett djupt andetag, slöt ögonen och lutade sig bakåt i stolen. Jag gick in i badrummet, torkade bott mina fingeravtryck från allting, som jag förstår är den rätta åtgärden vid mord. Sedan gick jag tillbaka till biblioteket, samlade ihop mina papper och lade tillbaka dem i min väska. Mr Hentish satt helt stilla. Jag vet inte om han andades eller inte. När allt var klart gick jag ut i entrén och stängde biblioteksdörren försiktigt bakom mig. Jag ringde på klockan efter mr Croucher och sa till honom att jag skulle stanna i trädgården tills det var dags för mitt tåg. ‘Är den gamle snåljåpen lugn?’ frågade han mig och jag svarade att det var han.”

”Föll det er inte in att Wiffiam Hentish kunde bli anklagad?”

”Nej, sir. Det faktum att testamentet inte var till hans fördel tycktes utesluta det. Jag visste inte om att han inte kände till min närvaro på The Abbey eller anledningen till mitt besök.”

”Jag antar att ni såg honom gå över gräsmattan till båthuset.”

”Nej, sir. Det gjorde jag inte. Jag hade nog dåsat till vid det laget. Jag chansade när jag bekräftade hans historia. Det var det minsta jag kunde göra, sir.”

”Känner ni aldrig några samvetskval?”

Han såg förvånad ut.

”Samvetskval! Pengarna gick till cancerforskningen, sir. Har ni läst deras senaste rapport? De har gjort stora framsteg. Samvetskval! Inte alls, sir. Jag har alldeles för stor respekt för mänskligt liv?”

Tåget skakade när bromsarna höll tillbaka lokets framfart och representanten tittade ut genom fönstret. ”Det här är min station, tror jag.” Han vek ihop eftermiddagstidningen och portföljen. När tåget stannade upp med ett jämrande läte slängde ett stadsbud upp dörren och dimman vällde in i vagnen.

”Cranham Junction. Byte till Kedam, Stukely, Rye och Wyming. Alla byten”, skanderade han. ”Något bagage, sir?”

”Nej tack.” Han vände sig till mig. ”Jag har funnit stort nöje i vårt samtal, sir. Jag önskar er en god natt.”

Det finns ingen tystnad som är mera total än den tystnad som följer på en maskin som stannat. Det stegrar alla andra ljud, väsandet från utströmmande ånga, rasslet och skramlet från mjölkkannor och stadsbudens dämpade rop. ”All-la byy-yy-ten.” Plötsligt skälver maskineriet till, det rycker till med ett kraftigt ljud när hjulen sätts i rörelse. Gröna ljus, röda ljus, stadsbud, gamla kvinnor, kontorsfolk antar för ett ögonblick enorma proportioner i dimman genom fönsterrutornas imma. Hjulens dunkande blir allt mera rytmiskt och fördjupas till ett vinande läte och tåget rullar iväg långt bort ifrån dem alla.

                                                        Dorothy Sayers (red): Great Short Stories of  Dection,                                                                Mystery and Horror (1934)                                                                                                                                                                   Översättning Bertil Falk

Vecka 45/2013

När Jack Adrian i Strange Tales from the Strand (Oxford University Press 1991) antologiserade ”Waxworks” av W. L. George (1882-1926), så betecknade han denna novell som perfekt strukturerad med lättsam inledning och kraftfull upplösning. W. L. George var en man som dog långsamt, drabbad av paralysi. Sin sista roman dikterade han för sin hustru och sin sekreterare, som var de enda som begrep vad han försökte säga. Han var liberal, feminist, fredsvän och republikan. Han lär ha haft kort stubin och ogillade beskäftiga dumhuvuden.

Vaxfigurer

Av W. L. George

Henry Badger gick fram och tillbaka över kyrkogården i City. Det fanns ett inslag av ängslan som tycktes tynga hans obetydliga men alls icke obehagliga anletsdrag. Han var en oansenlig liten man, klädd i gråmelerad tweedkostym. Han hade kortklippt hår, bortsett från en tjusarlock ditsmetad med jasminolja som slingrade sig ned över pannan under kanten på en hård svart hatt. Varje gång han fullbordat ett varv på kyrkogården kikade han mot grinden från vilken det flödade störningar och romantik. Henry Badger var förälskad och han kunde inte undfly konsekvenserna av denna hans delaktighet i allas vår gemensamma förnöjelse och hemsökelse.

Plötsligt ljusnade hans skarpa drag. Det var hon! Hon, i en rosafärgad crépe-de-chine blus, som med hjälp av ett vanligt läderbälte snarare var löskopplad från än sammankopplad med hennes vita cheviotkjol. Ovanför den rosafärgade blusen fanns en likaledes rosafärgad hals och ett ganska sött ansikte, allt med mjuka linjer. Hennes ögon var ljusblå och håret tumlade behagfullt blont ut under en stor halmhatt, från vilken det hängde en stump murgröna, som med fördel kunde ha placerats någon annanstans. Men hennes namn var murgröna, för hon hette Ivy, och hon tyckte om att harmonisera sin tillvaro.

”Jag är sen”, sa hon med gullig iver när de skakade hand. ”Ledsen, Henry. Chefen bara dikterar och han gillar att höra sin egen röst även om han bara talar till lilla mig. Nåja, bättre sent än aldrig”, tillade hon med ett leende avsett att vara spirituellt.

Henry Badger replikerade ”Ja” och undrade om det var rätt politik att förebrå henne för att hon var sen. Eftersom han tyckte det var fel att inte förebrå henne, så borde han göra det. Det vara bara det att man aldrig kunde veta vad ett gräl med Ivy kunde leda till. ”Hör nu, träbock”, sa hon, ”är Ja allt du har att säga? Har du biljetterna?”

”Äh -”, sa Henry Badger,”- nej”. ”Vad menar du med det?” sa Ivy missnöjt.

”Vad jag menar”, svarade Henry Badger, halvhjärtat beslutsam. ”Faktum är, Ivy, att jag tyvärr glömde bort det.”

De blå ögonen betraktade honom klentroget.

”Glömt! Varför gjorde du det?”

Henry Badger förklarade uttömmande. Natten innan hade han en fruktansvärd huvudvärk och det hade fallit honom ur minnet att ta vägen kring Imperial Music Hall, och på morgonen hade direktören –

Ivy stod och trampade under dessa förvirrade ursäkter. ”Vad jag kan se”, sa hon, ”så står vi här en lördagskväll utan nån annanstans att gå än på bio. Och det är så varmt på de där ställena. Förra gången smalt jag nästan bort. Jag tycker att det är dumt av dig.”

Det var då som Henry Badger fick mål i munnen. ”Faktum är, Ivy,att jag har tänkt.”

”Jag hoppas att ingenting gick sönder”, sa Ivy, ”men när du nu i alla fall gjort det, vad fick du för idé?”

”Jag har tänkt på att vi inte kan den stad vi lever i. Jag läste en bok häromdan. Märkliga platsen i London, hette den. Och, tro mig eller inte, Ivy, men det finns massor med ställen man kan lära känna.”

”Det tror jag det”, sa Ivy

”Visste du till exempel”, sa Henry, ”att kyrkan St. Ethelburg inte brann ned när London brann?”

”Nej”, sa Ivy, ”och nu då jag vet det tycks ju ingenting ha blivit bättre.”

”Aha!” sa Henry. ”Där har du fel, Ivy. Det förbättrar ditt intellekt att känna till såna saker. Och det var på det viset jag fick min idé. Jag tänkte att vi kunde gå en runda i dockorna.”

”Vadå för?”

”Tja, jag vet inte. Bara driva omkring. Har du nånsin varit vid dockorna? Inte? Varför inte försöka oss på dom? Du vet, Ivy, att folk lägger ner en massa pengar för att resa till Rivieran och de ser aldrig platsen som ligger runt hörnet. Se ditt eget land först”, var hans originella tillägg.

”Tja”, sa Ivy efter ett ögonblick. ”Eftersom du har trasslat till den här kvällen och mamma har gått ut så det inte kan bli något te, så antar jag att vi lika så gott kan göra så.”

De två små människorna, för ingen av dem var ens en och sextio lång, vandrade bort utmed East India Dock Road, där en buss släppte av dem. Under en timmes tid strövade de omkring i detta tragiska landskap där ingen bodde för nöjes skull och där soten långsamt faller ned och utplånar sotiga fotspår. De var för trötta för att vara glada. Då fann de dockorna bakom en lång tegelmur. De förnam Österlandets dofter, makassarolja, uppstaplade stockar av sandelträd, tunnor med kopra. På ett ställe avtecknade sig mot skyn, där nu svarta moln jagade fram, höga master medan en skorsten med gula och blå strimmor spydde ut en skur av gnistor mot himlen likt en råttfärgad slöja prydd med paljetter. Hettan tycktes växa.

De tappade orienteringen och ville inte fråga de tuffa invånarna var de var och inte visste vart de skulle ta vägen. De hade gått vilse likt värnlösa lamm i ett land med klent utvecklad lagstiftning. Ivy började dra fötterna efter sig så ljudligt hon kunde för att visa att hon var missnöjd. Båda var i all hemlighet betryckta, för denna dag hade de inte kyssts.

I det ögonblicket kom regnet. Till att börja med mycket lite i enstaka varma droppar som slog ner på trottoaren i form av fläckar stora som mynt. ”Oj!” sa Harry, ”det kommer att regna som bara sjutton!”

”Det bryr jag mig inte om”, sa Ivy,

”Kom nu”, sa Henry. ”Vi kanske kan komma under tak nånstans.” Men de rörde sig fortfarande utmed ännu en tegelmur. Mitt emot låg ett stängt packhus. De sprang, för nu började regnet ösa ned med allt större beslutsamhet.”

”Här”, flämtade Henry medan han sprang, ”måste vi in nånstans. Du blir alldeles genomvåt. Vi går in i en affär.”

Obeslutsamt stannade de i hörnet av en sidogata. Eftersom det så gott som enbart fanns lagerlokaler där, syntes inte en människa. Men just som de tänkte springa vidare i regnet, la Henry märke till en vinglig pelare med en sliten skylt. Skylten var i form av en hand som pekade in mot en bakgata och på den stod målat: Till VAXFIGURERNA.

”Hår!”, utbrast han och drog med sig Ivy.”Det får duga. Jag visste inte att det fanns ett vaxkabinett i den här delen av världen, men det räddar oss från att bli blöta.” De sprang uppför gatan och väntade sig en entré och en vaktmästare. Men vid gatans slut hade de ännu inte hittat något och obeslutsamma stannade de till, när Ivy såg ordet VAXFIGURER med tillägget Mrs. GROBY, INNEHAVARE på dörren till ett trevåningshus. Henry fattade tag i dörrhandtaget, som till att börja med gjorde motstånd. Dörren hade fastnat, men med stor ansträngning lyckades han få upp den. Det blev ett rejält brak när den slog emot väggen. Andlösa torkade de sina ansikten och stod och fnissade i hallen. Ensamma som de kände sig, kysstes de plötsligt. Sinnesrörelsen som framkallats av språngmarschen och smekningen utgjorde ett skydd mot det intryck som stället efter hand utövade på dem. De stod i vestibulen till ett hus, ett hus som vilket annat hus som helst. De hörde ingenting, bortsett från ett svagt ljud. Huset verkade övergivet. Dörrhandtaget till höger var täckt med damm. Ingen hade gått igenom den dörren på länge. En oförklarlig känsla bemäktigade sig dem. Huset var tyst bortsett från det vaga ljudet som de till slut lyckades identifiera: långt borta stod en kran och läckte. De fann sig stå och lyssna på droppet som regelbundet hördes från källaren.

”Nåja”, sa Henry med tvungen glättighet, ”här är vi.” Och tillade som om han ville övertyga sig själv: ”Hur som haver så blir vi inte våta.”

För ett ögonblick stod de och betraktade regnet, som nu öste etter värre. Effekten av detta mjuka och varma ösregn i kombination med ställets dammiga tystnad, om man bortsåg från det avlägsna droppet, gav dem någon sorts olustkänsla, en nästan fysisk förnimmelse av betryckthet. Ivy började se sig omkring med oförklarlig iver. Trappuppgångens mörker, ledstängerna som var brutna på flera ställen, det dammiga dörrhandtaget väckte en vag känsla av fruktan hos henne. Hon såg sig omkring likt en katt på en egendomlig plats som gjorde sig beredd att fly. När denna känsla överfördes till Henry gjorde hans manlighet uppror. Det vore dumt att drabbas av stora skälvan. Så han sa: ”Ivy, eftersom vi är här, varför inte gå upp och titta på utställningen?” Efter ett ögonblicks tvekan, behärskade Ivy sin oro och sa: ”Gärna för mig.”

De gick uppför trappen, men de gick instinktivt långsamt, besvärade av det ljud deras fötter åstadkom på trappstegen och som följdes av det allt svagare droppandet från den avlägsna kranen. Den första våningen var likadan som bottenvåningen. Även här var dörrhandtagen dammiga och inte heller här kom det ett enda ljud från de stängda dörrarna. De var tvungna att anstränga sig för att fortsätta upp. Förnimmelsen av att här rådde tomhet gjorde tomheten hemsk. Men det var Henry som gick först och han fortsatte upp. Han visste inte varför, men han visste att han måste. Kanske därför att han var en man och inte kunde springa iväg från någonting, inte ens från ingenting. Den andra våningen fick dem att känna sig lättade, för här fanns en biljettlucka, som visserligen var tom, men med påskriften BETALA HÄR. Henry gav ifrån sig en stor suck. Det fanns verkligen en utställning. Stället fick ett mänskligt drag.

”Kom med, Ivy”, sa han med hög röst som ekade obehagligt nerför trappstegen som saknade mattbeläggning. ”Eftersom det inte finns någon här, kan vi betala när vi kommer upp.”

Tyst följde Ivy efter honom och så kom de upp till något som tycktes vara en stor vindsvåning. Ännu en gång gav en motsträvig dörr efter för deras händer och Henry steg nästan sorglöst in genom dörröppningen, men Ivy stannade upp för ett ögonblick bakom honom. Vaxfigurer, ja, men hon visste inte varför hon plötsligt blev förfärad. Man kunde inte se särskilt tydligt inne på vinden, för åratal av sot täckte takfönstret och den grådaskiga himlens snikna ljus trängde knappt igenom. Väggarna som varit kalk-färgade var nu nedsvärtade av fuktfläckar, solkiga efter händer som rört vid dem och lamprök. Över dörren hängde trasor av smutsig röd damast. Och i ställets ofantliga tystnad, där inte ens droppet från den avlägsna kranen hördes, fann de sig stående ensamma med vaxfigurerna.

En del stod som på små troner av rödmålat trä. Här stod en man i vardagskläder och stirrade tomt med gulaktig uppsyn, där borta en kvinna som spärrade upp karmosin-röda näsborrar för att uppfatta en frånvarande doft. Båda stod de fortfarande i dörröppningen utan att veta varför de inte steg in. De var medvetna om den hemliga hemskheten i dessa anleten. Sakerna stod så stilla, men lika fullt självsäkra, som om de alltid stått i damm och halvdager. Men till sist tog Henry ett mer bestämt tag i Ivys arm och de gick in.

Allt som allt var det fjorton figurer. Tre av männen bar etiketter med namnen Charles Peace, Dr Crippen och Gouffé. Kvinnan med den intensiva blicken var Mrs Maybrick och där fanns två andra kvinnor, den ena med ljust hår som en spindel spunnit ett nät över. Men Henry och Ivy, som stod framför dem, läste inte omedelbart texterna om hur Crippen dödat sin fru och bränt hennes kropp i ugnen, inte heller såg de på Gouffé, utmätningsmannen som skurits i bitar och packats i koffert. Strax därpå läste Ivy dennes text till slut och med en skälvning steg hon baklänges från uppmaningen att föra figurens kläde åt sidan och se de styckningslinjer efter vilka kroppen skurits upp. 1 det ögonblicket kröp hon ihop hos Henry, som instinktivt hade lagt en arm över hennes axel, för de enstaka figurerna var mindre skrämmande än de två grupperna som återgav aktiviteter. En av grupperna bestod av en man och en kvinna i blekröd morgonrock av flanell. Med ett uttryck av trängd beslutsamhet tvingade mördaren den kvinnliga figuren ner i ett badkar, där ett lakan av grönfärgat glimmer föreställde vatten. Den kvinnliga figuren höll sig fast i badkarskanten med en benig hand medan hon ursinnigt höjde den andra armen samtidigt som kanten på det gröna vattnet som skulle dränka henne, flöt in i hennes förvridna mun. Det var ett konstverk av obeskrivlig fasa. Det var som om de ormliknande fingrarna rörde sig, som om i nästa ögonblick huvudet skulle försvinna under den orörliga gröna ytan.

Med ett utrop vände sig Henry till den andra gruppen som stod fördunklad i skuggan och utanför de matta strålar som föll genom takfönstret. Den föreställde en mycket gammal kvinna, som låg på sitt ansikte med sitt vita hår utspritt och nedstänkt med blod. Stående på knä över henne med en sandsäck till hälften lyft, stod en kortvuxen man i vardagskläder. Hans ansikte var stelnat och täckt med en förfärlig scharlakansröd rodnad.

Nu fick ett nytt ljud de båda att rycka till. Det var det tilltagande regnet som smattrade mot takfönstret som om elaka troll störtade fram över det. 1 ett brådstörtat behov av gemenskap kysstes de igen, men drog sig snabbt ifrån varandra, som om de var iakttagna.

För ett ögonblick vände de sig bort, fascinerade, de visste inte riktig hur, i detta brottsgalleri. De stillastående föremålen som omgav dem tycktes besitta en rörelse, en egen vibration. De fann sig själva i det tillståndet att de genomträngande stirrade in i hörnen som om det trots allt fanns någonting där, som om detta inte var skapelser av vax utan verkliga giftmördare, män och kvinnor med erfarenhet av våld och fortfarande kapabla att utföra det onda. Det stora ohyggliga som hela tiden drog dem till sig, var det där badkaret, solkigt, kantstött och strimmat med svarta rännilar av smuts, där mördaren utan uppehåll pressade ned figuren som utan uppehåll kämpade för sitt liv.

Så stark var anspänningen att Henry försökte återvända till den vanliga vardagsvärlden. Han viskade: ‘Ti borde ha betalt till någon”, men medan han talade såg han från den ena sidan till den andra, som om han bad någon påtaglig tillsyningsman att komma fram med en välbekant biljett och en ljudlig klipptång. Ivy svarade inte. Hon höll hans arm i ett nervöst grepp. En eller två gånger gick hon iväg från honom och kom sedan tillbaka, som om hennes fingrar greppade honom oberoende av de processer som pågick i hennes hjärna. Hon öppnade och stängde munnen i ett försök att tala men fann sin tunga torr. Till sist fick hon fram en viskning: ”Jag gillar det inte. Låt oss gå.”

Henry Badger ville också gå, men han var oförklarligt rädd för att han inte vågade gå. Hans manlighet talade: den sa honom att om han gick nu skulle han skämmas för alltid. Han var rädd för att säga sig själv att han var rädd. Så med en stämma, vars höga röstläge nästan gjorde honom bestört, svarade han: ”Äh struntprat! Eftersom vi har kommit hit upp kan vi lika så gott se alltsammans.” Så med Ivy som fortfarande höll fast i hans arm gick de tunt på vinden och stannade framför varje figur. Ivy ville inte se, men hon kunde inte titta bort. Det var som om hon måste blicka in i påtagliga, mänskliga ögon. Det var alltid ögonen hon såg på. Det låg en utmaning i dem. Det var de dödas trots som hon måste möta. Hon måste återigen se badkaret, titta ned genom vattnets gröna yta på de pinade lemmarna som vred sig i det dunkel som skulle bli deras grav. Men nu skedde en förändring. Kanske var det för att den första gruppen genom tillvänjning föreföll mindre hemsk som den andra gruppen växte i hemskhet. Det var inte bara åsynen av blodet som koagulerat i det vita håret, det var någonting annat, något obeskrivligt. Skulptörens konst hade gått för långt. Här fanns ren och vederstyggHg verklighet. Äkta hår och hopkrupen ovanför med slokande ögonlock figuren av en mördare, orakad och blossande av hälsa. Något snördes samman i Ivys kropp, när hon tyckte att hon på den orörliga masken urskiljde svettdroppar. De stod där och stirrade, halv medvetna om att de vistats en lång stund på platsen, fast mindre än en minut förflutit. Deras bultande hjärtan bedövade dem och förenades med det fräsande ljudet av regn, som om genomskinliga spöken i skor av moln rusade fram över takfönstret. Med sina ögon fixerade på varelsen med sandsäcken, viskade Ivy:”Låt oss gå.”

Då hörde de långt borta i fjärran ytterdörren slå igen. Vid det ljudet greps de båda av förvirrad fasa. Kontrasten mellan inkommande mänsklighet och den kusliga tystnaden påverkade dem som ett slag. Hetta och svaghet strömmade uppför deras lemmar och i Ivys öra hördes ett ljud som lät som det avlägsna inhalandet av en ändlös kedja. Henry var den förste som hämtade sig. En sammansatt sinnesrörelse formades inom honom: innehavarinnan – naturligtvis – han ville gå ut – de borde verkligen betala för sig – bäst att se efter. Detta sammanfattade sig självt i ett oartikulerat ljud. Han vände sig, sprang fram till trappavsatsen och såg nedför trappen. Han visste inte vad han väntade sig att få se, men han väntade sig någonting, och efter några sekunder, då han ingenting hörde, kom en sådan svaghet över honom att han stödde sig mot balustraden med huvudet hängande över trapprummet, där allt var tystnad och mörker.

Men han hämtade sig omedelbart, för plötsligt kom ett långt skrik, ett skrik med en sällsam, trasig kvalitet, ungefär som hos ett plågat djur. Det slet honom på fötter och pressade ut ett lager av kall svett ur hans porer. När han vände sig om, kom Ivy utramlande från vinden med armarna utsträckta som om hon famlade sig fram. Hon såg ingenting, för hennes ögon var uppåtvända så att bara vitorna syntes under de sänkta ögonlocken. Han fångade henne just som hon var på väg att kasta sig utför trappen. När han vidrörde henne kastade hon armarna kring hans bals med en vanvettig styrka och han kunde inte frigöra sig ur greppet. När de tillsammans tumlade nedför trappen upplevde han det som att han hölls fast av ett benrangel. De föll tillsammans ned till foten av den andra trappavsatsen och lyckades på något sätt kämpa sig upp på fötter. Det återstod ett ögonblick av oerhörd ansträngning innan de lyckades få upp ytterdörren, som slagits igen av vinden. De stannade ett ögonblick på trappen, tätt sammanlåsta under det fallande regnet och Henry fattade inte vad det var som drev honom då, vad för slags sällsam lättnad eller hänförelse, vilken vansinnig sinnesrörelse som fick honom att pressa sin mun mot läpparna som tätt dragits samman till bleka streck. Vid kyssen slappnade Ivys nerver plötsligt av. Hon förvandlades till ett knyte i hans armar, något han släpade med sig, där han vacklande flydde bort, han visste inte från vad. De delade bara en tanke: att komma bort. Trottoaren rann iväg framför dem där de sprang med nedåt-riktade ögon. Då, med en chock, stoppades de av två poliser i oljeställ som de nästan kolliderade med vid korsningen av bakgatan och huvudgatan. Poliserna stirrade på dessa två och grep dem instinktivt i armen utan att förstå att de befann sig på gränsen till skräck och misstänkte redan att de begått något brott. Faktum är att Henry och Ivy kämpade i polisernas grepp, fortfarande behärskade av denna enda önskan: att komma bort. Slutligen, när de lugnade ner sig och stod där och andades hårt, slappnade deras munnar av nervös utmattning och den äldre polismannen, en överkonstapel, sa: ”Vad är nu allt detta?”

”Jag vet inte”, sa Henry.

”Hör nu”, sa överkonstapeln, ”så lätt avfärdar man inte mig. Vad har ni två haft för er?” Henry svarade inte. ”Kom ihåg att det blir värst för er själva om ni inte svarar. Vad har hänt?” Han skakade sin fånge i ett försök att få honom att tala, men då han inte lyckades få något svar vände han sig till flickan:”Varför sprang ni?”

Det verkade som om Iv)’ hämtat sig snabbare än sin följeslagare. Fast det inte slutade att rycka i hennes ögonlock, lyckades hon få fram:”Jag såg nånting.”

”Såg nånting?” sa sergeanten. ”Såg vadå?”

”Jag vet inte vad”, sa Ivy.

”Jag antar att ni är fulla”, sa konstapeln.

”Nej”, sa överkonstapeln begrundande. ”Det luktar inget om dem.”

”O, nej”, utbrast Ivy,”naturligtvis inte. Det är vaxfigurerna – vaxfigurerna.”

”Vaxfigurerna?” sa överkonstapeln. ”Vilka vaxfigurer?”

”Jag vet, överkonstapeln”, sa den andre polismannen och nickade mot bakgatan. ”Mrs. Grobys ställe.”

”Javisst ja”, sa överkonstapeln. ”Nu minns jag. En sorts skräckkabinett. Så, ni har varit till vaxfigurerna. Än sen då?”

”Jag såg nånting”, viskade lvy.

”Såg vadå?” sa konstapeln. ”Ni såg Mrs. Groby skulle jag gissa. Lustig gammal dam, sergeanten. Hon har bott i det där huset helt ensam de senaste fyrtio åren, ensam med de där grejorna. Brukade tjäna massor med pengar på dem och det sägs att hon har sparat en massa. Mellan oss och den där lyktstolpen är jag förvånad att ingen slagit henne i skallen och stuckit iväg med pengarna.”

Ivy gav ifrån sig ett tyst rop: ”Ja – så måste det vara – det finns en man där – han dödade henne – huvudet fullt med blod.”

”Vad är det här för något?” frågade överkonstapeln, yrkesmässigt tvivlande. ”Vad är det för saga? Och hur kan ni veta något om det?”

”Det var ett ljud”, sa Ivy.”Dörren slog igen – Henry sprang ut. Först kunde jag inte röra mig – hon låg på golvet och mannen –” Hennes röst blev genomträngande: ”när jag vände om för att se var Henry befann sig så – han höjde armen och gned den – jag såg det ur ögonvrån – jag –” Hon gav Ifrån sig en tung suck och hennes huvud föll ned mot polismannens bröst.

Men hon hade inte svimmat och ögonblicket därpå gick poliserna med bestämda steg uppför bakgatan, åtföljda av Henry och Ivy, som klängde sig fast i sällskap med dessa högväxta, högljudda män. Medan de gick teoretiserade överkonstapeln:

”Jag ser knepet. Han dödade den gamla damen. Sedan hörde han det här paret komma uppför trapporna och riggade upp sig själv som en vaxfigur. Antagligen fick han kramp och tog chansen att gnida sin arm när han trodde att ingen såg honom. Upp med hakan, fröken”, tillade han vänd till Ivy, som grät svagt. ”Vi ska snart ta honom.” När de kom fram till museidörren blinkade han åt henne och drog sin batong. ”Bäst att ni stannar här nere, fröken.” Men efter ett ögonblick stod Ivy och Henry inte ut med att vara ensamma. De gick på tå uppför trapporna bakom de blåklädda skepnaderna som gick med sådan säkerhet och inte gjorde det minsta för att dämpa sina steg. När de nådde fram till vinden, blickade polismannen förbryllad in i dunklet.

”Vilken är det?” sa polismannen och hans röst sjönk omedvetet till en viskning. Ivy, som stod alldeles bakom honom, pekade på den knäböjande gestalten med sandsäcken. ”Den där”, sa han. Överkonstapeln förstod inte sin egen känsla, men han fick en sorts dimlikt intryck av den gråa platsen. Han gick bara in en meter i rummet. Sedan sa han med osäker röst till den knäböjande mannen: ”Hör hit nu, min vän. Spelet är slut. Det är bäst att du stiger upp.”

Det kom inget svar och ekot dog bort medan det darrande återgav osäkerheten i polismannens röst.

Efter ett ögonblicks uppehåll steg överkonstapeln som irriterades av tystnaden in i rummet. Han lyfte sin batong, gick fram till den knäböjande figuren och rörde vid axeln. Han drog tillbaka sin hand och rörde kroppen igen. Sedan brast han plötsligt ut i ett gapskratt medan han med gäckande gest förde sin hand fram och tillbaka över vaxansiktet.

”Vax!” utbrast han. ”Bert! Har du nånsin sett två tokstollar som de här? De kom hit och båda två fick stora skälvan och stack iväg som ett par idioter för att tala om att den här dockan är Jack Uppskäraren som prövar in till ryska baletten. O, du milde!”

”Kom hit”, sa överkonstapeln vänligt. ”Känn själv.”

”Nej, jag kan inte”, sa Ivy och darrade, men med ett skratt fattade polisen tag i hennes handled och drog henne mot figuren och tvingade henne att lägga handen på vaxdockans kalla kind.

”Vax”, sa polismannen, ”du dumma barn. Det är bara vax och alltså är detta också bara vax”, tillade han och böjde sig ned och la nonchalant sin hand på det blodbestänkta vita håret. Men i nästan samma ögonblick for polismannen upp och ryggade tillbaka. Han ögon stirrade vilt på sin hand. Han glodde mindre än en sekund på den. Sedan gav han ifrån sig ett skrik, som om han drabbats av obetvinglig hysteri. Han slog med sin batong på den knäböjande mannens huvud, som när det träffades skingrades i små fragment av färgat vax. Då ryggade den andre polisen tillbaka när han såg sin kamrats hand fläckad med färskt blod.

”En vaxfigur”, flämtade han. ”Vad – hur? Det är inte en vaxfigur. Det är Mrs. Groby.” Han la ett finger mot kvinnans huvud och stirrade på sin egen blodbesudlade hand. ”Död – fortfarande varm.” Hans röst steg:

”Waxworks” från The Strand Magazine, juli 1922, På svenska i CDM 4/2001,                   Översättning Bertil Falk

Vecka 44/2013 

Anders Eje var en pseudonym för Axel Essén (1880-1951), som skrev skälmhistorier, som var populär läsning fram till det andra världskriget. Han skrev många noveller och när Zen Zat gav ut novellsamlingen Smaragd med briljanter (slut från förlaget men kan komma i ny upplaga) så la vi ner mycket arbete på att leta upp arvingar eftersom copyrighten löper ut först 70 år efter en författares bortgång. Det ledde till intressanta upptäckter av hans testamente, som visade att han var närmast pank och att han lät rätten till sina texter gå till en namngiven person om denne betalade kostnaden för Ejes begravning. Där tog det i stort sett stopp och det visade sig att arvingen, som kanske, kanske inte betalade för begravningen (här finns utrymme för forskning) också han var död.

Smaragd med briljanter

 Av Anders Eje

 Mitt namn är A.-G. Valentin och till yrket är jag amb. juv. Men A.-G. står inte för Anna-Greta utan för Alf-Georg och amb.-juv. betyder inte ambitiös juvenal utan ambulerande juvelerare, det vill säga och med andra ord, handelsresande i juvelbranschen. Detta är, tro mig, ett mycket fängslande yrke och som sådant på ett mycket behagligt sätt förenat med små omkostnader. Man behöver icke – som den fast förankrade juveleraren – hyra någon dyrbar lokal vid något fint torg; i stället har man en gång för alla inköpt och kontant betalt 2 prima, inventiöst inrättade läderväskor, försedda med dyrksäkra kassaskåpslås, och när den fast förankrade juveleraren första dagen i varje kvartal styr sina tunga fjät till husägaren för att överlämna många sköna tusenlappar kan den ambulerande kollegan på lätta fötter stega in i banken och sätta in slantarna på sitt eget bankkonto.

Så är det en annan sak också. Juveleraren med butik kommer aldrig sina klenoder in på livet som den resande juveleraren. För den förre blir stenarna och pärlorna rätt och slätt en handelsvara, ungefär som potatis eller galoscher, medan den senare ägnar sina dyrgripar ett mer individuellt intresse. Jag vågar påstå att mellan mina fingrar icke gått något enda dyrbarare smycke eller någon ädelsten av någon större betydenhet utan att den varit förknippad med någon historia, spännande eller romantisk eller kriminellt betonad. Två gånger har jag haft i min ägo prinsessan Lamballes stjärnrubin, jag har köpt och sålt Leopold I:s klackring och vid ett tillfälle förvandlade jag två briljanter, som hängt i fröken de la Valliéres skära örsnibbar, till två strålande ringar. Men näppeligen har jag någonsin, vare sig tidigare eller senare, erfarit en sådan situation som den, vilken var förknippad med en viss smaragd med briljanter, en ring med en rätt stor smaragd, omgiven av små, små briljanter – inte så särskilt dyrbar, om sanningen skall fram, för smaragden hade ett litet fel, men en ganska parant sak i alla fall. Men syster­smaragden var felfri – och den ringen hade jag åsatt ett pris på 3 000 kronor. Båda stenarna hade tillhört ett halsband, som en gång burits av en engelsk lady, och jag hade köpt dem båda på en auktion i London.

Det var på senhösten. Jag hade just avslutat en tre månaders sejour på kontinenten och affärerna hade gått hyggligt nog. I Berlin hade jag både köpt och sålt mycket fördelaktigt, i Milano hade jag avyttrat en svart dubbelpärla, som tidigare visat sig mycket svårsåld, och i Paris hade jag kommit över en kollektion mörka rubiner, som påstods ha tillhört den belgiske bankiren Löwenstein – han som trillade ur en flygmaskin ner i kanalen, ni kanske minns. Paris var min sista etapp. Därifrån skulle jag resa direkt upp till Stockholm och om möjligt fira julen i Sverige.

I Paris bodde jag på ett litet, men propert hotell vid en av de små sidogatorna till Operaboulevarden. Det låg bra till för mina affärer och dessutom hade det en tillgång, som jag skattar mycket högt: ett oöverträffat kök. Jag är nämligen svag för god mat, mycket svag, ja, så svag att en verkligt god maträtt kan föranleda mig att göra personliga uppoffringar. Köksmästaren på mitt Parishotell heter Louvaine, Ernest Louvaine. En gång, när jag av bekvämlig-hetsskäl intog middagen på mitt rum, skickade M. Louvaine upp till mig en fiskrätt, en gratinerad äkta tunga med musslor, tryffel, räkor och champinjoner, alltsammans övergjutet av en himmelskt doftande vit sås, och på detta kunde jag inte bli svaret skyldig. Jag skrev ordet Merci på ett kort, trädde en ganska vacker kråsnål med en pärla genom kortet och skickade ned det till M. Louvaine. Att den för mig speciellt tillagade maten icke för framtiden försämrades torde litet var kanske förstå.

Kvällen före min avresa till Sverige hade jag beställt middag för tre på mitt rum; jag reser nämligen alltid med dagtåg, då jag bättre kan övervaka mina båda läderväskor. Mina gäster var Donatelli och hans sköna fru Rosita. Ja, Donatelli – vad var det nu han hette till förnamn? Lymex! Just Lymex. Vad föräldrar kan hitta på! Döpa en unge till Lymex. Men det föll naturligtvis ingen av hans vänner in att kalla honom så –  när de talade till honom kallade de honom Telli, när de talade om honom sade de Othello. Och för det namnet gjorde han utan tvivel skäl, för något svartsjukare än Donatelli är inte tänkbart. Eljest en mycket hygglig och resonabel pojke tappade han fullständigt koncepterna, blev vild och galen, så fort han misstänkte att någon kastade sina blickar på Rosita. Därför hade han inte heller några jämnåriga vänner egentligen – tyngd av sitt fruktansvärda komplex hade han brutit med dem alla. Att Donatellis och jag hade kunnat hålla ihop så många år berodde naturligtvis uteslutande på min kala hjässa, min stora mage och den omständigheten att min ålder måste anses göra mig ofarlig för unga kvinnor. Vid 57 års ålder sätter man inte gärna i gång med en livsfarlig flirt.

Jag var ofta deras gäst i Paris, än till lunch, än till middag; det kändes tryggt för en gammal ungkarl att ha någonstans att ta vägen, man kan tröttna på hotellrum, även om man blir aldrig så omhuldad där. Men till traditionen hörde att vår samvaro skulle avslutas med middag på mitt rum i hotellet och den här gången hade M. Louvaine något alldeles extra i matväg. När klockan närmade sig halv åtta erfor jag den där till hälften behagliga, till hälften irriterande känslan i trakten av maggropen, som – om magen är som den skall – alltid sammanhänger med förväntningarna på en god middag. På slaget åtta knackade det på min dörr. Rosita: Ensam?

”Telli kommer strax”, förklarade hon. ”Han blev litet fördröjd på kontoret, men yrkade på att jag skulle gå i förväg så att du skulle slippa vänta och undra. Vi kan ju prata bort tiden tills han kommer.”

Det gick dåligt. Något – ingen vet vad! – band våra tungor. I Tellis närvaro kunde Rosita och jag prata så ledigt som helst – nu gick det inte alls. För att lätta på stämningen föreslog jag att få visa min juvelkollektion, vilket accepterades. Rosita hade god smak och visste precis vad som behagade henne. Särskilt intagen var hon i de briljantfållade smaragderna, och när jag hörde henne i så högstämda ordalag prisa deras skönhet fick jag plötsligt en idé.

”Kan du se någon skillnad på dem?” frågade jag.

Hon vände och vred på ringarna, höll dem mot ljuset och granskade dem med rynkade ögonbryn.

”Nej”, förklarade hon sedan, någon skillnad kunde hon inte upptäcka, stenarna var varandra så lika som två bär på samma kvist.”

Då tog jag fram mitt förstoringsglas, räckte över det till Rosita och bad henne noga fixera den ena smaragdens vänstra sida.

”Nu ser jag”, sade hon, ”en liten rispa, eller rättare skuggan av en rispa. Tänk, att så litet kan betyda så mycket – jag menar ekonomiskt. För min del …” Hon hejdade sig.

”Tala  ut”, bad jag. ”För din del … ?”

”Skulle jag lika gärna bära den här” – hon pekade på stenen med rispan – ”som den där.”

Rosita gick mig till mötes på halva vägen, för det var just min idé: att be henne hålla till godo med den briljantinfattade smaragden. Men när jag kastade fram förslaget hajade hon till och mumlade något om att hon naturligtvis var förfärligt tacksam, men att hon inte visste om hon vågade ta emot presenten. Jag förstod nog vad det var som rörde sig i hennes hjärna – hon var rädd för Othellos svartsjuka. Men du gode tid – svartsjuk på gamle A.-G. Valentin med den kala hjässan och den stora magen! Det var ju närmast löjligt. Till slut fattade Rosita sitt beslut.

”Jag lägger ringen i min väska”, sa hon, ”tills jag fått Tellis tillstånd att bära den.”

Hon hade knappt talat till punkt förrän dörren hastigt öppnades och en rödhårig individ stack in huvudet. Jag kände genast igen honom – min granne till höger, en monokelprydd idiot, som jag titt och tätt stött ihop med i korridoren.

”Åh, ursäkta monsieur Valentin”, sa han förvirrad, ”jag ber tusen gånger om ursäkt. Tog miste på dörr, comprenez! Pardon!”

Och så var han borta. Rosita stoppade ned smaragden i sin väska och jag lade tillbaka de andra juvelerna i schatullet.

”Om jag kunde begripa var Telli håller hus”, sade Rosita med en tydligt märkbar oro i tonfallet. ”Han borde …”

Det ringde i min telefon. En jagad röst bad att få tala med Madame Donatelli. Jag förstod genast att något var på tok med Telli och fick min misstanke bekräftad så fort Rosita lagt ned luren. På väg till hotellet på sin motorcykel – Donatelli var en passionerad motorcyklist – hade han kört ihop med en bil och fått ena knät skadat, visserligen lindrigt, men han ansåg sig i alla fall förhindrad att komma till middagen. Rosita visste inte hur hon skulle komma i väg fort nog – hon gav sig inte ens tid att räcka mig handen till avsked – och sen var jag hänvisad till det trista tvånget att äta min lukulliska middag för tre solokvist.    Den sprängda ankan hade jag beställt enkom för Othellos skull, det var det bästa han visste, så det är kanske förlåtligt om jag satt och svor ve och förbannelse över honom och hans motorcykel. Varför kunde han inte anlita droskbil som annat hyggligt folk?

Men den kvällen gick ju som alla andra kvällar och 11.30 dagen därpå skulle jag fara. Jag stod just och packade färdigt det sista, när det knackade på dörren. Othello!

”Stig in, min gosse, och sitt ned”, sade jag. ”Hur står det till med ditt knä?”

Othello morrade till, steg in i rummet och drog till dörren bakom sig, men förblev stående. Han blängde på mig som en tjur på en rödmålad grind och morrandet hade efterträtts av ett underligt skärande ljud. Sannerligen stod inte karlen där och gnisslade tänder!

”Du har givit Rosita en ring som jag hittade undanstucken i hennes väska. Jag tvingade henne att bekänna. Nu önskar jag en förklaring.”

Han var vitglödgad av rasande svartsjuka, den arme mannen. Jag försökte tala reson med honom – han hörde inte på mig. Jag bad honom stämma ned tonen, det var lytt i hotellet och min monokelgranne kunde säkert höra vartenda ord. Det gav han katten. När han till slut måste hämta andan lyckades jag passa in att Rosita fått ringen därför att jag hade två av samma slag.

”Du ljuger”, hojtade Othello. ”Det där är bara något du hittar på.”

Jag öppnade juvelväskan och tömde ut dess innehåll över bordet. Så grep jag den briljantfållade smaragden och stack den under näsan på honom. Svartsjukans irrgångar förstår jag mig inte på, det erkänner jag villigt, men ett faktum var att den omständigheten, att det var en dubblettring Rosita fått, tycktes lugna herr Othello. Han stämde verkligen ned tonen och bad om ursäkt att han kanske varit litet häftig nyss. När han gick följde jag med honom ut i korridoren ett stycke och vi skildes åt under något så när hyfsade former. Men sedan fick jag bråttom. Uppgörelsen med Othello hade tagit betydligt längre tid än jag trott – klockan var över elva, jag fick sno mig om jag skulle hinna med tåget.

Med tåget hann jag i alla fall och vid framkomsten till Stockholm tog jag in på mitt gamla vanliga hotell vid Vasagatan, vars chef, Ivar Robertson, jag kände sen lång tid tillbaka. Det var en torsdagsmorgon jag skrev in mig i resandeboken och lördag förmiddag hände det. Efter sin vanliga, diskreta knackning på dörren steg våningskyparen in och anmälde att värdebrevbäraren begärde företräde för att avlämna en försändelse; jag kvitterade på anvisad plats i en tummad bok varvid jag upptäckte att försändelsen var från Paris. Postmannen lämnade mig ett litet fyrkantigt paket, fick en femtioöring för sitt besvär och försvann. Ett ögonblick blev jag sittande och vägde paketet i handen. Vad kunde det vara? Blommor? Vintervioler? Men varför gissa när man kan få visshet. Med pennkniven skar jag av snörena och slet bort omslagspapperet. En träask, stor som ett vanligt spelkortsfodral. Under locket låg något skärt, ett lager skär bomull. Försiktigt lyfte jag undan bomullen och då …

Först kunde jag inte riktigt fatta vad det var, som låg på det underliggande skära bomullslagret. Jag kände något tjockt i halsen och för ögonen dansade violetta ringar. Allt mitt blod rusade till hjärtat och i huvudet började det dunka som om en stångjärnshammare satts i gång under hjässan. Detta kunde inte vara sant, fick inte vara sant. Den enda rediga tanken i min hjärna var att ropa på hjälp. Hitåt någon annars blir jag vansinnig!

Men jag kunde inte tala, kunde inte få fram ett ljud. Mina läppar kändes grustorra och tungan hade klistrat sig fast vid gommen. Och inte heller kunde jag vända blicken från asken med dess ohyggliga innehåll: ett avskuret, välformat kvinnofinger, lätt spetsigt mot toppen med dess vackert kupiga nagel, och längre ned nära avhuggningsstället, prytt med en ring – min ring, smaragden med briljanter, som jag skänkt Rosita i Paris.

Småningom började skräcken släppa sitt grepp kring mitt hjärta, tankarna klarnade. Polisen? Nej, nej för allt i världen, inte blanda in polisen i detta! Mekaniskt lade jag locket på asken och sköt in den i skrivbordslådan – det lättade att slippa se ohyggligheten. Alltså inte polisen. Men jag stod icke till svars med att sitta med armarna i kors. Jag måste skynda till Rositas undsättning – den av svartsjuka rasande mannen måste göras oskadlig. Kunde man beställa en privat flygmaskin hos Aerotransport och hur skulle det gå till?

Inte en sekund att förlora! Jag måste genast ta reda på Ivar Robertson och få honom att hjälpa mig, som hotellman hade han naturligtvis reda på …

Jag störtade ned till hotellets kontor. Tack och lov! Där satt Robertson bakom sitt stora skrivbord. Jag måtte ha sett konstig ut i synen – han tittade på mig med ett uttryck i blicken, som jag aldrig skall glömma. Utan ett ord reste han sig upp, tog mig i armen och följde med upp på mitt rum.

Så gott jag kunde, förklarade jag vad som hänt i Paris och räckte honom asken med fingret. Han tittade på det både från sidorna och uppifrån med en kallblodighet, som verkligen var avundsvärd.

Så visslade han till som den brukar göra, som plötsligt gjort en oväntad upptäckt.

”Vacker ring”, sade han lugnt, ”mycket vacker ring. Du har en likadan, säger du. Kan man få titta på maken till broken?”

”Gärna.”

Jag gick bort till skåpet, där jag ställt in min (naturligtvis låsta) juvelportfölj. Den fanns inte där. Jag blev stående alldeles stilla ett par sekunder med kallsvetten pärlande vid hårfästet. Skåpet var tomt. Hade jag kanske i distraktion ställt portföljen någon annanstans? Uteslutet. En knapp halv timme innan brevbäraren kom med sin fördömda försändelse hade jag haft portföljen framme i och för registrering av en samma morgon inköpt gammaldags diamantagraff, och när det var gjort hade jag ställt in läderväskan i bortre vänstra hörnet i skåpet. Jag skulle kunnat ta den i mörkret, om så varit.

”Jag är bestulen”, sade jag till Robertson. ”Schatullet med alla mina juveler är borta. Tjuven måste ha passat på medan jag var nere hos dig på kontoret.

”Det anade mig nästan”, nickade Robertson. Så ryckte han till sig telefonluren, begärde ”Portiern” och gav honom order att tills vidare spärra alla hotellets utgångar.

”Skyll på vad som helst”, sade han. ”Huvudsaken är att ingen slipper ut. Jag kommer strax ned och reder upp saken. Du påstod”, vände han sig till mig, ”att du hade två likadana smaragdringar. Kan du se om detta är den du skänkte Madame Donatelli.”

Jag behövde inget förstoringsglas. Med blotta ögat kunde jag övertyga mig att detta var den felfria smaragden – alltså icke den jag skänkt Rosita.

”Också det hade jag på känn”, sade Robertson. ”Ser du, den här tingesten” – han gjorde en gest mot fingret – ”har spelat dig ett spratt. Blodet är rödfärg och fingret av vax, skickligt gjort, mycket skickligt, men icke desto mindre ett falsifikat. Men det är förklarligt att du blev bragt ur fattningen – vilket just var det som vår attentatsman avsåg. Låt oss nu gå ner i hallen och lyssna till mina ärade gästers skall!”

Nere i hallen rådde förklarligt nog en ganska förbittrad stämning, Robertson göt emellertid olja på vågorna. Han förklarade, som sanningen var, att en stor stöld blivit begången inom hotellet, men om man föredrog polisanmälan framför en mer privat undersökning, så naturligtvis …

Ingen av de fyra herrarna och tre damerna önskade någon inblandning från polisens sida, utan alla förklarade sig beredda att låta sig kroppsvisiteras på stället. Så långt behövde det emellertid inte gå. Portiern, en ung man med ögon i skallen, hade iakttagit hur en av de fyra herrarna, som kommit ned från sitt rum endast några få sekunder efter det spärrordern utfärdats, liksom i distraktion gått bort till tamburen och där placerat en platt resväska. Sedan Robertson hållit sitt lilla anförande gick portiern bort och viskade några ord i örat på sin chef, varpå denne omedelbart stegade bort och hämtade fram den platta resväskan.

”Är det någon av damerna eller herrarna som äger den här?”

Nej, ingen kändes vid den, alla stod fullkomligt oförstående.

”I så fall”, sade chefen, ”är det ingenting som hindrar att spärren upphör. Öppna dörrarna, Larsson!”

Robertson visste vad han gjorde. I den platta resväskan låg min läderportfölj med juvelerna och inte så mycket som en enkel ametist saknades i kollektionen. Men var det inte omoraliskt att låta tjuven löpa?

”Visst var det så”, svarade Robertson med ett skratt. ”Men hade du, min kära Valentin, något intresse av att få honom fast? Nej. Hade jag något intresse av att få mitt hotell skandaliserat? Nej. Skulle karlen själv blivit bättre av ett par års straffarbete? Säkert inte. När moralen inte är ändamålsenlig får den sitta emellan. Det är naturligtvis omoraliskt, men vad skall man göra åt den saken?”

På sätt och vis hade naturligtvis Robertson rätt. Men vid närmare eftertanke kan jag inte hjälpa att jag tycker, att den moraliska sidan av saken i alla fall blev tillgodosedd. Jag tänker på mannen med monokeln i Paris. Det måste gräma honom ända in i märgen att han åtminstone inte behöll ringen med den briljantfållade smaragden, som han lade vantarna på när jag följde Othello ut i korridoren. Den var, som sagt, bröder emellan värd sina 3 000 kalla.

Under ett förnyat besök i Paris en tid senare övervägde jag rätt grundligt, huruvida jag skulle söka upp mina gamla vänner Othello och Rosita. Uppträdet med mannen var just ingenting, som frestade till ny sammanstrålning, men man skall å andra sidan aldrig vara långsint och Rosita var naturligtvis som vanligt fruktansvärt ensam. Jag ringde Telli till hans kontor, låtsades som om det regnade och erinrade om middagen som torkat in sist. Borde man inte låta det bli allvar av nu? Varför inte? Den här gången körde han försiktigare och middagen avåts under bästa stämning. Vid kaffet kunde jag inte längre motstå frestelsen att berätta historien om det avskurna fingret; möjligen kunde den ge Othello en liten läxa. Det visade sig också att så blev fallet.

”Det var väl att det gick som det gick”, mumlade han mellan tänderna, ”och att tjuven själv blev den ende, som vart lidande på affären. Men tänk bara om hans kupp lyckats! För min del ska jag försöka ha det i minnet nästa gång känslan vill skena i väg med förståndet.”

Lektyr 36/1938

Vecka 43/2013

 O. Henry, pseudonym för William Sydney Porter (1862-1910), är känd för sina noveller. Han mer eller mindre uppfann det överaskande slutet i sina noveller och han var definitivt en knorrarnas mästare. Novellen ”Efter tjugo år” är hämtad från novellsamlingen The Four Million (1906).

Efter tjugo år

Av O. Henry

Den patrullerande konstapeln gick uppför gatan med bestämda steg. Eftertryckligheten var vanemässig och inte till för att göra intryck, för det fanns få åskådare. Klockan var ännu inte 10 på kvällen, men kylslagna kastvindar med inslag av regn hade nära nog tömt gatorna på folk. Han kände på dörrar där han gick fram, snurrade sin batong i en rad intrikata och konstfulla mönster, vände sig då och då om och kastade ett vaksamt öga ned utmed den fridfulla genomfarten. Polismannen med sin handfasta gestalt och självsäkra gång utgjorde en fin bild av en fridens väktare. Det var ett grannskap som gick och lade sig tidigt. Ibland skymtade man ljusen från en tobaksaffär eller en nattöppen matbutik, men de flesta dörrar tillhörde kontor som stängts flera timmar tidigare.

Ungefär mittför ett visst kvarter saktade polisen plötsligt in sin gång. I portgången till en mörklagd järnaffär stod en man lutad med en otänd cigarr i munnen. När polismannen gick fram till honom, skyndade sig mannen att säga:

”Allt i sin ordning, konstapeln.”

Han sa det lugnande.

”Jag bara väntar på en vän. Det är ett möte vi kom överens om för tjugo år sen. Låter kanske lite konstigt i era öron. Nåväl, jag kan förklara så att ni förstår att allt är som det ska. På den tiden låg det en restaurang där den här affären står nu. Big Joe’ Brady’s restaurang.”

”Till för fem år sen”, sa polismannen. ”Då revs den.”

Mannen i portgången rev av en tändsticka och tände cigarren. Flamman visade ett blekt ansikte med fyrkantig haka och vakna ögon och ett litet vitt ärr nära högra ögonbrynet. Hans slipsnål hade en stor egendomligt infattad diamant.

”Den här kvällen för tjugo år sen”, sa mannen, ”åt jag middag här på Big Joe’ Brady’s tillsammans med Jimmy Wells, min bäste kompis och den finaste grabben i världen. Han och jag växte upp tillsammans här i New York, precis som två brorsor. Jag var arton och Jimmy var tjugo. Dan därpå skulle jag åka västerut för att göra mig en förmögenhet. Man kunde inte dra Jimmy ut ur New York. Han tyckte att det var det enda stället på jorden. Tja, och så kom vi den där kvällen överens om att mötas här igen exakt tjugo år från det där datumet och den där tidpunkten, oavsett hur saker och ting låg till eller hur långt vi var tvungna att resa. Vi föreställde oss att efter tjugo år skulle våra öden ha formats och våra levnadsvillkor ha fastställts, hur de nu kunde ha artat sig.”

”Det låter väldigt intressant”, sa polismannen. ”En ganska lång tid mellan möten, som jag ser det. Har du inte hört av din vän sen du for din väg?”

”Jo, vi brevväxlade ett tag”, sa den andre. ”Men efter ett á två år tappade vi bort varandra. Västern är en ganska så rejält tilltagen utmaning, förstår du, och jag armbågade mig fram där ganska så ordentligt. Jag vet att Jimmy kommer att dyka upp här om han lever, för han var alltid den ordhålligaste och pålitligaste killen i världen. Han skulle aldrig glömma en överenskommelse. Jag har rest flera tusen kilometer för att stå i den här portgången i kväll och det är det värt om min gamle kompis dyker upp.”

Den väntande mannen tog fram en elegant rova med ett kantlock försett med små diamanter.

”Tre minuter i tio”, meddelade han. ”Klockan var exakt tio när vi skildes åt här utanför restaurangdörren.”

”Det gick ganska bra för dig där borta i västern?” frågade polisen.

”Det kan du ge dig på! Jag hoppas att det har gått hälften så bra för Jimmy. Han var en plikttrogen typ, men han var en bra grabb. Jag har tvingats tävla med skarpa hjärnor för att tjäna mina pengar. I New York fastnar man i slentrian. Borta i västern sätts man på prov i knivskarp konkurrens.”

Konstapeln svängde sin batong och tog ett par steg.

”Jag måste fortsätta. Hoppas att din vän dyker upp. Går du om han inte kommer på sekunden?”

”Nej då!” sa den andre. ”Jag ger honom åtminstone en halvtimme. Om Jimmy lever här på jorden så kommer han i tid. Adjö, konstapeln.”

”God natt”, sa polismannen och fortsatte sin patrullering och kollade att dörrarna var låsta där han gick fram.

Ett fint, kallt duggregn föll och vinden hade ökat från osäkra vindkast till stadig blåst. De få fotgängarna som var i rörelse på gatorna skyndade dystra och under tystnad fram med rockkragarna uppfällda och händerna i fickorna. Och i porten till järnaffären, rökte mannen, som kommit tusentals kilometer för ett avtalat, nästan absurt osäkert möte, på sin cigarr och väntade. Han stod där i tjugo minuter.

Då kom en lång man i överrock skyndande med kragen uppfälld till öronen från den andra sidan av gatan. Han gick rakt på mannen som stod och väntade.

”Är det du, Bob?” frågade han tveksamt.

”Är det du Jimmy Wells?” utbrast mannen i porten.

”Ta mig tusan!” utropade den nyanlände och grep den andres händer med sina egna. ”Du är Bob, det är då säkert. Jag var säker på att jag skulle hitta dig här om du var i livet. Jag säger då det! Tjugo år är en lång tid. Den gamla restaurangen är borta, Bob. Jag önskar att den varit kvar, så att vi kunde ha ätit ännu en middag tillsammans där inne. Hur har västern hanterat dig, gamle gosse?”

”Bra, Västern har gett mig allt det jag ville ha. Du är väldigt förändrad, Jimmy. Jag minns inte att du var så lång på den tiden.”

”Jag växte en hel del efter tjugo.”

”Har det gått bra här i New York, Jimmy?”

”Sisådär. Jag är anställd av stan. Kom nu, Bob. Vi går till ett ställe här borta och har ett rejält snack om gamla tider.”’

De båda männen gick uppför gatan arm i arm. Mannen från västern, vars inbilskhet ökat i takt med framgångar, började skissa på berättelsen om sin karriär. Den andre, dold i sin överrock, lyssnade intresserat. I ett gathörn fanns en diverseaffär upplyst av lamparmatur. När de kom innanför ljuskretsen vände sig båda samtidigt för att se varandra i ansiktet.

Mannen från västern stannade plötsligt upp och frigjorde sin arm.

”Du är inte Jimmy Wells, fräste han till. Tjugo år är en lång tid, men inte tillräckligt lång för att förändra en romersk örnnäsa till en trubbnäsa.”

”Ibland förvandlar tiden en människa till en dålig människa, sa den långe mannen. Du har befunnit dig under arrester de senaste tio minuterna. Chicago tror att du rest hit och har telegraferat att man vill ha ett snack med dig. Du tycks hålla dig lugn? Det är förståndigt av dig. Innan vi går till stationen så har jag ett brev att ge dig. Du kan läsa det här i ljuset från fönstret. Det är från konstapel Wells.”

Mannen från västern vecklade ut den lilla papperslappen som överlämnades till honom. Handen var stadig när han började läsa, men den darrade en aning när han läst färdigt. Meddelandet var ganska kort.

Bob!

Jag var på den överenskomna platsen i tid. När du strök eld med tändstickan för att tända din cigarr såg jag ansiktet hos en man som är efterlyst i Chicago. Av någon anledning kunde jag inte förmå mig att göra det själv. Så jag gick min väg och fick en civilklädd man att göra jobbet.

Jimmy

Översatt av Bertil Falk

Vecka 42/2013

Vladimir Semitjov (1882-1939) var under sexton år fram till sin bortgång en av de flitigaste novellisterna i Sverige fast han aldrig lärde sig svenska riktigt. Han kom 1923 som flykting från revolutionernas Ryssland via Istanbul, Prag och Trelleborg till Stockholm med sin mamma, sin hustru och två söner. Strax efter ankomsten föddes en tredje son, Eugen. Han skrev och skrev och andra ryssar som flytt redan 1905 översatte hans texter. En tredjedel av honoraren gick till översättarna.  Hans repertoar omfattade allt från äventyrsberättelser till science fiction eller som här berättelser från sin barndoms Ryssland. Den publicerades 1925.

 Gravhögarna

Av Vladimir Semitjov

Under sommaren bodde vi på landet utanför Petrograd, hela familjen, bestående av far och mor samt två bröder och två systrar till mig. Det vill säga, systrarna räknades inte – då det bara var vi pojkar, som var med i den slutna, naturligtvis hemliga kamratligan, ”Svarta hämnden” kallad, i vilken inga flickor kunde vinna inträde. Vi var dock varken svarta eller hade någon att hämnas på för något – men vi måste ta till en kraftig benämning för att skaffa oss vederbörlig respekt och berättigat anseende bland alla våra bekanta, som bodde på sommarnöje i samma by. För övrigt hade också en annan by, belägen på motsatta stranden av floden, sin egen liga, benämnd ”Bevingade demonerna”, bildad av pojkarna, som bodde på andra sidan.

I trakten omkring vår by ute på själva de frodiga, böljande råg- och vetefälten fanns på spridda platser kägelformiga, låga kullar, bevuxna med videbuskar och kaprifolium eller unga björkar och rönn, – så kallade kurganer, om vilka en massa fantastiska legender var i svang bland ortsbefolkningen, vilket skrämde upp våra ungdomliga sinnen.

Vi visste att dylika kullar – eller kurganer – fanns över nästan hela Ryssland och att de utgjorde forntida gemensamhetsgravar, i vilka stupade krigare nedlagts med sina vapen och efter tidens sed olika slags gamla dyrbarheter. Över gravarna uppkastades just dessa högar, på vilka de överlevande drack vin och sjöng avskedssånger till sina stupade kamraters ära, vackra lovsånger, i vilka de stupades hjältedater och förtjänster uppräknades. Sådana kurganer (eller gravhögar) finns i stor mängd på södra Rysslands stepper, där förr i forna tider stora strider utkämpats mellan de gamla slaviska stammarna och tatarerna, och andra vilda nomadfolk.

Vi visste också, att det var strängt förbjudet av regeringen att egenmäktigt gräva ut dylika kurganer, att endast de lärda, som var speciellt hemma på detta område, fick företa sig något sådant, för att med tillhjälp av de utgrävda, i dessa gravar påträffade föremålen kunna lämna en noggrann beskrivning över ifrågavarande epok, dåvarande sedvänjor, beväpning, religiösa bruk, ja, över själva händelseförloppen. Efter att ha skrivit om allt detta tvingade de oss sedan att plugga det ur historiska läroböcker i våra skolor och gymnasier.

Nog av – vi visste om kurganerna allt vad våra föräldrar och över huvud taget de vuxna kunde berätta för oss – men allt detta endast eggade vår barnsliga nyfikenhet till det yttersta.

Vi – det vill säga vårt gäng ”Svarta Hämnden” – var fullt och fast övertygade om att det blott behövdes ett par spadtag, för att det i någon av dessa kurganer skulle falla i våra händer forntida hjälmar och ringbrynjor, gamla guldbägare, ur vilka fordom druckits vin och – kanske – hela påsar med guldmynt, som efter vad våra föräldrar berättat, nedlagts hos de jordade kämparna, för att man trodde, att människan efter döden hade ännu mer behov av pengar än under livet här på jorden.

Särskilt var det en av de största kurganerna, som lockade och intresserade oss. Den var tätt bevuxen med skuggrika träd och låg vid själva flodstranden på halvannan kilometers avstånd från byn uppåt floden.

Vår otålighet kände inga gränser, då vi händelsevis fick höra, att den andra ligan, ”Bevingade Demonerna”, i grannbyn utgrävt en kurgan och därvid funnit många gamla dyrbara vapen – spjut, pilar, sköldar och svärd, vilka de höll gömda hos sig i största hemlighet. Det stod klart för oss alla, att ett ytterligare dröjsmål från vår sida vore rent brottsligt.

Samma kväll infann sig hos mig en av mina kamrater – en pojke på åtta, tio år vid namn Konstantin Jargin – och förklarade kategoriskt, att vi en av de närmaste nätterna måste skrida till verket och ta med för utgrävningen nödvändiga spett och spadar och på allvar ta itu med undersökningen av den stora kurganen, där det måste finnas oräkneliga skatter fördolda.

”Tänk bara”, sade han hänfört, ”vilka pampar vi kommer att bli, om vi finner guld, vapen och urgamla prydnader! ”

Jag var fullkomligt enig med honom.

Inom kort infann sig också en annan medlem av ”Svarta Hämnden” och bekräftade, att han samma dag med egna ögon sett en gammal dolk hos de ”Svarta Demonerna”, en dolk som de funnit i en av kurganerna.

Samma kväll sammankallades medlemmarna till gemensamt möte i skogen vid ”Branta Klyftan”, där den förestående utgrävningen närmare diskuterades.

”Ingen får säga något om detta till vem det vara månde!”

”Ja, den som förråder oss, blir utesluten ur Svarta Hämnden.”

”Alla måste ge sitt hedersord …”

Samtliga sträckte högtidligt upp armarna till tecken på att de lovade att iaktta fullständig tystnad.

”När ska vi sätta igång med arbetet?” frågade en gosse på tolv år.

”Torsdag kväll!”

”Nej, på onsdag …”

”På lördag! …”

”På lördag är det omöjligt, då flera av oss väntar sin pappa ut på landet över söndagen.”

”På fredag då …”

”På fredag går det inte”, invände en av bondpojkarna, ”därför att på fredagarna samlas alla onda andar och häxor vid gamla gravar och på kurganerna …”

”Vad är det för tokprat!” sade gymnasisten Karpov – en elvaårig pojke, som just fått gymnasistuniform och inte erkände någon slags vidskepelse. ”Häxorna ska inte störa oss … ”

Men majoriteten inom ”Svarta Hämnden” ville inte gräva i kurganerna på en fredag. Man föreslog i stället att börja följande dag, som var en onsdag.

”På en natt hinner vi väl inte bli färdiga. Kurgarnen är stor.”

”Men vem är egentligen begravd i den där kurganen?” frågade någon.

”Här stod slaget mellan Alexander Nevsky och svenskarna. Här har stora strider utkämpats, och just dessa kurganer anses som de mest innehållsrika och betydelsefulla”, yttrade sig sakförståndigt ”Svarta Hämndens” anförare, den äldste i kretsen, fjortonårige realisten Nikolai Lapin.

”Men sådana kurganer, som det ligger människor i, går det inte an att röra”, utlät sig bondpojken återigen. ”Min farbror har sagt, att en gång vid en sådan utgrävning reste sig den döde reste upp och hytte med näven. Och då tog alla till flykten … ”

Vid dessa ord blev ligans medlemmar kusliga till mods och såg fundersamt på varandra.

”Och dessutom brukar det inträffa, att marken sjunker ned djupare och djupare under fötterna på dem, som gräver, så att de aldrig når bottnen.”

Man började berätta om den ena hemska tilldragelsen efter den andra, och slutet blev, att de flesta av ”Svarta Hämndens ” medlemmar kände sig klenmodiga och inte längre ville vara med om utgrävningen. Det återstod till sist bara fyra, som var villiga, nämligen realisten Nikola  Lapin, gymnasisten Sergei Karpov samt jag och Konstantin Jargin. Vi fattade ett heroiskt beslut att genomföra saken och ålade de övriga att iaktta obrottslig tystnad och noga bevara vår hemlighet. Vi lovade för vår del att dela alla de skatter, som vi lyckades påträffa vid grävningen, med dem.

Uppriktigt sagt fylldes våra sinnen av en hemlig fruktan, men vi höll fast vid vårt beslut.

I floden hade vi en urholkad, lätt roddbåt, i vilken vi nästa natt skulle bege oss till kurganen.

Knivar hade vi och hemgjorda slungor, med vilka vi träffsäkert kunde avskjuta våra stenprojektiler, ja, en av oss, gymnasisten Sergel Karpov, hade ett eget litet salongsgevär.

Allt detta jämte matsäck, spadar och spett samt filtar och lyktor med stearinljus forslades nästa dag ned till båten, och strax efter klockan tolv på natten, när vi kunde smyga oss ut ur huset utan att väcka de vuxnas uppmärksamhet, skulle vi lägga ut med båten.

Klockan elva brukade hela byn ligga och sova, och inga plötsliga och oförutsedda händelser behövde störa oss i vårt företag.

Dagen hade varit varm och solig. Mot aftonen drog det ihop sig till åska, det bullrade på avstånd, men molnen gick åt annat håll, och det kom inget regn …

På överenskommen tid samlades vi vid båten, satte oss tillrätta på den breda bottnen, där säv och filtar var utbredda, och började strax efter tolvslaget att ro uppför strömmen.

Fiskarna plaskade i vattenbrynet och bildade vida ringar på den tysta flodens sammetssvarta, blanka yta.

Ibland rasslade båtkanten mot en vassrugg. En gång stötte vi på en sten under vattenytan, men på det hela taget avlöpte roddfärden utan något missöde, och efter omkring fyrtio minuters rodd landade vi vid den gräsbevuxna strandsluttningen två steg från den väldiga kurganen.

Vi kröp upp ur båten och lyssnade uppmärksamt. Dödstystnad härskade. Högt uppe på himmelen skymtade stjärnorna, och de svarta molnen hängde orörliga över horisonten. Det var kyligt och fuktigt i luften.

Det beslöts, att vi skulle fortsätta grävningen till klockan fyra på morgonen för att kunna vara hemma igen redan klockan fem.

Arbetet befanns vara långt ifrån lätt. Uppe på själva kurganen under träden var det så mörkt, att vi knappt kunde urskilja varandra.

”Var ska vi börja gräva?” frågade Nikolai Lapin – realisten – den äldste av oss.

”Vi måste börja från ena sidan”, svarade Sergei Karpov. ”Uppifrån skulle vi inte bli färdiga på ett år.

”Är spadarna vassa?”

”Det är inget fel på dem!”

Men grävningen försvårades genom trädrötterna, vilka med ett tätt och segt nätverk genomkorsade marken, och några yxor hade vi glömt att ta med oss, vilket i hög grad fördröjde arbetet. Klockan två vsr vi så trötta, att vi beslöt oss för att vila ett tag och äta av matsäcken.

Alla var sömniga. Hur skönt skulle det inte ha varit att sträcka ut sig på den mjuka säven i vår båt och svepa in sig i de varma filtarna och gungade på själva floden somna in i en tung och vederkvickande sömn. Men ingen ville visa, att han var trött, och arbetet fortsatte i all endräkt, fast det gick mycket sakta framåt.

Det började hastigt ljusna. Vi släckte lyktorna och fortsatte i den bleka morgongryningen envist att gräva i jorden och hugga av rötterna med spadarna och bände upp de stenar, som vi stötte på under markytan.

Över floden steg dimman upp, det började kännas kallt och ruskigt såsom alltid strax före soluppgången, vi ville gärna fara hem, men tanken på de skatter, som väntade oss på sin höjd ett par meter under jorden, väckte åter krafter och energi till liv inom oss. Slutligen höll Konstantin Jargin icke ut längre utan föll, där han stod, omkull på marken och sov en hjältes sömn. Det var nästan omöjligt att väcka honom, då vi skulle resa hem … Med förenade krafter hade vi under den första natten blott mäktat gräva en liten grop.

Hemåt rodde vi i rask takt utför strömmen och beslöt att följande natt arbeta i två skift för att kunna få vila ut tillräckligt.

Det blev bestämt, att Sergei Karpov och jag skulle arbeta tillsammans från klockan tolv till klockan två, och klockan två skulle Lapin och Jargin infinna sig och arbeta till klockan fyra.

Båten höll vi gömd i en tät vassdunge under grenarna av ett par invid stranden växande träd halvvägs hemifrån, dit det var närmare att gå till fots rakt genom skogen.

Vi tog blott med oss filtarna och geväret, allt det övriga lämnade vi kvar i båten.

Med den äldres rätt tillsade mig Sergel Karpov att fara ensam till kurganen och lovade vara där före mig. Han kunde icke genast komma ifrån hemma men skulle gå till fots en genväg förbi kvarnen. Sitt gevär och filten bad han mig ta med i båten.

Natten var alldeles mörk. Inga stjärnor syntes. Himlen var täckt av tunga moln, och vinden rasslade i trädens löv och grenar och störde nattens ro med sitt sus.

Så snart jag lämnat byn och kommit in i skogen, tände jag lyktan, då jag här inte behövde vara rädd för att tilldra mig någons uppmärksamhet. På tjugo minuter var jag framme vid den plats vid floden, där vår båt låg gömd    i vassen.

Någon skrek eller pep till bakom mig inne i skogen. Jag visste mycket väl, att ljudet kom från någon fågel, men jag kände i alla fall en obehaglig, kall rysning genomfara hela kroppen …

Stranden var brant, och vattnet nedanför mig syntes i nattmörkret som en bottenlös avgrund. Genom huvudet flög minnet av alla berättelser om vattennymfer och drunknade, om strömkarlen och hemska uppenbarelser, men jag ansträngde mig av alla krafter att varken tänka eller se mig omkring och påskyndade avfärden.

Den lätta båten gungade under mina fötter, då jag hoppade ned i den, vågorna spred sig i vida ringar på vattnet, och det prasslade i det höga starrgräset …

Jag försökte med flit åstadkomma mycket buller som möjligt för att icke lägga märke till den djupa nattens hemlighetsfulla tystnad, som omgav mig. Jag grep åran och stötte ut från stranden …

Jag gruvade mig för att komma nära den plats, där kurganen låg. Men jag ville icke visa mig feg och rodde av alla krafter med hjärtat i halsgropen, utan att tänka på, vad som väntade mig där framme …

Vattnet forsade sakta utefter båtkanten. Ibland, när floden svängde, dök den branta stranden upp alldeles inpå mig, och båten törnade med stäven mot någon sten, strök mot trädgrenar, som hängde över vattnet, eller rasslade olycksbådande mot gräset.

Förskräckt skyndade jag att stöta ut med åran igen och rodde vidare. Allting syntes mig denna natt gåtfullt och ofattbart och ingav mig en känsla av skräck och fullständig övergivenhet. Jag var rädd för mig själv, för mina tankar, mina hallucinationer.

Äntligen var jag framme vid kurganen och ropade åt min kamrat, som efter överenskommelsen redan skulle vänta mig på ort och ställe. Men intet svar hördes.

”Sergel!”

Jag lyssnade men hörde endast vindens sur i trädens löv vid stranden …

En förlamande känsla av fruktan kom över mig. Jag förstod, att jag befann mig alldeles ensam här vid kurganen. Det andra laget skulle inte komma förrän om två timmar. Men Sergel Karpov hade väl blivit litet försenad och skulle nog vara här om ett par minuter … Jag försökte att inte alls se ut i mörkret och att inte lyssna på vinden.

Jag tog upp bössan för att pröva, om den var laddad, och kände efter, att min finska slidkniv satt kvar i bälte, tog yxan och spaden i handen och lade till med båten.

Så mycket hade jag klart för mig; att nog var det ojämförligt mycket trevligare föregående natt, då vi var här alla fyra.

Men det var ingenting att göra åt saken. Efter att ha bundit båten vid en buske på stranden, steg jag ur den och närmade mig försiktigt kurganen. Mina tankar kretsade hela tiden kring en och samma punkt. Jag såg i inbillningen de forntida kämparna, som en gång i tiden stupat här på slagfältet, såg för mig deras på marken utsträckta kroppar, pansarskjortorna och hjälmarna, deras rostiga vapen, slängda runt omkring dem, föreställde mig själva striden och tänkte på, hur de låg där tillsammans i den höga kurganen.

Därefter kom jag plötsligt att tänka på, att icke långt från kurganen, strax bortom den närbelägna lövdungen, låg den stora bykyrkogården, och vid tanken därpå kände jag åter en kall rysning genomila kroppen.

Jag ansträngde mig av alla krafter att tänka på något annat, men trots alla försök i den vägen gick mina tankar återigen och återigen tillbaka till kurganen, kyrkogården och de döda, som vilade där.

Lutad mot ett träd stod jag med återhållen andedräkt och lyssnade till varje minsta knäpp. En gång tyckte jag, att jag hörde steg över gräset, och ropade ännu en gång ned svag röst:

”Sergel, är det du?”

Men till svar hördes endast det förra suset i löven och flodens dova brus …

Det började kännas kyligt, men jag ville inte lämna trädet. Nedanför mig hade jag yxan, och på gräset håg spaden, men den laddade bössan höll jag krampaktigt fast med båda händerna. Och otåligt räknande minuterna i tankarna väntade jag på mina kamraters ankomst.

Därefter hördes återigen tydliga steg på gräset alldeles i närheten av mig. Samtidigt varseblev jag, kall av förskräckelse, alldeles tydligt i dunklet något mörkt med obestämda konturer, som närmade sig min plats … Jag erinrar mig, att jag i första ögonblicket kände en kramp i strupen, och jag kunde inte få fram ett enda ord … Jag sög mig med blicken fast vid en enda punkt, vid det, som rörde sig framför mig, beredd att försvara mig till det yttersta.

På sju eller åtta stegs avstånd kom något svart, lågt, liksom hopkrupet, utan huvud och armar, lång-samt och tigande emot mig, vacklande än från den ena sidan, än till den andra, som om det gjorde sig, färdigt till språng. Bakom mig, rann floden. Jag kunde ej komma undan åt något håll. Så snart jag återvunnit fattningen en smula, skrek jag av alla krafter:

”Vem där? …”

Intet svar hördes … Jag kramade hårt det laddade geväret i händerna, och ropade för andra gången med samma styrka:

”Jag skjuter! …”

Jag tyckte, att den svarta. skuggan vacklade, som om den hejdade sig, men därefter började den återigen röra sig och långsamt krypa fram mot mig.

Jag höjde geväret och siktade utan att ha gjort klart för mig, vad jag stod i begrepp att göra. Dessutom hade jag yxan och min finska slidkniv i tankarna och jag beslöt att försvara mig till det yttersta av alla krafter.

Lutande mig framåt försökte jag genom mörkret närmare urskilja den svarta, otydliga skepnaden men sänkte därunder ej bössmynningen utan var i varje ögonblick färdig att trycka av med fingret … Tre eller fyra steg till, icke mera!

Jag böjde mig hastigt ned och grep spaden, som jag med all kraft slungade mot skepnaden … Jag väntade ett ursinnigt rytande och ett förtvivlat språng, tänkte, att i nästa minut en iskall benrangelshand skulle gripa mig om strupen, så att jag inte kunde skrika, för att strypa mig, – men i stället hörde jag några svaga stönanden. Det var som om någon andades tungt, jämrade sig och mumlade något framför mig i mörkret. Utan att släppa bössan ur händerna sträckte jag mig fram, så långt jag kunde, mot den besynnerliga uppenbarelsen och hörde återigen, mera tydligt, suckarna och mumlet … Icke ett begripligt ord kunde jag uppfatta, men så mycket började jag få klart för mig, att det var en levande eller till hälften levande varelse jag hade framför mig …

”Vem är ni?!” ropade jag igen.

Då erinrade jag mig plötsligt, att jag hade tändstickor liggande i min kavajficka för att tända lyktan med, och kom också att tänka på lyktan. Utan att vända ryggen till, vek jag mig baklänges, fortfarande med bössan i handen, drog jag mig ned till båten och fann lyktan. Efter att ha tänt den närmade jag mig åter skepnaden och höll nu lyktan högt över huvudet på mig.

Framför mig stod en gammal gumma, döv. halvblind, tydligen ej fullt normal. Hon liknade verkligen ett spöke eller en häxa, till den grad besynnerlig och otäck såg hon ut … I handen hade hon en knölpåk, som hon stödde sig på och hon gick så djupt framåtböjd, att huvudet sköt fram på henne som på en hund, liksom om det varit fäst mellan skuldrorna direkt på den krokiga ryggraden. De gråa hårflätorna hängde ned från huvudet över ansiktet och ögonen … hon var klädd i trasiga gamla paltor.

Ofrivilligt slog mig tanken, att denna gumma kunde vara lika gammal som kurganen här bredvid och kämparna, som fridfullt sova inne i den …

Gumman stod still på samma fläck och tycktes ha svårt att hämta andan och kastade argsinta blickar åt mitt håll.

Spaden, som jag kastat mot henne, låg vid hennes fötter.

Hur jag än försökte fråga ut henne, vem hon var, varifrån hon kom och vart hon var på väg, hur det kom sig, att hon visade sig här vid en så sen timme på natten, lyckades jag ej få ur henne ett begripligt svar. Gumman fortsatte att mumla något för sig själv, som bara hon själv begrep, ruskade på huvudet och suckade då och då djupt.

Hyttande med käppen åt mitt håll vände hon sig därefter långsamt om och vacklade ensam bort och försvann i skogen.

Jag följde inte efter henne och hade inte vågat närma mig henne på hela tiden, beredd som jag var, att hon skulle avslöja sig som en uppenbarelse från en annan värld, men släppte henne inte ur sikte, förrän hennes krokiga gumgestalt för- svunnit bland träden …

Jag placerade lyktan på gräset bredvid mig. Dess sken liksom ingöt mera förtroende till mig själv och den mig omgivande hemlighetsfulla nattens dunkel.

Jag lyssnade till vattenskvalpet från floden, suset i säven och bladens prassel i träden, och det föreföll mig, som om de mörka molnen högt uppe på himmelen blev till underliga gestalter, valkyrior och hjältar, eller deras andar, som låg här bredvid mig under jorden i denna ensliga och dystra kurgan …

Äntligen hörde jag röster och steg av människor, som påtagligt och bestämt närmade sig kurganen.

Det var Sergei Karpov och med honom två medlemmar av ”Bevingade Demonerna”, som. När de fick höra talas om vår utgrävning, uttryckt en önskan att få vara med.

Jag berättade om gumman, förtigande min rädsla och vad jag fått utstå under denna hemska och för mig oförglömliga natt.

Det framgick, att de andra kände till gumman, som bodde här i byn. Hon var minst 96 år gammal och betraktades av många som en trollkvinna, som de var rädda för. Hon företog ofta i ensamheten gåtfulla nattliga vandringar och visade sig aldrig om dagarna för folk.

Jag såg, att blotta omnämnandet av denna mystiska gumma gjorde nästan samma intryck på mina kamrater, som hennes plötsliga framträdande här i skogen mitt i natten gjort på mig. En av dem sa till mig utan omsvep:

”Jag skulle inte ha velat vara i dina kläder!”

Snart infann sig även Nikolai Lapin med Jargin i sällskap. Jag fick upprepa berättelsen om mitt nattliga möte …

”Jag tror, att hon vaktar dessa kurganer,” sade en av de nykomna, och han såg sig vid dessa ord ängsligt omkring …

”Dumheter!” skrattade Nikolai Lapin. ”Den som är rädd för gumman, kan gå hem och lägga sig …”

Vi togo endräktigt itu med arbetet.

Vi arbetade en vecka, nästan varje natt – men lyckades ändå inte nå fram till de dolda skatterna. Så gott som hela kurganen var utgrävd, då äntligen en av oss, just som han bänt loss en stor sten, som satt hårt fast i jorden, plötsligt fick fram en dödskalle eller snarare en del därav och förskräckt ryggade tillbaka. Därefter fann vi ytterligare några gamla benstumpar, som antagligen tillhört dåtida människor … Men inte ett spår av rustningar eller gamla vapen, inga som helst dyrbarheter kom i dagen vid denna kurgan. Det var tydligen inte en kurgan som tillhörde någon mäktig hövding eller härförare.

Några rostiga gamla järnbitar påträffade vi visserligen, men de tillhörde lika litet något forntida vpen, som de av oss framgrävda benen tillhörde en levande människa.

Bondpojkarna, som deltog i arbetet, försökte övertyga oss om, att det klena resultatet berodde på trolleri från häxans sida, hon som visat sig för mig om natten.

”Hon vaktar dessa skatter”, sa de, ”hon gömmer dem också, den gamla trollkäringen.”

Och jag instämde av fullt hjärta.

Sedan beslöt vi oss för att utgräva en ny kurgan.

Dessa hemska nätter är för länge sedan förbi. Förbi är också vår barndom. Många år har förflutit sedan den tiden. Men ännu i dag, då vinden tjuter en mörk natt och skogen susar och trolska moln flyger likt fåglar uppe på himmelen – går jag gärna ensam ned tillfloden eller sjöstranden för att blicka ut över det mörka, djupa vattnet och drömma om de underbara sägnerna från hedendös, om vilka de gamla kurganerna berättar för oss, där de ligger med sina hemliga skatter, med de vilande, väldiga kämparna, som åt sina efterkommande – inte under men över jorden – lämnat sitt stora arv, för vars skull de levat och för vilka de gått i öden.

                                                                                     Allt för Alla 20/1925

Vecka 41/ 2013 

1946 utlyste Stockholms-Tidningens Melodisida en tävling under rubriken framtidskåseriet. Läsarna inbjöds att beskriva situationen om 100 år, det vill säga år 2046 och de 22 kåserier som publicerades från och med måndagen 11 mars till och med söndagen den 7 april 1946 var ganska rolig läsning. Här följer exemplet ”Brott och straff” av signaturen Hr fil Bunke från lördagen den 16 mars 1946. Vem författaren var är inte gott att veta så här långt efteråt, men humor hade han. Melodisidans introduktion och avslutning finns med.  Tävlingen var troligen den första science fiction-tävlingen i Sverige vid en tidpunkt då ordet science fiction inte ens användes.

Tämligen litet utvecklades människan på 100 år, det framgår tydligt av föl­jande dystra rapport angående en luftdrulles framfart år 2046:

BROTT OCH STRAFF

STOCKHOLM i mars 2046.

Vid Folkhemsrådhusrätten rannsakades i dag en skum figur, folkhemsmedlemmen nr 4711 Svensson-Bräckjärn. Han var anklagad för flygfylleri, våldsamt motstånd mot flygpolis, brott mot flygtrafik­stadgan samt skratt på allmän plats. Vid genomgående av den häktades levnadsomständigheter blottades sorgliga detaljer.

Svaranden hade sålunda redan vid 55 års ålder fått klara sig själv, och trots att han hade åtta år kvar till examen hade föräldrarna dragit in allt underhåll åt honom. Rent kriminella drag kunde också spåras i släkten, då svarandens farfar vid ett tillfälle fått böta för att år 1958 lett sin cykel mot körriktningen på Klara Norra kyrkogata.

Enligt rapporten hade den anklagade den 12 mars innevarande år med sin helikopter startat från Folk-Saras tablettbar på Kungsgatan för att enligt egen upp­gift flyga till sin faster i Vetlanda. På tablettbaren hade han inmundigat inte mindre än 5 st. alkoholtabletter, trots att den lagstadgade ransonen före klockan 3 e.m. endast är 2 ½ tabletter.

Sedan hade han med sin helikopter vinglat iväg under Tegelbacksbommarna och slagit in på den stora flygvägen Stockholm – Vetlanda, där han på inte mindre än tre olika ställen framfört sin helikopter på höger sida om trafikdelningsballongerna. Enligt uppgift från Vetlandapolisen hade svaranden vidare vid flygningen till Vetlanda krockat med ett utgående flygplan samt parkerat sin helikopter på otillåtet ställe. Vid anhål­landet hade den anklagade gjort våldsamt motstånd mot polisen genom att skjuta på dem med sin atompistol, tills han över­mannades genom bestrålning med den förlamande Fontell-strålen. Den allvarligaste förseelsen var emellertid att svaranden vid flera tillfällen på allmän plats skrat­tat och gett sina medmänniskor vänliga leenden trots att alla glädjeyttringar genom Svensk Författningssamling nr 111 för år 1965 är förbjudna.

Blodprovet visade 5,35 promille, och folkhusmedlem 4711 saknade flygkompetens.

Rätten beslöt sinnesundersökning varpå målet förklarades vilande till år 2056, då svaranden beräknades komma i tur för sinnesundersökningen.

                                                                              Hr fil Bunke.

Ge med den lätta och lekande stil, som är er egen, en skildring av dagligt liv i Sverige om 100 år. Införda bidrag hono­reras, och de bästa blir dessutom prisbelönta. Bortåt 350 ord bör räcka. Kuverten markeras “Framtidskåseri”.

                                                           Stockholms-Tidningen, 7 april 1946

Zen Zat kan avslöja att honorarets storlek var 10 kronor vilket i dagens läge (januari 2013) motsvarar 194 kronor och 79 öre.

Vecka 40/2013 

En novell kan komma till på olika sätt och en del sätt är närmast att beteckna som unika. Under pseudonymen Matt Jade skrev Kjell E. Genberg vilda västernböckerna om Ben Hogan. 1973 gjorde Gunnar Friberg en intervju med den snabbskrivande författaren. Friberg var förvånad över Kjells skrivtakt och föreslog att han skulle randa en novell. Kjell fick 20 minuter på sig att skriva. På så sätt tillkom den enda Ben Hogan-novellen. Den publicerades i Se 1973. “Journalist och fotograf hängde över axeln på mig tills novellen var färdig”, berättar Kjell. “Jag har ett minne av att det faktiskt tog 21 minuter men det avslöjades aldrig i tidningen.” Gör om det om Du kan!  ”Brådstörtat mord” återfinns tillsammans med 19 noveller av Kjell, som publicerats i samlingen Paradisvägen (se under fliken Böcker).

Brådstörtat mord

Av Kjell E. Genberg

Kvällssolen sänkte sig långsamt över högplatån när Ben Hogan red ner från sin farm bland Dragonbergen för att läska sig med en öl på saloonen Chrystal Palace i Tombstone. Ben gillade Chrystal Palace. Där fanns den längsta bardisken i hela västern och Smiling Tom som serverade var en trevlig jeppe.

Ben gillade Tombstone också. Det var en verklig hålligångstad. Den enda håla väster om Missouri-floden som höll sig med en likvagn som hade rundslipade hörnfönster. Fast på sista tiden hade inte begravningsentreprenör O’Shaugnessy haft så mycket att göra.

Stan hade lugnat ner sig.

På Chrystal Palace serverades svalt fatöl och Ben Hogan njöt där han satt vid ett av borden och klunkade i sig av drycken. Vid den långa bardisken stod folk och sörplade whisky och rökte cigarrcigarretter som kallades stogies och tillhandahölls gratis. Pris efter värde tyckte de flesta som rökt av dem.

Ben Hogan hade suttit där i över två timmar och pokulerat om gamla tider – “Minns ni den där höstdagen då bröderna Earp och Doc Holiday klämde dit Clantons och McLaurys på tomten vid OK Corral?” – när Frank Bridger, en av sheriff John Slaughters vicesheriffer, kom inrusande på saloonen och var alldeles röd i synen. Han brydde sig inte om att stanna vid gottdisken utan fortsatte direkt uppför trappan till andra våningen. Ben höjde ögonbrynen. Något måste ha hänt, annars skulle inte Bridger ha

haft så bråttom upp till sin chefs kontor. Sedan dröjde det bara två minuter innan sheriff Slaughter kom nerrusande. Ännu i trappan pysslade han med att knäppa byxorna.

Ben reste sig och gick fram för att genskjuta sheriffen.

– Har det hänt något, John? frågade han.

Sheriffen gav honom en skarp blick.

– Ett dödsfall, troligen ett självmord, svarade sheriffen. Det är inget som du ska bry dig om. Utredningar sköts av folk som fattar nånting. Själv har du väl inget i skallen utan det du kommer med är en stor jäkla Colt vid höften.

Ben Hogan andades in djupt och blängde tillbaka.

– Ska vi slå vad? sa han hett. Vad det gäller huvud så är ditt bäst som hatthängare.

– Topp, vi slår vad! sa Slaughter. Min häst mot resten av din öl och du visar dig vara klyftigare än jag, din förbaskade revolverknekt.

Fem minuter senare befann de sig nere på baksidan av brandstationen på Toughnut Street, en bit från gruvarbetarnas baracker. På en stenbänk satt en död man. Ett par av Slaughters vicesheriffer stod och tittade på liket utan att riktigt veta vad de skulle göra. Slaughter pekade på den döde mannen.

– Ta dig en titt på liket, Hogan! väste han mellan tänderna. Kom sen med ett utlåtande och en bra motivering till varför du tror som du tror. Får du fram lösningen snabbare än jag så får du min häst! I annat fall ska hela Tombstone få veta vilken sprätthök du är!

Ben Hogan gick fram till liket och började undersöka det. Kroppen var fortfarande varm. I levisjeansens vänstra bakficka fann han en plånbok med ett par brev adresserade till mister Percival Durand. I plånboken låg bara en sak till – ett urklipp från Tucson Sentinel som berättade att en P. Durand råkat trilla av sin häst i berusat tillstånd mitt utanför Mimi LaRues horhus och brutit armen. Ben antog att klippen gällde liket, för den dödes högerarm var gipsad från fingertopparna till en bit ovanför armbågen.

I vänster hand hade framlidne mister Durand en finkalibrig revolver. Det fattades en patron i magasinet, men ett hål i mannens vänstra tinning fick Ben att ana att den saknade blybiten fanns innanför skallbenet.    Durand var våt i håret och luktade tjärtvål. Det kände Ben när han flyttade kroppen en aning för att komma åt de övriga fickorna. Ben kastade en blick över axeln. Några meter bakom honom stod en hånfullt grinande sheriff Slaughter med fickuret i handen och räknade minuter.

I den dödes högra byxficka låg tolv dollar i endollarsedlar och i samma ficka fanns också 62 cent i småmynt. I vänster västficka hade han en packe tändstickor.

Ben rätade på ryggen och vände sig om.

– Du kan sluta ta tid nu, John, sa han till Slaughter. Jag vet vad som hänt.

Sheriffen rynkade pannan. Det hade gått tio minuter sedan han och Ben Hogan anlände till den mörka platsen bakom tegelhuset som inrymde brandstationen.

Ben började själv ta tid när John Slaughter och hans vicesheriffer började granska den döde. Under tiden tog han fram papper och penna och skrev ner några rader. Han vek ihop papperet och stoppade det i västfickan. Sedan tog han upp skinnpåsen med Bull Durham-tobak och rullade sig en cigarrett. Klockan tickade. När det gått tio minuter steg han fram till lagens män som fortfarande arbetade vid kroppen.

– Är du inte klar än? flinade han mot Slaughter som dystert skakade på huvudet. Då har jag vunnit vadet! Din häst har fått en ny husse!

Han räckte papperslappen till sheriffen.

– Percival Durand mördades och placerades här för att det skulle se ut som självmord, läste sheriff Slaughter. Han sköts till döds när han badade, kläddes på efter döden och fördes hit. Saken går att kolla på det hotell som finns angivet på brevet till honom.

Utan dröjsmål skyndade sheriffen, medhjälparna och Ben Hogan till Occidental Hotel. På golvet i den dödes rum stod ett badkar med ännu ljummet vatten. Vätskan var lätt rödfärgad och på trägolvet fanns tydliga blodspår.

– Hans rumskompis kan inte ha hunnit långt, sa Ben Hogan. Sätt efter honom så har ni mördaren fast.

Ben återvände till Chrystal Palace. Fyra svala öl senare kom sheriff Slaughter tillbaka. Han tittade på Ben Hogan och skakade på huvudet.

– Vi hittade karlen! sa han. Halvvägs till Bisbee på en halt häst. Han har erkänt. Hur fan kunde du veta hur det gick till?

Ben tog en slurk öl och log.

– Jag behöver inte revolvern varje gång, sa han och klappade på den tunga Colt Peacemaker som han hade hängande vid låret. Det var faktiskt inte svårare än att du själv borde ha kommit på det. Mördaren gjorde ju en hel massa misstag.

– Vilka? frågade Slaughther och svalde snabbt ett glas tequila som Smiling Tom påpassligt kom fram med.

– Tja, det som fanns i fickorna visade att han knappast hade klätt på sig själv, sa Ben. Han var blöt i håret och luktade tvål. Det var därför jag gissade att han blev skjuten när han tog ett bad. Pengarna låg i höger byxficka. Dem kunde han inte komma åt med gipsad arm. De låg inte i plånboken, där han borde ha haft dem för att kunna använda dem. Så dyrt som allt blivit på sistone behöver man pengar så fort man sticker näsan utanför dörren. Dessutom borde höger ficka ha varit tom helt och hållet.

– Ta hästen, för tusan! sa sheriff Slaughter och beställde en tequila till. Kusen och jag har i alla fall inte varit så goda vänner på sistone.

                                                                                                      Se 35/1973

Vecka 39/2013 

Vem var Nen Erdtman? Zen Zat har förgäves försökt ta reda på det, men ingen tycks veta vem hon var (om det nu var en kvinna). Vad Nen Erdtman var är ingen hemlighet. En författare som skrev noveller i den kolorerade veckopressen, företrädesvis kärlekshistorier, den av kultureliten mest avskydda litterära genren. Den äldsta novellen vi hittat stod i Vårt Hem 35/1927, den sista vi funnit fanns i Tidsfördrif 37/1943; en period om sexton år, men Nen Erdtman kan ha förekommit både före 1927 och efter 1943. Finns det någon där ute i cyberhavet som kan lösa mysteriet Nen Erdtman? Har Nen några anhöriga? Hon var i alla fall en baddare på att strukturera sina berättelser och i följande romantiska novell, typisk för sin tid, kan den uppmärksamme läsaren lägga märke till att hon konstruerar sin berättelse lika skickligt som en klurig deckarförfattare. Allt är inte riktigt som det verkar vara. Här förs vi för en liten stund tillbaka till den 78-varviga stenkakans tid, då vevgrammofonen var högsta mode och höjden av erotik var strumpebandet som höll uppe silkesstrumpan, en tid då man hade ottomaner i vardagsrummen och bottinerna var ett nödvändigt skodon att klä lackskorna med i regnväder. En tid då man niade varandra och det var långt kvar till du-reformen. Och telefonväxeln, som möjliggör Nen Erdtmans intrig, finns som bekant fortfarande på vår tids företag.

Barbro tar sin chans

Av Nen Erdtman

”Är det inte hemskt spännande att sitta så där i en telefonväxel?” Lilla Ström från lagret stack in huvudet genom dörren till Barbros glasbur och betraktade henne med porslinsblå dockögon. ”Jag tycker nästan vad som helst skulle kunna hända en.”

”Nej då! Det mest lögnaktiga av alla ogrun­dade påståenden är det där om, att verk­ligheten skulle vara underbarare än dikten. Mig händer absolut in­genting. Var jag däre­mot en flic­ka i en no­vell eller en film skulle jag ha de mest fantastiska upp­levelser tack vare alla de här knap­parna och klaffarna. Men som det nu är behö­ver ni inte alls avundas mig, snälla ni.”

”Men någon försöker väl i alla fall flirta med er, säger er kom­plimanger och sådant där”, fram­härdade flickan från lagret.

En av cheferna gick förbi i detsamma, och lilla Ström avdunstade hastigt. Barbro såg efter henne med ett humoristiskt småleende. En sådan där flickunge skulle säkert kunna pressa romantik även ur den mest trista te­lefonväxel och varför inte förresten? Här satt hon i sin lilla glasbur år efter år, det var redan det fjärde nu, – och hon kom inte i personlig beröring med en människa. För henne existerade bara röster. Röster, som ville in och röster, som ville ut. När hon tänkte efter, kände hon inte hälften ens av den övriga personalen till utseendet.  Hon kunde till exempel snubbla på herr Sjölund utan att veta vem han var, men hon visste däremot att han hade en insmickrande röst och ofta tog emot interurbana samtal från Uppsala, vilka inte rörde tjänsten. Och att fröken Berg på kassakontoret skorrade och hade en beundrare, som hette Harry, hade hon mycket väl reda på, men däremot hade hon ingen aning om hur den unga damen såg ut.

Plötsligt fick hon fullt upp att göra och hade inte längre tid att hänge sig åt filo­sofiska spekulationer.

”Lövkvist & Compani. Direktör Blad. Ett ögonblick. Lövkvist & Compani. Fru Hjelm sitter i sammanträde. Lövkvist & Com­pani …”

Hon svarade som en automat med klar röst.

”Lövkvist & Compani. Hallå! Vem önskar ni tala med?”

”Med er”, svarade rösten.

Hon blev så paff, att det dröjde en god stund innan hon hunnit samla sig, och då sade hon kyligt: ”Förlåt, jag uppfattade visst inte riktigt.”

”Jag sa, att jag ville tala med er. Känner ni inte igen mig? Mitt namn är Uno Stranne, och jag ringer till direktör Lövkvist flera gånger i veckan.”

Han skrattade lågt, och hon frågade i sin mest opersonliga ton:

”Ska jag alltså koppla er till direktören?”

”Nej, inte ännu. Kan ni inte vara en smula tillmötesgående? Er röst är varm och mjuk som sammet. Jag är säker på, att ert utseende går helt och hållet i stil med den. Kan jag inte få träffa er någon kväll? Vi kunde ju gå på bio eller något i den stilen.”

Barbro tvekade, men bara ett ögonblick, sedan upprepade hon hövligt:

”Vill ni tala med direktör Lövkvist nu?”

”Å, varför kan ni inte vara litet mänsk­lig?”

”Den här telefonväxeln är för affärssam­tal, inte för diskussioner om huruvida jag är mänsklig eller ej.”

Hennes röst var inte fullt så sträng den här gången, och det hörde han genast och inföll ivrigt:

”Så där ja, nu låter ni strax lite mindre iskyld. Det är nästan så jag börjar hoppas, att ni ger med er en vacker dag.”

Om jag nu varit den där flickan från lag­ret, tänkte Barbro med ett litet självironiskt leende, så hade jag förstås genast stämt möte med honom och fått en trevlig biokväll. I stället kommer jag att sitta hemma och stoppa brödernas trasiga strumpor eller hjälpa mamma stryka in tvätten. Det är inte ett dugg framåtanda i mig, och när jag bjuds en chans törs jag inte gripa den.

Hon fortsatte mekaniskt med att flytta sina proppar och svara sitt evinnerliga: ”Löv­kvist & Compani. Nej, Försäljningschefen är inte inne.”

Och när hon för tionde gången upprepade, att försäljningschefen inte var inne, svarade rösten i andra ändan av tråden:

”Var snäll och be honom sätta sig i för­bindelse med ingenjör Tomas Dahlman …”

”Tack, jag har redan numret.”

”Ursäkta, men jag bad inte om några sarkasmer.”

Hans röst lät butter, och Barbro smålog för sig själv. Denne Tomas Dahlman hade en gång gett henne komplimanger för att hon hade en sådan perfekt telefonröst och i samma veva föreslagit, att de skulle träffas, och hon hade stukat till honom så grundligt, att han sedan alltid misstänkte, att hon drev med honom.

”Det var inte alls menat som någon sar­kasm”, förklarade hon nu.

”Inte? Jag tyckte annars, att det var för­villande likt en. Varför är ni förresten inte avskedad ännu?”

”Åhå, mig ger man inte sparken så lätt. Jag är Lövkvist & Companis Röst. Om inte jag fanns, skulle firman gå omkull.”

”Säg hellre att ni är den personifierade spydighetens röst. Jag kan slå vad om, att ni är en gnatig gammal ungmö, som hade en besvikelse en gång i tiden och nu inte kan komma över er bitterhet.”

Barbro tittade på sin spegelbild i glasrutan, som återgav hennes glittrande ögon och mjuka ansiktsoval med det ljusa hårburret och svarade skrattande:

”Ni beskriver mig precis på pricken exakt.”

”Kunde just tro det. Godmiddag.”

Barbro hade en hel del att fundera på, medan hon satt och stoppade en hög trasiga strumpor den kvällen. Den där flickan Ström hade bestämt haft rätt. En telefonväxel var kanske inte så alldeles hopplös ändå när det gällde att uppleva något romantiskt. Och må­hända behövde man inte alla gånger vara så där förfärligt korrekt och rädd för, en liten oskyldig telefonflirt.

Två dagar senare ringde Uno Stranne igen.

”Hallå, vackra röst”, började han. ”Nå, har ni hunnit ta reda på vad jag är för en kurre nu så ni törs träffa mig i kväll?”

”Jag kunde visserligen inte finna er i po­lisens förbrytarregister, men jag vet ändå inte riktigt.”

”Det gör ni visst det. Ni är alldeles vild på att få lära känna mig. Förresten är det en affär jag vill tala med er om. Jag har fått nys på något väldigt fördelaktigt, som jag tror skulle intressera er.”

”Det där låter ganska dunkelt. Var snäll och förklara er närmare.”

”Det är just vad jag tänker göra i kväll, när vi träffas. Kommer ni?”

”Nåja”, hon drog på det en smula, ”kör till då.”

”Så ska det låta. Vi träffas i Humlegården på en av sofforna framför K. B. vid den där lilla fontänen, ni vet. Jag sitter och läser Allehanda så känner ni igen mig.”

”Och jag bär en liten grön papperspåse i nypan så känner ni igen mig, men jag kan nog inte komma förrän klockan sju.”

”Alltså precis sju. Jag ska hålla utkik efter er.”

Klockan slog sju i Jakob, då Barbro sned­dade genom Kungsträdgården. Hon skulle komma lite sent förstås, men hon hade varit tvungen att hjälpa lillebror med räkningen innan hon fick ge sig iväg. Det retade henne att behöva låta vänta på sig, ty punktlighet var annars en av hennes förnämsta dygder.

Det fanns bara en herre på soffan framför fontänen, och han var djupt försjunken i ett Allehanda, då Barbro en smula andfådd när­made sig. Hon granskade honom förstulet. Han såg trevlig ut. Kraftigt byggd och med ett manligt öppet ansikte. Hon gled tyst ned på bänken bredvid honom. Han vände på huvudet. Deras ögon möttes. Hon log, och han log en smula osäkert tillbaka.

”Det var också ett lustigt sätt att välkom­na en på”, sade hon förebrående. ”Det ver­kar nästan som om ni vore rädd för mig.”

”Inte rädd. Bara överrumplad.”

Hon skrattade och kände det med ens som om de varit bekanta i åratal.

”Lövkvist & Compani. Hallå, vart önskar ni komma?” frågade hon med sin bästa tele­fonröst och blinkade menande åt honom.

Han spärrade upp ögonen och mätte henne från topp till tå.

”Aha! Då vet vi alltså var vi har varann, inte sant? Tillåt mig säga, att ni är bra myc­ket sötare än jag kunnat föreställa mig. Ni förstår, ibland kan er röst vara kall som en nordanvind, så man riktigt fryser, då man hör den och ovillkorligen får den uppfatt­ningen, att ni är spetsnäst, högdragen och sträng. Men sedan, andra gånger då ni är på ert vänliga humör, inbillar man sig, att hi är en högst förtjusande ung dam, som man förfärligt gärna vill lära känna, och så blir man ivrig och säger en massa saker, med den påföljd att ni blir arg och; ger en en skopa ovett till svar.”

Han såg anklagande på henne, och hon skrattade hjärtligt. Hur det nu kom sig hade hon inte alls föreställt sig Uno Stranne så där käck och humoristisk. Hon hade mera fått det intrycket, att han var en smula inbilsk och överlägsen. Hon var glad åt, att hon misstagit sig.

”Ja, nu har vi alltså träffats. Vad blir nästa steg?” frågade han.

”Vad har ni att föreslå?”

”Får jag bestämma, så går vi och matar änderna!”

”Änderna?”

Hon kunde inte dölja sin häpnad.

”Jag har en andkoloni borta i Djurgårdsbrunnskanalen, som jag tagit till mina speciella skyddslingar. Jag brukar spara hälften av mina lunchsmörgåsar åt dem. De skulle bli förfärligt besvikna, om jag uteblev i dag.”

”Då går vi genast”, sade hon.

De fann änderna i en tät vassrugge och började mata dem. Barbro försökte envist ge lejonparten åt en liten ängslig stackare som hela tiden höll sig lite utanför den stora kretsen, där de andra trängdes och slogs om de bästa bitarna.  Ingen brydde sig om henne eller försökte hjälpa henne tillrätta och hon var för blyg att våga tränga sig fram. Barbro hade god lust att ropa till henne att hon var en dumbom som inte höll sig framme och grep chansen, där hon kunde finna den. Det hade hon, Barbro, äntligen gjort, och det ångrade hon inte.

När de tömt papperspåsen till den sista smulan sade den unge mannen:

”Ja det var det. Vad ska vi nu hitta på? Men allra först måste ni säga vad ni heter. Jag kan inte gärna kalla er rösten hos Lövkvist & Compani!”

”Nej, det vore kanske lite för besvärligt. Så här privatim är jag alltså Barbro Elgsjö.”

Tack. Vet ni, att träffa er efter att ha lyssnat till er röst så länge förefaller mig nästan som ett under. Jag kan faktiskt inte i begripa hur det gått till en gång.”

”Jag var i mitt överdådiga humör, och så gav jag efter för er övertalning”, log hon med glittrande ögon. ”Det var lite vågat för­stås, men ibland står lyckan den djärve bi.”

”Ni ångrar er alltså inte?”

Hon skakade på huvudet.

”Nej, jag har aldrig matat änder förr i hela mitt liv och bara det var en upplevelse. Förresten sade ni ju, att ni ville tala affärer med mig.”

”Affärer?” Han höjde på ögonbrynen. ”Hur kan ni bara nämna ordet en sådan här vac­ker kväll. Hör ni musiken från Gröna Lund? Hur vore det, om vi gick in och övade oss i porslinskrossning? ”

”Ännu en ny sensation! Kom, jag har all­tid önskat att få dänga en gammal sprucken tillbringare vi har där hemma, i golvet. Nu ska jag ta hämnd för den.”

De tillbringa­de ett par fan­tastiskt roliga timmar med att gå från stånd till stånd och pröva sin skick­lighet i de olika grenarna. Han visade sig vara en överdängare i målskjutning, och hon var fle­ra gånger på vippen att håva in högsta vins­ten i ringkast­ning, men alltid fattades den vanliga lyckomillimetern.

Första pris var en grotesk tyg­docka, som sneglade på dem med runda full-i-sjutton-ögon. Barbro föräls­kade sig ohjälp­ligt i hennes dråpliga uppsyn och förklarade övermodigt, att hon skulle vin­na den, om hon så skulle bli tvungen att hålla på hela sommaren.

”Ni är en mycket envis och målmedve­ten ung dam, inte sant?” an­märkte hennes kavaljer.

”Kanske. Jag har verkligen aldrig tänkt på den saken förut. Hur som helst ska den där dockan bli min en vacker dag, det vå­gar jag nästan svära på”, förklarade hon mycket bestämt.

”Jag tvivlar inte alls”, försäkrade han. Så småningom återvände de in till staden. Han följde henne till porten, och då hon räckte honom handen till farväl, sade hon impulsivt:

”Tack för en underbar kväll – Uno.”

”Vad?” stammade han.

Hon rodnade förvirrad. Hans förnamn hade helt ofrivilligt glidit över hennes läppar. Han såg minst lika förlägen ut som hon, och de vågade inte se på varann.

”Godnatt då – Barbro”, mumlade han slutligen. ”Jag ringer.”

Han svängde hastigt om på klacken och gick innan hon ännu hunnit få upp porten.

”Så blyg han är”, tänkte hon leende, me­dan hon kilade upp för trapporna. ”Blyg och rar.”

Hela söndagen gick hon omkring i ett lyckorus. Inte för att hon trodde på kärlek vid första ögonkastet och dylika dumheter. Ånej, därtill var hon allt för verklighetsbetonad. Men det behövde ju inte nödvändigt vara förälskelse för att man gillade en ung man.

Hela måndagen väntade hon i spänning på, att han skulle ringa. Det: var en jämn ström av samtal att expediera, men inget enda gäll­de henne personligen.

Tisdagen gick i sam­ma lönlösa väntans tecken. På onsdagen kände hon sig ganska pessimistisk och i den där stämningen, då man tycker allting gör detsamma.” Med likgiltig röst repeterade hon sitt ”Lövkvist & Compani.” Då, mitt i all tristessen, var det någon, som sade: ”Goddag, vackra röst. Det är jag, Uno Stranne.”

Hjärtat gjorde en volt i bröstet på henne, och hon förmådde inte få fram mer än ett litet hjälplöst: ”Å!”

”Hallå, är ni kvar? Ni är så tyst. Ni är förstås arg på mig, för att jag inte kom sist.”

”Inte … kom?”

”Ja, till vårt lilla möte. Jag blev upptagen i sista ögonblicket, förstår ni, men när jag försökte ringa er, hade ni redan gått. För­dömd otur, men vad skulle jag göra? Hop­pas vi kan träffas någon annan gång i stället eller hur?”

”Jag tror inte det. Förlåt, nu har jag inte tid längre. Linjen är blockerad.”

Hon kopplade bort honom och blev sedan sittande en lång stund som bedövad.   Om det inte var Uno Stranne hon träffat den där kvällen vem var det då, och varför hade han inte upplyst henne om misstaget? Kanske han bara roat sig på hennes bekostnad. Den tanken gjorde ont, ty hon hade tyckt så bra om honom.

Hon var på ett uruselt humör, då hon traskade hemåt den kvällen. Det var annars en vacker afton, och bröderna satte genast efter middagen iväg till sina olika sportplatser. Modern gjorde sig i ordning för att gå till parken med en väninna och höra på afton­konserten, och fadern försvann in till sig med en detektivroman.

Sedan Barbro diskat undan, övervägde hon olustigt, om hon skulle ta och tvätta håret eller sprätta sönder den gamla klänningen, som hon tänkte färga om. Mitt i hennes obe­slutsamhet ringde det på dörren. Det var han!

”God afton”, sade han och såg riktigt rar och nervös ut. ”Jag tänkte telefonera först, men så tyckte jag, att det var bättre, jag kom själv, ifall ni redan skulle ha fått reda på det.”

”Stig in”, sade hon och försökte verka stram, fastän hon i själva verket kunnat jubla högt av fröjd. ”Jag har en och annan gås oploc­kad med min herre.”

”Jag vet”, mumlade han, men såg inte så värst botfärdig ut. ”Kanske det här kan tjäna till att mildra domen lite.”

Han räckte henne något han hela tiden hållit dolt bakom ryggen. Den lustiga tygdockan från Gröna Lund! Hon höll upp den framför sig med ett litet förtjust utrop:

”Är den inte gullig? Har ni kommit över den på ärligt vis eller har ni kanske knyckt den?”

”Jag har arbetat som en slav för den var eviga kväll sedan vi var där i lördags. Jag gav mig katten på, att jag skulle vinna den. Jag tog det som ett slags omen, förstår ni. Och sent i går kväll gjorde jag också mitt lyckokast. Hoppas ni alltjämt tycker om den.”

Hans blick sökte hennes, bönfallande, iv­rig, och plötsligt mindes hon, att hon egent­ligen var ond på honom. Med en knyck på nacken sade hon i sträng ton:

”Jag genomskådar er nog, ni försöker bara blanda bort korten. Var så god och tala om vem ni egentligen är.”

”Har ni verkligen inte gissat det?” Han lät riktigt bedrövad. ”Jag har längtat efter att få lära känna er i månadtal, men när jag en gång vågade föreslå ett möte, skällde ni ut mig efter noter. När ni så kom och satte er bredvid mig på bänken i Humlegården och gav er tillkänna som rösten hos Lövkvist & Compani, trodde jag först, att ni på något förunderligt sätt tagit reda på, att jag bru­kade sitta på den där soffan ibland om kväl­larna. Rasande inbilskt av mig förstås, och jag begrep också bara allt för snart, att ni tog mig för någon annan, men då ville jag inte rätta ert misstag. Innerst inne satt där hela tiden ett idiotiskt hopp om, att det i alla fall skulle vara mig ni menade. Men när ni. slutligen kallade mig Uno, fastän jag heter Tomas, hade jag mest av allt lust att gå och dränka mig.”

”Men så gick ni och kastade ring om den där dockan i stället.”

”Just det. Jag fick för mig, att om jag vann den, skulle ni inte sparka ut mig. De här dagarna har varit ett inferno för mig. Vem är den där Uno egentligen?”

Han betraktade henne inkvisitoriskt.

”Å, ingen alls att bry sig om vare sig för er eller mig”, svarade hon lätt och började sätta på sig hatt och kappa. ”Ska vi gå och mata änderna nu? Jag har något att säga en viss liten blyg andfröken, som inte alls tycks vara tillräckligt djärv att gripa sin chans.”

”Och vad är det?”

”Jag tror inte, jag vill tala om det – ännu.”

Men på det uppflammande ljuset i hans ögon, såg det nästan ut, som om han skulle ha gissat sig till det ändå.

                                                                                             Lektyr 23/1941                                            

Vecka 38/2013

 Ahrvid Engholms novell ”Ledtrådar” är mycket speciell av flera skäl. Den innehåller till att börja med ett ”det-stängda rummet”-problem men också en ”det öppna landskapet”-gåta, två ”omöjliga brott”-varianter som matchar varandra som handskar. Dessutom handlar det om ren science fiction, inte bara för att handlingen utspelar sig på månen utan framför allt därför att den tekniska lösningen på kriminalgåtan är trovärdig. ”Ledtrådar” publicerades första gången i antologin Döden på isen och andra berättelser (Piratbolaget, 2002) och har sedan publicerats i flera olika sammanhang på svenska och engelska i Danmark,  Kanada, Sverige och USA.  Deckarspecialisten Johan Wopenka har kallat den en modern klassiker. Den ingår i Zen Zats utgåva av Ahrvid Engholms Mord på månen. (Se under fliken Böcker).

 Ledtrådar

Av Ahrvid Engholm

– Denne muterade amöba lurade oss. Men hur i alla novors namn bar han sig åt! Kan ni svara på det, Dustin? Ert rykte om att kunna använda huvudet är ju välkänt i hela solsystemet.

Jasmin Jacobi, Gruvbolagets koncernchef, liknade ett oväder i sin dress, som gnistrade i alla tänkbara färger samt ett par otänkbara. Denna mörkhåriga, medelålders affärskvinna var känd för hårda nypor och påminde nu om ett åskmoln som tornade upp vid en regnbåge.

Chefen för Luna City Security, kommissarie Peter Dustin, satt tyst i fåtöljen och smuttade på algkaffet. Det höll på att kallna och smakade bittert på tungan. Han drog med andra handen genom sin sträva, blonda kalufs och kände en svag elektrisk doft från klimatanläggningens dammborttagare. Men ozonet  kunde också komma från åskvädret mittemot.

– Affären kollapsade naturligtvis och vi förlorade massor, fort-satte hon. Vi skall stämma den där lilla värdelösa högen av återvinningsmassa, men för det måste vi helt enkelt veta hur han gjorde!

– Jag hörde förstås om skandalen, sade Dustin. Berätta nu allt så jag inte missat något.

Jacobi tog ett djupt andetag och började sedan portionera ut sina stormvindar av indignation. För drygt tre standardveckor sedan hade Gruvbolaget förhandlat i största hemlighet med Bluebeck Mining om en affär i miljardklassen.

Huvudägaren Nick Bluebeck – vars kropp borde tvångsdoneras till läkarvetenskapen, enligt Jacobis åsikt –  var själv med om slutförhandlingarna som av säkerhetsskäl hölls i en avlägsen isolerad gruvkabin.

– Det var vi som insisterade på sekretessen. Vi hade en medarbetare var. Min har varit hos oss i 40 år och jag litar förbehållslöst på honom. Nick Bluebecks medarbetare, en elektroingenjör vid namn Johnny Hansen, vet jag inget om – men han har samma odörproblem som sin stinkande parodi till chef.

Kabinen låg vid en nedlagd prospekteringsplats. Inga kablar el-ler fibrer hade dragits dit. Enda kontakten med omvärlden, transportvagnens sändarutrustning, hade plomberats. Plombereringen hade inte rörts.

– Våra säkerhetskillar gick igenom kabinen, både före och efter. Där fanns ingen kommunikationsutrustning. Allt sådant hade avlägsnats flera år tidigare. Några solceller för ström till ett enkelt klimatsystem var allt.

Parterna förhandlade i över ett dygn, men när de kom tillbaka från isoleringen med påskrivet avtal – kreverade bomben!

Under de sista timmarna före avtalsskrivningen köpte gangstern Bluebeck via bulvanskurkar upp stora mängder optioner. När avtalet blev känt sålde han av till en nätt rövarvinst, men vi förlorade hundratals miljoner! Hur denna fräcka figur kunde läcka från förhandlingarna är en gåta, särskilt som hans intelligenskvot får planckkonstanten att framstå som lika stor som riktnumret till Mars.

Dustin fick all dokumentation till sin mobimult innan Jacobi drog iväg med ett dovt mullrande.

Från Dustins mobila multienhet spretade holostrålar som målade upp sidorna i Gruvbolagets egen, omfattande utredning. Avtalstexter, förhör, personakter, händelseschema, kartor, bildfiler, ritningar över pro-spekteringskabinen (gick även att få i VR), tekniska detaljer, listor på de inblandades utrustning. Dustin läste allt fram- och baklänges.

Inget som påminde om signalutrustning ingick i utrustningen. Papper och penna användes istället för mobimult, exempelvis. Nick Bluebeck hade haft med sig:

2 näsdukar

1 tvålitersflaska juice

1 ombyte kläder (och en extraskjorta)

1 väska med klädhängare

1 en bunt skrivpapper

2 ex av avtalsutkast

1 dum Paper-ROM med lagtexer

1 gammaldags kulspetspenna

Bluebecks medarbetare Hansen hade haft samma utrustning, förutom sin schweiziska armékniv av ingenjörsmodell, sött iste som dryck och inget dumpapper med lagböcker. Väskan var af-färsresenärers favoritmodell, där kläder kan hängas upp på tråd-klädhängare för att inte skrynklas.

Transportvagnen hade frystorkad proviant (av allt möjligt slag), vatten, syretankar, ett par aluminiumbelagda mylarfiltar och liknande. Kabinen hade köksutensilier, sängkläder och möbler. Mat hade lagats i en mikrovågsugn sedan vatten tillförts. Gruvbolagets förhandlare var bortom misstankar. Annars vore den svavelosande Jacobi given i Lunas teaterensemble, tänkte Dustin. De hade inte haft särskilt annorlunda utrustning och inget av intresse. Ett litet hörn av en mylarfilt hade klippts bort, troligen en gammal skada. Inga laserficklampor hade funnits och kabinen hade saknat fönster.

Kabinen hade tre rum. Mittenrummet var för förhandlingarna och hade två luftslussar, varav transportvagnen upptog en. Rummet i ena änden var förläggning åt Jacobi och medarbetare, rummet i andra åt Bluebeck och medarbetare. Dustin ägnade god tid åt att besöka platsen via VR-simuleringen.

Den mest avancerade elektroniken var det primitiva klimatsystemet. I transsportvagnen fanns rymddräkter av enklare typ utan dräktradio. Man äntrade kabinen genom att direktansluta transportvagnen. Kabinen var hermetiskt tillsluten, utan kommunikation, flera timmars färd bort och nere i en större krater. Stället var lika isolerat som en neutrinodetektor med torgskräck.

Inget märkligt hade hänt under förhandlingarna, även om det tidvis hettat till när olika åsikter skulle jämkas. Dock hade Hansen till allas förvåning mot slutet krängt på sig en av dräkterna och gått ut. (“För att få luft!” hade han skämtat.) Han hade aldrig trampat ute på månytan och ville passa på medan de andra avslutade formaliteterna. Han behövde röra på benen, överläggningarna hade tröttat honom och allt var ju nästan klart. Sade han.

Gruvbolaget hade sattelit-övervakat platsen. Fjärrkameror i omlopps-bana hade bevakat kabinen med två exponeringar per sekund. Inga ljusreflexer eller lasersignaler hade synts.

Det fanns suddiga, ryckiga bildsekvenser av hur Hansen under sin utflykt mixtrade med något borta vid solcellerna, men ingen signalering hade upptäckts av fjärrkamerorna. Bredvid solcellerna fanns något som liknade ett djupt, smalt hål. Dustin slogs av en tanke och slog en signal.

– Det är ett gammalt borrhål, sade Jacobi. Från prospekteringen.

– Lagrades sprängämne på platsen?

– Nej. Jag är säker, sade hon. Det avlägsnades när prospekteringen övergavs. Sådant får inte ligga och skräpa, även om jag vet vem som borde ha fått en dynamitgubbe i… Vad är det för idé ni har, Dustin?

– När en part vet att förhandlingarna skall gå vägen behövs bara en enkel signal som säger “allt klart! – börja handla”. Hansen gjorde något vid borrhålet, men bilderna visar inte vad. Det räcker  med en liten laddning i borrhålet. Den exploderar djupt nere och knallen plockas upp av en seismograf långt borta.

– Jag skall skicka ut våra experter för att undersöka borrhålet. Ni är inte så dum, Dustin!

– En sak till: vi har inget sprängämne Jag undrar om inte kemikalier i något av materialet på plats kunde improviseras till något explosivt?

– Våra kemister får titta på det! Om de hinner. Jag har bett dem ta fram ett effektivt gift åt bluebeckråttan …

Ett par dagar senare meddelade den trogne Tovskij, Dustins närmaste man, att Gruvbolagets expertrapporter kommit.

De var kompakt nedslående. Det fanns inga spår av explosioner i borrhålet. Loggarna från Gruvbolagets egna seismografer hade inte upptäckt något vid denna tid och plats. Kemisterna hade inte hittat något sätt att improvisera ett sprängämne av tillgängligt material.

Dustin studerade filerna för n:te gången. Om Gruvbolagets satellitkameror kunde se Hansen ute på ytan, kunde andra fjärrkameror också göra det. Man behöver inte signalera med reflexer eller laser. Det räckte med att Hansen stod och viftade med armarna. Aluminiumfilten kanske?

Men den rackaren gjorde inga gester av att signalera. Istället stod han halvböjd mellan solcellerna och borrhålet och gjorde något finarbete med händerna.

Bilderna var hackiga, men att Hansen på någon tiondels sekund mellan två exponeringar skulle hinna semaforera verkade orimligt. Att Hansen var ute syntes, men räckte inte som signal. Vem som helst kunde ju ha gått ut.

Dustin funderade några ögonblick på om Hansen med elektricitet från solcellerna kunde göra elektrolys på vatten och skapa knallgas. Men gas kan man inte arbeta med i vakuum och hur skulle han få ned det i borrhålet?

Han bollade ett par andra idéer till Jacobi i ett nytt samtal:

– Plomberingen? Är ni säkra på att den inte rördes?

– Vi är säkra på att den var hel, svarade Jacobi. Den hade små krypterade kretsar som skulle brytas om någon försökte. Utrustningen var helförsluten. Nu är i och för sig loppapor inte kända för finmotorik, men Hansen kunde inte ta någon pinne och operera sändaren utanför plomberingen. Såvida han inte dresserade en av sina loppor och lärde den teleportation.

– Tog er satellitkamera upp infrarött också?

– Visst, sade hon. Jag tror bilderna finns i materialet.

– Hur gick förhandlingarna till? Var ni mest tillsammans i mitten-rummet? Hur rörde ni er?

– Vi var mest i förhandlingsrummet i mitten. Vi rörde oss fritt i kabinen och transport-vagnen, dit gången lämnats öppen. Folk gick väl fram och tillbaka litet grand, särskilt när vi skulle göra mat, även om jag är förvånad över att Bluebeck äter och inte suger blod. Efter första kvällen sov vi, varje delegation i sitt rum. Nästa standarddag var alla i förhandlingsrummet hela tiden, utom för den tid Hansen gick ut. Vad synd att hans dräkt inte hade hål … Å andra sidan har jag hört att pestbakterier klarar vakuum!

Men när Dustin studerade materialet tvingades han konstatera nya nederlag. IR-bilderna visade att temperaturen inte varierade på höljet till något av utrymmena. Den som med fjärrkamera läste av IR- signaturerna från anläggningen skulle inte hitta någon signal eller något mönster.

Peter Dustin, slutledningskonstens mästare! Berömd i hela solsystemet för briljanta lösningar på svåra mysterier. Men du hade nog bara tur! Nu får du allt lov att skärpa dig om du inte skall bli till allmänt åtlöje.

Han hittade helt enkelt inga fler ledtrådar att nysta i. Inte en endaste liten tråd. Fallet var lika iskallt som det illasmakande algkaffet i den sladdriga återvinnings-muggen. Han tuggade nervöst på en kaffe-sked, vars mjuka material för länge sedan förvridits till en abstrakt skulptur. Men den deformerade skeden tände en liten idé.

– Tovskij, ropade han elektroniskt tvärs igenom ett par väggar. Vill du kolla om det inte var metalltrådhängare i bluebeckarnas bagageväskor!

Kunde ledtrådarna ha funnits där hela tiden? Tovskijs besked några minuter senare gav svaret.

Jasmin Jacobi gillade inte att besöka ytan. Där var det lika obehagligt som på en bolagsstämma under ett fientligt bud. Temperaturen varierade mellan solstrålningens starka hetta och skuggornas extrema kyla. Det enda som stod mellan livet och en plågsam död i vakuum var luftaggregat, temperaturreglerare och några lager konstfiber, allt levererat av den lägste anbudsgivaren. Men nu stod hon ändå utanför en av Luna Citys luftslussar tillsammans med ett vittne från direktionen och kommissarie Dustin.

– Jag vill presentera min medarbetare Ivan Tovskij, sade Dustin över  dräktradion som inställts på en förbestämd, gemensam frekvens. Han är bättre på det här än jag och har gjort omfattande tester. Jag hoppas det fungerar …

– Jag hoppas det är värt mödan, sade Jacobi. Denna utflykt tilltalar mig inte, såvida jag inte skulle ha en taser i näven och Bluebeck några steg bort.

– Jag vet hur Bluebeck via Hansen genomförde kuppen, sade Dustin. Och nu tänkte jag be Tovskij visa det. Jag hade många teorier men ingen ledtråd. Men till slut kom jag på att jag hade just ledtrådar! Ni kommer kanske ihåg att bluebeckarna hade väskor där klädombyten kunde hängas upp. Jag har kontrollerat saken och det var klädhängare av metalltråd. I vår låga gravitation görs sådana trådhängare tunna och mycket böjliga. Och ingen märker om ett par av hängarna saknas. Bredvid Tovskij har vi en sollcellspanel, inte samma modell men det är själva strömmen vi behöver. Sätt igång Tovskij!

– Visst, chefen! Jag är inte elektroingenjör som Hansen, men jag skall nog få snits på det.

Han tog fram ett par klädhängare av tunn metalltråd av aktuell typ och klippte av lämpliga längder med en schweizerknivs avbitartång. Ett par trådar drogs till uttag på solpanelen. Han vecklade ut skruvmejseln och lindade en trådbit i spiral kring den. Kopplad till solpanelen började spiralen glöda. Av andra trådbitar byggde han något som liknade ett nät eller galler. Han arbetade intensivt under många minuter med att dra trådar hit och dit.

– Jag behöver inte ens löda dem, förklarade Tovskij. Det är bara att vira ihop dem hårt. Hansen kunde ju också förbereda mycket inomhus i sin förläggning. Nu skall jag göra kondensatorn.

Ett par bitar alumiumbeklädd mylarfilt rullades till en cylinder. Strategiskt instuckna trådar gav rätt kontakt. Till slut hade han något som liknade en bur för en laboratoriemus med flyktplaner. Han lade det ovanpå en näsduk.

– För att isolera mot marken, förklarade Tovskij. Jag måttade i förväg så att konstruktionen skall ge frekvensen på vår dräktradio.

– Vad i all världen är det där? undrade Jacobi.

– Det är en radio, sade Dustin. En enkel men fungerande radio-sändare.
Tovskij förde ihop två trådändar, och det hördes ett bzzz-ljud i dräktradion.

– Jag är inte så bra på det gamla morsesystemet, sade Tovskij. Men med litet träning kan man sända valfria meddelanden med korta och långa bzzzanden.

Representanterna från Gruvbolaget stirrade häpet på metall-trådstrasslet.

– Låt mig förklara, sade Dustin. För över ett sekel sedan byggde man förstärkare av trådar inuti glasrör. De kallades elektronrör, och fungerade på samma sätt som transistorer och kiselkretsar. Vet ni att de första datorerna var stora som hus och byggdes av elektronrör!

– Röret kring trådarna höll det vakuum man måste ha, sade Tovskij. Men här ute har vi vakuum alldeles gratis. Har man bara ström, metalltrådar och aluminiumfilm kan man göra sin elektronrörssändare ute i det fria.

– Det var det elektroingenjör Hansen höll på med vid solpanelen. Och om ni undersöker saken kommer ni troligen att upptäcka att ett par metallhängare saknas i klädväskorna. När han var klar rullade Hansen ihop sändaren till ett litet nystan och i vår gravitation kunde han säkert slänga bort beviset ett par hundra meter. Ni kan ju finkamma en bit bort med metalldetektor. Då platsen låg nere i en krater användes troligen en reläsatellit för att fånga upp signalerna. Rymdkontrollen brukar ha bred frekvensövervakning och de små signalerna kan nog hittas i deras loggar när vi nu vet vad vi skall leta efter.

– Nu skall det bli mig ett sant nöje att stämma byxorna av den där luspudeln! sade Jasmin Jacobi och log så att det lyste genom hjälmens solfilter. Bluebeck Mining skall inte ens få behålla kaffekassan i fikarummet.

Vecka 37/2013

I gamla veckotidningar finns det märkliga berättelser som glimtade förbi en stund och sedan föll i glömska. ”Mannen som stal vitalitet” är en sådan novell som stod i Lektyr nummer 11, 1933.  Vem författaren Sigurd Stenman var är inte gott att veta. Vi har inte lyckats spåra honom. Kanske Du vet. Så här presenterades novellen: ”En underlig berättelse från Norrland, som ger läsaren något att tänka på.”  

Mannen som stal vitalitet

Av Sigurd Stenman

“Ja”, sade skogsförvaltaren, “den här veckan får vi fara upp till Salmisjaur och se efter hur dom kommit i gång.”

Drivningarna hade nyss börjat för säsongen, och Salmisjaur var vår längst upp i fjällen belägna arbetsplats, vilken jag nu skulle besöka.

Jag måste börja med att tala om, att den bekanta och något nyckfulla damen fru Fortuna just denna höst fick det infallet, att ge mig en ganska oväntad spark. Jag hade hux flux fått ett skogsfaktorsjobb just i ett ögonblick, då jag fastslagit, att skogsmän är i det närmaste ett odödligt släkte, varför jag hade räknat ut att det skulle dröja ungefär en halv mansålder, innan jag skulle lyckas komma över en dylik befattning.

Ingen må därför förundra sig över att de 8 mil jag hade att tillryggalägga för att komma upp till Salmisjaur avverkades i äkta Vasaloppsfart. Strax före skymningen, samma dag jag fått order, klättrade jag också upp från älven vilken jag följt, för att strax efter staka mig fram på någonting, som byborna envisades att vilja kalla landsväg.

Som det var min första höst inom detta distrikt, hade jag ännu inte varit i Salmisjaur. Jag tog därför byn i några ögonblicks okulärbesiktning. Det var en vanlig skogsby, vilken låg i en dal vid älvstranden och bestod av 7-8 gårdar med tillhörande uthus. Runt omkring utbredde sig skogen miltals, tiomiltals.

Förvaltaren hade upplyst mig om, att jag lämpligast kunde ta in hos

en av våra körare, som hette Fjellberg, och jag stod just och funderade över, vilken av gårdarna som kunde vara hans, då jag fick syn på en gubbe, som stapplade ut från ett hus i närheten. Jag åkte upp gubben, som föreföll mig att vara snarare 90 än 80 år och frågade honom om vägen.

Gubben kisade på mig med sina smala springor till ögon och gav mig en motfråga: “Han är den nye faktorn, kan jag tänka?”

Jag svarade att det var så, och gubben pekade ut en av stugorna såsom varande Fjellbergs varpå han tillade: “För resten kör min farfarsfar för Fjellberg nu medan han är ofärdig.”

Det var ju tydligt, att gubben på grund av nedsatta själsförmögenheter förväxlade en del begrepp, han menade förstås sonsonson, vilket ju inte var så svårt att gissa sig till.

Jag hade just spänt av mig skidorna och skulle gå in, då jag hörde någonting liknande sång uppifrån skogen. Jag ryckte smått till. Det var ej orden eller rösten, som kom mig att stanna på bron. Det var någonting starkt, ursprungligt, någonting som hade med urkraften att göra, det som nu tonade ut i rymden. Sången kom närmare och närmare, och innan jag gick in såg jag en timmerkörare närma sig gården.

Fjellberg var en ung man på omkring 30, som just nu linkade omkring med en skadad fot. Hans 20-åriga syster skötte hushållet.

Jag hälsade och blev ombedd att leta mig fram till en stol, kaffet skulle strax vara klart.

Under tiden hade mannen med rösten kommit in på gården och börjat spänna ifrån. Fjellberg linkade fram till fönstret och bad mig komma med. “Hur gammal tror ni min dräng är?” frågade han. Något egendomlig fråga att börja konversationen med, tänkte jag, men gissade i alla fall på 40-45 år”.

“Han är 167 år”, svarade Fjellberg triumferande.

“Jaså, är han det”, svarade jag ganska strävt.

Om detta skulle föreställa en kvickhet, så var den fullständigt misslyckad. Ty den man jag tittade på var dryga sex och en halv fot lång och bredaxlad i proportion och av hans sätt att hantera timmerdoningarna måste han ha en oxes styrka och konstitution.

Jag började undra över var jag egentligen hamnat. Åtminstone kunde jag inte fatta deras sätt att räkna. I detta ögonblick skulle det inte förvånat mig, om någon påstått, att gubben jag mött på vägen var 17 år eller någonting dylikt.

Men man kan förstå min häpnad, då uppgiften om mannens ålder visade sig vara riktig. Både Fjellbergs syster och drängen, som just då kom in förklarade att det var så som Fjellberg sagt.

Jag betraktade mannen medan vi drack kaffe, och det var ingenting som svor emot vad jag tagit honom för: en 40-50 års ytterligt muskulös och kraftig karl.        Hans drag var regelbundna, och det enda som inte var riktigt vackert var hans panna, vilken var en aning för bakåtsluttande. Han tittade den han talade med rakt i ansiktet, och hans blick var varken skarp eller obehaglig utan den var liksom på något sätt sugande.

Dagen efter då jag befann mig i skogen blev jag tillfrågad av alla huggare vad jag tänkte om den till synes odödlige Peter Malmin. Som jag var precis lika oförstående som de, kunde jag, lika litet som någon annan, lämna en antaglig förklaring. Jag fick emellertid en massa detaljer till livs om denne 167-årige pojkes liv. Bland hans egenheter var, att han besökte alla tillställningar där ungdom var samlad. Han kunde skida eller cykla 4, 5 till 6 mil endast för att få vara med om de danstillställningar vilka då och då arrangerades. Ungdomen gillade inte detta intrång av en utomstående, men som han aldrig aktivt deltog i något nöje lät de honom för det mesta vara i fred.

Vidare var han den mest vårdslösa människa man kan tänka sig. Han gick alltid barhänt i skogen hur kallt det kn var. Jag hade också lagt märke till, att hans händer var fulla med kylsår, blodblåsor, halvläkta och öppna sår vilka dock inte tycktes bekomma honom det minsta.

En vinter hade han förfrusit en stortå och nonchalerade detta tills han fick kallbrand i hela benet. En granne skjutsade honom ned till närmaste sjukstuga och läkaren därstädes förklarade, att benet måste amputeras tvärt om han ville behålla sitt liv. Men Malmin hade lika tvärt förklarat, att benet inte skulle amputeras, varvid läkaren framhållit, att då kunde han ju lika gärna fara hem och dö; det var i alla händelser endast en fråga om några dagar.

Han for även tillbaka och då han kom hem genomgick han en behandling, vilken man inte kan kalla hästkur, ty en häst skulle ofelbart ha strukit med på kuppen. Han tog nämligen fram en flaska saltsyra och med denna vätska beströk han hela benet. En och en halv timme hoppade han omkring på ett ben under de mest fruktansvärda plågor, men då var också allt kött på benet bortfrätt. Trots att man vet, att saltsyra har den egenskapen, att den endast fräter på sjukt kött, behöver man inte någon överdriven fantasi för att förstå, vilka smärtor han utsatte sig för och hur benet efter en sådan behandling skulle se ut. Men detta räddade hans liv, och ett par månader efteråt var han åter i arbete.

Man berättade även häpnadsväckande historier om denne mans råstyrka, men som jag inte törs riskera att bibringa läsaren den uppfattningen att jag kommer med s. k. skepparhistorier, så avstår jag från nöjet att relatera någon av dem.

På kvällen bekräftade Malmin benhistorien. Han visade mig även benet och det liknade den beskrivning jag fått. Jag satt och funderade över hur detta ben kunde fungera, som inte tycktes ha kött, muskler eller senor; Men det fungerade.   Det var endast obetydligt sämre än det ändra påstod han.

Det visade sig att benhistorien även hade en liten epilog. Malmin hade kommit ned till köpingen där sjukstugan var belägen och råkat möta läkaren, som dödsdömt honom. Denne höll på att få slag vid mötet, och efter det Malmin utdömt läkare och läkarvetenskap och berättat om sin metod, hade doktorn erbjudit honom att få fara ned till Stockholm och ligga en tid för observation.   Som resan skulle ske på läkarens bekostnad, hade Malmin accepterat.

Sjukhusets professorer och läkare hade också med synbar häpnad lyssnat till hans berättelse. Malmin smålog roat då han talade om att läkarna förklarat att hans saltsyremetod i princip var riktig, men att de inte kunde förstå, att en mänsklig varelse kunnat genomlida densamma.

Men observationen, som skulle räcka en månad hade blivit avbruten efter tre veckor. ”Jag blev sjuk av att ligga på sjukhus”, sa Malmin, ”jag började faktiskt magra och falla ihop på dessa 3 veckor trots att jag endast åt och sov och sällskapade med de lättare sjuka, vilka låg på min sal. Jag bröt som sagt upp efter dessa 3 veckor och åkte hem trots professorernas vädjanden och böner.”

Vi hade en avverkningsplats till några mil längre bort efter ett bivatten, som jag även måste åka till.

Terrängen dit var i högsta grad oländig, varför jag var totalt utpumpad när jag kom fram. Det är ju också ett särdeles sätt att köpa stämplingar så här långt in i Häcklefjäll. Fauns det inte någonting som hette trädgräns, fick man väl ranta omkring uppe på Kebnekajse och liknande fjäll också, morrade jag, då jag äntligen kom fram.

Jag stannade där uppe i två dagar. Vi hade det året ändrat huggningsinstruktionen ganska betydligt, varför det var av en viss vikt att vara lite petnoga i början på vintern. Men trots min noggrannhet kunde jag inte finna någonting att anmärka på, så jag ansåg mig kunna för korta min vistelse däruppe med en dag.

Peter Malmin hade varit på tal och man berättade mig, att han vid 40 årsåldern helt plötsligt övergivit hustru och barn och kommit till Salmisjaur och där slagit sig ned. Från denna tidpunkt hade Malmin – enligt de gamla och deras förfäders utsagor – fysiskt sett varit precis samma person. Alltså i närmare 130 år.

Jag övernattade i Salmisjaur och styrde hemåt på fredagsmorgonen.

Men om jag tagit uppresan i Vasaloppsfart tog jag nu i stället nedresan i piano.  Fallet Peter Malmin tog alla mina tankar i anspråk. Det hela var ju så otroligt som möjligt. Visserligen hade jag läst någonstans om en viss Methusalem om vilken det berättades, att han blivit 900 år, men jag kunde inte då erinra mig var jag läst detta. 1 alla händelser var Peter Malmin ett faktum, men Methusalem kunde lika gärna ha varit en sagofigur.

Jag summerade upp vissa fakta och försökte få ihop en antaglig förklaring.

Han var 167 år, stark som en björn och levnadsglad som en 17-åring. Han hade ett oförklarligt begär att vara tillsammans med ungdom. Han hade en gång farit frisk till ett sjukhus och kommit nedbruten därifrån. Hade mannen kommit på någon hemlig fysisk lag som gjorde honom i stånd att tillgodogöra sig den överflödsenergi, som frisk och sund ungdom förfogar över? Varför hade han blivit sjuk på sjukhuset? Var det därför att han på ett sådant ställe inte hade någon energi att tillgodogöra sig?

Så kom jag att tänka på, att jag kommit upp till Salmisjaur i mitt allra mest strålande humör, men nu efteråt kunde jag konstatera att det var som om spetsen av min aptit på tillvaron varit borta under de timmar jag var tillsammans med Malmin. Denna liknelse är kanske något för stark. Under något annat förhållande skulle jag troligtvis inte lagt märke till min sinnesförändring, men med tanke på detta och alla övriga faktorer kunde jag ej befria mig från en känsla av, att denne Peter Malmin var en individ, som medvetet eller omedvetet lyckats sätta sig över någon av tillvarons lagar.

Vidare funderade jag över om han var medveten om den förmåga jag tillskrev honom. Men varken då eller senare lyckades jag få någon klarhet i detta. Det tycktes mig att hans otroliga vårdslöshet talade emot denna teori. Detta gjorde också hans sätt. Frånsett den sugande blicken kunde jag inte finna en mera öppen och rättfram människa.

Om mina antaganden var riktiga, så borde Malmin, frånsett risken för olycksfall, bokstavligt talat kunna bli odödlig.

Det har nu förflutit 10 år sedan denna min första resa till Salmisjaur, och Malmin är död. Han dog i fjol.

Det var en olyckshändelse i skogen, som ändade han liv. Han råkade vara i vägen då ett träd fälldes, och när man fått fram honom visade det sig att huvudet var krossat.

Att Peter Malmins död och historia inte kommit till en större allmänhets kännedom, beror på, att hans frånfälle inträffade vid en tidpunkt, då landets uppmärksamhet riktades på vissa beklagliga händelser, vilka just då hade utspelats i ett större industrisamhälle i mellersta Norrland.

Vecka 36/2013

“Tack så mycket för elden” är en nyfunnen novell av F. Scott Fitzgerald (1896-1940). Den skrevs 1936 men publicerades första gången 2012 av The New Yorker. Den svenska versionen har sedan dess publicerats på Tidningen Kulturens hemsida. Här återkommer denna pärla som den första veckonovellen hos Zen Zat. F. Scott Fitzgerald är mest känd för romanen Den store Gatsby, som Hollywood fyra gånger utan större framgång försökt fästa på celluloiden. Frågan är om han inte var större som novellist än som romanförfattare.

Tack så mycket för elden

Av F. Scott Fitzgerald

Mrs. Hanson var en snygg, något bedagad kvinna i fyrtioårsåldern, som sålde korsetter och gördlar med utgångspunkt från Chicago. Under många år omfattade hennes område Toledo, Lima, Springfield, Columbus, Indianapolis och Fort Wayne och när hon överfördes till Iowa-Kansas-Missouri distriktet så var det en befordran, för hennes företag var mer förankrat väster om Ohio.

Österut hade hon känt sina klienter på den nivå där man småpratar och hon hade ofta blivit erbjuden en cigarett på klientens kontor sedan affärerna avslutats. Men hon fann snart att det var annorlunda i hennes nya distrikt. Det var inte bara det att hon aldrig blev tillfrågad om hon ville ha en cigarett. När hon själv vid flera tillfällen frågade om man hade något emot att hon rökte så fick hon det halvt ursäktande svaret att ”det är inte så att jag motsätter mig, men det skulle vara ett dåligt föredöme för de anställda.”

”Åh, naturligtvis, jag förstår.”

Att röka betydde ibland mycket för henne. Hon arbetade mycket hårt och rökning hade en viss psykologisk förmåga att få henne att koppla av. Hon var änka och hade inga nära släktingar att skriva till om kvällarna och mer än en biograffilm i veckan tålde inte hennes ögon, så rökningen hade kommit att bli ett viktigt utropstecken i det långa straff som en dag i arbete utgjorde.

Den sista veckan av hennes första tripp på den nya rundan befann hon sig i Kansas City. Det var mitten av augusti och hon kände sig en smula ensam bland alla dessa nya kontakter, så hon blev uppmuntrad när hon vid receptionen fann en kvinna som hon känt i Chicago. Hon satte sig ner och väntade medan hennes ankomst anmäldes och under samtalet fick hon veta lite om den man hon skulle möta.

”Har han något emot om jag röker?”

”O, för Guds skull,” sa hennes vän. ”Han har skänkt pengar till förmån för en lag mot rökning!”

”Åh. Jag är tacksam för det rådet – mycket tacksam.”

”Det är bäst att du ser upp överallt här omkring”, sa hennes vän. ”Särskilt med män över femtio. De som inte var ute i kriget. En man berättade för mig att ingen som var med i kriget någonsin skulle motsätta sig att någon rökte.”

Men vid sin nästa anhalt stötte Mrs. Hanson på undantaget. Han tycktes vara en trevlig ung man men hans ögon var så fixerade vid hennes trummande mot tumnageln med en cigarett att hon lade den ifrån sig. Hon belönades när han bjöd henne på lunch och under det timslånga besöket fick hon en stor beställning.

Efteråt insisterade han på att köra henne till hennes nästa möte, fast hon hade tänkt hitta ett hotell i närheten och dra några få bloss inne i damrummet.

Det vare en av dessa dagar fyllda med väntetider – alla var upptagna, det var sent, och det verkade som om klienterna när de dök upp var den där sortens män med skarpskurna anleten som inte gillar andra människors självsvåldighet eller också var de kvinnor som villigt eller ovilligt accepterade dessa män.

Hon hade inte rökt sedan frukosten och hon insåg plötsligt att hon kände sig vagt missbelåten efter varje möte, oavsett hur framgångsrikt det varit affärsmässigt sett.

Hon kunde säga: ”Vi tror att vi täcker ett annorlunda fält. Det handlar naturligtvis om gummi och linne, men vi har lyckats sammanföra dem på ett annorlunda sätt. En trettioprocentig ökning i nationell marknadsföring på ett år talar sitt eget språk.”

Och för sig själv tänkte hon, Om jag bara fick dra tre bloss så kunde jag sälja gammaldags valbenskorsetter.

Hon hade ännu en kund kvar att besöka men det avtalade möte var inte förrän om en halvtimme. Det var tillräckligt med tid för att gå till hotellet, men då det inte fanns någon taxi inom synhåll, vandrade hon utmed gatan och tänkte, Jag borde kanske sluta röka, jag börjar bli en slav under lasten.

Framför sig såg hon den katolska katedralen. Den föreföll mycket hög och plötsligt blev hon inspirerad: om så mycket rökelse har fått gå upp i slingor till Gud, så kan en smula rök i vestibulen inte göra någon skillnad. Inte kan Herren Gud bry sig om ifall en trött kvinna drar några få bloss i vestibulen?

Trots att hon inte var katolik, så upplevde hon tanken som en försyndelse. Var det så viktigt för henne att få sin cigarett när det kanske skulle uppfattas som en försyndelse av andra människor också?

Men ändå. Han skulle inte bry sig, tänkte hon om och om igen. På Hans tid hade man inte ens upptäckt tobaken …’

Hon gick in i kyrkan, det var mörkt i vestibulen och hon letade efter en tändsticka i sin handväska, men det fanns ingen.

Jag går in och tänder cigaretten mot ett av deras vaxljus, tänkte hon.

Mörkret i mittskeppet bröts bara av några ljusstänk i ett hörn. Hon gick upp genom mittgången mot det suddiga ljuset och fann att det inte bestod av vaxljus och i vilket fall så höll det på att slockna – en gammal man var sysselsatt med att släcka den sista oljelampan.

”Det här är offergåvor”, sa han. ”Vi släcker dem på kvällen, Vi tror att det betyder mer för människor som gett dem om de sparas till nästa dag i stället för att brinna hela natten.”

”Jag förstår.”

Han släckte den sista. Det fann nu inget ljus kvar i katedralen, bortsett från en elektrisk ljuskrona högt ovanför deras huvuden och den ständigt lysande lampan framför Sakramentet.

”God natt”, sa kyrkvaktmästaren.

”God natt.”

”Jag antar att ni är här för att be.”

”Javisst.”

Han försvann in i sakristian. Mrs. Hanson böjde knä och bad.

Det var länge sedan hon senast bad. Hon visste knappt vad hon skulle be för, så hon bad för sin arbetsgivare och för klienterna i Des Moines och Kansas City.

När hon slutat be lyfte hon på överkroppen. En bildstod av Madonnan såg ned på henne från en nisch ett par meter över hennes huvud.

Hon uppfattade den lite vagt. Sedan reste hon sig upp och sjönk trött tillbaka i hörnet på en bänk, I hennes fantasi steg Jungfrun ned som i skådespelet ”Hägringen” och tog hennes plats och sålde korsetter och gördlar åt henne och blev trött precis som hon själv var. Därefter måste Mrs. Hanson ha somnat till några få minuter.

Hon vaknade medveten om att någonting förändrats och långsamt förnam hon att det fanns en välbekant doft i luften som inte var rökelse och att hennes fingrar smärtade. Då förstod hon att cigaretten som hon höll i sin hand var tänd – och brann.

Fortfarande alldeles för dåsig för att kunna tänka drog hon ett bloss för att hålla glöden vid liv. Sedan såg hon upp mot Madonnans dunkla nisch i halvmörkret.

”Tack så mycket för elden”, sa hon.

Det kändes inte tillräckligt, så hon gick ned på knä medan röken virvlade upp från cigaretten mellan hennes fingrar.

”Tack så hemskt mycket för elden”, sa hon.

Översättning Bertil Falk

Related articles

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s