Noveller som kan läsas HÄR

Vecka 13/2014

Blod är inte vackrare än snö

av Bertil Falk

Från skorstenen på den röda stugan med vita knutar steg en spikrak rökslinga upp genom den vindstilla vinterluften. Det var några minusgrader när Albin Rundsten steg ut på farstukvisten. Han log för sig själv. Han var belåten. Saken var klar. Eva-Lisa hade valt honom och inte den där Urban Brandvakt, som slagit sina lovar kring henne.

Albin kastade en blick ned mot isen, där en röd bil stod parkerad bara hundra meter bort samtidigt som samhällets ungdomar spelade ishockey på en framsopad yta ute på isen, precis som han själv hade gjort när han var grabb. Borta i farleden såg han en av Finlandsbåtarna som var på väg in till Stockholm. Den här dagen skulle han och Eva-Lisa förlova sig. Han var på väg till hennes hus. Han brydde sig inte om att ta bilen utan tänkte promenera bort över den stora snötäckta ängen hem till Eva-Lisa. Det var inte långt. Bara en och en halv kilometer.

Hemma hos Eva-Lisa var allt pyntat och fint. Hennes mamma var på plats, men hennes pappa var på tjänsteresa och kunde inte komma. Han hade i alla fall ringt och grattat redan på morgonen. Några av Eva-Lisas och Albins bästa vänner hade kommit med blommor. Eva-Lisas gudfar, pensionerade mordutredaren Roland Franzén var på plats. Han hade gett sin guddotter en rejäl kram när han kom.

Eva-Lisa hade tillbringat en lång stund framför spegeln och varit extra noga denna dag med att se bra ut. Hon hade kammat ut håret flera gånger innan hon fick det som hon ville ha det och hade lagt på lagom med rouge på kinderna. Hon såg verkligen fräsch ut, vilket alla gästerna noterade.

”Det syns faktiskt på dig att det här är en stor dag”, sa en av hennes vänner.

Vid denna tid på året var det alltid lite stökigt när det kom flera människor på besök som skulle hänga av sig vinterplagg och ta av sig pjäxorna. Flera av kompisarna hade dessutom kommit skidandes och ställt upp sina skidor mot väggen utanför huset.

”Men var är Albin då?” undrade Eva-Lisas mamma.

”Lugn mamsen lilla, han kommer. Han bor ju bara en och en halv kilometer härifrån”, svarade Eva-Lisa med ett lyckligt leende på läpparna. Fast Albin har haft lite problem på jobbet. Han har blivit ovän med en kollega, som uppträtt mycket hatiskt mot honom, men annars är allt bra. Han kommer snart.

”Och hur tar Urban Brandvakt det här då?”

”Bra, bara bra. Han ska också komma.”

”Fast han är brädad” sa en av väninnorna.

”Äh, det var väl inte så allvarligt med det”, sa Eva-Lisa.

”Nog verkade han het på gröten alltid”, muttrade en annan väninna.

”Jag har talat ut med honom och han tog det mycket lugnt när jag förklarade att jag ska gifta mig med Albin”, sa Eva-Lisa. ”Urban har lovat att komma i dag.”

Allt var i alla fall som upplagt för en mycket trevlig förlovningsfest, då en skarp smäll hördes utanför huset.

”Det lät som ett pistolskott!” utbrast Roland Franzén och rynkade pannan.

Redan när ha sa det var han på väg ut genom ytterdörren.

Han såg genast gestalten som kom vacklandes och föll omkull i snön kanske fyrahundra meter från huset. Fylld av onda aningar skyndade han fram till den fallna gestalten och såg att det var den blivande fästmannen som låg där. Albin Rundsten var vid medvetande och stönade:

”Jag … jag är skj … skjuten! Vid h … hhu …”

Roland Franzén formligen slet fram sin mobiltelefon ur bröstfickan och slog SOS-numret och larmade ambulans och polis.

”Vem sköt dig?” frågade han sedan och stoppade ned mobilen. Han fick inget svar. Albin Rundsten var medvetslös.

Roland Franzén såg sig omkring. Det fanns ingenstans där en skytt kunde ha stått. Det var öppet landskap åt alla håll. Han såg bort över den stora öppna ängen som Albin Rundsten kommit gående på. Det syntes ett enda spår i snön och det spåret bestod av Albins fotsteg och ledde fram till kroppen som låg framför honom.

”Albin är skjuten”, sa Roland Franzén bistert när andra gäster kom rusande till platsen.

”Jag har larmat polis och ambulans. Vi måste bära in Albin. Han kan inte ligga kvar här i snön.”

Tillsammans bar männen i sällskapet in den avsvimmade Albin. Den pensionerade polismannen betraktade de bloddroppar som bildade ett spår i den vita snön från platsen där Albin Rundsten fallit omkull och ända fram till dörren.

“Blod är inte vackrare än snö”, tänkte Roland Franzén. Han visste inte varför han tänkte så. Det vara bara en tanke som kom för honom. Han skakade av sig tanken och försiktigt började han att följa Albins fotspår i snön, men han gick en bra bit vid sidan om för att inte förstöra spåren.

Spåren ledde över den öppna ängen och försvann efter cirka 800 meter bakom en kulle och ledde därefter ned till Albins röda stuga vid havsviken. Det verkade som om Albin varit en smula ostadig på benen. Spåren var lite zigzaggiga. Hade han skjutits redan innan … innan vadå? Innan skottet hördes? Omöjligt! De hade alla hört skottet som avlossats helt tydligt och han hade rusat ut omedelbart och hittat Albin där han låg i snön.

Inte heller fanns det blod i fotspåren. Blodet i snön fanns bara från och med platsen där Albin fallit omkull när skottet hördes, vilket bekräftade att det var där han blev skjuten. Det var en logisk förklaring, som den gamle mordutredaren inte kunde betvivla. Eller …?

Roland Franzén gick fram mot Albins hus. Han noterade röken som steg rakt upp i den klara, stillastående luften. Stugan såg varm och skön ut. Han gick runt den ett varv, steg upp på farstukvisten och kände på ytterdörren.

Olåst.

Han visste att man fortfarande inte brukade låsa ytterdörrarna i det här lilla samhället som låg på behagligt avstånd från både den egna tätorten och Stockholm. Han funderade på att gå in, men ångrade sig. Det fick utredarna göra.

Han återvände genom att ta en ordentlig omväg utmed stranden tillbaka till Eva-Lisas hus. Hon och Albin hade tänkt sälja hennes bostad och slå sig ned i Albins röda stuga med vita knutar. Hur det nu skulle bli med den saken. Hur pass illa däran var Albin. Och vad hade han stammat? ”Jag … jag är skj… skjuten … Vid h…hhu …”

På avstånd hörde Roland Franzén sirenerna från ambulans och polis och när han kom fram hade man redan tagit hand om Albin Rundsten. Ännu en bil körde upp intill huset och ut klev Urban Brandvakt, den unge man som utpekats som Albins rival.

För ett ögonblick tänkte Roland Franzén att Brandvakt kunde vara den skyldige, men vid närmare eftertanke slog han ifrån sig tanken. Eva-Lisa hade ju försäkrat att det inte varit så märkvärdigt med Brandvakts intresse för henne.

De utredande poliserna hälsade på sin gamle chef.

”Du kan inte slita dig från brottsplatser fast du är pensionerad sedan flera år”, sa en av dem.

”Vad ska man göra när brotten ramlar rakt i armarna på en”, replikerade Roland Franzén och berättade om sina iakttagelser, varpå han gick in i huset.

Eva-Lisa, som hade sett strålande ut tidigare, satt nu förgråten och glåmig tillsammans med sin mamma, som försökte trösta henne.

”Vad var det du sa tidigare i dag om en hatisk arbetskamrat till Albin?” frågade Roland Franzén sin guddotter. ”Vad handlade det om?”

Eva-Lisa lyfte sitt rödgråtna anlete mot honom och torkade bort tårarna med en näsduk.

”Jag vet faktiskt inte”, svarade hon.

”Har du berättat det för polisen?”

Eva-Lisa skakade på huvudet och fick en ny gråtattack.

”Tänk om Albin … dör!” utbrast hon.

”Vi får hoppas på det bästa”, sa Roland Franzén och gick ut till sina gamla kollegor för att berätta om den hatiske arbetskamraten.

Utredningen fortskred. Precis som Roland Franzén redan kunnat konstatera, så fanns det ingenstans som en krypskytt kunde ha dolt sig på. Inte heller fanns det några som helst spår i snön efter någon som kunde ha befunnit sig på den vidsträckta ängen och avlossat skott. Om en sådan skytt kastat sig omkull i snön för att inte synas, borde det ha funnits tydliga spår.

”Vi står inför ett sånt där omöjligt brott”, sa en av utredarna till sin gamle chef. ”Den här skytten tycks ha kommit svävande i tomma luften och skjutit honom, men här har väl inte förekommit någon lufttrafik?”

”En helikopter hade nog hörts ännu mer än ett pistolskott”, sa Roland Franzén. ”Dessutom hade oväsendet från rotorerna förmodligen dränkt ljudet av ett skott. Men faktum är att vi alla klart och tydligt hörde ett skott som om det avlossats alldeles utanför huset.”

”Å andra sidan så hörs faktiskt ett skott mycket tydligt, när det som nu är helt vindstilla, kall och klar luft”, sa polismannen. ”Skottet kanske avlossades på mycket långt avstånd.”

”Varifrån då?”

”Det tål att tänka på”, suckade utredaren.

Albin hade opererats och kulan som hamnat nära hjärtat plockats ur honom och beskedet från sjukhuset var att han skulle överleva, men att han var alltför utmattad och ännu inte vaknat upp. Rättsmedicinaren som deltagit vid operationen kunde också notera att skottet som träffat Albin Rundsten måste ha avlossats från mycket nära håll.

Inte längre än femtio meter!

Och det beskedet gjorde det omöjliga mordförsöket ännu omöjligare. Skottet de hade hört kunde inte ha avlossats på så nära håll. Det fanns ingen möjlighet att någon kunde ha varit nära Albin Rundsten inom fyrahundra meters omkrets från den plats där han ramlade ihop när skottet hördes.

Den hatiske kamraten hade man lite svårt att spåra upp, men till sist fick man tag i honom via telefon. Det visade sig att han befann sig tillsammans med sin hustru sedan två dagar tillbaka på ett hotell på Gran Canaria och det fanns inget hjälpmedel i hela världen som kunde ha transporterat honom fram och tillbaka hem till Sverige under några minuter. Därmed borde han kunna avskrivas från listan över misstänkta.

Roland Franzén gnuggade sina geniknölar och bearbetade sina grå celler.

Vad var det Albin hade sagt nu igen? ”Jag … jag är skj… skjuten … Vid h…hhu …”

Vad hade han menat med sitt vid? Vid vadå? h … hhu … Kunde han ha menat vid huset? Vilket hus? Kunde skottet ha avlossats från Eva-Lisas hus, där de alla befunnit sig när de hörde skottet? Det låg knappt fyrahundra meter från platsen där Albin fallit omkull.

Men det fanns ingen plats i Eva-Lisas hus varifrån ett skott kunde ha avlossats. Det fanns bara snedtak på den sidan av vinden. Inget fönster på andra våningen vette mot olycksplatsen. Och ingen kunde ha skjutit från nedre botten, där alla varit församlade. Inget fönster där hade varit öppet.

Det hela föreföll mer och mer omöjligt.

Om inte … om inte …

Roland Franzén promenerade tillbaka Albins röda stuga. Spåren som Albin gjort under sin vandring till sin blivande fästmös hus var fortfarande orörda. Och i det ögonblicket insåg den pensionerade polismannen i en lidnersk knäpp av klarsyn hur det hela kunde ha gått till.

Skytten hade stått vid Albins hus och skjutit honom med ljuddämpare. Och mycket riktigt fann Roland Franzén att någon kommit upp från sjösidan och ställt sig bakom en bred tall bara fyrtio meter från Albins farstukvist. Spåren ledde ned till isen och där fanns också hjulspår efter en bil som kört vidare utmed strandkanten.

Med andra ord: skytten hade kört iväg och stigit av nära Eva-Lisas hus. Samtidigt hade den skjutne Albin stapplat fram mot hennes hus och det var därför som hans spår hade gått i zig zag. När skytten, som antagligen var på väg till Eva-Lisas hus kom från sitt håll och såg att Albin fortfarande levde och kom raglandes från sitt håll och troligen skulle falla omkull när som helst, då fick han en idé. Han tog av ljuddämparen från sin pistol och avlossade ett skott rakt upp i luften i samma ögonblick som Albin föll omkull. På det viset antog han att alla skulle tro att det skott som träffat Albin inte avlossats borta vid Albins hus. Och i det hade han ju till att börja med fått rätt. Sedan hade förövaren återvänt till sin bil och kört ifrån platsen.

Det var bara en person som haft möjlighet att göra detta. Rivalen Urban Brandvakt. Han hade hållit god min när han förstod att han var utslagen av Albin, men i verkligheten hade han varit fastbesluten att se till att om han inte fick flickan han ville ha, så skulle inte heller hans konkurrent vinna hennes hand. När sedan ambulans och polis var på plats hade han återvänt som om han just anlänt.

Även här visade det sig att Roland Franzén gissat rätt.

För när han väl kommit på hur det hela gått till, fick han snart fram vittnen som sett Urban Brandvakts röda bil parkerad på isen nedanför Albins stuga. Och det var ingen brist på iakttagare som kunde vittna om den saken, för många ungdomar hade varit församlade för att se ishockeymatchen alldeles intill.

Urban Brandvakt fann för gott att erkänna.

”Men hur kom det sig att det inte fanns några blodspår från Albins hus? De blodspår som fanns existerade ju bara från platsen där han föll och fram till flickvännens hus, sa en av polisutredarna.”

”Inte så konstigt alls”, förklarade Roland Franzén. ”Tänk efter. Albin var ordentligt påpälsad i vinterkläder och även om han blödde från skottsåret då han raglade fram över snön, så sögs blodet upp av hans kläder. När han sedan ramlade ihop innan han kom fram till Eva-Lisas hus i samma ögonblick som den tilltänkte lönnmördaren passade på att avlossa ett skott i luften för att luras, så hamnade han i ett helt annat läge och blodet började droppa när han lyftes upp och bars bort till hennes hus.”

Och därmed var det omöjliga brottet löst och till sist kunde Eva-Lisa byta ring med sin Albin, fast det hände flera dagar senare på sjukhuset.

Vecka 12/2014

Förra veckans novell ”En dröm” som stod i Åbo Tidning nr. 27, onsdagen 6 april 1803fick en fortsättning i Åbo Tidning nr. 34, lördagen 30 april 1803. Dessa båda i år 204 år gamla science fiction skrönor visar att man kunde tänka framåt i tiden långt före Jules Verne och H.G. Wells. 

Uttydning på drömmen i Åbo Tidning N:o 27

Av Anonym (troligen Gabriel Israel Hartman)

Sedan jag uppwaknadt, ansåg jag min dröm så märkwärdig, att jag ej borde förlora minnet deraf; satte mig derföre strax wid mitt skrifbord ocvh upprepade densamma i hela sin widd på papper. Knapt hade jag slutat min uppsats innan ett sällskap af goda wänner infann sig hos mig. ”Hwad skrifwer så bittida på morgonen”, sade en, medan han tog papperet: han läste det till hälften igenom, ”en dröm, en alltför tråkig dröm. Du har säkert drömt waken. Må andra spilla sin tid med genomläsningen.” En annan tog fram glasögonen, samlade sina tankar, och satte sig ned att fundera på drömmen. Han läste ända till slut, runkade på hufwudet, läste andra och tredje gången, lade bort papperet och sade, ”Det war en besynnerlkig galimathias. Jag finner ej något sammanhang eller ändamål deruti. En så tröttsam dröm har ej kunnat förekomma i sömnen.” Den tredje djupsinnigare än de förra åtog sig att ordenteligen granska min dröm. ”Man skref år 1899. Det synes att sömnen ej war wäl ur ögonen på drömmaren. Det skulle wäl heta 1799. Man kan ej gärna drömma innan man är till. Uti Paris! Hellre i Bedlam. – Mikroskoper af slipade demanter: har du nånsin sett igenom en briljant eller rosensten: och ej funnit att objekterna deraf synas högst förwirrade mångdubbla och färgade? Deraf blefwe sköna mikroskoper! och dertill applicerade reflexionsspeglar, förmodligen att återsamla de strålar, som briljanten spridt? ja deraf lär wist blifwa mikroskop som wisa mirakel! Hwad såg du då? Lefwande djur i en bloddroppe. Det war säkert rutten blod. Jag har ofta utan mikroskop sett maskar uti as. Ett sken: det var ej heller något nytt, halfruttna djur och fiskar lysa i mörker. Sådant synes alltför wäl utan mikroskop. Hwad är det för monstrosa fantasier, som sedan följa? När man är galen, så är man ej klok. Jag undrar ej på. Att du föll i dwala. Men wharföre blef du ett så litet djur? Hade det ej warit dig anständigare att blifwa ett af de ofanteligen stora? Du wille komma i wår blod? Du är ett farligt djur, som tränger i wåra ådror, till wårt hjerta och utgrundar wåra hemligaste tankar”. En annan af sällskapet sade: ”Wi skola ej döma förhastigast: säg mig alfwarsamt, om icke drömmen innehåller någon allusion på wissa personer, i anledning af något som nyligen händt; eller om du dermed haft något politiskt föremål.” En annan ”han är en uppenbar atheist”. En annan ”han är Jesuit”. En annan ”han will förmodligen tala om någon astronomisk upptäckt, men han är ej sitt ämne wuxen. Den som en gång sett armillär sphär, hwaruti planeternas rörelsebanor äro med ståltrådsringar föreställde, wet att werlden har ett rundt klotformigt utseende, och ej som flata brickor.”  En annan tog papperet och sade ”jag ska bära det, att införas i Åbo tidning”. Han geck sin wäg, de andra följde honom, och jag blev åter lemnad i ro, glad att wara befriad ifrån detta sällsamma besök, men högeligfen förtruten öfwer den mönstring, min oskyldiga dröm undergått, och än mer harmsen, att mitt papper blef mig fråntagit. Sedan drömmen nu blifwit intagen i en tidning, anser jag det för en plikt så wäl mot redaktören, som mot allmänheten, att för dess innehåll göra redo. Jag känner wäl ej konsten att tyda drömmar, men i närwarande händelse torde wara nog, att jag uppgifwer de anledningar, som efter min öfwertygelse kunnat wålla min dröm. Jag har ofta förnummit, att de ämnen, jag om dagen warit sysselsatt att betrakta, förekommit mig om natten i dröm, merendels i helt annan ordning, med nya omständigheter och i sådant rimligt eller orimligt, samband, som jag waken ej kunnat förmoda. Genom noggrann undersökning har det icke sällan lyckats migh, att igenfinna anledningarna till sådana omständigheter. Jag will då försöka att anställa en analys af min dröm. Nyss förut hade jag uti ett sällskap af Naturkunniga afhört ett widlyftigt samtal om sednare tiders astronomiske upptäckter, och den nya utsigt, man wunnit till himlakropparnas widare kännedom, om mikroskopiska affermationer och så kallade infusionsdjur uti snart sagt alla wätskor, särdeles hos djuren: huru obegripeligen små, wi med hela wårt solsystem äro i iemförelse mot den ofanteliga himlarymden, och huru litet wi ännu känna om det stora och det lilla i naturen; huru mycket wi likwäl inom 18:de seklet lärt känna, af ämnen, som tilförene tycktes wara utom gränsen af all wår forskning, och änteligen om det glada hopp, som nu upplifwar naturforskare till ifrigt bemödande om nya upptäckter, som lofwar, att de innan detta 19:de århundradets slut skola hinna till kunskapere, hwartill ingens tanka ännu wågat sträcka sig. Dessa tankar woro påtagligen de samma, som i sömnen åter infunno sig hos mig. Instrumenter till röns anställande skola winna en ny grad af fullkomlighet. Mikroskopens styrka beror af glasens strålbrytande kraft. Af alla kända ämnen är intet, som starkare än demanten bryter strålarna. Inbildningen föreställde mig således demantmikroskoper, icke i fasetter slipade, såsom brilianter och rosenstenar, utan med jemn kullring, såsom mikroskopglasa.  Sådana mikroskop skulle ofelbart wisa oss förut okända saker. Men min fantasi war ej dermed nöjd. Genom skickliga applicationer af stora speglar, hade Herschell speglat mycket ljus äfwen ifrån mörkare himla kroppar, och banat sig en förut okänd wäg till deras granskning. En annan kunde likaså finna en ny tillämpning af speglar för mikroskoper, hwarigenom det uti små kroppar fördolda ljus kunde igenfinnas.  Hwad wore då mera intressant, att med så fullkomliga mikroskoper undersöka, än wår egen blod? Den wärsta, som underhåller wårt Inbildningen sade mig, att de små warelser, som der för lång tid tillbaka, blifwit erkände för smålefwande djur, woro solsystemer. Må de då icke få likna wårt system, och bestå af en sol och många kringlöpande planeter och kometere, hwilkas banor ej långt afwika ifrån en wiss plan, ägwator? Då hastigheten uti en så liten werld blefwe oändeligen stor, så blefwe det för wåra sinnen omöjeligt att betrakta hwar planet. Dess bana skulle blott synas som en sammanhängande linie: och alla tillsammans föreställa en flat bricka, af ringformiga trådar. Sådana syntes mig nu de rörliga warelserna i bloddroppen. Längre kunde ej min obserwation sträcka sig. Till närmare kännedom behöfde jag underrättelse af dem, som under loppet af 19:de århundradet hade lärt se längre in i saken. Hwad kunde därpå blifwa lifligare föremål för in önskan, än att få se, huru det tillgår i den osynlige lilla werlden? Min tanke rycktes dit, och bibragte mig den lärdom, att den tid, som i ett afseende är ganska lång, kan i ett annat wara oändeligen fort. De reflexioner om tid, storlek och lif, som häraf sjelfmant tycktes hos mig hafwa kunnat uppkomma, föreställdes mig nu genom en annan, emedan min ställning medgaf mig blott att se och höra. Men hwarföre skulle äfwen sjelfwa planeterna tillegnas lif och känslor, och deras dragkrafter föreställas såsom instinkter? Det åtager jag mig ej att förklara, utan hänskjuter så wäl denna sak, som alla öfriga delar af frömmen att närmare ompröfwas och bedömmas af dem, som lefwa år 1899.

Vecka 11/2014

Veckan novell är 211 år gammal. Den publicerades anonymt i Åbo Tidning, nr. 27 den 6 april 1803, men författaren var troligen tidningens redaktör Gabriel Israel Hartman. professor i filosofi och författare till den aldrig fullbordade “Kunskapslära”. Här skådar författaren 96 år in i framtiden. Den är skriven på gammaldags svenska, men den är kort och ganska intressant, inte sant?

 En dröm

Man skref år 1899. Jag befann mig uti Paris. En händelse förde mig till Nationalinstitutet der ledamöterna af den Physiska klassen woro sysselsatte med mikroskopiska rön. Man emottog mig med wänlighet, och tycktes finna nöje uti, att tillfredställa min nyfikenhet, som fann ett oändeligt antal föremål.

Willrådig, om hwad jag borde begära upplysning, bad jag att blott få se det som för händer haves. Man wisade mig mikroskoper af fullrigt slipade klara demanter, som hade en förundranswärd werkan att förstora objekterna. Genom sammansättning af flera sådana glas af klaraste demanter och dertill applicerade reflexionspeglar, hade man åstadkommit mikroskoper af högsta fullkomlighet.

Genom ett af de största fick jag betrakta en droppe blod. De små warelser i bloden, som man af deras rörelser tillförene ansett för lefwande djur, wisade sig nu stora som strutsägg, men hade skapnad af flata aflånga brickor, och tycktes wara sammansatta af ringar, liksom hade de af en utan ordning glest hoprullad ståltråd blifwit formerade.

Wid nogare betraktande märktes wid medelpunkten uti hwar och en af dessa brickor ett sken, som upplyfte ringarnas inre yta, medan den yttre hade ett järngrått utseende. Då ledamöterna blefwo warse min förundran och häpenhet häröfwer, sade en af dem till mig:

”Om det nu wore tillfälle att wisa er de phenomener, som wi genom andra slags instrumenter blifwit warse, så skulle ni snart få klarare begrepp om det ni sett; men för det närwarande måste jag nöjas att berätta, det de ringar, ni der ser, ej äro sammanhängande. Hwar och en af dem utgöres blott af en egen liten och rund kropp, som med så obegripelig hastighet röres omkring medelpunkten, att den alltid förekommer såsom en sammanhängande ring. Genom dessa hastiga rörelser uti blodens allmänna wätska uppwäckes en elektrisk kraft, som i alla ringarnas medelpunkt hopsamlad åstadkommer ett klart sken. Den sålunda uppkomna lysande fläck är att anses såsom en sol uti ett planetsystem, hwarest de uti ring omlöpande kroppar äro planeter, i jemförelse mot wåra himlakroppar till sin tideräkning lika oändeligen hastiga, som till sin storlek oändeligen små”.

Wid det han sade dessa ord, förwillades min tankekraft, och jag föll uti en dwala. Jag war en af de små runda kroppar, som jemte en myckenhet mina wederlikar efter en harmonisk lag rördes uti cirklar. Den naturlig instinkt förmådde oss att sträfwa åt wår gemensamma lysande medelpunkt, jemte det wi sökte närma oss till hwarannan.

Men andra okända krafter, höllo hwar och en af oss uti sin egen bana. Medan wi stundom nalkades att njuta hwarandras sällskap, stundom åter aflägsnades ifrån hwarannan, förändrades wi på åtskilligt sätt till wår skapnad: någre af oss förswunno, andre kommo i stället, utan att wi kunde märka, huru dessa förändringar tillgingo. Wi woro ock derom föga bekymrade, nöjde att endast fortfara i wårt tillstånd, så öänge wår warelse war oss tillåten.

Ordningen att förswinna kom till mig. Jag befann mig en oändeligen mindre warelse, innbyggare på en af dessa runda kroppar. Min boning war nu ofanteligen stor, och rymden, hwart hon rördes, war en oändelighet. Nyss kommen till werlden, begynte jag genom mina föräldrars och omgifwande äldre likars omsorg samla begrepp om de ting, som woro utom mig.

Den kropp, jag nu bebodde, bestod likasom wårt jordklot af sand och siöar: ibland tusende slag af djur som derpå hade sitt hemwist, trodde jag och mina likar oss wara utmärkta för förnuft och högre bestämmelse. Wår skapnad war ej lik menniskjans: jag minnes nu ej, hurudant utseende wi hade, men wåra behof och seder kommo; sådde och skördade desse frukter, wi uppsökte skatter under dess yta, handlade med hvarannan, slogos och krigade esomoftast, och utgöto flere milljoners, af wåra likars blod, merendels utan någon giltig orsak.

Wettenskaperna woro på de flesta orter uti ett blomstrande tillstånd. Akademier, skolor, kloster, kyrkor och lärda sällskaper funnos öfwerallt. Genom tjenlig uppfostran kom jag, som af naturen war begåfwad med god urskiljning, till anseende i den lärda werlden. Jag lefde till 320 års ålder, såg mina barnbarns barn, och afsomande, mätt af ålder, omgifwen af ett talrikt sällskap af mina afkomlingar.

Jag vaknade nu ifrån min dwala, och fann med förundran, att denna min långsamma wandring ej pågått mer än ett ögnablick. Ljudet af talarens sista ord, oändeligen små, hade ännu ej gått från mitt öra, och ingen af de närwarande märkte hos mig någon förändring. Glad att ej hafwa förlorat något i sammanhanget af det mig förestäldes, berättade jag hwad mig nu hade händt. Min underwisare swarade:

”Er dwala hörde till saken. Derigenom har ni gjort ett stort steg, att bättre kunna fatta hwad jag nu widare will omtala.”

Jag war uppmärksam, och han fortfor:

”I morgon hoppas jag få tillfälle, att tydligen för er ådagalägga sanningen af det jag redan sagt. Wåra teleskoper hafwa i lika grad blifwit förbättrade, som mikroskoperna. Men sedan Herschells tid har man fortfarit att bringa dem till större fullkomlighet. Det man för 100 år sedan förmodade, har nu fulleligen bekräftat sig.

“Wi skall nu tydligen få se, att icke allenast hwar synlig fixstjerna är ett särskildt solsystem, utan ock att hela mjölkwägen på himmelene består af idel sådana. Wi skall få se hwarje stjerna deri omgifwen af sina planeter och deras drabanter. Men än mera: er syn skall sträckas längre bort i den omätliga werldsrymden, och ni skall få se alla systemerna uti ett sammanhang äga fullkomlig likhet, med det ni genom mirkoskoper sett uti bloddropper.

“Ni skall, likasom wi, ledas till den tanke, att allt det, wi ännu medelbarligen eller omedelbarligen uti werldsrymden med något sinne kunna fatta, sammantagit, utgör blott en ringa del af en wätska, tillhörig ett sammanhängande lefwande wäsende, ett ofanteligen stort djur. Detta djur förhåller sig till oss, såsom wi till de oändeligen småkräk, hos hwilka er ande nyligen wistades. Ni skall häraf få nytt begrepp om oändeligen stora och oändeligen små ting, som för detta nästan undfallit allmänna tanken, emedan wåra sinnen ej äro lämpade till deras omedelbara fattning.

“För naturen är ingen gräns satt. Det är en förfärlig, men derjemte nu mera högst sannolikt tanke, att det gifwes icke allenast ett, utan flera millioner af sådana öfwer öfwer allt wårt begrepp om stora djur, och att alla dessa äro inbyggare på en kropp, som jag må kalla jord eller planet, och som äfwen torde hafwa millioner sina likar. Det wore dårskap att påstå, att utrymme för warefter någonsin i naturen kunde saknas. Man bewfinne blott, hwad hinder man sluteligen wille föreställa sig werka emot werldens widare utsträckning.

“Man skall säkert finna intet. Äfwenså må man å andra sidan tro, att ehuru oändeligen mindre deras inbyggare äro, uti dessas wätskor lika wäl ännu finnas nya werldar och nya inbyggare, hwilkas litenhet är i mångfaldt högre grad oändelig, samt att det ej kan finnas någon gräns för aftagande storlek. Lichtenbergs mening, att allt i naturen har lif och att döda ting ej finnas utom menniskans inbildning, ansågs fordom wara djerf, ja, af några brottslig.

“Nu mera twiflar ingen på sanningen deraf. Ni skall snart få se phänomener, som bewisa, att wår jord och planeterna äro lefwande warelser som hafwa medwetenhet om sig sjelfwa och kunskap om hwarandra. Hwad ni under er dwala erfor i en liten werld, kan ni utan swårighet föreställa er lika så ske uti en större, och uti delarna af alla lefwande warelser. Men jag måste afbryta: tiden är inne att sällskapet åtskilies, wälkommen igen i mlorgon.”

Därwid geck hwar och en till sitt, och jag wakande ifrån min dröm.

Vecka 10/2014

”Det finns inga fickor i svepningen” (There Are No Pockets in Our Grave-Clothes) publicerades ursprungligen i Ellery Queen’s Mystery Magazine, September/October 2004, därefter i Janet Hutchings antologi Passport to Crime (New York 2007) samt på svenska i CDM # 3/2004 och därefter i Bertil Falks novellsamling Mind-Boggling Mysteries of a Missionary (Lawrenceeville, Georgia 2010).

Det finns inga fickor i svepningen

Av Bertil Falk

Det var en otroligt varm sommar i Sverige. SMHI rapporterade att klimatet de senaste dygnen varit tropiskt. Temperaturen hade inte fallit under 20° Celsius i Stockholm. Det är mycket sällsynt. Jag tillbringade min sommar på en liten ö i skärgården. Jag satt i skuggan och smuttade på mitt ljumma kaffe, för jag hade lärt mig under mina år i Kenya att i värmen gör kalla drycker saker och ting värre. Min granne, en ung dam skulle jag vilja påstå, tillbringade dagarna med att måla landskap. På veckosluten kom hennes man, som arbetade inne i stan, ut ombord på den reguljära skärgårdsbåten. De hyrde en typisk röd stuga med vita knutar som så många andra sommargäster. I deras trädgård fladdrade det gula korset på blå botten mot en himmelsk bakgrund av blåa skyar och en gul sol från en vitmålad flaggstång med en förgylld knopp i toppen. Hon var cirka 25 år gammal och under veckan brukade hon söka sitt sällskap hos den pensionerade missionären, det vill säga jag. En kväll – hon hade klagat över hur svårt det var att måla i värmen – berättade hon för mig att hon just läst en märklig historia om ett fall som hade ägt rum så där en sjuttio år tidigare i Göteborg. En svartsjuk ung man hade dödat sin flickvän i en lada. Jaha, ett enkelt mordfall? Jo, men det märkliga med historien var det som sedan följde. Några dagar efter hennes begravning fann polisen en död kvinnas kropp hemma hos en mentalsjuk man. Till rättsmedicinarens stora överraskning var det samma kvinnokropp som han utfört en obduktion på veckan innan. Det visade sig att den mentalsjuke mannen hade stulit hennes kropp på kvällen samma dag som hon begravdes. Det var möjligt därför att graven hade stått öppen över natten till påföljande dag.

”Bjarne Svensson”, sa hon och spände ögonen i mig, ”kan det verkligen vara möjligt?”

Hon såg så ung och frisk ut och hon påminde mig om en flicka som jag varit förälskad i mer än ett halvt sekel tidigare, samma blåa ögon, ljushårig, ett tilldragande leende.

”Jag kommer ihåg den där historien” sa jag. ”Vad skulle vara omöjligt med den?”

”Låter de gravarna stå öppna över natten efter en gravsättning?”

”Varför inte?”

”Folk kan ju ramla i en öppen grav nattetid!”

”De flesta människor springer inte omkring på kyrkogårdar nattetid.

Och det har hänt att berusade människor ramlat ned i gravar mitt på ljusa dagen. Men jovisst, det hände åtminstone förr i tiden att dödgrävare väntade till påföljande dag innan de skottade igen en grav. Det hände mig en gång.”

Hon gjorde stora ögon.

”Har ni varit dödgrävare?”

Laura tillhörde den där nya generationen som återupptagit niandet efter åratal av duande.

”Verkligen inte”, svarade jag.

Och så berättade jag historien för henne.

Det hände för cirka tio år sedan. Evert Svensson var en gammal vän till mig. I många år arbetade han som gruvingenjör i en sydafrikansk diamantgruva. Han återvända efter många år till Sverige. Hans hustru Laura var dotter till ett socialdemokratiskt kommunalråd. Hon såg mycket bra ut. Hon ägnade sig framgångsrikt åt att locka unga kvinnor att använda kosmetika och förvandlade sina barn till goda konsumenter av onödiga ting som en sniken skönhetsindustri portionerar ut i en aldrig sinande ström. Hon var en mycket varm och trevlig person och hon hade ett bisarrt sinne för humor. De hade en son och en dotter. Sonen Lars var datorspecialist, gift med Ulrika, som var kirurg. De bodde inte. De snarare residerade nära Evert och Laura. Dottern Lena var hemmafru och gift med en rörmokare som hette Sven. De levde en bit längre bort.

Evert och jag brukade träffas ganska ofta varje år över ett par glas whisky hemma hos honom. Det vill säga: Evert drack sin Bowmore med soda, medan jag, som den  helnykterist jag alltid har varit, drack min Ramlösa. Han brukade prata om sin tid som gruvingenjör. En gång visade han mig en oslipad diamant, ungefär lika stor som en valnöt. I mina ögon såg den inte ut mycket för världen, men han sa att den var värd en förmögenhet.

När Evert dog och Laura blev en åldrande änka, brukade hon då och då bjuda mig på middag i deras herrgårdsbyggnad med utsikt över havet. Hennes förhållande till barnen var inte det bästa. Hon brukade klaga över att de ville se henne död, så att de kunde lägga vantarna på den förmögenhet som hon förfogade över. Så länge som hon levde satt hon i orubbat bo.

Hennes hälsa försämrades och en dag bad hon mig att komma över och hälsa på henne. Jag hade ingen aning om att hon var döende. Hon satt på verandan i en fällstol i halvt tillbakalutad ställning. Det var en solig eftermiddag i augusti. Jag såg att hon blivit sämre sedan jag senast träffade henne. Men hennes ögon hade den vanliga skärpan.

”Jag har inte långt kvar”, sa hon. ”Snart får skitungarna som de vill. Tyvärr finns det inga fickor i liksvepningen, så jag kan inte ta med mig någonting till den andra sidan. Eller vad säger du? Som en trogen kristen bör du veta.”

Jag var förbryllad. Jag förstod inte vad hon syftade på. Hon skojade inte. Hon var lugn, hennes röst var stadig.

”Vad pratar du om?”

”Det här”, sa hon. ”Titta!”

Hon räckte mig ett litet fodral.

”Öppna det!”

Där vilade på en bädd av blå sammet den oslipade diamant som Evert hade visat mig många år tidigare.

”Vet du vad det här är?” frågade Laura.

”Ett stycke oslipat kol värt en förmögenhet”, svarade jag som Evert en gång hade sagt mig och gav henne tillbaka fodralet.

”Jag vill inte att ungarna ska få den”, sa hon. ”De förtjänar den inte. Jag vill ge den till dig. Evert uppskattade alltid de där kvällarna tillsammans med dig. Och en gång sa han att han skulle vilja ge den till dig. Så jag har bestämt mig.”

Jag skakade på huvudet.

”Jag vill inte ha den. Jag behöver den inte. Ge den till barnen.”

”Oroa dig inte för dem. De får mer än de förtjänar.”

Laura försökte övertala mig.

”Jag tycker inte om sådana där föremål”, sa jag.

”Du kan skänka den till välgörenhet”, sa hon.

”Nej. De där sakerna har en tendens att föra med sig olycka. Du kan själv skänka den till välgörenhet.”

”Det är för sent. Jag ligger för döden.”

”Nämen, tag det lugnt nu, Laura.”

Vi blev avbrutna av hemhjälpen, som serverade oss kaffe. Med lite vatten svalde Laura några piller som doktorn skrivit ut. Då jag förstått att detta var vårt sista samtal och då jag förnam det högtidliga i situationen, bjöd jag henne farväl, böjde mig fram och kysste henne på pannan. Den var febrig och kall på samma gång. När jag lämnade henne, satt hon där med fodralet i handen. Hon hade ett förbryllande leende på läpparna. Jag hade aldrig förr sett henne le på det sättet.

Tre dagar senare avled Laura. Hon låg fortfarande i vardagsrummet när jag kom över för att beklaga sorgen. Nu var sorgen och bedrövelsen för all del inte direkt påtaglig. I stället pågick grälet om  ägodelar för fullt. Brodern och systern och hans fru och hennes man kunde inte komma överens om vem som skulle ha den tudelade antika spegeln eller den gustavianska rokokomöbeln. Och framför allt var de upprörda över den oslipade diamanten, den som var värd en förmögenhet.

”På söndagsmorgonen satt hon där i sängen och stoppade i sig de där förbannade pillren som doktorn skrivit ut åt henne. Naturligtvis litade hon inte på mig. Det måste absolut vara någon annan doktor. Hennes svärdotter var inte tillräckligt bra. Hon sa rakt på sak åt oss att hon gjort sig av med diamanten och så dog hon. Bara så där. Vi har letat överallt och kan inte hitta den nånstans.”

Det var Ulrika. Hennes tunga var lika vass och hennes röst lika genomträngande som de redskap hon använde i sin yrkesutövning.

”Den låg i ett fodral”, sa jag.

”Det är tomt nu”, förklarade Lars.

Det lilla fodralet var förvisso tomt. En liten fördjupning i sammeten markerade var den legat under alla dessa år.

”Jag undrar var hon kan ha gömt den?” frågade Ulrika.

Vid begravningen i Danderyd en vecka senare var diamanten fortfarande försvunnen. Jag förstod av deras resonemang, som var så långt avlägsnat från sörjande som jag kan tänka mig, att byggnaden hade genomsökts minutiöst. Hemhjälpen hade blivit måltavla för insinuationer. Hon var rödgråten.

”Du kanske har nån idé om var diamanten kan finnas?” frågade Lars mig.

Jag hade ingen aning och även om jag haft någon kände jag ingen lust att hjälpa dem att hitta en förmögenhet, som jag visste att den avlidna missunnat sina arvingar.

”Om Laura sa att hon gjort sig av med den”, sa jag till Ulrika. ”Varför misstänker ni då hemhjälpen?”

Ulrika betraktade mig uppmärksamt med sina stora bruna kirurgögon som om hon funderade på att obducera mig i levande tillstånd.

”Av den enkla anledningen att hemhjälpen kan ha hjälpt Laura att gömma diamanten”, sa hon. ”Har du någon aning om var den kan finnas?”

”Om jag hade varit Laura skulle jag ha kastat den i havet”, sa jag med undertryckt ilska.

”Vi har tänkt på det”, kontrade Lars, ”men det är 150 meter till sjön och hon kan omöjligen ha varit nära stranden de sista veckorna av sitt liv, och säkert inte de sista dagarna. Vi var här mest hela tiden tills hon dog. Och hon sa oss att hon just gjort sig av med den. Vi var vid hennes sida. Hon satt där och svalde sina piller med ett glas vatten. Hon vägrade att äta. Och för din information kan jag tala om att jag inte tror att hon gett diamanten till hemhjälpen som Ulrika tror.”

Han gav sin hustru en förebrående blick.

Det var tunnsått med begravningsgäster under ceremonien. De vanliga psalmerna sjöngs. ”Av jord är du kommen”, sa officianten. Hemhjälpen grät en skvätt. ”Jord ska du åter bliva”, fortsatte prästen. Lars rynkade pannan. ”Jesus Kristus ska återuppväcka dig på den yttersta dagen.” Kistan bars ut och sänktes ned i den i förväg uppgrävda grav. Påföljande dag skulle den skottas igen av dödgrävaren. Min blick rörde sig från ansikte till ansikte där vi stod samlade kring hålet i marken. På den bortgångnas begäran fanns inga blommor och inga kransar. Laura avskydde snittblommor. Hennes åsikt i denna fråga var kristallklar: ”Det räcker med att jag ruttnar bort. Ingen blomma ska vissna på mitt kistlock.”

Hemhjälpens ansikte var rött och svullet. Lars betraktade sin mors kista med en begrundande min när den landade på bottnen av graven. Ulrika, svärdottern, som såg allvarlig ut, tycktes plötsligt ha fått högre tankar. Hennes ansikte lystes upp och för ett ögonblick bröt ett leende av – var det triumf?  –  fram över hennes läppar. Det varade en bråkdel av en sekund och sedan såg hon allvarlig ut igen.

Dottern Lena bet med tänderna i övre tandraden på den undre läppen som var blodlös. Hennes make Sven fingrade nervöst på sitt vänstra kavajslag med högerhanden.

”Låt oss gå tillbaka och fortsätta letandet”, sa Lars.

”Är det nån idé att leta mer?” undrade Sven.

”Knappast”, sa Ulrika. ”Jag och Lars åker hem.”

”Jag vet inte”, sa Lars, men slutade tala, då Ulrika så på honom med sina skarpa ögon.

Lena skakade på huvudet.

”Vi har ju bestämt att det inte ska vara nån gravöl, så vadå?” sa hon och hennes röst lät trött. ”Sven och jag kan fortsätta letandet.”

Hon vände sig mot mig.

”Och hur blir det med dig?” frågade hon.

”Det är inte min sak”, sa jag, men jag var inte uppriktig när jag sa det. Den glimt jag fått av Ulrikas flyktiga ansiktsuttryck störde mig.

”Jag tror att ni båda borde följa med mig och Lars”, sa Ulrika till Lena och Sven.

Jag såg dem köra i väg i sina bilar, Lars och Ulrika i en snygg Volvo, Lena och Sven i en ännu snyggare Chevrolet i veteranklassen. Jag satte mig själv i min billiga Skoda Felicia och grubblade.

Senare samma kväll försökte jag läsa men kunde inte koncentrera mig på Ciceros försvarstal. Jag grubblade fortfarande när klockan slog 11 i mitt bibliotek. Det var då som biten föll på plats. Jag skakade på huvudet i förtvivlan och ringde till min vän kommissarie Roland Franzén. Jag berättade för honom om mitt samtal med Laura några dar innan hon dog. Och jag lade fram min teori.

”Jag tror att hon passade på att svälja diamanten när hon tog sina piller”, sa jag.

”Hon kunde ha gjort det mitt för näsan på de sina. Kanske fick hon idén när hon sa till mig att det inte finns några fickor i svepningen. Jag misstänker att hennes svärdotter har gissat sammanhanget. Och hon är kirurg. Graven står öppen till i morgon.”

Roland lyssnade på mig och jag tyckte mig se hur han nickade på andra änden av samtalet.

Jag hämtade honom. Kyrkklockan slog midnattsslaget när vi kom fram. Graven var öppen. Jag lyste med min ficklampa. Locket låg på men var bortskruvat. Roland hopade ned och lyfte på locket. Kistan var tom.

”Antingen gör de sig av med kroppen eller också lägger de tillbaka den i graven”, sa jag.

”Vi chansar inte”, beslöt Roland och skickade efter förstärkning. Förövarnas bilar stod parkerade utanför Lenas och Lars hus. Dörren var olåst. Vi ringde inte på dörrklockan utan gick rakt in. Vi stannade och stod tysta i dörröppningen till matsalen. Där, på det avlånga matsalsbordet, låg Lauras nakna kropp. Hennes svärdotter stod lutad över kroppen. Vi såg hur hon hämtade upp något ur sin svärmors inre, medan Lars, Lena och Sven stod blickstilla samlade kring kroppen. I handen höll Ulrika en liten kapsel. Hon öppnade den och vecklade ut ett papper.

”Förbannat också!” sa kirurgen. ”Hon har lurat oss.”

Ulrika räckte papperet till Lena. Hon läste högt:

”Där har ni, era likplundrande likskändare!”

I det ögonblicket ingrep Roland.

”Nu får det vara nog”, sa han.

De fyra vände sina förvånade och förfärade ansikten mot dörren, där Roland och jag stod.

Min granne hade hängt vid mina läppar när jag berättade historien för henne. Nu blickade hon tankfullt ut över det smala sundet som separerade vår ö från en annan liten klippig holme.

”Jag antar att de fick betala ett pris för sin illgärning?” sa hon.

”Inte mycket”, avslöjade jag. ”Ulrika dömdes för gravskändning och störd griftefrid till tre månaders fängelse. De andra kom undan med förskräckelsen och böter. Enligt lagboken kunde de ha fått sex månader. Rätten ansåg uppenbarligen att Laura provocerat brottet och de kan ha funnit omständigheterna något förmildrande. Jag vet inte. Jag var inte där.”

”Och det är slutet på historien.”

”Inte alls. Du förstår, veckan efter det att denna förfärliga händelse ägde rum gick jag som vanligt min kvällspromenad. Jag tog på mig jackan som jag bar sista gången jag besökte Laura och gick ned till stranden. Jag satte mig att meditera vid en vågbrytare. Det var blåsigt och molnen jagade fram. Vågorna gick höga och slog hela tiden in över stranden. Det kom några regndroppar och jag ångrade att jag inte tagit på mig min regnrock och sydvästen. Jag tänkte just återvända hem när jag stack ned handen i högra fickan på min jacka.”

”Naturligtvis! Laura hade släppt ned diamanten i er ficka när ni kysste hennes febriga panna”, viskade hon.

”Det stämmer.”

”Säg inte att ni har diamanten här och tänker visa den för mig.”

Jag log mot henne.

”Du förstår, jag stod där och betraktade måsarna. Liksom jag kände de hur stormen tilltog i styrka. Jag vandrade ut på vågbrytaren och samlade alla mina krafter och kastade det olycksbringande föremålet så långt ut i havet som jag kunde.”

”Olycksbringande?”

”Koh-i-Noor och Hope-dimanten är inte olycksbringande i sig själva. Det är vår snikenhet som gör dem olycksbringande. Hur som helst, så hade Laura ett bisarrt sinne för humor och det sista hon gjorde var att bevisa det. Hon stoppade diamanten i min ficka och eftersom hon kände sina pappenheimare, framför allt sin svärdotter, så svalde hon det där meddelandet när hon kände att slutet nalkades. Det finns ju, som hon så mycket riktigt påpekade, inga fickor i liksvepningen.”

Vecka 9/2014

Melville Davisson Post (1869-1930) var en amerikansk författare och en riktig hästkarl som avled sedan han ramlat av sin häst.  Han är mest känd för sina noveller om Onkel Abner, som är en detektiv. Novellerna anses vara något av det bästa i sin genre och utöver själva detekterandet, så speglar de också livet i USA:s landsbygd för över hundra år sedan, vilket inte minst framgår av ”Doomdorfmysteriet”.

 Doomdorfmysteriet

Av Melville Davisson Post

Pionjären var inte den ende mannen i de stora bergen bortom Virginia. Underliga främlingar strövade in efter kolonialkrigen. Alla utländska arméer är fyllda med en massa äventyrare som slår rot och blir kvar. De kom med Braddock och La Salle och de red norr ut från Mexiko sedan hennes många imperier gått i stycken.

Jag tror att Doomdorf korsade havet med Iturbide när denne olycksfödde äventyrare återvände för att skjutas mot en mur, men det fanns inget sydländskt blod i honom. Han kom från någon fjärran och barbarisk europeisk stam. Det syntes på honom. Han var en väldig mansgestalt, med ett svart pipskägg, breda, tjocka händer och breda, platta fingrar.

Han hade funnit ett kilformat stycke land mellan kronans förläning till Daniel Davisson och en av Washington uppgjord landmätning. Det var en obetäckt trekant som inte var värd gränsdragning och därför, otvivelaktigt, förbigåtts; en brant klippa som sköt upp ur floden likt en sockel och med en bergstopp som höjde sig norröver bakom den och utgjorde dess spets.

Doomdorf hukade sig på klippan. Han måste ha medfört bältet med guldstycken när han gav sig dit till häst, för han anställde gamle Robert Steurts slavar och byggde ett stenhus på klippan och han lät föra inredningen över land från en fregatt i Chesapeake, och sedan planterade han persikoträd på berget bakom sitt hus i några fläckar med jord, varhelst en rot kunde få fäste. Guldet tog slut, men den djävulen var inte fattig på idéer. För Doomdorf byggde ändå ett blockhus och förvandlade sin första fruktskörd i trädgården till en helvetesbrygd. De sysslolösa och bångstyriga kom med sina stenkrus och det flödade av våld och upplopp.

Virginias regering var långt borta och dess arm var kort och kraftlös, men männen som höll landet väster om bergen mot vildarna som fått förläningar från George, och som därefter höll dem mot George själv, var effektiva och snabba. De hade långt tålamod, men då det inte räckte så steg de upp från sina fält och drev saker och ting framför sig ut ur landet, likt en Guds hemsökelse.

Det kom en dag då, när min onkel Abner ich fredsdomaren Randolph red genom bergspasset för att göra upp saken med Doomdorf. Effekten av hans brygd, som doftade paradisiskt och besatt djävulska impulser, kunde inte tolereras längre. De druckna negrerna hade skjutit gamle Duncans boskap och bränt ner hans höstackar och trakten var på benen.

De red ensamma, men de besatt samma värde som en armé av små män. Randolph var fåfäng och pompös och fallen för språkliga överdrifter, men under detta var han en gentleman och rädsla var honom främmande. Och Abner var traktens högra hand.

Det var en dag på försommaren och solen låg het. De genomkorsade bergens genombrutna ryggrad och färdades utmed floden i skuggan av de stora kastanjeträden. Vägen var bara en stig och den ena hästen gick före den andra. Stigen lämnade floden när berget började höja sig, och genom att ta en omväg genom planteringen av persikoträd nådde de huset på bergsidan.

En man satt på en stor skimmelfärgad häst på den stenlagda gården framför dörren. Han var en mager gammal man. Han satt barhuvad. Hans handflator vilade på hans sadelknapp, hans haka sjönk in i hans svarta hud, hans ansikte var tillbakablickande, vinden rörde stilla vid hans stora kalufs av omfångsrikt vitt hår. Under honom stod den stora gråmelerade hästen med sina ben utspridda likt en häst av sten.

Det hördes inte ett ljud. Dörren till huset var stängd. Insekter rörde sig i solskenet. En skugga smög fram från den orörliga gestalten och svärmar av gula fjärilar manövrerade likt en armé.

Abner och Randolph stannade. De kände den tragiska figuren – en kringridande man som predikade Jesajas invektiv som om han vore språkröret för en militant och hämnande överherre och som om Virginias regering vore den förfärliga teokratin i Konungaböckerna. Hästen dröp av svett och mannen var neddammad och visade alla tecken på att ha färdats.

”Bronson”, sade Abner, ”var är Doomdorf?”

Den gamle mannen lyfte på huvudet och såg ned på Abner över sadelknappen.

”Förvisso”, sade han, ”har han något avsides bestyr i sin sommarkammare.”

Abner gick fram och knackade på den stängda dörren och strax tittade en kvinnas vita och förskräckta ansikte ut på honom. Hon var en liten bortvissnad kvinna med ljust hår, ett brett utländskt ansikte, men med känsliga tecken på  förnäm härstamning. Abner upprepade sin fråga. ”Var är Doomdorf?”

”Oh, sir”, svarade hon med egendomlig läspande accent, ”han gick och lade sig i sitt rum åt söder efter middagsmålet, som är hans vana, och jag gick till fruktträdgården för att plocka frukt som kan ha mognat.” Hon tvekade och hennes läspande röst blev till en viskning. ”Han har inte kommit ut och jag kan inte väcka honom.”

De båda männen följde henne genom hallen och uppför trappen till dörren.

”Den är alltid reglad” sade hon, ”när han går in och lägger sig.” Och hon knackade  halvhjärtat med sina fingertoppar.

Det kom inget svar och Randolph skramlade med dörrvredet. ”Kom ut, Doomdorf!” ropade han med sin kraftfulla, vrålande stämma.

Det var bara tystnad och orden som ekade under taksparren. Då satte Randolph axeln mot dörren och bröt upp den.

De steg in. Rummet flödade av sol från de höga sydfönstren. Doomforf låg på en dyscha i en liten avsats i rummet med en stor scharlakansröd fläck på magen och en röd pöl på golvet.

Kvinnan stod för ett ögonblick och stirrade. Sedan skrek hon till: ”Äntligen har jag dödat honom!” och hon sprang sin väg som en skrämd hare.

De båda männen stängde dörren och gick över till schäslongen. Doomdorf var skjuten till döds. Det fanns ett stort trasigt hål i hans  väst. De började se sig omkring efter vapnet som dådet utförts med och fann det genast – en hagelbössa stack fram ur ett träställ i väggen. Vapnet hade just avfyrats. Det fanns en nyss sprängd pappershylsa under hanen.

Det fanns inte mycket mer i rummet – en vävd trasmatta på golvet; fönsterluckor av trä som var utfällda från fönstret; ett stort ekbord och ovanpå det, en stor, rund vattenflaska av glas, fylld med upp till flaskproppen med råsprit från hembrännaren. Vätskan var genomskinlig och klar som källvatten; och, vore det inte för dess  fräna lukt, kunde man ha tagit den för Guds brygd istället för Domomsdorfs. Solen sken på den och på väggen där vapnet hängde, som förpassat den döde mannen ur livet

”Abner!” sade Randolph, ”detta är mord! Kvinnan tog ner den där bössan från väggen och sköt Doomdorf medan han sov.”

Abner stod vid bordet med fingrarna om hakan.

”Randolph!” replikerade han, ”vad fick Bronson att komma hit?”

”Samma illgärningar som förty oss hit”, sade Randolph. ”Den galne gamla hästburne predikanten har predikat korståg mot Doomdorf vitt och brett här i bergen.”

Abner svarade utan att ta bort fingrarna från hakan:

”Du tror att kvinnan dödade Doomdorf? Nåja, låt oss gå och fråga Bronson vem som dödade honom.”

De stängde dörren, lämnade kvar den döde mannen på hans soffa och gick ned på gårdsplanen.

Den gamle resepredikanten hade ställt undan sin häst och fått tag i en yxa. Han hade tagit av sig kavajen och kavlat upp skjortärmarna över sina långa armbågar. Han stod i begrepp att förstöra spritfaten. Han stannade upp när de båda männen kom ut och Abner ropade till honom.

“Bronson”, sade han, ”vem dödade Doomdorf?”

”Jag dödade honom”, svarade den gamle mannen och fortsatte med hembränningsapparaten.

Randolph svor och flåsade till. ”Vid den Allsmäktige”, sade han, ” alla kan inte ha dödat honom!”

”Vem vet hur många som hade ett finger med i spelet?” replikerade Abner.

”Två har erkänt!” utbrast Randolph. ”Finns det kanske en tredje? Dödade du honom, Abner? Och jag med? Gosse, det är omöjligt!”

”Det omöjliga”, svarade Abner, ”påminner här om sanningen. Kom med mig, Randolph, och jag ska visa dig något ännu mera omöjligt än det här.”

De återvände till huset och gick uppför trappen till rummet. Abner stängde dörren efter dem.

”Titta på regeln”, sade han. ”Den sitter på insidan och är inte förenad med låset. Hur kunde den som dödade Doomdorf komma in i rummet, eftersom dörren var reglad?”

”Genom fönstret”, svarade Randolph.

Det fanns bara två fönster mot söder genom vilka solen sken. Abner ledde Randolph till dem.

”Titta!” sade han. ”Husväggen stupar lodrätt ner mot den kala klippan. Det är hundra fot bort till floden och klippan är jämn som glas. Men det är inte allt. Titta på de här fönsterkarmarna. De är fastkittade och  dammbetäckta och utmed kanterna är det fullt med  spindelväv. De här fönstren har inte varit öppnade. Hur kom lönnmördaren in?” Svaret är uppenbart”, sade Randolph: ”Den som dödade Doomdorf gömde sig inne i rummet tills han somnat. Sedan sköt han honom och gick ut.”

”Förklaringen är utmärkt bortsett från en sak”, svarade Abner. ”Hur reglade lönnmördaren dörren bakom sig på insidan av detta rum sedan han gått ut?”

Randolph slog ut med armarna i en hopplös gest. ”Vem vet?” kved han. ”Kanske Doomdoorf dödade sig själv?”

Abner skrattade. ”Och sedan han skjutit en kärve skott i sitt hjärta steg han upp och placerade omsorgsfullt skjutvapnet i klykan mot väggen!”

“Okej,” utbrast Randolph, “men det finns en tydlig utväg ur detta mysterium. Bronson och den där kvinnan säger att de dödade Doomsdorf, och om de dödade honom så vet de säkert hur det bar sig åt. Låt oss gå  ned och fråga dem.”

”I tingsrätten”, svarade Abner, ”skulle den proceduren betraktas som förnuftig, men vi befinner oss i Guds domstol och där hanteras saker och ting på ett något märkligare sätt. Innan vi går, låt oss ta reda på vid vilken tidpunkt Doomdorf dog.”

Han gick över golvet och tog en stor silverrova ur den döde mannens ficka. Den var träffad av ett skott och visarna visade på en timme efter middagstimmen. För ett ögonblick stod han och fingrade på sin haka.

”Klockan ett”, sade han, ”tror jag att Bronson var på väg hit och att kvinnan var uppe i bergen bland persikoträden.”

Randolph sträckte på axlarna.

”Varför spilla tid på spekulationer, Abner?” sade han. ”Vi vet vilka som gjorde det. Låt oss gå och höra det från deras egna munnar. Antingen var det Bronson eller den där kvinnan som dödade Doomdorf.”

”jag kunde ha trott det”, svarade Abner, ”om det inte vore för ordalydelsen hos en viss, hemsk lag.”

”Vd då för lag?” sade Randolph. ”Finns den i Virginias lagstiftning?”

”Det är en statut”, svarade Abner, ”som härstammar från en något högre rätt. Lägg märke till ordalydelsen: ’Om någon dräper med svärd, måste han med svärd dräpas.’”

Han gick fram och tog tag i Randolphs arm, ”Måste! Randolph, lade du särskilt märke till ordet ’måste’? Det är en befallande lag. Där finns inget utrymme för slump eller tur. Man kan inte komma förbi det ordet. Således skördar vi vad vi sått och ingenting annat. Således, får vi vad vi gett och ingenting annat. Det är vapnet i våra egna händer som slutligen tillintetgör oss. Du ser på det nu.” Och han vände på Randolph så att bordet och vapnet och den döde mannen fanns framför honom. ”’Om någon dräper med svärd, måste han med svärd dräpas.’ Och nu”, sade han, ”låt oss gå och pröva tingsrättens metod. Ditt förtroende ligger i den lagens visdom.”

De fann den gamla ridande predikanten i arbete vid destillationsapparaten, där han högg in på laggkärlen med sprit och splittrade ekfaten med sin yxa.

”Bronson”, sade Randolph, ”hur dödade du Doomdorf?”

den gamle mannen stannade upp och lutade sig mot sin yxa. ”Jag dödade honom”, svarade den gamle mannen, ”så som Elias dödade Ahasjas män. Men jag bad till Herren att det inte skulle utföras av en människa utan att Doomdorf skulle förgöras med eld från himlen.”

Han ställde sig upp och bredde ut sina armar.

”Hans händer var blodbestänkta”, sade han. ”Men sin avsky eggade han från denna Balls lundagård folket strida, tvista och mörda. Änkan och det föräldralösa barnet ropade till himlen mot honom. ’Så skall jag förvisso höra deras rop’ är löftet skrivet i Bibeln. Landet hade tröttnat på honom och jag bad Herren Gud att tillintetgöra honom med eld från himlen som han förintade Gomorras prinsar i deras palats!”

Randolph gjorde en gest som den sim avfärdar det omöjliga, men Abners anlete antog ett djupt, sällsamt uttryck.

”Med eld från himlen!” upprepade han långsamt för sig själv. Sedan ställde han en fråga. ”För ett tag sedan”, sade han, ”då vi anlände, frågade jag dig var Doomdorf fanns, och du svarade mig med ett citat från Domarebokens tredje kapitel. Varför svarade du mig på det sättet, Bronson? – -Förvisso, har han något avisdes bestyr u sun sommarkammare?”

”Kvinnan sa mig att han inte kommit ner från rummet, dit han gått för att sova”, svarade den gamle mannen, ”samt att dörren var låst. Och då visste jag att han låg död i sin sommarkammare som Eglon, konungen i Moab.”

Han sträckte ut sin arm mot söder.

”Jag kom hit från Great Valley”, sade han, ”för att hugga sönder dessa Baals planeringar och tömma ut denna styggelse, men jag visste inte att Gud hört mina böner och hemsökt Doomdorfs med sin vrede förrän jag kom upp i dess berg fram till hans dörr. När kvinnan talade så visste jag det.” Och han gick bort till sin häst, lämnande yxan kvar bland de sönderslagna tunnorna.

Randolph avbröt.

”Kom, Abner”, sade han, ”detta är bortkastad tid. Bronson dödade inte Doomdorf.”

Abner svarade långsamt med sin djupa, jämna stämma:

”Inser du, Randolph, hur Doomdorf dog?”

”I varje fall inte av eld från himlen”, sade Randolph.

”Randolph”, replikerade Abner, ”är du säker på det?”

”Abner”, utbrast Randolph, ”du tycker om att skämta, men jag är dödsallvarlig. Här har ett brott begåtts mot delstaten. Jag är en rättvisans tjänare och jag tänker upptäcka lönnmördaren om jag kan.”

Han vandrade bort mot huset och Abner följde efter med händerna på ryggen och sina breda axlar lätt framåtlutade, samt med ett barskt leende kring munnen.

”Det är meningslöst att prata med den galne gamle predikaten”, fortsatte Randolph. ”Låt honom hälla ut spriten och rida sin väg. Jag tänker inte efterlysa honom. Bönen må vara ett praktiskt redskap att utföra ett mord med, Abner, men enligt staten Virginas statuter är den inget dödsbringande vapen. Doomdorf var död när gamle Bronson kom hit med singammaltestamentliga jargong. Den här kvinnan dödade Doomdorf. Jag ska förhöra henne.”

”Som du vill”, svarade Abner. ”Din tilltro förblir hos tingsrättens metoder.”

”Vet du några bättre metoder?” sade Randolph.

”Kanske”, svarade Abner, ”när du är klar med dina.”

Natten hade kommit till dalen. De båda männen gick in i huset och började förbereda kroppen för jordfästningen. De fick vaxljus och gjorde en kista som de lade ned Doomsdorf i, sträckte ut hand ben och lade ihop hans armar i ett kors över hans genomskjutna hjärta. Sedan placerade de kistan på bockar i hallen.

De gjorde up en brasa i matrummet och slog sig ned framför den med dörren öppen och det  röda eldskenet lyste upp den döde mannens smala, hängivna hus. Kvinnan hade ställt lite kallt kött, guldfärgad ost och ett formbröd på bordet. De såg henne inte, men de hörde henne gå omkring i huset, och slutligen på grusgården utanför, hennes steg och en hästs belåtna gnäggande. Sedan kom hon in, klädd som för att resa. Randolp kom på fötter.

”Vart ska du?” sa han.

”Till havet och en båt”, svarade kvinnan. Så gjorde hon en gest mot hallen. ”han är död och jag är fri.”

Hennes ansikte lystes plötsligt upp. Randolph tog ett steg mot henne. Hans röst var stor och sträv.

”Vem dödade Doomdorf?” utbrast han.

”Jag dödade honom”, replikerade kvinnan. ”Det var rättvist.”

”Rättvist!” genljöd domarens röst. ”Vad menar du med det?”

Kvinnan ryckte på axlarna och slog ut med händerna i en främmande rörelse.

”Jag minns en gammal, gammal man som satt mot den solbelysta väggen och en liten flickas och en som kom och pratade en lång stund med den gamle manen, medan den lilla flickan plockade gula blommor och satte dem i sitt hår. Till sist gav främlingen den gamle mannen en guldkedja och tog med sig den lilla flickan.” Hon slog ut med händerna. ”Oh, det var rätt att döda honom!” Hon såg upp med ett egendomligt, patetiskt leende.

”Den gamle mannen är borta nu”, sade hon, ”men jag kan kanske hitta väggen som solen lyser på och de gula blommorna i gräset. Och får jag gå nu?”

Det finns en regel om en historieberättares konst att han inte berättar en historia. det är lyssnaren som berättar den. Historieberättaren tillhandahåller bara stimulansen.

Randolph reste sig och gick fram och tillbaka på golvet. Han var fredsdomare i en tid då hans kontor bara vara fyllt med godsägare, enligt det engelska sättet skyldigheterna enligt lag vilade tungt på honom. Om han tog sig friheter med lagens bokstav, hur skulle i så fall den svage och den illvillige respektera den? Här stod denna kvinna framför honom med ett bekänt lönnmord. Kunde han låta henne gå?

Abner satt orörlig vid härden med armbågen på stolens armstöd. Han stöttade sin haka med handflatan. Hans anlete fördunklades i djupa linjer. Randolph brann av fåfänga och skrytsamhetens svaghet, men han axlade själv förpliktelser. Straxt stannade upp ich såg på kvinnan, som glåmig förbleknade likt en legendens fånge som lyckats fly ut till solen ur legendernas fängelsehålor.

Brasskenet  fladdra förbi henne bort till kistan på bockarna i hallen och himlens ofantliga, outrannsakliga rättvisa gjorde sig gällande ich kom över honom.

”Ja”, sa han. ”Gå!  Det finns inte en jury i Virginia som skulle döma en kvinna för att hon skjutit en best som han.” Och han sträckte ut sin arm med fingrarna riktade mot den döde mannen.

Kvinnan gjorde en liten klumpig knix.

”Tack, Sir.” Sedan tvekade hon och läspade. ”Men jag har inte sjutit honom.”

”Inte skjutit honom!” utbrast Randolph. ”Karls hjärta är ju pepprat!”

“Yes, Sir,” sa hon enkelt, som ett barn. ”Jag dödade honom, men jag sjöt honom inte.”

Randolph tog två långa kliv mot kvinnan.

”Inte skjutit honom!” upprepade han. ”Hur i hela fridens namn dödade du Doomdorf?” Och hans höga röst fyllde rummets tomhet.

”Det ska jag visa”, sade hon,

Hon vände om och gick längre in i huset. Hon kom genast tillbaka med något hopvikt i en linnehandduk. Hon lade det på bordet bredvid brödlimpan och den gula osten.

Randolph stod över bordet och kvinnans  flinka fingrar knöt upp handduken som omgav sitt dödliga innehåll och så låg saken där blottlagd.

Det var en liten grovt formad modell av en människig figur i vax och med den nål stucken genom bröstet.

Randolph stod upp och drog andan djupt.

”Magi! Vid den evige!”

”Ja, Sir”, förklarade kvinnan. Hennes röst och hennes uppträdande var som ett barns. ”Jag har försökt döda honom flera gånger – å, så många gånger! – med hjälp av trollord som jag draghit mig till minnes, men jag misslyckades alltid. Då gjorde jag honom slutligen i vax och jag stack en nål genom hans hjärta och dödade honom snabbt!”

Det stod lika klart som dagsljus, även för Randolph, att kvinnan var osynlig. Hennes harmlösa magi var ett barns patetiska försök att döda draken. Han tvekade ett ögonblick innan han tog till orda och sedan fattade han sitt beslut som den gentleman han var. Om det hjälpte barnet att tro att hennes förhäxade docka tagit ihjäl monstret – nå, han skulle låta henne förbli i den tron.

”Kan jag gå nu, Sir?”

Randolph betraktade kvinnan med en sorts undran.

”Är du inte rädd”, sade han ”för natten och bergen och den långa vägen?”

”O nej”, svarade hon enkelt. ”Nu finns den gode guden överallt.”

Det var en hemsk kommentar till den döde mannen, detta att denna sällsamma varelse, till hälften ett barn, trodde att all ondska i världen försvunnit med honom, att du då han var död skulle himlens sol fylla varje  skrymsle och vrå.

Det var inte en tillförsikt som någon av de båda männen ville  krossa och de lät henne gå. Det skulle så småning om bli fagsljus och vägen över bergen till Chesapeake låg öppen.

Randolph återvände till eldstaden, sedan han hjälpt henne upp i sadeln, och satte sig ned. Under en stund rörde han passivt om i härden med eldgaffeln och tog slutligen till orda.

”Detta är det underligaste som någonsin hänt”, sade han. ”Här är en galen gammal predikant som tror att han dödar Doomdorf med eld från himlen likt tisbiten Elias och här är ett enkelt kvinnobarn som tror att hon dödat honom med ett stycke medeltidig magi fast hon är lika oskyldig till hans död som jag är. Och ändå, vid den evige, odjuret är dött!”

Han rörde om i härden med gaffeln, lyfte upp den och lät den glida utmed sin kupade hand.

“Någon sköt Doomdorf. Men vem? Och hur tog sig in och ut ur det låste rummet? Lönnmördaren som dödade Doomdord måste ha tagit sig in i rummet för att döda honom. Hur kom han in?” Han talade för sig själv, men min onkel som satt mittemot eldstaden replikerade:

”Genom fönstret.”

”Genom fönstret!” ekade Randolphs röst. ”Men du har själv visat mig att fönstret inte varit öppnat och att stupet nedanför det skulle inte ens en fluga ha kunnat klättra uppför. Kom inte och såg nu att fönstret var öppet?”

”Nej”, sade Abner, ”det var aldrig öppet.”

Randolph reste sig upp.

”Abner”, utbrast han, ”påstår du att den som dödade Doomdorf klättrade uppför den branta väggen och tog sig in genom det stängda fönstret utan att rubba dammet eller spindelväven på fönsterkarmen?”

Min onkel såg Randolph i ögonen.

”Doomdorfs mördare gjorde mer än så”, sade han. ”Den där lönnmördaren inte bara klättrade uppför stupet och kom in genom det stängda fönstret. Dessutom sköt han ihjäl Doomdorf och försvann ut igen genom det stängda fönstret utan att lämna det minsta spår eller märke efter sig och utan att rubba ett enda dammkorn eller en tråd i spindelväven.

Randolph drog till med en rejäl svordom.

”Det är omöjligt!” utropade han. ”Människor, dödas inte i dagens Virginia med svartkonst eller gudsförbannelser.”

”Nej, inte med svartkonst”, svarade Abner, ”men med Guds förbannelse, jo. Det tror jag de dör av.”

Randolpdrev in sin knutna högerhand i näven på sin vänsterhand. ”Vid den evige!” utbrast han. ”Jag skulle vilja se den lönnmördare som kan mörda så här, oavsett om han är en liten djävel från avgrunden eller en ängel från himlen.”

”Nåväl”, svarade Abner lugnt. ”När han kommer tillbaka i morgon ska jag visa dig lönnmödaren som dödade Doomdorf.”

I gryningen grävde de en grav och begrov den döde mannen intill berget bland hans persikoträd. De var middag när de blev klara. Abner kastade ifrån sig sin spade och tittade upp mot solen.

Randolph”, sade han, ”låt oss gå och lägga oss i bakhåll för denna lönnmördare. Han är på väg hit.”

Och det var ett sällsamt bakhåll han lade. När de återigen kom in i kammaren där Doomdorf dött, så laddade han hagelbössan och placerade den omsorgsfullt tillbaka i stället på väggen. Därefter gjorde han en annan egendomlig sak,. Han tog den blodbestänkta rocken, som de tagit av den döde mannen när de beredde hans kropp för jorden, lade en kudde inne i den placerade den på dyschan exakt där Doomdorf legat och sovit. Och medan han gjorde dessa saker stod Randolph undrande och Abner talade:

”Titta nu, Randolph … Vi ska ¨lura mördaren … Vi ska gripa honom på bar gärning.”

Sedan gick han över golvet och grep den förbryllade domaren i ärmen.

”Titta!” sade han. ”Lönnmördaren kommer utmed väggen.”

Men Randolph såg ingenting. Det var bara solen som lyste in. Abners hand hårdnade kring hans arm.

”Den är här! Se!” Och han pekade på väggen.

Randolph som följde det pekande fingret, såg en obetydlig ljusskiva som långsamt rörde sig uppför väggen mot säkringen på hagelbössan.

Abners hand blev till ett skruvstäd och hans röst klingade likt metall.

”’Om någon dräper med svärd, måste han med svärd dräpas.’ Där är vattenflaskan fylld med Doomsdorfs vätska, fokuserad mot solen … Och se, Randolph, hur Bronsons bön blev bönhörd!”

Den obetydliga ljusskivan var nu på säkringen.

”Detta är eld från himmelen!”

Orden klingade över hagelbössans rytande och Randolph såg den döde mannens kappa ta ett skutt upp från dyschan, pepprad av hagelskottet. Bössan, som var placerad i sitt naturliga läge i vapenstället, pekade mot dyschan som stod i kammarens ände bortom väggens utsprång och den fokuserade solen hade fått tändhatten att explodera.

Randolph gjorde en stor gest med armarna utsträckta.

“Det är en värld”, sade han, ”fylld med slumpartade sammanträffanden!”

“Det är en värld”, replikerade Abner, ”fylld av Guds hemlighetsfulla rättvisa!”

Översättning: Bertil Falk

Vecka 8/2014

Vladimir Semitjov, som skrev på ryska för en svensk läsekrets, arbetade i alla tänkbara genrer från mainstream genren till deckare och science fiction. Den här fina lilla novellen som utspelar sig i Ryssland under furstarnas och tsarens tid publicerades 1929 i Allt för alla. Han föddes i St Petersburg 1882 och avled i Stockholm 1939. Han skrev alltså på ryska och fick dela med sig av honoraren till dem som översatte hans texter till svenska.

Flickan som blev kadett

Av Vladimir Semitjov

Havet bredde ut sig framför oss som en oänd­lig yta av blåaktig, glän­sande metall. Ej olikt flu­gor på en brödkant satt vi uppklättrade på en av strandklipporna för att sola och lufta oss rik­tigt efter den långa vintern. Det var en av de första varma sommardagar­na. För att fördriva tiden berättade vi för varandra mer eller mindre san­nolika upplevelser om kärlek, även­tyr och dylikt.

»Nej, nu är jag trött på att höra på er smörja», utbrast omsider vännen John, som hittills suttit tyst. »Har ni inte något märkvärdigare att komma med, så tycker jag inte att det är nå­got att berätta. Är det ingen av er, som har varit med om något verkligt originellt ?»

»Nej, men du, som gör anspråk på att vara originell själv, kanske har varit med om det?» invände en annan.

»Det kan du skriva upp», återtog John.

»Nå, låt hörn då och pina oss inte längre.»

Det var alldeles stilla i luften. I långa, mjuka dyningar sträckte sig havet nästan ända fram till våra fötter. Man skulle knappt ha märkt ytans rörelse, om inte vår jakt, som låg för ankar några tiotal meter från land, långsamt vaggat i dyningen.

»Men först vill jag tala om för er, att det jag kommer att berätta är rena rama sanningen», sa John. Det hände för cirka tjugo år sedan.

Det var på den tiden, när jag gick l krigsskolan. Jag var en femton, sex­ton år; jag hade inte hunnit växa ut ordentligt utan var ganska späd och finlemmad, vilket gjorde, att mina kamrater begåvade mig med öknamnet »Tösen». När vi ibland spelade teater, var det givet, att jag fick en feminin roll. Det retade mig naturligtvis, men vad skulle jag göra? Det var bara att tiga och lida. Att jag skötte mig fint kan ni förstå därav, att en dam, hustru till en av lärarna, efter spek­taklets slut uttryckte sin förvåning över att någon mor vågade släppa sin dotter ensam bland en massa kadetter under repetitionerna.

Högsta klassen hade avlagt offi­cersexamen, och denna tilldragelse fi­rades alltid med en bal, till vilken inte bara ortens honoratiores utan även en massa fint folk från huvud­staden inbjöds. Stora salen badade i ljus, en stor mässingsorkester spela­de, och en skara i uniformer och dyr bara toaletter uppfyllde så småningom lokalen. Krigsministern hade infun­nit sig, där fanns flera generaler och överstar, som på sin tid själva avlagt examen vid skolan. Ja, man väntade till och med besök av en furstlig per­son.

Jag vet inte hur det kom sig, men plötsligt vaknade hos mig en vanvettig idé. Det föll mig in att jag skulle skämta med denna fina församling på ett oskyldigt sätt. Jag tänkte klä ut mig till flicka. Jag yppade mitt på­hitt för en av kamraterna, som blev överförtjust och lovade att hjälpa mig på allt sätt. Hur han bar sig åt vet jag inte, men någon halvtimme innan balen skulle börja kom han till mig med en väska, som innehöll en char­mant klänning, underkläder, strumpor och skor, peruk, smink, puder hade vi förut. Det dröjde inte länge, förrän metamorfosen var ett faktum. När jag såg mig i spegeln var jag överty­gad om att succén skulle bli fullständig; en sötare kadettflamma kunde man inte tänka sig … Jag var i utomordentligt god form den kvällen. Jag hade föresatt mig att »bräda» åtskilliga av de andra skönheterna. Och det såg verkligen ut som om jag skulle lyckas. Jag ha­de inte varit inne i salen många mi­nuter, förrän mitt dansprogram var alldeles fulltecknat.

Allting var således gott och väl. Vid elvatiden ställde sig de närvarande i två långa filer, för nu skulle prinsen komma. Han infann sig också efter ett par minuter och mottogs med sed­vanliga vördnadsbetygelser. Någon stund senare, när jag satt och pratade med en av de nybakade officerarna, kom prinsens adjutant fram till mig och meddelade i lågmäld ton, att hans höghet uttryckt     en önskan att jag skulle bli föreställd för honom …

Mitt hjärta åkte upp i halsgropen och hotade att kväva mig. Det hade jag då aldrig tänkt mig. Det var omöjligt för mig att smita, jag hade ingen­ting annat att göra än att foga mig. Med darrande knän nalkades jag den högt uppsatte och gjorde den finaste nigning jag kunde. Från alla håll kände jag avundsamma blickar riktas emot mig … Jag trodde, att det skul­le vara över med presentationen, men hans höghet var nog nedlåtande att vilja dansa med mig också.

Det var en vals, och jag trodde aldrig den skulle ta slut. Jag svävade så lätt jag kunde, hela tiden med an­siktet bortvänt för att inte bli avslö­jad. Men prinsen tycktes inte ha märkt något, lika litet som någon an­nan av de närvarande. Han ville också ha nästa dans. Jag visade ho­nom det fulltecknade programmet, men han slog ifrån sig med handen och för­säkrade mig, att de som bjudit upp mig naturligtvis gärna avstod sin tur åt honom. Mellan danserna släppte han mig inte ur sikte. Han frågade ut mig detaljerat vad jag hette, han ville veta en massa saker om min fa­milj och så vidare, och jag diktade så gott jag kunde. Min nervositet tydde han antagligen som blyghet, ty han tillät sig att ge mig goda råd, behöv­liga för en ung dam, som nyss trätt ut i sällskapslivet. Jag hörde inte så mycket på vad han sade, ty i min hjärna fanns det bara en tanke: att snarast möjligt komma i väg, bort från alltihop.

Naturligtvis var det omöjligt för mig att öppet och ärligt tala om för honom  vem  jag var och att det hela bara var ett skämt. Det skulle väl ha resulterat i att jag   blivit bortkörd från skolan och fått hela min framtid förstörd. Jag hade   ingenting annat att göra än att fortsätta att spela min roll och hoppas på att slumpen  skulle komma till min hjälp förr eller senare.

Det är givet att alla lade märke till den uppmärksamhet prinsen ägnade mig.      Många av flickorna skulle säkert ha velat klösa ögonen ur mig; kanske de   infunnit sig bara för att bli föreställda för hans höghet, så att de sedan kunde ha det att skryta med. Men hans höghet betraktade dem tydligen som luft. Det  existerade  ingen annan än jag för honom, efter allt att döma.

Jag kastade i förbifarten under en dans en bönfallande blick på min kam­rat, men han skakade på huvudet. Han kunde inte göra något, menade han väl. Kanhända tyckte han, att jag låtit leken gå väl långt.

Jag sa, att många av de unga da­merna betraktade mig med mördande blickar. Men det fanns också de som tittade beundrande på mig och säker­ligen skulle velat ha mig till väninna, om för att dra nytta av denna bekant­skap eller för någon annan orsaks skull låter jag vara osagt. Jag var förfärligt olycklig. Prinsen blev allt­mer nyfiken på min person. Han kun­de inte förstå, att han inte träffat mig förut …

Jag svarade på hans frågor vad som föll mig in. Jag sade, att en släkting till mig skulle komma och hämta mig senare, och när han då fick höra, att jag var ensam, förklarade han, att han måste ta mig under sitt beskydd intill dess denne »släkting» anlände. Ibland fick jag lust att kasta mig ut genom ett fönster, då jag inte såg nå­gon utväg att klara mig. Jag kände mig ungefär som Askungen i sagan. Jag tänkte bara på den ödesdigra stund, då det skulle bli uppenbart vem jag var.

Efter en stund sa jag till prinsen, att jag måste ordna min frisyr och bad om ursäkt för att jag lämnade honom. Men det var inte lätt att undandra sig den allmänna uppmärksamheten i församlingen. Jag önskade att jag varit en råtta och att det funnits ett hål, där jag kunnat slinka ned. över­allt fanns det folk, som nyfiket tit­tade på mig. Och innan jag hun­nit komma ut ur salen, upptäckte jag prinsens adjutant i hälarna på mig. Hans höghet hade tagit det där om »beskyddet» alldeles bokstavligt, föreföll det … Jag var förlorad. I detsamma spelade musiken upp en polka, och prinsen själv kom rakt över salen för att bjuda upp mig. Jag var sannerligen förlorad!

Min kavaljer, såg ut att vara mycket förtjust i mig. – Han ville kyssa min hand, och när jag hastigt drog undan den; brast han i skratt.

»Ni tycks inte vara van vid att be­undras», sade han med blicken sökan­de min. Har ni lust att komma på en bal vid hovet? Minadjutant kan hämta er …»

Jag tackade rodnande och sa, att jag nog inte var värd att uppträda vid hovet.

»Å, ni kommer att överglänsa alla da­merna där. Gud vad ni är söt när ni rodnar

Mina nerver höll på att ge vika. Men under tiden hade jag gjort upp en viss plan, som jag hoppades att jag skulle kunna genomföra. Om bara in­te dörrarna längst bort i korridoren var stängda, så skulle jag kunna smita in bland lektionsrummen, och väl en gång där, skulle ingen levande själ få tag i mig. Jag kunde sticka mig undan i något hörn, riva av mig grannlåten och kasta över mig en rock. Och sedan ut i natten, bort, vart som helst från denna förverkligade mardröm … Om bara min kamrat ville hjälpa mig!

Jag såg mig om efter honom. Han stod i en klunga ett stycke ifrån oss. Vad tänkte han på, som inte gjorde någon ansats att komma till mitt bi­stånd ?

»Ni verkar så förströdd», sa prin­sen. »Ni tycks inte höra på vad jag säger.»

»Jag har så förfärligt ont i huvu­det», narrades jag »Jag tror jag måste gå och dricka ett glas vatten.»

Prinsen såg sig omkring för att ge en order. Jag tog ur min väska fram ett papper och skrev  i största  hast:. »Laga så att dörrarna längst bort i korridoren står öppna.»

Sedan rullade jag ihop papperet och höll det hårt slutet i handen. För sä­kerhets skull skrev jag på en annan lapp:

»Denna afton skall stå oförgätlig för mitt minne!»

Medan jag ännu höll på med det, vände sig prinsen till mig igen.

»Ni ska strax få vatten», sade han. Vad är det där som ni har skrivit?»

»Vill ers höghet nödvändigt veta det?»

.»Javisst! Men det är kanske avsett för någon annan», tillade han med en glimt av svartsjuka i blicken.

»Nej, det är för er.»

Jag lämnade honom  lappen.

»Jag tackar jag», sade han. »Jag kan försäkra er, att jag tycker allde­les detsamma som ni. Er lilla billet d’amour skall jag troget förvara tills vi träffas härnäst.»

Han stoppade leende papperet i fickan.

Under nästa dans lyckades det mig att oförmärkt smussla det andra bud­skapet i min kamrats händer. Jag för­stod av den blick, som han sände mig, att han ämnade göra vad jag bett ho­nom om.

Så gjorde jag mig beredd till flykt … Sanningen att säga gjorde det mig ont att så där oförberett över­ge den hygglige prinsen, men jag hade ju inget val. Jag måste krossa hans illusioner.

Jag lyckades avlägsna mig från ho­nom ett par ögonblick och gick in i damrummet. Där stod jag ett par se­kunder, varpå jag gläntade på dörren. Längst bort i korridoren stod min kamrat. Resolut gick jag ut och skyn­dade bort till honom. Ingen lade mär­ke till mig.

Det var tur att jag skickat honom den där uppmaningen, ty dörrarna hade varit  stängda. Han hade varit tvungen att låna nycklarna av en vaktmästare,  förebärande ett ärende till klassrum­met,                                                          Det var som om en sten fallit från mitt bröst. Nu gällde det att vara rask i vändningarna! I en väldig fart fick jag av mig kläderna och tog på mig en militärkappa, som min kamrat lånade mig. När det var gjort,  lyssnade vi båda spänt, men ingenting hördes. Man tycktes ej ha märkt oss, som tur var. Genom ett fönster i bot­tenvåningen hoppade jag ned på går­den. Min kamrat stängde det efter mig, varpå han återvände till balsa­len …

Något år efteråt besöktes krigsskolan åter av prinsen, som denna gång kom för att inspektera. Vi stod uppställda, alla eleverna, i samma sal där den minnesvärda balen ägt rum. Prinsen kom i sällskap med skolans chef och gick långsamt efter leden. Då och då stannade han och riktade några likgiltiga frågor till en eller an­nan av oss. Jag stod och tittade rakt fram. Men just när jag trodde, att han skulle passera utan att säga nå­got till mig, tvärstannade han plöts­ligt. Mitt hjärta bultade, men jag blinkade inte ens … Kände han verk­ligen igen mig? Sedan föregående år hade jag lagt mig till med små fjuniga mustascher, och det är möjligt, att de räddade mig.

Han frågade efter mitt namn. Jag svarade honom.

»Säg mig, har ni någon syster?»

»Nej, ers höghet.»

»Har ni inte haft någon heller?»

»Nej, ers höghet.»

»Ingen kvinnlig anhörig, kusin el­ler så?»

»Jag har inga andra anhöriga än mina föräldrar, ers höghet.»

»Ni  är alltså enda barnet?»

»Ja,  ers höghet.»

Han stod en stund försjunken i fun­deringar och gick därpå långsamt vi­dare. Men när han kom till dörren vände han sig om och jag kände hans blick, fast jag aktade mig för att möta den.

Sedan träffade jag honom aldrig mer. Kort därpå utbröt kriget, och jag var så gott som hela tiden vid fronten. Efter några år kom revolu­tionen, som sopade bort så många dy­nastier från tronerna. Jag har inte en aning om var prinsen vistas nu för ti­den. Men har han hållit sia utfästel­se, så måste han fortfarande ha i sitt förvar den där papperslappen, som han fick av mig och som han lovade att spara, till dess vi träffades härnäst …                                                                                                                                                  Allt för alla # 32/1929

Vecka 7, 2014 

F. Scott Fitzgerald är mest känd för romanen Den store Gatsby, men det finns en del läsare som tycker att den är lite tråkig, inte minst jämfört med hans noveller, som han själv upplevde som mindervärdiga eftersom de publicerades i de stora populära veckotidningarna i 1920- och 1930-talets USA. Som nov ellist skrev han inte bara finkulturell mainstream. Han skrev science fiction och som här också deckare. Denna tidsspeglande sydstatspärlan skrev han 1926.

DANSEN

Av F. Scott Fitzgerald

Jag har i hela mitt liv haft en ganska egendomlig känsla av skräck för småstäder. Inte för förorter, de är något helt annat – utan för små förkomna städer i New Hampshire och Georgia och Kansas och övre New York. Jag föddes i New York City och inte ens som liten flicka var jag någonsin rädd för gatorna eller sällsamma främlingars ansikten – men vid de tillfällen när jag befunnit mig på sådana platser jag talar om, har jag tyngts av oro i medvetande om att där finns en helt dold tillvaro, en hel serie av hemliga undermeningar, betydelser och plågor alldeles under ytan som jag inte visste någonting om. I städerna kommer allt gott eller ont till sist fram, ut ur människornas hjärtan, menar jag. Livet rör sig, går vidare, försvinner. I småstäderna – de som har mellan fem och tjugofemtusen invånare – tycks gammalt hat, gamla och oförgätliga affärer, spöklika skandaler och tragedier inte kunna dö utan lever vidare intrasslade i den utåtriktade tillvarons naturliga ebb och flod.

Ingenstans har denna förnimmelse kommit över mig mer påträngande än i södern. Så snart jag hamnar utanför Atlanta och Birmingham och New Orleans, får jag ofta den där känslan att jag inte längre kan kommunicera med människorna omkring mig. Pojkarna och flickorna talar ett språk där tillmötesgående kombineras med våldsamhet, fanatisk moralism med bourbondrickande hänsynslöshet på ett sätt som jag inte kan förstå. I Huckleberry Finn beskriver Mark Twain några av dessa städer, som finns utplacerade utmed Mississippifloden, med sina vilda fejder och sina i lika hög grad vilda väckelsemöten – och en del av dem har i grund och botten inte förändrats under de nya ytorna av bilskrällen och radioapparater. De är än i dag djupt ociviliserade.

Jag talar om södern för det var i en liten stad av detta slag i södern som jag en gång såg denna yta spricka upp för ett ögonblick och något grymt, kusligt och skrämmande lyfte sitt huvud. Därefter slöt sig sprickan igen – och när jag sedan dess återvänt dit, har det förvånat mig att jag lika mycket som tidigare charmats av magnoliaträden och de sjungande svartingama på gatorna och de sköna varma kvällarna.

Jag har också charmats av den frikostiga gästfriheten, det stillsamma och makliga utelivet och det nästan allmänt utbredda goda uppförandet.

Men alldeles för ofta är jag rov för en livfull mardröm som återkallar vad jag upplevde i staden för fem år sedan.

Davis – det är inte platsens riktiga namn – har en befolkning om cirka tjugotusen människor, varav en tredjedel är färgade. Det är en stad med bomullsväverier och de som arbetar i den kommersen är flera tusen magra och okunniga ”stackars vita”, som lever i den illa beryktade stadsdel som är känd som ”Bomullshålan”. Invånarantalet i Davis har varierat under de sjuttiofem år staden funnits till. En gång övervägde man att göra den till delstatens huvudstad och därför har de äldre familjerna och deras släktingar bildat en liten stolt aristokrati, även om de individuellt har sjunkit ner i fattigdom.

Den vintern ägnade jag mig åt de vanliga förströelserna i New York till framemot april, då jag bestämde mig för att inte mera gå på någon bjudning. Jag var trött och jag ville resa till Europa och vila upp mig, men 1921 års panikunge slog hårt mot pappas affärsrörelse och då kom förslaget upp att jag skulle resa till södern och hälsa på tant Musidora Hale i stället.

Jag insåg vagt att jag skulle resa ut på landet, men den dag då jag anlände, publicerade Davis Courier en lustig gammal bild av mig i sin societetsspalt och jag upptäckte att jag hamnat i ännu en omgång fester. Fast naturligtvis i mindre skala. Det var lördagsdanser på det lilla klubbhuset med dess nio håls golfbana och en del informella middagsbjudningar och flera attraktiva och uppmärksamma pojkar.

Jag hade inte alls tråkigt och när jag ville återvända hem efter tre veckor var det inte för att jag var uttråkad. Jag ville tvärtom återvända hem för att jag tillåtit mig att bli ganska intresserad av en snygg ung man som hette Charley Kincaid, utan att inse att han var förlovad med en annan flicka.

Vi hade dragits till varandra från första början eftersom han var nästan den ende pojken i staden som varit till college norröver och jag var fortfarande tillräckligt ung för att inbilla mig att Amerika kretsar kring Harvard och Princeton och Yale. Han gillade mig också – det märkte jag – men då hans förlovning med en flicka vid namn Marie Bannerman tillkännagivits sex månader tidigare, fanns det inget annat för mig att göra än att resa min väg. Staden var så liten att det inte gick att undvika folk och fast det ditintills inte varit något tal oss emellan, var jag säker på att – ja, att om vi fortsatte att träffas, skulle de känslor vi började känna att ta sig uttryck i ord.

Jag är inte tillräckligt lumpen för att ta en man från en annan flicka.

Marie Bannerman var nästan en skönhet. Hon kanske hade varit en skönhet om hon haft några kläder och om hon inte använt skärt puder på två utstående delar av sina kinder och pudrat näsan och hakan med begravningsvitt. Hennes hår var skinande svart. Hennes drag var förtjusande. Och en åkomma fick ett av ögonen att alltid vara halvslutet, vilket gav hennes ansikte ett skälmskt drag.

Jag skulle resa på måndagen och på lördagskvällen åt några av oss som vanligt middag före dansen på klubbhuset. Där var Joe Cable, son till den förre guvernören, en stilig och lättsinnig men ändå på sitt sätt en charmig ung man. Catherine Jones, en söt, skarpögd flicka med utsikt figur, som under pudret kunde ha varit vad som helst mellan aderton och tjugofem år. Marie Bannerman, Charley Kincaid, jag själv och två tre andra.

Jag älskade att lyssna till det gemytliga flödet av bisarra anekdoter från trakten på fester som denna. Så till exempel hade en av flickorna tillsammans med hels sin familj samma kväll blivit vräkt från sitt hus för att de inte betalat hyran. Hon berättade detta helt utan förlägenhet, snarast som om det var något besvärligt men underhållande. Och jag älskade raljerandet som utgick ifrån att alla flickor är oändligt vackra och attraktiva samt att alla männen där de satt var hopplöst och i hemlighet förälskade i alla de närvarande flickorna.

“Vi ville dö av skratt . . . ”, ”- han sa att han skulle se till att han blev skjuten om han inte höll sig borta.” Flickorna ”färdiga för himlen”, männen som ”gick ed” på oviktiga påståenden. ”Hur kom det sig att du nästan glömde att titta in hos mig -” och det oavbrutna sötnos, sötnos, sötnos, sötnos tills ordet tycktes bölja som en vätska från hjärta till hjärta.

Utanför var majkvällen het, en stilla sammetskväll, mjukt berörd och ymnigt bestänkt med stjärnor. Den drev tung och skön in i det stora rummet där vi satt och där vi senare skulle dansa. Det fanns inget ljud i den bortsett från det enstaka långa knastret av en ankommande bil ute på vägen. Just i det ögonblicket avskydde jag att behöva lämna Davis som jag aldrig förr avskytt att lämna en stad – jag kände på mig att jag ville tillbringa mitt liv i denna stad, för alltid driva omkring och dansa igenom dessa långa, heta, romantiska kvällar.

Ändå svävade redan skräcken över det lilla sällskapet, den fanns i spänd avvaktan ibland oss, en oinbjuden gäst som väljer ut timmarna tills den kan visa sitt bleka och förblindande ansikte. Under pratet och skratten var någonting på gång, något hemligt och otydligt som jag inte visste om.

Snart anlände den färgade orkestern, följd av den första rännilen dansanta. En väldig man med rött ansikte i leriga kängor och med en revolver fastspänd kring midjan klampade in och stannade för ett ögonblick upp vid vårt bord innan jag gick upp till damtoaletten.

Det var Bill Abercrombie, sheriffen, son till kongressledamoten Abercrombie. Några av pojkarna ställde i viskande ton frågor till honom och han försökte svara med dämpad ton.

”Jo … han är säkert ute i träsket. En farmare såg honom nära butiken vid korsvägen … jag vill själv gripa honom.”

Jag frågade pojken bredvid mig vad som stod på.

”Det handlar om ett överfall”, sa han, ”borta i Kisco, cirka tre kilometer härifrån. Han gömmer sig i träsket och de tänker ta honom i morgon.”

”Vad gör de med honom?”

”Dom hänger honom antar jag?”

Tanken på den eländige mannen som låg sorgligt hopkrupen i ett ödsligt kärr och väntade på gryningen och döden, gjorde mig nedstämd för ett ögonblick. Så försvann känslan och var bortglömd.

Efter middagen gick Charley Kincaid och jag ut på verandan – han hade just fått veta att jag skulle resa min väg. Jag höll mig så tätt till de andra som jag kunde och besvarade hans ord men inte hans ögon – Någonting inom mig protesterade mot att lämna honom med så kort varsel. Frestelsen var stor att låta någonting flamma upp mellan oss här på slutet. Jag ville att han skulle kyssa mig, bara en gång, det skulle med jämnmod betyda att jag accepterade tanken på att aldrig mera få se honom, men inom mig visste jag att det inte var på det viset. De andra flickorna började flockas inomhus och gick upptill toalettrummet för att bättra på sina utseenden. Tillsammans med Charley, som fortfarande var med mig, följde jag efter. Just i det ögonblick som jag ville skrika – kanske mina ögon redan tårades eller kanske jag skyndade på ifall att det skulle ske, men just i det ögonblicket öppnade jag av misstag dörren till ett litet kortspelsrum och på grund av mitt misstag trädde kvällens tragiska händelseutveckling i funktion. I kortrummet, bara någon meter ifrån oss, stod Marie Bannerman, Charleys fästmö, och Joe Cable. De var i varandras armar, absorberade i en passionerad och glömsk kyss.

Jag stängde dörren snabbt och utan att se på Charley öppnade jag den rätta dörren och sprang uppför trappen. Några minuter senare kom Marie Bannerman in i det packade toalettrummet. Hon fick syn på mig och kom fram med ett leende i någon sorts gäckande förtvivlan, men hon andades häftigt och leendet darrade en aning i hennes mun.

”Du säger väl ingenting, sötnos?” viskade hon.

”Självfallet inte.” Jag undrade vad det spelade för roll nu när Charley Kincaid visste.

”Var det någon mer som såg oss?”

”Bara Charley Kincaid och jag.”

”Åh!” Hon såg en smula förbryllad ut och tillade sedan: ”Han stannade inte kvar och sa något, sötnos. När vi kom ut gick han just ut genom dörren. Jag trodde att han skulle stanna och ge sig på Joe.”

”Varför inte ge sig på dig?” kunde jag inte låta bli att fråga.

”Åh! Det kommer han att göra.” Hon skrattade syrligt. ”Men sötnos, jag vet hur jag ska hantera honom. Det är bara just då han blir arg som jag är rädd för honom – han har ett förfärligt humör.” Hon visslade minnesgott. ”Jag vet, för det här har hänt förr.”

Jag ville klappa till henne. Jag vände henne ryggen, gick min väg under förevändningen att låna en knappnål av Katie, negerhembiträdet.

Catherine Jones gjorde anspråk på hennes tjänster. Hon hade ett kort bomullsplagg som behövde lagas.

”Vad är det där?” frågade jag.

”En dansklänning”, svarade hon kort med munnen full av knappnålar. När hon tog ut dem, tillade hon. ”Den håller på ramla i bitar – jag har haft den för mycket.”

”Tänker du dansa i kväll?”

”Ska försöka.”

Någon hade talat om för mig att hon ville bli dansös – att hon tagit lektioner i New York.

”Kan jag hjälpa dig laga nåt?”

“Nej tack – om du inte – kan du sy? Katie blir så upphetsad på lördagarna att hon inte duger till annat än att nåla fast. Jag skulle bli tacksam i evigheter, sötnos.”

Jag hade anledning att inte vilja gå ner just nu, så jag satte mig ner och arbetade på hennes klänning under en halvtimme. Jag undrade om Charley hade gått hem, om jag någonsin skulle se honom igen – jag vågade knappt undra över om det han sett gjorde honom fri, etiskt sett. När jag slutligen gick ner syntes han inte till.

Rummet var fullpackat, borden hade flyttats undan och det var allmän dans. Vid denna tid, alldeles efter kriget, hade alla pojkar i Södern ett sätt röra på klackarna från den ena sidan till den andra och svänga på foten som kring en axeltapp och för att lära mig detta utförande hade jag använt många timmar. Där fanns många ensamma pojkar, nästan alla upplivade av majsbrännvin. Jag tackade nej till minst två drinkar per dans. Till och med när den är blandad med läsk, vilket är det vanliga, och inte halsas direkt ur en varm flaskhals, är det en formidabel sak.

Bara enstaka flickor som Catherine Jones tog en eller annan klunk ur någon pojkes butelj nere vid den mörka änden av verandan.

Jag tyckte om Catherine Jones – hon tycktes ha mer energi än de andra flickorna, fast tant Musidora vädrade alltid föraktfullt sin åsikt när Catherine stannade med sin bil för att hämta mig till biografen och hon anmärkte att hon antog att ”bottenskiktet nu hade blivit toppskiktet.” Catherines familj var ”ny och vanlig”, men för mig var hennes vanlighet snarast en tillgång. Nästan varenda flicka i Davis anförtrodde åt mig vid ett eller annat tillfälle att deras ambition var att ”komma ifrån och resa till New York”, men bara Catherine Jones hade faktiskt tagit steget att studera scendans med detta för ögonen.

Hon var ofta ombedd att dansa vid dessa nattliga kvällshistorier, något ”klassiskt” eller kanske en akrobatisk träskodans – vid ett minnesvärt tillfälle hade hon förargat direktionen med en ”shimee” (då en vildsint jazzdans) och en ovanlig och något förbluffande ursäkt man urskuldade henne med var att hon var ”så packad att hon i alla fall inte visste vad hon gjorde.” Hon gjorde intryck på mig som en märklig personlighet och jag var ivrigt nyfiken på vad hon skulle göra den här kvällen.

Klockan tolv slutade musiken alltid att spela eftersom det var förbjudet att dansa på söndagsmorgonen. Så klockan halv tolv kallade en fanfar på trumma och trumpet in de dansande paren in i danshallen från verandan liksom de som satt i bilarna utanför och eftersläntrarna från baren. Stolar bars in och man rusade in en masse och under stort buller till den lätt upphöjda estraden.

Orkestern hade evakuerat estraden och satt sig vid sidan om. När sedan de bakre ljusen dämpades, började de spela en melodi som ackompanjerades av egendomliga trumslag som jag aldrig förr hört och samtidigt uppenbarade sig Catherine Jones uppe på estraden. Hon hade på sig den korta, lantliga klänningen som jag tidigare arbetet på och en vid solhätta under vilken hennes ansikte, gulfärgat av puder, blickade ut på oss med rullande ögon och tom blick.

Hon började dansa.

Jag hade aldrig tidigare sett något liknande och det skulle dröja fem år innan jag såg det igen. Det var Charleston – det måste ha varit Charleston. Jag minns att de dubbla trumslagen lät som ”Hej! Hej!” och de främmande svängande armrörelserna och de ojämna haltande effekterna. Hon hade lärt sig det, Gud vet var.

Hennes publik, van vid negerrytmer, lutade sig ivrigt framåt – också för dem var detta något nytt, men det finns inpräglat i mitt minne lika tydligt och outplånligt som om jag hade sett det i går. Varelsen på estraden som svängde och stampade, den upphetsade orkestern, uppassarna som grinade i dörröppningen till baren och alla runtomkring som hängde in genom de många fönstren, Söderns mjuka smäktande natt som sipprade in träsk och bomullsfält och det frodiga lövverket och de bruna, varma strömmarna.

Jag vet inte vid vilken punkt som en känsla av spänd oro smög sig in på mig. Dansen kunde knappast ha varat i tio minuter. Kanske den barbariska musikens första trumslag gjorde mig orolig – långt innan det var över satt jag stelt i min stol och min blick vandrade hit och dit i hallen, förbi utmed raderna av skugglika anleten som om jag sökte efter någon trygghet, som inte längre fanns där.

Jag är ingen nervös typ, inte heller fallen för panik, men för ögonblicket var jag rädd att om musiken och dansen inte upphörde, skulle jag bli hysterisk. Något hände runtomkring mig. Jag visste det lika väl som om jag kunde se in i dessa okända gestalter. Saker hände, men särskilt en sak lutade sig fram så nära att det nästan vidrörde oss, att det rörde vid oss … jag närapå skrek till när en hand oavsiktligt strök mig över ryggen.

Musiken upphörde. Det kom applåder utdragna rop på dacapo, men Catherine Jones skakade bestämt på huvudet åt orkesterledaren och såg ut att vilja lämna estraden. Ropen på repris fortsatte – hon skakade återigen på huvudet och det föreföll mig som om hennes ansiktsuttryck var förbittrat. Sedan inträffade en märklig tilldragelse. Som svar på de utdragna ropen från någon som stod långt framme, började orkesterledaren att improvisera musiken, som om han ville locka Catherine Jones till att ändra sig. 1 stället vände hon sig mot honom och fräste till: ”Hörde du inte att jag sa nej?” och klappade förvånansvärt nog till honom i ansiktet. Musiken upphörde och ett roat mummel avbröts tvärt när ett dämpat men klart hörbart skott brann av.

Vi kom genast på benen, för ljudet antydde att det avlossats inne i eller nära huset. Ett av förklädena gav till ett litet skri; men när någon skämtare ropade ”Caesar är i hönshuset igen” övergick den kortvariga bestörtningen i skratt. Åtföljd av flera nyfikna par gick klubbens manager ut för att se sig om, men de kvarvarande rörde sig redan på golvet till tonerna av ”Good Night, Ladies”, som traditionellt avslutade dansen.

Jag var glad att det var över. Mannen, som jag kommit med gick för att hämta sin bil och jag ropade på en servitör och bad honom hämta mina golfklubbor som fanns i sin bag en trappa upp. Jag gick ut genom entrén, väntade och undrade om Charley Kincaid gått hem.

Plötsligt blev jag medveten om, på det där egendomliga sättet som man bli medveten om något som hållit på under några minuters tid, att det var tumult där inne. Kvinnor gallskrek. Någon ropade ”O, gode Gud!” varpå ljudet av vild flykt hördes från trappen och fötter som sprang fram och tillbaka genom danshallen. En flicka dök upp någonstans ifrån och föll avsvimmad framlänges – nästan genast gjorde en annan flicka samma sak och jag hörde en vild mansröst skrika i en telefon. Sedan kom en ung blek och hattlös man ut i entrén och han grep tag i mig med händer som var kalla som is.

”Vad är det om?” ropade jag. ”Brinner det? Vad har hänt?”

”Marie Bannerman ligger död inne på damtoaletten. Skjuten genom halsen!”

Resten av den där kvällen är en serie minnesbilder som inte tycks stå i någon förbindelse med varandra. De följer varandra med skarpa, omedelbara klipp som scener i en film. Där stod en grupp och grälade i entrén med röster som ibland höjdes, ibland sänktes om vad som borde göras och att varenda servitör på klubben, till och med ”gamle Moses”, borde genomgå tredje gradens förhör. Att en ”nigger” skjutit och dödat Marie Bannerman var det omedelbara och obestridda antagandet – under det första oförnuftiga ögonblicket skulle var och en som tvivlat på detta ha blivit misstänkt. Den skyldiga uppgavs vara Katie Golstien, det färgade hembiträdet, som upptäckt kroppen och svimmat. Det sas att det var ”den där niggern de letat efter borta i närbelägna Kisco”. Det kunde vara vilken man som helst.

Inom en halvtimme hade folk börjat ge sig av, var och en med sitt lilla bidrag av nya upptäckter. Brottet hade begåtts med sheriff Abércrombies pistol – han hade hängt ifrån sig bältet och alltsammans fullt synligt på väggen innan han gick ner för att dansa. Den saknades – man letade efter den nu. Ögonblicklig död, sa doktorn – kulan hade avfyrats på bara någon halvmeters avstånd.

Några få minuter senare kom sedan en annan ung man ut och meddelade med hög, allvarlig röst följande:

”De har arresterat Charley Kincaid!”

Det gick runt i huvudet på mig. Över gruppen som stod samlad på verandan föll en hemsk, bedrövad tystnad.

”Arresterat Charley Kincaid!”

”Charley Kincaid!”

”Det var det dummaste jag nånsin hört!”

Den unge mannen nickade, chockad liksom de andra, men självuppfylld i sin egenskap av informatör.

”Han var inte nere när Catherine Jones dansade – han var i männens omklädningsrum. Och Marie Bannerman sa till en massa flickor att de hade haft ett uppträde och hon var rädd för vad han kunde ta sig till.”

Det blev åter en tryckt tystnad.

”Det var det dummaste jag någonsin hört!” sa någon igen.

”Charley Kincaid!”

Informatören väntade ett ögonblick, sedan tillade han:

”Han kom på henne när hon kysste Joe Cable –”

Jag kunde inte hålla mun en sekund till.

”Än sen då?” utbrast jag. ”Jag var med honom hela tiden. Han var inte – inte det minsta arg.”

De såg på mig med bestörta ansikten, förvirrade, olyckliga. Plötsligt hördes tydliga fotsteg av flera män som gick genom danshallen och i nästa ögonblick kom Charley Kincaid med dödsblekt ansikte ut genom ytterdörren mellan sheriffen och en annan man. De gick snabbt genom entrén nedför trappen och försvann i mörkret.

Ögonblicket därpå hördes ljudet av en bil som startade. Strax därpå hörde jag det kusliga tjutet från en ambulans nere på vägen. Desperat reste jag mig upp och ropade på min eskort, som var en del av den viskande gruppen.

”Jag måste gå”, sa jag. ”Jag står inte ut med det här. Antingen kör du mig hem eller också åker jag med någon annan bil. Motvilligt tog han mina klubbor – anblicken av dem fick mig att inse att jag nu inte kunde resa iväg på måndagen trots allt – och han följde mig nedför trappen just som den svarta karossen till en svart ambulans svängde in vid inkörsporten – en hemsk skugga i den ljusa, stjärnfyllda natten.

Situationen efter det att de första vilda gissningarna, det första utbrottet av oförnuftig lojalitet med Charley Kincaid, dött bort, beskrevs av Davis Courier och de flesta tidningarna i delstaten på följande sätt: Marie Bannerman avled på damtoaletten till Davis County Club efter att ha skjutits på nära håll med en revolver som tillhörde sheriff Abercrombie. Den hade hängt fullt synlig på väggen i rummet intill. Abercrombie befann sig själv nere i danshallen när mordet ägde rum, som många vittnen kunde vittna. Revolvern hade inte återfunnits.

Så vitt man visste var den enda människa som varit där uppe vid tiden för avfyrandet av skottet Charles Kincaid. Han var förlovad med fröken Bannerman, men enligt flera vittnen hade de haft ett allvarligt gräl på kvällen. Fröken Bannerman hade själv nämnt grälet och tillagt att hon var rädd och ville hålla sig borta från honom tills han lugnat sig.

Charles Kincaid bedyrade att han vid skottets avlossande befunnit sig i männens omklädningsrum – där han också hittats omedelbart efter det att man funnit fröken Bannermans kropp. Han förnekade att han alls bytt några ord med fröken Bannerman. Han hade hört skottet men det hade inte haft någon särskild innebörd för honom – om han trott något om skottet, så var det att ”någon sköt trädgårdskatter utomhus”. Varför hade han valt att stanna kvar i omklädningsrummet under dansen? Ingen anledning alls. Han var trött. Han väntade på att fröken Bannermann ville gå hem.

Kroppen hittades av Katie Golstien, det färgade hembiträdet, som själv hittades avsvimmad när flickorna skyndade upp för trappen efter sina ytterplagg. När hon återvände från köket, där hon ätit en liten bit mat, hade Katie funnit fröken Bannerman med klänningen våt av blod. Hon låg redan död på golvet.

Både polisen och tidningarna fäste stort avseende vid klubbhusets lokaliteter på andra våningen. Det bestod av en rad om tre rum – damtoaletten och männens omklädningsrum i den enda änden och i mitten ett rum som användes till kapprum och förvaring av golfklubbor. Damtoaletten och männens rum hade ingen utgång annat än till detta rum, som stod i förbindelse med en trappa till danshallen nedanför och med en annan till köket. Enligt vittnesmål från tre negerkockar och den vite caddiemastem hade ingen annan än Katie Golstien gått uppför kökstrappen på kvällen.

Som jag minns det efter fem år är ovanstående en ganska exakt sammanfattning av situationen när Charley Kincaid anklagades för mord av första graden och överlämnades till rättegång. Andra människor, de flesta negrer, misstänktes (på lojal tillskyndan av Charley Kincaids vänner) och flera arresteringar gjordes.

Men de ledde inte till någonting och jag har sedan länge glömt på vilka grunder de gjordes. Trots att pistolen försvunnit hävdade en grupp ihärdigt att det var självmord och föreslog en del fyndiga skäl till att vapnet saknades.

Nu när det är bekant att Marie Bannerman råkade dö så grymt och så våldsamt, vore det lätt för mig, av alla människor, att säga att jag trodde på Charley Kincaid hela tiden. Men det gjorde jag inte. Jag trodde att han hade dödat henne och samtidigt visste jag att jag älskade honom av hela mitt hjärta. Att det var jag som först råkade på beviset som frikände honom hade inte att göra med tilltro till hans oskuld utan på en märklig livfullhet som i upphetsade stämningslägen gör att vissa scener präglar sig fast i mitt minne, så att jag kan komma ihåg varenda detalj och hur varje detalj tedde sig när de hände.

Det var en kväll i början av juli, när anklagelsen mot Charley Kincaid verkade som starkast, som avskyn inför själva mordet för ett ögonblick gled bort för mig och jag började tänka på andra händelser som inträffade den där hemsökta kvällen. Något som Marie Bannerman sagt till mig inne damtoaletten undgick mig envist, plågade mig – inte för att jag trodde att det var viktigt utan helt enkelt för att jag inte kunde komma ihåg vad det var. Det hade undsluppit mig som om det hade varit en av de fantastiska underströmmar av småstadsliv som jag så starkt upplevde den där kvällen, känslan att det låg något i luften, gamla hemligheter, gamla kärlekar och fejder och olösta situationer, som jag, en utomstående, aldrig kunde förstå fullt ut. Bara för ett ögonblick hade det förefallit mig som om Marie Bannerman hade dragit åt sidan draperiet, varpå det fallit på plats igen – huset som jag kunde ha blickat in i var nu mörkt för alltid.

En annan händelse, kanske mindre viktig, ansatte mig också. De tragiska händelserna som inträffade någon minut senare hade skjutit bort den ur allas tankar, men jag hade ett starkt intryck av att för ett kort ögonblick hade jag inte varit den enda som var överraskad.

När publiken krävde ett dacapo av Catherine Jones hade hennes ovilja att dansa igen varit så häftig att hon drivits till att klappa till orkesterledaren i ansiktet. Skillnaden mellan hans förseelse och den giftiga avsnäsningen återkom till mig om och om igen. Det var inte naturligt – eller viktigare, det hade inte verkat naturligt. Med tanke på att Catherine Jones hade druckit var det förklarligt, men det oroade mig nu liksom det oroade mig då. Hellre än att fördriva detta spöke i stället för att undersöka saken, övertalade jag en förekommande ung man att träda i tjänst och vi hälsade på hos bandledaren. Han hette Thomas, en mycket mörk, mycket okonstlad virtuos på slagverk och det tog mindre än tio minuter att klarlägga att Catherine Jones åtbörd hade överraskat honom lika mycket som den överraskat mig.

Han hade känt henne sedan länge, sett henne dansa sedan hon var en liten flicka – och själva den dans som hon dansat den där kvällen var en som hon tränat med hans orkester en vecka i förväg. Och några dagar senare hade hon kommit till honom och bett honom om ursäkt.

”Jag visste att hon skulle göra det”, avslutade han. ”Hon är en godhjärtad flicka. Min syster Katie var hennes barnsköterska från när hon föddes tills hon började i skolan.”

”Er syster?”

”Katie. Hon är hembiträde på klubben. Katie Golstien. Ni har läst om henne i tidningarna i samband med Charley Kincaid fallet. Hon är hembiträde. Katie Golstien. Hembiträdet på klubben som fann fröken Bannermans kropp.”

”Så Katie var Catherine Jones barnsköterska?”

På hemvägen, stimulerad men otillfredsställd, ställde jag en snabb fråga till min följeslagare.

”Var Catherine och Marie goda vänner?”

”Javisst”, svarade han utan tvekan. ”Alla flickorna är goda vänner här, utom när två av dem försöker att lägga beslag på samma karl. Då blir de lite heta mot varandra.”

”Varför har Catherine inte gift sig? Har hon inte en hel massa beundrare?”

”Från och till. Hon gillar bara folk en dag eller så i taget. Det vill säga – bortsett från Joe Cable.”

Nu bröt en scen fram inom mig, bröt fram som en upplösande våg. Och plötsligt darrade jag av effekten. Jag kom ihåg vad Marie Bannerman hade sagt till mig på damtoaletten: ”Var det någon annan som såg?” Hon hade fångat en glimt i ögonvrån av någon annan, en gestalt som gled förbi så snabbt att hon inte kunde identifiera personen.

Och plötsligt, samtidigt, tycktes jag se den gestalten, som om också jag varit vagt medveten om den vid det där tillfället, precis som man är medveten om ett bekant sätt att gå eller en gatas kontur innan man känner igen den. Ur min egen ögonvrå utstämplades en förbiskyndande gestalt – det kunde ha varit Catherine Jones.

Men när skottet avlossades fanns Catherine Jones fullt synlig inför femtiotalet människor. Var det troligt att Katie Golstien, en femtioårig kvinna, som i sin egenskap av sköterska varit känd och betrodd av tre generationer människor i Davis, kallblodigt skjutit ner en ung flicka på Catherine Jones befallning?

”Men när skottet avlossades fanns Catherine Jones fullt synlig inför femtiotalet människor.”

Den meningen dunkade i mitt huvud hela natten och tog sig fantastiska variationer, delade upp sig i fraser, segment, individuella

”Men när skottet avlossades – fanns Catherine Jones fult synlig inför femtiotalet människor.”

“När skottet avlossades! Vilket skott? Skottet vi hörde. När skottet avlossades … När skottet avlossades …”

Påföljande morgon klockan nio med sömnlöshetens blekhet begravd under en mängd smink som jag aldrig haft vare sig förr eller senare, gick jag rätt uppför de skrangliga trappstegen till sheriffens kontor. Abercrombie, som var försjunken i sin morgontidning, såg nyfiket upp när jag kom innanför dörren.

”Catherine Jones gjorde det”, sa jag och kämpade för att hålla hysterin borta ur min röst. ”Hon mördade Marie Bannerman med ett skott som ingen hörde för att orkestern spelade och alla sköt undan sina stolar. Skottet vi hörde var när Katie Golstien avfyrade pistolen genom fönstret sedan musiken slutat. För att Catherine skulle få ett alibi!

Jag hade rätt – som alla nu vet, men under en vecka tills Katie Golstien bröt samman under bister och skoningslös utfrågning var det ingen som trodde på mig. Inte ens Charley Kincaid, vilket han efteråt kände, vågade tro att det kunde vara sant.

Vad förhållandet mellan Catherine och Joe Cable hade varit fick ingen någonsin veta, men tydligen hade hon bestämt sig för att hans hemliga affär med Marie Bannerman hade gått för långt.

Sedan chansade Marie och slank in på damtoaletten när Catherine klädde om sig till dansen – och där stöter vi åter på en otydlighet, för Catherine har alltid hävdat att det var Marie som hade revolvern och hotade henne med den och att i det handgemäng som uppstod hade skottet gått av. I trots av allt detta gillade jag alltid Catherine Jones, men i rättvisans namn måste det sägas att bara en enfaldig och mycket sällsynt jury kunde låta henne slippa undan med fem år. Och ungefär fem år från det att hon häktades ska min man och jag gå och se en massa musikaler i New York och hålla rejäl utkik på alla balettflickorna från första parkett.

Katie var tillsagd att vänta tills musiken slutat spel, avfyra revolvern genom fönstret och sedan gömma den – Catherine Jones glömde att säga var. Katie, på gränsen till sammanbrott, lydde instruktionerna, men hon var aldrig i stånd att specificera var hon gömt revolvern.

Och det visste ingen annan heller förrän ett år senare, då Charley och jag befann oss på vår smekmånad och sheriff Abererombies otäcka vapen föll ut ur min golfbag på en av Hot Springs golfbanor. Den stora bagen måste ha stått alldeles utanför omklädningsrummets dörr. Katies darrande hand släppte revolvern i första bästa öppning hon fick syn på.

Vi bor i New York. Småstäder får oss båda att känna oss obekväma. Varenda dag läser vi om brottsvågor i de stora städerna, men vågor är åtminstone något påtagligt som man kan skydda sig mot. Vad jag fruktar över allt annat är de okända djupen, de oförutsebara ebb- och flodtillstånden, de tingens hemliga former som driver genom ogenomskinligt mörker under havets yta. 

Vecka 6, 2014

Robert E. Howard (1906-1936) var en av de stora författarna i tidskriften Weird Tales vid sidan om H.P.Lovecraft, Edmond Hamilton och många andra. Han blev den ledande författaren inom genren ”sword and sorcery” med sådana gestalter som Conan barbaren, Röda Sonja, kung Kull och Solomon Kane. Starkt modersbunden begick han självmord när modern gick bort.

Duvor från helvetet

Av Robert E. Howard

1. Visslaren i mörkret

Griswell vaknade plötsligt. Varenda nerv var som ett kliande varsel om överhängande fara. Han stirrade vilt omkring sig, till att börja med oförmögen att minnas var han befann sig, eller vad han gjorde där. Månskenet silade in genom de dammiga fönstren och det stora, tomma rummet med dess höga innertak och gapande svarta eldstad var spöklik och främmande. När han därpå steg upp från den färska drömmens efterhängsna spindelväv, kom han ihåg var han befann sig och hur han hamnat där. Han vred på huvudet och stirrade på sin följeslagare som låg och sov på golvet intill honom. John Branner var bara en vagt buktande skepnad i mörkret som månen knappt antydde.

Griswell försökte minnas vad det var som hade väckt honom. Det hördes inte ett ljud i huset, inget ljud utanför bortsett från en ugglas hoande klagolåt långt borta i tallskogen. Nu kom han på det skenbara minnet. Det var en dröm, en mardröm så fylld med dunkel fasa att den skrämt honom att vakna. Hågkomsten flödade tillbaka och etsade livfullt upp den avskyvärda visionen.

Eller var det en dröm? Det måste det säkert ha varit, men den hade beblandat sig så egendomligt med nyligen inträffade faktiska händelser att det var svårt att veta var verkligheten upphörde och fantasin började.

I drömmen tycktes han återuppleva sina senaste timmar i vaket tillstånd in i minsta detalj. Drömmen hade börjat tvärt när han och John Branner kom inom synhåll för huset där de nu låg. De hade kommit rasslande och skumpande på den korta och ojämna gamla vägen som ledde genom tallskogen. Han och John Branner hade hamnat långt borta från sina hem i  New England. De sökte efter ferienöjen. I samma ögonblick som solen gick ned bakom huset hade de fått syn på det där det låg med sina balustradförsedda gallerier. Det dominerade deras fantasi, där det reste sig mörkt och skarpt och ödsligt mot solnedgångens lågt stående brandröda bålverk, avspärrat av de svarta furorna.

De var trötta, sjuka av att studsa och hoppa fram hela dagen över skogsvägar. Det gamla övergivna huset stimulerade deras fantasi där det antydde förkrigsprakt och slutgiltigt förfall. De lämnade bilen vid den gropiga vägen och när de gick uppför den slingrande promenaden av söndersmulat tegel, som nästan förlorade sig insnärjd i frodig växtlighet, lyfte duvorna från balustraderna i en flaxande, fjäderklädd massa och svepte bort med ett dovt dunder av vingslag.

Ekdörren hängde slappt på brutna svängtappar. Damm låg tjockt på golvet till den breda, skumma förhallen och den breda trappa som ledde upp från hallen. De vände sig till en dörr mitt emot trappavsatsen och steg in i det stora rummet, tomt, dammigt, med spindelvävar som lyste täta i hörnen. Dammet låg tjockt över askan i eldstaden.

De diskuterade om de skulle samla ihop ved och göra upp eld, men bestämde sig för att avstå. När solen gick ned, kom mörkret snabbt, tallskogens tjocka, svarta, absoluta mörker. De visste att skallerormar och kopparhuvuden hemsökte skogarna i sydstaterna och de brydde sig inte om att treva efter ved i mörkret. De åt ett torftigt mål mat ur konserverna, rullade sedan fullt påklädda in sig i sina filtar framför eldstaden och somnade omedelbart.

Det var, delvis, det, som Griswell drömt. Återigen såg han det ödsliga huset hotfullt avteckna sig mot den blodröda solnedgången, och han såg duvornas flykt när han och Branner kom uppför den trasiga stigen. Han såg det dunkla rummet där de nu låg och han såg två gestalter, som var han själv och hans följeslagare, ligga insvepta i sina filter på det dammiga golvet. Från denna punkt förändrades hans dröm subtilt, försvann bort från vardagens sfär och färgades av skräck. Han såg in i en vag, skugglik kammare, upplyst av ett grått månsken, som strömmade in från någon dunkel källa. För det fanns inget fönster i rummet. Men i det gråa ljuset såg han tre tysta skepnader som hängde och svävade i rad, och deras stillhet och deras konturer uppväckte iskall fasa i hans själ. Det fanns inget ljud, inga ord, men han förnam närvaron av fasa och vanvett som hukade i det mörka hörnet …

Brådstörtat var han tillbaka framför den stora eldstaden i det dammiga rummet med högt till tak.

Han låg i sina filtar, stirrade spänt genom den otydliga dörren och över den skuggiga hallen, där en stråle månsken föll över trappan med balustraden, sex-sju steg från trappavsatsen. Och det var något på trappan, ett böjd, missbildad sak, som aldrig rörde sig helt i ljusskenet. Men en skum gulaktig suddighet, som kunde ha varit ett ansikte, vändes mot honom. Det var som om något hopkrupet satt på trappan och betraktade honom och hans följeslagare. Fruktan kröp som kyla genom hans vener och det var då som han vaknade – om han nu alls sovit.

Han blinkade. Månskenet föll över trappan precis som han drömt det, men ingen figur lurade där. Ändå krälade hans kött av fasa efter drömmen eller visionen som väckt honom. Hans ben kändes som om de stoppats ned i isvatten. Han gjorde en ofrivillig rörelse för att väcka sin följeslagare, när ett plötsligt ljud paralyserade honom.

Det var ljudet av en vissling från våningen ovanför. Spöklikt och melodiskt steg det fram utan att bära någon melodi. Det var ett blåsljud, gällt och välljudande. Ett sådant ljud i ett hus som antogs vara övergivet var tillräckligt oroande, men det var mer än fruktan för en fysisk inkräktare som höll Griswell fastlåst. Han kunde inte själv definiera den fasa som gripit honom. Men Banners filt prasslade till och Griswell såg att han satt upprätt.

Banners gestalt svällde otydligt i det mjuka mörkret med huvudet vänt mot trappan som om han lyssnade uppmärksamt. Ännu mera välljudande och subtil ondska bar fram denna trolska vissling.

”John!” viskade Griswell med torra läppar. Hans avsikt hade varit att skrika – att tala om för Branner att det var någon där uppe, någon som inte innebar något gott för dem, att de genast måste lämna huset. Men hans röst dog bort, helt torr i hans strupe. Branner hade rest sig upp. Hans stövlar klampade på golvet när han rörde sig mot dörren. Han skred makligt ut i hallen och rörde sig mot den lägre trappavsatsen och smalt samman med skuggorna som grupperade sig i svärta kring trappan.

Griswell låg oförmögen att röra sig. Hans tankar virvlade av förvirring. Vem var det som visslade där uppe? Varför gick Branner uppför den där trappan? Griswell såg honom passera den fläck där månstrålen vilade, såg hans huvud lutas bakåt, som om han betraktade någon, som Griswell inte kunde se, ovanför och bortom trappan. Men hans anlete var som en sömngångares. Han rörde sig över månstrålens gräns och försvann ur Griswells synkrets, medan denne försökte att skrika till honom att komma tillbaka. En ohygglig viskning var det enda han lyckades frambringa.

Visslingen sjönk till en lägre ton, dog ut. Griswell hörde trappan knarra under Branners regelbundna trampande. Nu hade han nått hallen där uppe, för Griswell hörde klampandet av hans fötter som rörde sig utmed hallen. Plötsligt tystnade fotstegen och själva natten tycktes hålla andan. Sedan splittrades tystnaden av ett skräckinjagande vrål och Griswell for upp och likt ett eko upprepade han vrålet.

Den sällsamma förlamning som hållit honom i sitt grepp var bruten. Han tog ett steg mot dörren, men hejdade sig. Ljudet av steg återupptogs. Branner var på väg tillbaka. Han sprang inte. Stegen var till och med mer genomtänkta och regelbundna än tidigare. Nu började trappan att knarra igen. En trevande hand rörde sig utmed balustraden och nådde månstrålens gräns, sedan en hand till och en ohygglig rysning genomfor Griswell när han såg att den andra handen greppade en yxa – en yxa som dröp av något svart. Var det Branner som kom nedför trappan?

Ja! Getalten hade nu kommit innanför månstrålens gräns och Griswell kände igen honom. Sedan såg han Branners ansikte och ett vrål bröt fram mellan Griswells läppar. Branners ansikte var blodlöst, likt ett lik, mörka bloddroppar droppade utmed kinderna, hans ögon var glasartade och stela och blod sipprade ur det djupa sår som klöv hans hjässa!

Griswell kom aldrig ihåg exakt hur han kom ut ur det  avskyvärda huset. Efteråt erinrade han sig ett vansinnigt, förvirrat intryck av att ha krossat sig en väg genom det dammiga, spindelvävsförsedda fönstret, att ha blint snubblat sig fram över den ogräskvävda gräsmattan medan han pladdrade i desperat skräck. Han såg pinjeträdens svarta mur och månen flöt i en blodröd dimma i vilken det varken fanns förstånd eller reson.

En strimma förstånd återvände till honom när han såg bilen bredvid vägen. I en värld som plötsligt blivit galen, var det ett föremål som speglade den prosaiska verkligheten, men även när han nådde dörren, ekade ett torrt surrande i hans öron och han ryggade tillbaka inför den svängande och böljande skepnad som sköt rygg ur sin fjälliga spiral på förarplatsen och väsande fräste mot honom och spottade fram en kluven tunga i månskenet.

Med en snyftning av fasa vände han om och sprang nedför vägen som en människa rusar fram i en mardröm. Han sprang utan syfte eller reson. Hans avdomnade hjärna var oförmögen att tänka medvetet. Han bara lydde den blinda och primitiva driften att rusa ­– rusa – rusa tills han utmattad skulle falla omkull.

De svarta murarna av tallträd flöt förbi honom utan uppehåll. Han satt fast i illusionen att inte komma någon vart. Men snart trängde ett ljud igenom dimman i hans fasa – det stadiga, obarmhärtiga tassandet av steg bakom honom. När han vred på huvudet såg han något som kom med långa kliv efter honom – varg eller hund, han kunde inte avgöra vilket, men dess ögon glödde som klot av grön eld. Med en flämtning ökade han sina steg, svängde runt i en vägkrök och hörde en häst fnysa, såg den stegra sig och hörde dess ryttare svära, såg glansen av blått stål i mannens höjda hand.

Han raglade till och föll och fick tag i ryttarens stigbygel.

”För Guds skull, hjälp mig!” flåsade han. ”Varelsen! Den dödade Branner – den är efter mig! Se!”

Tvillingkloten glödde av eld i utkanten av buskarna där vägen svängde. Ryttaren svor igen och i hälarna på hans hädelser följde de skrällande knallarna från hans sexpipiga revolver – om och om igen. Eldkloten försvann och ryttaren slet loss sin stigbygel ur Griswells grepp och sporrade sin häst vid vägkröken. Skakande i alla lemmar, kom Griswell vacklande på fötter. Ryttaren var för ett ögonblick utom synhåll, men kom nu galopperande tillbaka.

”Den försvann in i snårskogen. En gråvarg, gissar jag, fast jag har aldrig hört talas om att de jagat en människa förut. Vet ni vad det var?”

Griswell kunde bara skaka kraftlöst på huvudet.

Ryttaren, etsad i månskenet, såg ned på honom med den rykande pistolen alltjämt upplyft i handen. Han var en kompakt byggd man av medellängd och hans bredbrättade nybyggarhat och hans stövlar avslöjade honom som en ortsbo lika definitivt som Griswells kostym stämplade honom som en främling.

”Vad är allt det här egentligen frågan om?”

”Jag vet inte”, svarade Griswell hjälplöst. ”Jag heter Griswell. John Branner – min vän som jag reser tillsammans med – vi stannade vid ett övergivet hus intill vägen för att tillbringa natten där. Något –” vid minnet höll han på att kvävas av ett skräckanfall. ”Gode Gud!” skrek han. ”Jag måste ha blivit galen! Något kom ned från trappans balustrad – något med ett gult ansikte! Jag trodde att jag drömde, men det måste ha varit verklighet. Sedan började någon vissla där uppe och Branner steg upp och gick uppför trappan likt en sömngångare eller som hypnotiserad. Jag hörde honom skrika – eller någon skrek. Sedan kom han nedför trappan igen med en blodig yxa i handen – och gode Gud, Sir, han var död! Hans huvud var kluvet! Jag såg hjärnan och blod som strömmade nedför hans ansikte och hans ansikte var en döds. Men han kom nedför trappan! Då Gud är mitt vittne, så blev John Branner mördad i den mörka hallen på övre våningen och sedan skred hans döda kropp nedför trappan med en yxa i handen – för att döda mig!”

Ryttaren svarade inte. Han satt likt en staty på sin häst avtecknad mot stjärnorna och Griswell kunde inte avläsa hans ansiktsuttryck, då hans ansikte skuggades av hattbrättet.

”Ni tror att jag är galen”, sa han hopplöst. ”Kanske är jag det.”

”Jag vet inte vad jag ska tro”, svarade ryttaren. ”Om det var något annat hus än gamla Blassenville Manor – nåväl, vi får väl se. Jag heter Buckner. Jag är sheriff i det här området. Jag har eskorterat en fånge till residensstaden i det intilliggande området och red tillbaka sent.”

Han svingade sig ned från sin häst och stod vid sidan om Griswell, kortare än den gänglige New Engländaren, men mera sammansatt. Det fanns hos honom en naturlig attityd av beslutsamhet och säkerhet och det var lätt att inse att han skulle vara en farlig man i vilken strid som helst.

”Vågar ni återvända till huset?” frågade han, och Griswell bävade och skakade på huvudet, men den hårdnackade orubbligheten, ett arv från de puritanska förfäderna tog ändå ut sin rätt.

”Tanken att återigen ställas inför denna fasa gör mig sjuk. Men stackars Branner – ” Han höll på att kvävas igen. ”Vi måste hitta hans kropp. Gode Gud!” skrek han, överväldigad av tanken på den avgrundslösa fasan. ”Vad kommer vi att finna? Om en död man går, vad –”

”Vi får se.” Sheriffen grep tyglarna vid haken intill sin vänstra armbåge och började fylla de tomma kamrarna i sin stora blå pistol medan de vandrade framåt.

Vid vägkröken förvandlades Griswells blod till is vid tanken på vad de kunde få se lufsande omkring på vägen med en blodig, grinande dödsmask, men de såg bara huset som skymtade spöklikt bland tallarna utmed vägen. En stark rysning skakade Griswell.

”Gud, hur ondskefullt huset ser ut mot de där svarta tallarna! Det såg olycksbådande ut från första början – när vi gick uppför den förstörda vägen och såg de där duvorna flyga upp från farstukvisten –”

”Duvor?” Buckner gav honom en snabb blick. ”Du såg duvorna?”

”O ja! Massor med duvor satt på farstukvistens räcke.”

De skred vidare under tystnad tills Buckner plötsligt sa: ”Jag har levt här i hela mitt liv. Jag har passerat förbi det gamla Blassenville stället tusentals gånger.

Men jag har aldrig sett några duvor där eller någon annan stans i dessa skogar.”

”Det var massor av dem”, upprepade Griswell förbryllad.

”Jag har träffat män som svurit på att de sett duvflockar sitta utmed balustraderna just vid solnedgången”, sa Buckner lågt. ”Allesammans negrer, alla utom en man. En luffare. Han gjorde upp en eld på gården för att slå läger över natten. Jag kom förbi där när mörkret satte in och han berättade för mig om duvorna. Jag återvände dit påföljande morgon. Askan efter hans eld fanns där och hans tennkopp och kastrullen, där han stekt fläsk och hans filtar såg ut som om han sovit i dem. Ingen har sett honom sen dess. Det hände för tolv år sedan. De svarta säger att de kan se duvorna, men ingen svart skulle gå förbi på den här vägen mellan solnedgång och soluppgång. De säger att duvorna är de dödas själar från familjen Blassenville. De släpps ut från helvetet vid solnedgången. Negrerna säger att det röda skenet i väster kommer från helvetet, därför att just då står helvetets portar öppna, och själarna från Blessenville flyger ut.”

”Vilka var dessa Blessenville-människor? frågade Griswell med en skälvning.

”De ägde allt land här. Fransk-engelsk familj. Kom hit från Västindien före förvärvet av delstaten Louisiana. Precis som många andra blev de ruinerade av inbördeskriget. En del stupade i kriget, de flesta dog ut. Ingen har levt på godset sedan 1890 då Miss Elizabeth Blassenville, den siste överlevande av familjen, flydde från det gamla huset en natt som om det var en pesthärd och hon kom aldrig tillbaka – är det här er bil?”

De stannade vid bilen och Griswell stirrade glåmigt på det ogästvänliga huset.

Dess dammiga glasrutor var tomma och blanka, men de verkade inte blinda i hans ögon. Det föreföll honom som om de otäcka ögonen på ett hungrigt sätt var fästa på honom genom dessa förmörkade fönster. Buckner upprepade sin fråga.

”Ja. Var försiktig. Det finns en orm på förarplatsen – eller fanns.”

”Inte nu längre”, grymtade Buckner, band fast hästen och tog fram en ficklampa ur sadelfickan. ”Nå, nu ska vi se efter.”

Han skred uppför den trasade stigen lika sakligt som om han skulle avlägga ett besök hos en god vän. Grisell följde honom tätt i hälarna med hjärtat, som slog på ett kvävande sätt. Det luktade förfall och multnande vegetation i den svaga vinden och Griswell blev svimfärdig av ett illamående, som växte fram ur en ursinnig avsky för dessa svarta skogar, dessa gammaldags plantagehus som dolde glömda hemligheter om slaveri och mordisk stolthet och mysteriösa intriger. Han hade tänkt sig södern som ett soligt, lättjefullt land sköljt av lätta brisar, mättade med kryddor och varm blomstring, där livet framskred stillsamt till rytmen av svarta människor som sjöng på soldränkta bomullsfält. Men nu hade han upptäckt en annan, oväntad sida – en mörk, ruvande, fasaväckande sida och upptäckten stötte bort honom.

Ekdörren hängde slappt som tidigare. Svartheten i innandömet intensifierades av Buckners ljuskägla som spelade på fönsterbrädan. Denna stråle skar genom hallmörkret och strövade uppför trappan och Griswell höll andan och knöt nävarna. Men ingen vansinnig skapnad sneglade lystet ned på dem. Buckner steg in, skred tyst som en katt med lampan i ena handen, pistolen i den andra.

När han vände ljuset in mot rummet mitt mot trappavsatsen, skrek Griswell till – och han skrek till igen och nästan svimmade av outhärdligt illamående av det han såg. Ett blodspår av droppar gick över golvet, över filtarna där Branner legat och som låg mellan dörren och filtarna där Griswell legat. Och Griswells filtar hade en fasansfull gäst. Där låg John Branner, med ansiktet mot golvet och hans kluvna skalle syntes med skoningslös klarhet i det stadiga ljusskenet. Hans utsträckta hand höll fortfarande yxskaftet och bladet låg djupt inbäddat genom filten och i golvet under den, just där Griswells huvud legat då han sov där. En tillfällig störtflod av mörker uppslukade Griswell. Han var inte medveten om att han stapplade eller att Buckner grep tag i honom. När han kunde se och höra igen var han våldsamt illamående och hängde med huvudet mot spiselkanten och kräktes bedrövligt.

Buckner riktade ljuset rakt på honom och fick honom att blinka. Buckners röst kom från andra sidan av den bländande ljusstrålen, där han denne själv stod osedd.

”Griswell, du har berättat en historia för mig som är svår att tro. Jag såg att något jagade dig, men det kan ha varit en gråvarg eller en galen hund.

”Om förtiger någonting är det bäst att du talar om det. Det du berättat för mig håller inte inför rätta. Du kommer att anklagas för att ha dödat din vän. Jag måste arrestera dig. Om du talar ut för mig nu, så blir det lättare. Dödade du inte din vän, Branner?

”Gick det inte till ungefär på följande sätt: ni grälade, han grep efter yxan och svingade den mot dig, men du duckade och lät honom själv smaka yxan?”

Griswell sjönk ned och dolde ansiktet i sina händer medan det snurrade i hans huvud.

”Människa, gode Gud, jag mördade inte John! Vi har varit vänner ända sedan vi var barn tillsammans i skolan. Jag har sagt sanningen. Jag klandrar er inte för att ni inte vill tro mig. Men Gud hjälpe mig, jag har sagt sanningen!”

Ljuset svängde tillbaka mot det bloddrypande huvudet igen och Griswell slöt ögonen. Han hörde Buckner grymta.

”Jag tror att yxan i hans hand är den som han dödades med. Blod och hjärnsubstans finns smetat på bladet och hår i exakt samma färg som hans finns fastklibbat. Det här blir tufft för dig, Griswell.”

”Varför det?” frågade New Engländaren slött.

”Du måste få in i ditt huvud att du kan åberopa självförsvar. Branner kan inte ha svingat denna yxa efter det att du kluvit hans skalle med den. Du måste ha tagit yxan ur hans hjässa, slagit fast den i golvet och klämt fast hans händer om skaftet för att få det att se ut som om han attackerat dig. Och det skulle ha varit förbaskat  klyftigt – om du använt en annan yxa.”

”Men jag dödade honom inte” jämrade sig Griswell. ”Jag har ingen anledning att åberopa självförsvar.”

”Det är det som förvånar mig”, medgav Buckner uppriktigt, och rätade upp sig. ”Vilken mördare skulle för att bevisa sin oskuld komma med en så vanvettig historia som du har berättat för mig? Vanliga mördare skulle åtminstone berätta en logisk skröna. Hmmm! Bloddropparna leder från dörren. Kroppen släpades – nej, den kan inte ha släpats. Golvet är inte smetat. Du måste ha burit kroppen hit in efter att ha dödat honom någon annan stans. Men han har inte varit död länge.”

”Han kom nedför trappan och över rummet”, sa Griswell hopplöst. ”Han kom för att döda mig. Jag visste att han kom för att döda mig när jag såg honom komma vinglande nedför trappan. Han högg där jag skulle ha legat om jag inte hade vaknat. Den där fönstret – jag störtade ut genom det. Ni ser att det är sönder.”

”Jag ser det, men om han gick då, varför går han inte nu?”

”Jag vet inte! Jag är för sjuk för att tänka förnuftigt. Jag har fruktat att han skulle resa sig upp från golvet där han ligger och ge sig på mig igen. När jag hörde den där vargen som sprang på vägen efter mig, trodde jag att det var John som jagade mig – John, som rusade fram i natten med sina blodiga yxa och sitt blodiga huvud och sitt dödsflin!”

Hans tänder skallrade när han återigen upplevde fasan.

Buckner lät sin lampa spela över golvet.

”Bloddropparna leder ut i hallen. Kom, låt oss följa dem.”

Griswell kröp ihop av rädsla. ”De leder till ovanvåningen.”

Buckners ögon var hårt fixerade på honom.

”Är du rädd för att gå upp tillsammans med mig?”

Griswells var grå i ansiktet.

”Ja, men jag går med er eller utan er. Det som dödade stackars John kanske fortfarande gömmer sig däruppe.”

”Kom bakom mig”, befallde Buckner. ”Om något hoppar på oss, tar jag hand om det. Men för er egen skull varnar jag er att jag skjuter snabbare än en katt skuttar och jag missar sällan. Om ni har några idéer om att slå ihjäl mig bakifrån, så glöm dem.”

”Var inte dum nu!” Förtrytelse övervann hans rädsla och detta utbrott tycktes lugna Buckner mer än några av hans bedyranden om skuld.

”Jag försöker vara rättvis”, sa han tyst. ”Jag har inte anklagat och dömt dig i mitt sinne redan. Om så bara hälften av det du berättat är sant, har du haft en rent helvetisk upplevelse, och jag vill inte vara alltför hård mot dig. men du förstår hur svårt det är för mig att tro allt det som du har sagt.”

Missmodigt tecknade Griswell utan att tala åt honom att gå före. Det gick ut i den stora hallen, stannade upp vid trappavsatsen. En tunn sträng av karmosinröda droppar, tydliga i det tjocka dammet, ledde uppför trappstegen.

”Människosteg i dammet”, grymtade Buckner. ”Gå långsamt, jag vill vara säker på vad vi ser, för vi förstör dem medan vi går. Hmmmm! Ett spår går upp, ett annat går ned. Samme man. Inte era fotspår. Branner var större än vad ni är. Bloddroppar hela vägen … blod på ledstången som om en man lagt sin blodiga hand där … en smetfläck som ser ut som … hjärnsubstans. Och nu vadå …”

”Han gick nedför trappen som en död”, huttrade Gristwell. ”Famlade med en hand … den andra höll fast i yxan som dödade honom.”

”Eller så blev han buren”, mumlad sheriffen. ”Men om någon bar honom … var är då spåren?”

De kom ut på den övre hallen, ett vidsträckt, tomt utrymme av damm och skuggor där fönster överdragna av tidens gång slog ifrån sig månskenet och ljusstrålen från Buckners ficklampa föreföll verkningslös. Griswell darrade som ett löv. Här i mörkret och skräcken hade John Branner dött.

”Någon visslade här uppe”, mumlade han. ”John gick som om han blivit kallad.”

Buckners ögon blossade märkvärdigt i ljuset.

”Fotstegen leder ned till hallen”, muttrade han. ”Samma som på trappan – ett spår upp, ett annat ned. Samma fotspår. – Judas!”

Bakom honom kvävde Griswell ett skri, för han hade sett vad som orsakat Buckners utrop. Några decimeter från översta trappavsatsen upphörde plötsligt Branners steg, återvände sedan, nästan i samma fotspår. Och där spåret upphörde fanns en stor fläck blod på det dammiga golvet – och det mötte ett annat spår – spår av nakna fötter, smala men med utåtvända tår. Också de vände i ett andra spår bort från fläcken.

Svärande böjde sig Buckner över dem.

”Spåren möts! Och där de möts finns det blod och hjärnsubstans på golvet! Branner måste ha dödats på denna plats – med ett yxhugg. Nakna fötter kommer ut ur mörkret och möter skoförsedda fötter – sedan vänder båda. De skodda fötterna går nedför trappan, de nakna återvänder in i hallen.”

Han riktade ficklampan mot den nedre hallen. Fotspåren dog bort i mörkret, där de inte kunde nås av ljusstrålen. På vardera sidan om rummens stängda dörrar fanns mystiska och kryptiska portaler.

”Antag att er vanvettiga berättelse är sann”, muttrade Buckner, halvt för sig själv. ”Det här är inte era spår. De ser ut som en kvinnas. Antag att någon visslade och Branner gick upp för att undersöka källan. Antag att någon mötte honom i mörkret och klöv skallen på honom. I så fall borde spåren ha varit precis sådana som de är. Men om det gick till så, varför ligger inte Branner kvar där han blev dödad? Kan han ha levt tillräckligt länge för att rycka till sig yxan från vem det nu var som dödade honom och vackla nedför trappen med den?”

”Nej, nej!” Minnet gav Griswell kväljningar. ”Jag såg honom i trappan. Han var död. Ingen människa kan leva en minut efter att ha tilldelats ett sådant sår.”

”Jag inser det”, muttrade Buckner. ”Men – detta är vanvett! Eller också är det alldeles för skickligt gjort– men vilken förnuftig människa kan tänka ut och utföra en sådan i detalj genomförd och ytterst sinnesrubbad plan för att undgå att bli straffad för mord, när ett enkelt åberopande om självförsvar skulle vara långt mycket mera effektivt? Ingen domstol skulle tro en sådan här historia. Nåväl, låt oss följa dessa andra spår. De leder utmed hallen – vad är nu detta?”

Med en gastkram såg Griswell att ljuskäglan började att försvagas.

”Batteriet är nytt”, muttrade Buckner, och för första gången förnam Griswell ett drag av fruktan i hans röst. ”Kom nu – ut härifrån kvickt!”

Ljuset hade mattats till en vag, röd glöd. Mörkret tycktes tänja sig in i dem, krypande på svarta kattfötter. Buckner drog sig tillbaka och sköt Griswell,

bakom sig medan han gick baklänges med pistolen osäkrad och upplyft ned till den mörka hallen. I det tilltagande mörkret hörde Griswell något som lät som det smygande öppnandet av en dörr. Och plötsligt vibrerade mörkret omkring dem av hot. Griswell kände att Buckner också förnam detta precis som han själv gjorde, för sheriffens hårda kropp var spänd och stram som en försiktig panters.

Men utan att skynda på arbetade Buckner sig baklänges nedför trappan med Griswell som också backade. Griswell kämpade med en panik, som ville få honom att vråla och störta bort i vild flykt. En ohygglig tanke pressade iskall svett ur hans kropp. Tänk om den döde mannen kom krypande uppför trappan bakom dem i mörkret med anletet fruset i ett dödens flin och den blodtäckta yxan höjd för att hugga?

Denna möjlighet övermannade honom så att han knappt var medveten om att hans fötter nådde den lägre hallens nivå och han blev endast då medveten om att ljuskäglan tilltagit i styrka när de gick ned tills den nu lyste med full skärpa – men när Buckner riktade den upp mot den övre hallen lyckades den inte lysa upp det mörker, som hängde likt en påtaglig dimma vid den översta trappavsatsen.

”Den förbaskade prylen blev förhäxad”, muttrade Buckner. ”Ingenting annat. Den kan inte ha betett sig så här av naturliga skäl.”

”Rikta ljuskäglan in i rummet”, bad Griswell. ”Se efter om John … om John är …”

Han kunde inte med ord uttrycka den fasansfulla tanken, men Buckner förstod. Han svängde ficklampan och Griswell hade aldrig drömt om att åsynen av den blodiga kroppen kunde leda till en så djup lättnad.

”Han är fortfarande där”, grymtade Buckner. ”Om han gick efter att ha dödats, så har han inte gått sen dess. Men det där tinget …”

Återigen vände han lampan upp mot trappan och stod och tuggade på sina läppar med rynkade ögonbryn. Tre gånger lyfte han pistolen halvvägs. Griswell läste hans tankar. Sheriffen var frestad att rusa uppför trappan för att utmana det okända. Men sunt förnuft höll honom tillbaka.

”Jag skulle inte ha en chans i mörkret”, muttrade han. ”Jag har en känsla av att lampan skulle slockna igen.”

Han vände sig om och betraktade Griswell rättframt.

”Det är ingen idé att undvika frågeställningen. Det finns något djävulskt i detta hus och jag tror att jag har en aning om vad det är. Jag tror inte att du dödade Branner. Vad det än var så är det där uppe – nu. Det finns en massa i din historia, som inte låter klokt, men det verkar inte heller klokt att en ficklampa slocknar som den här gjorde. Jag tror inte att det vi har där uppe är mänskligt. Jag har aldrig förr ställts inför något som jag varit rädd för att bekämpa i mörkret, men jag går inte upp där förrän det ljusnar. Det är långt till soluppgången. Vi väntar in dem ute i det där galleriet.

Stjärnorna höll redan på att blekna när de steg ut på den breda farstukvisten.

Buckner satte sig på balustraden med ansiktet mot dörren och med pistolen dinglande i sina fingrar. Griswell slog sig ned nära honom och lutade sig bakåt mot en förvittrad pelare. Han slöt ögonen, tacksam för den svaga brisen, som tycktes kyla ned hans skälvande hjärna. Han förnam en dov känsla av overklighet. Han var främling i ett främmande land, ett land som plötsligt genomsyrats av svart skräck. Skuggan av en löpsnara svävade ovanför honom och inne i det mörka huset låg John Branner med sitt slaktade huvud. Likt fantasifoster ur en dröm spann och virvlade dessa fakta runt i hans hjärna tills allt smalt samman med ett grått halvdunkel när sömnen oinbjuden kom till hans trötta själ.

Han vaknade upp till en kylig och vit gryning, fylld av minnen från nattens fasor. Dimmor ringlade sig kring tallarnas stammar, kravlade i rykande strimmor uppför den söndriga vägen. Buckner skakade honom.

”Vakna! Det är dagsljus!”

Griswell kom på fötter, rös till av stelhet i benen. Hans ansikte var grått och gammalt.

”Jag är beredd. Låt oss gå upp.”

”Jag har redan varit där!” Buckners ögon brann i den tidiga dagningen. ”Jag väckte dig inte då. Jag gick dit så snart som det var ljust. Jag hittade ingenting.”

”Fotspåren efter nakna fötter —”

”Borta!”

”Borta?”

”Ja, borta. Dammet hade sopats bort över hela hallen, från den punkt där Branners spår upphörde. Sopat in i hörnen. Man kan inte längre spåra någonting där nu. Någonting utplånade spåren medan vi satt här och jag hörde inte ett ljud. Jag har gått igenom hela huset. Inga spår efter någonting.”

Griswell ryste till vid tanken på att han själv sovit ensam på farstubron medan Buckner genomförde sin undersökning.

”Vad ska vi göra?” frågade han håglöst. ”Med dessa spår försvann min enda chans att bevisa min historia.”

”Vi tar med oss Branners kropp till högkvarteret”, svarade Buckner. ”Överlåt allt tal till mig. Om myndigheterna får höra fakta, kommer de att insistera på att du fängslas och döms. Jag tror inte att du dödade Branner – men varken allmänne åklagaren, domaren eller juryn skulle tro det du har berättat för mig eller vad som hände oss i natt. Jag tänker hantera det här på mitt eget sätt.

Jag tänker inte arrestera dig förrän jag har uttömt varje annan möjlighet.

”Säg ingenting om vad som har hänt här när vi kommer till stan. Jag tänker helt enkelt säga till åklagaren att John Branner blev dödad av ett okänt sällskap eller en grupp och att jag arbetar på fallet.

”Ställer du upp på att följa med mig tillbaka till huset och tillbringa natten här, sovande i rummet som du och Branner sov i denna natt?”

Griswell blev likblek men svarade så modigt, som hans förfäder skulle ha uttryckt sin beslutsamhet att försvara sina stugor mot pequoterna: ”Jag ställer upp!”

”Då åker vi. Hjälp mig att lasta in kroppen i din bil.”

Griswells sinne gjorde uppror vid anblicken av John Branners blodlösa ansikte i den kyligt vita gryningen och vid beröringen med vännens fuktklibbiga kött. Med tunna tentakler svepte den gråa dimman in deras fötter när de bar sin kusliga börda över gräsmattan.

 

2. Ormens broder

Återigen förlängdes skuggorna över tallarnas land och återigen kom två män skumpande på den gamla vägen i en bil med en licensplatta från New England.

Buckner körde. Griswells nerver var för omskakade för att hans skulle kunna lita på sig själv vid ratten. Han såg avtärd och härjad ut och hans ansikte var fortfarande blekt. Ansträngningen att tillbringa en hel dag på högkvarteret adderade till den skräck som fortfarande red hans själ likt skuggan av en svartvingad gam. Han hade inte sovit, hade inte känt smaken hos den mat han ätit.

”Jag berättade för dig om familjen Blassenville”, sa Buckner. ”De var stolta människor, högdragna och förbaskat skoningslösa när de ville något. De behandlade inte sina slavar lika väl som andra plantageägare gjorde. Jag antar att de hade med sig det från Västindien. Det fanns ett drag av grymhet hos dem – särskilt hos miss Celia, den sista familjemedlemmen som kom hit. Det var långt efter det att slavarna blivit fria, men hon brukade piska sin mulattjungfru som om hon var en slav, påstår äldre människor … Negrerna sa att när en Blassenville dog, väntade alltid djävulen på dem ut bland de svarta pinjeträden.

”Nå, efter inbördeskriget dog de ganska snabbt en efter en och levde i fattigdom på plantagen som de tillät förfalla. Slutligen var bara fyra flickor kvar, systrar som bodde i det gamla huset och höll sig vid liv med några få svarta som bodde kvar i de gamla slavhytterna och arbetade på jordlotten. De fortsatte att vara högfärdiga och skämdes över sitt armod. Ibland syntes de inte till på flera månader. När de behövde förnödenheter skickade de en neger till stan efter dem.

”Men folk visste om dem när Miss Celia kom för att leva med dem. Hon kom från någonstans i Västindien, där hela familjen ursprungligen hade sina rötter – en snygg, stilig kvinna, sägs det, i början av trettioårsåldern. Men lika litet som flickorna beblandade hon sig med folk. Hon medförde en mulattjungfru och blassenvillarnas grymhet kom i dagen i hennes behandling av denna tjänare. Jag kände en gammal man för många år sedan, som svor på att han sett Miss Celia binda denna flicka vid ett träd, helt naken, och piska henne med ett ridspö. Ingen var förvånad när hon försvann. Alla trodde förstås att hon stuckit sin väg.

”I alla fall, så kom den yngsta flickan, Miss Elizabeth, på våren 1890 till stan för första gången på kanske ett år. Hon kom för att skaffa förnödenheter, Hon sa att alla svarta lämnat stället. Hon pratade en del, en aning vildsint. Sa att Miss Celia försvunnit utan att säga ett ord. Hon sa att hennes systrar tänkte återvända till Västindien, men hon trodde att hennes tant fortfarande fanns kvar i huset. Hon sa inte vad hon menade med det. Bara tog förnödenheterna och återvände till godset.

”Det gick en månad och en svart man kom till stan och sa att Miss Elizabeth bodde ensam kvar på godset. Hennes systrar fanns inte där längre. De hade lämnat den ena efter den andra utan att på något sätt förklara sig. Hon visste inte vart de tagit vägen och hon var rädd att bo där ensam, men visste inte vart hon skulle ta vägen. Hon hade aldrig bott någon annan stans än på godset och hade varken släkt eller vänner.

Men hon levde i dödsskräck för någonting. De svarta sa att hon låste in sig på sitt rum om nätterna och höll vaxljus brinnande hela natten …

”Det var en stormig vårnatt, som Miss Elizabeth kom flängande in till stan på den enda häst hon ägde, halvdöd av skräck. Hon ramlade av hästen på torget. När hon kunde tala sa hon att hon funnit ett hemligt rum på godset som varit bortglömt i hundra år. Och hon sa att hon hittat sina tre systrar döda och hängande i halsen från innertaket. Hon påstod att någonting jagat henne med en yxa och nästan slagit in skallen på henne när hon rusade mot ytterdörren och på något sätt hade hon kommit iväg på hästen. Hon var nästan galen av skräck och visste inte vad det var som jagat henne – hon sa att det såg ut som en kvinna med gult ansikte.

”Ett hundratal män red omedelbart dit ut. De genomsökte huset på alla vis, men de hittade inget hemligt rum eller lämningar efter systrarna. Men de fann en yxa som satt fasthuggen i dörrposten på nedre botten med en del av Miss Elizabeths hår fastsmetat på bladet, precis som hon sagt. Hon vägrade att återvända dit och visa hur man hittar det hemliga rummet. Hon blev nästan galen när de föreslog henne det.

”När hon repat sig så pass att hon kunde resa, samlade man ihop en del pengar, som hon lånade – hon var fortfarande för stolt för att ta emot välgörenhet – och for till Kalifornien. Hon återvände aldrig, men när hon senare skickade tillbaka pengarna, som hon lånat, fick man veta att hon gift sig därute.

”Ingen köpte någonsin huset. Det stod där precis som hon lämnat det och allteftersom åren gick stal folk möblemanget. Jag antar att det var fattigt, vit slödder, för en neger skulle aldrig ha gett sig dit. Men tjuvarna kom efter gryningen och försvann före solnedgången.”

”Vad sa folk om Miss Elizabeths berättelse?” frågade Griswell.

”Tja, de flesta trodde att hon blivit en smula knasig av att bo i det där huset ensam. Andra trodde att mulattflickan Joan trots allt inte hade stuckit sin väg. De trodde att hon gömde sig i skogarna och mättade sitt hat till familjen Blassenville genom att mörda Miss Celia och flickorna. Man gick skallgång med blodhundar, men fann aldrig ett spår efter henne. Om det fanns ett hemligt rum i huset, kan hon ha gömt sig där – om det nu ligger någon sanning i den teorin.”

”Hon kan inte ha hållit sig gömd under alla dessa år”, mumlade Griswell. ”Hur som helst, det som finns i det där huset är inte mänskligt.”

Buckner vred häftigt på ratten och körde in på en otydlig stig som lämnade huvudvägen och slingrade sig genom pinjeskogen.

”Vart kör ni?”

”Det bor en gammal neger intill vägen några kilometer bort. Jag vill prata med honom. Vi står inför något som en vit människas mentalitet inte klarar av. De svarta människorna vet mer än vad vi gör om en del saker. Denne gamle man är nästan hundra år. Hans husbonde lät utbilda honom när han var en pojke och sedan han frigetts har han rest mer än de flesta vita har gjort. De säger att han är en voodoo man.”

Griswell darrade när han hörde ordet och stirrade ängsligt på den gröna skogsmuren som inneslöt dem. Lukten av tall blandades med odören från obekanta växter och blommor. Men under alltsammans låg en stank av förruttnelse och förfall. Återigen nästan övermannades han av en kväljande avsky för dessa mysteriösa skogar.

”Voodoo!” mumlade han. ”Jag har inte tänkt på sånt – jag kunde aldrig ha föreställt mig svart magi i samband med södern. För mig har trolldom alltid varit associerat med gamla krokiga gator i hamnstäder med överskjutande gaveltak, som var gamla redan när de hängde häxor i Salem. Mörka, unkna gränder där svarta katter och annat smyger fram nattetid. Häxeri har för mig alltid betytt gamla städer i New England, men allt detta är mycket värre än någon legend från New England. Dessa dystra pinjéer, gamla övergivna hus, förfallna plantager, mystiska svarta människor, gamla sägner om galenskap och fasa. Gud vilka hemska, uråldriga fasor som finns på denna plats som tokstollar betecknar som ’ung’!”

”Här är gamle Jacobs hydda”, meddelade Buckner och stannade bilen. Griswell såg en glänta och en liten stuga som hukade sig under de höga trädens skuggor. Tallarna var ersatta med ekar och cypresser, skäggiga av grå, slingrande mossa och bakom huset låg kanten av ett träsk som försvann bort i trädens dunkel, kvävd av frodig vegetation. En tunn strimma blå rök ringlade upp ur en skorsten av lera. Han följde Buckner till den lilla verandan, där sheriffen sköt upp en lädergängad dörr och steg in. Griswell blinkade inne i det jämförelsevis dunkla innandömet. Ett enda litet fönster släppte in lite dagsljus. En gammal neger satt vid sidan av eldhärden och betraktade en sjudande gryta över den öppna elden. Han såg upp när de steg in, men reste sig inte upp. Han verkade otroligt gammal. Hans anlete var en mängd rynkor och hans ögon, mörka och vitala, och det var som om hans tankar flyktigt skärskådade andra tider.

Buckner tecknade åt Griswell att slå sig ned på en stol med strängad sits och själv satte han sig på en grovt tillyxad bänk nära härden mitt emot den gamle mannen.

”Jacob”, sa han rakt på sak, ”tiden är inne för dig att tala. Jag vet att du känner till hemligheten med Blassenville Manor. Jag har aldrig frågat dig om det, för det var inte min sak. Men en man blev mördad där förra natten och den här mannen kommer att hängas för det om du inte talar om vad det är som hemsöker Blassenvillarnas gamla gods.”

Den gamle mannens ögon lyste, blev sedan dunkla som om extremt gamla moln drev fram över hans spröda sinne.

”Blassenvillarna”, mumlade han och hans röst var mjuk och rik, hans tal var inte de svartas dialekt i pinjéskogarna. ”De var stolta människor, Sir – stolta och grymma.  En del dog i kriget, andra dödades i dueller – manfolken, Sir. En del avled på godset – det gamla godset –” Hans röst förlorade sig i ett obegripligt mumlande.

”Vad var det med godset?” frågade Buckner fördragsamt.

”Miss Celia var den stoltaste av dem alla”, mumlade den gamle mannen. ”Den stoltaste och den grymmaste. Det svarta folket hatade henne. Joan hatade henne mest. Joan hade vitt blod i sig och hon var stolt hon med. Miss Celia piskade henne som en slav.”

”Vad är Blassenville Manors hemlighet?” envisades Buckner.

Det skärskådande draget drog bort från mannens ögon. De var svarta som månbelysta källor.

”Vilken hemlighet, Sir? Jag förstår inte.”

”Jo, det gör ni. I åratal stod det gamla huset där med sitt mysterium. Ni har nyckeln till denna gåta.”

Den gamle mannen stirrade på den sjudande grytan. Han föreföll nu helt rationell.

”Sir, livet är kärt även för en gammal svart man.”

”Menar ni att någon skulle döda er om ni berättade för mig?”

Men den gamle mannen mumlade igen. Hans ögon fördunklades.

”Inte någon. Ingenting mänskligt. Ingen mänsklig varelse. Träskens svarta gudar. Min hemlighet är okränkbar. Den bevakas av den Stora Ormen, guden över alla gudar. Han skulle skicka sin broder hit att kyssa mig med sina kallaläppar – en liten broder med en vit halvmåne på sin panna. Jag sålde min själ till den Stora Ormen när han gjorde mig till skapare av zuvembier –”

Buckner stelnade till.

”Jag har hört det ordet förut”, sa han mjukt, ”från en svart mans läppar när jag var ett barn. Vad betyder det?”

Gamle Jacobs ögon fylldes av fruktan.

”Vad har jag sagt? Nej, nej! Jag har ingenting sagt!”

”Zuvembier”, manade Buckner på.

”Zuvembie”, upprepade den gamle mannen mekaniskt med tom blick. ”En zuvembie var en gång en kvinna – på Slavkusten kände de till dem. Trummorna som viskar om natten i bergen på Haiti berättar om dem. Skapare av zuvembier är högt ärade av folket i Damballah. Det innebär döden att prata om det med en vit man – det är en av Ormgudens förbjudna hemligheter.”

”Du talar om zuvembier”, sa Buckner mjukt.

”Jag får inte tala om det”, mumlade den gamle mannen och Griswell insåg att han tänkte högt. Han var så långt försjunken i sin senilitet, att han inte var medveten om att han talade alls. ”Ingen vit människa får veta att jag dansade i den svarta voodoo ceremonien och gjordes till en skapare av zombier och zuvembier. Den Stora Ormen straffar lösmynthet med döden.”

”En zuvembie är en kvinna?” envisades Buckner.

”Var en kvinna”, mumlade den gamle negern. ”Hon visste att jag var skapare av zuvembier – hon kom och stod i min hydda och bad om den hemska brygden – brygden av malda ormben och blodet från fladdrande vampyrmöss och daggen från nattskärrans vingar och andra onämnbara ingredienser. Hon hade dansat i den svarta ceremonien – hon var mogen att bli en zuvembie – den svarta brygden var allt som behövdes – den andra var vacker – jag kunde inte neka henne.”

”Vem?” sa Buckner med krävande röst, men den gamle mannens huvud sjönk ned mot hans förtorkade bröst och han svarade inte. Han tycktes slumra där han satt. Buckner skakade honom. ”Du gav brygden för att förvandla en kvinna till en zuvembie – vad är en zuvembie?”

Den gamle mannen stirrade harmfullt och mumlade dåsigt.

”En zuvembie är inte längre mänsklig. Den har varken släkt eller vänner. Den är ett med den Svarta Världens folk. Den behärskar de naturliga demonerna – ugglor, fladdermöss, ormar och varulvar och kan framkalla mörker som fördunklar ett litet ljus. Den kan dödas av bly och stål. Men om den inte dödas på det sättet, lever den för evigt och den äter inte sådan mat som människor äter. Liksom läderlappen dväljs den i en grotta eller ett gammalt hus. Tid betyder ingenting för zuvembien; en timme, en dag, ett år, allt är likadant. Den kan inte uttala mänskliga ord, inte tänka som en människa, men den kan hypnotisera de levande med ljudet av sin röst och när den dödar en människa kan den överta kommandot över dess livlösa kropp tills köttet kallnat. Så länge som blodet flyter är liket dess slav. Dess välbehag ligger i att döda mänskliga varelser.”

”Och varför skulle någon vilja bli en zuvembie?” frågade Buckner mjukt.

”Hat”, viskade den gamle mannen. ”Hat! Revansch!”

”Hette hon Joan?” mumlade Buckner.

Det var som om namnet penetrerade senilitetens dimmor som fördunklade voodoo-mannens sinne. Han skakade till och fjäll föll från hans ögon. De blev hårda och glödde likt våt, svart marmor.

”Joan?” sa han långsamt. ”Jag har inte hört det namnet under loppet av en generation. Jag tycks ha sovit gentlemän. Jag minns inte. Jag ber om ursäkt. Gamla män faller ofta i sömn framför en brasa, precis som gamla hundar. Ni frågade mig om Blassenville Manor? Sir, om jag talade omför er varför jag inte kan svara er, skulle ni uppfatta det som ren vidskepelse. Ändå är den vite mannens Gud mitt vittne.–”

Medan han talade sträckte han sig över härden efter ett stycke ved. Han famlade i högen med pinnar. Och hans röst brast ut i ett skrik när han ryckte tillbaka armen i en konvulsion. Och ett fruktansvärt, piskande och slingrande föremål följde med. Kring voodoo-mannens arm var ett fläckigt band omslingrat och ett ont kilformat huvud högg till igen i tyst raseri.

Den gamle mannen föll över eldstaden, vrålande, omkullstjälpande den puttrande grytan och spridande de glödande kolen. Sedan slet Buckner till sig ett vedträd och krossade det där platta huvudet. Svärande, sparkade han åt sidan den knöliga, slingrande kroppen och betraktade helt kort det massakrerade huvudet. Gamle Jacob hade slutat skrika och vrida sig. Han låg stilla och stirrade glasartat uppåt.

”Död?” viskade Griswell.

”Död som Judas Iskariot”, snäste Buckner, och såg bistert på reptilens krampryckningar. ”Den fördömda ormen stuvade in tillräckligt med gift i hans ådror för att ta livet av ett dussin män. Men jag tror att det var chocken och skräcken som dödade honom.”

”Vad ska vi göra?” frågade den darrande Griswell.

”Vi låter kroppen ligga kvar på britsen. Ingenting kan skada den om vi reglar dörren så att vildsvinen inte kommer åt den. Och inte heller katterna. Vi tar med den till stan i morgon. Vi har ett arbeta att utföra i natt. Låt oss gå.”

Griswell ryggade tillbaka inför beröringen med liket, men hjälpte Buckner att lyfta in kroppen i den enkla kojen, varpå han snabbt snubblade ut ur hyddan. Solen kretsade över horisonten, synlig i flammande röd eld mellan trädens svarta stammar.

De steg in i bilen under tystnad och for skumpande tillbaka utmed den smala stigen.

”Han sa att den Stora Ormen skulle skicka en av sina bröder”, mumlade Griswell.

”Nonsens!” fnös Buckner. ”Ormar gillar värme och det där träsket är fyllt med ormar. Den slingrade sig in och rullade ihop sig bland vedträna. Gamle Jacob störde den och den bet honom. Inget övernaturligt med det.”

Efter en kort tystnad sa han, nu med annorlunda röst: ”Det var första gången jag såg en skallerorm hugga utan att sjunga och det var första gången jag såg en orm med en vit halvmåne på huvudet.”

De svängde upp på huvudvägen innan någon av dem talade igen.

”Ni tror att mulatten Joan har legat och lurat i huset alla dessa år?” frågade Griswell.

”Du hörde vad gamle Jacob sa,” svarade Buckner barskt. ”Tid har ingen  betydelse för en zuvembie.”

När de passerade den sista kurvan på vägen, ryckte Griswell upp sig inför anblicken av Blassenville Manor som svart och hotfullt skymtade mot den röda solnedgången. När godset kom till synes bet han sig i läppen för att inte skrika till.

En känsla av förborgad skräck återkom med full kraft.

”Se!” viskade han med torra läppar när de stannade vid sidan om vägen. Buckner grymtade.

Från galleriets balustrader steg ett virvlande moln av duvor som svepte bort i solnedgången. En svärta mot det brandröda skenet …

3. Zuvembien kallar

Båda männen satt fastfrusna för ett ögonblick sedan duvorna flugit sin väg.

”Nå. Så har jag då sett dem till sist”, muttrade Buckner.

”Kanske bara de dömda ser dem”, viskade Griswell. ”Den där luffaren såg dem …”

”Ja, vi får väl se”, svarade systatsmannen stillsamt, medan han steg ut ur bilen, men Griswell märkte att han omedvetet sköt fram pistolbältet.

Ekdörren hängde löst på sina brutna tappar. Deras fötter ekade mot den trasade tegelvägen. De blinda fönstren reflekterade solsättningen i lakan av eld. När de trädde in i den breda hallen såg Griswell en sträng av svarta märken som löpte över golvet och in i kammaren, spåren efter en död man.

Buckner hade tagit med sig filtar från bilen. Han bredde ut dem framför eldstaden.

”Jag ligger närmast dörren”, sa han. ”Du ligger där du låg förra natten.”

”Ska vi göra upp eld i spiseln?” frågade Griswell av fruktan för det mörker, som skulle falla över skogen när den korta skymningen dött bort.

”Nej. Du har en ficklampa och jag med. Vi ligger är i mörkret och får se vad som händer. Kan du använda pistolen jag gav dig?”

”Jag tror det. Jag har aldrig avfyrat en revolver, men nu vet jag hur man gör.”

”Överlåt om möjligt skjutandet till mig.”

Sheriffen satte sig med benen i kors på sina filtar och tömde cylindern på sin stora blåa Colt och inspekterade patronerna med kritiska ögon innan han satte tillbaka dem.

Griswell strök nervöst omkring fram och tillbaka, missnöjd med ljusets långsamma bortbleknande, likt en snålvarg som ogillar att hans guldreserv minskar.

Han lutade sig med en hand mot spiselkransen och såg ned på den dammtäckta askan. Elden som producerat denna aska måste ha gjorts upp av Elizabeth Blassenville mer än fyrtio år tidigare. Det var en deprimerande tanke. För att ha något att göra rörde han om i askan med sin fot. Någonting kom till synes bland de förkolnade resterna – en bit papper, nedfläckat och gulnat. Fortfarande i brist på annan sysselsättning böjde han sig ned och drog fram det ur askan. Det var en anteckningsbok med ett fallfärdigt bakstycke av kartong.

”Vad har du hittat?” frågade Buckner och sneglade ned mot sin pistols skimrande patronhus.

”Inget annat än en gammal anteckningsbok. Ser ut som en dagbok. Sidorna är fyllda med text – men bläcket har bleknat och papperet är i sådant upplösningstillstånd att jag inte får ut mycket va det. Hur kan det ha hamnat i eldstaden utan att brinn upp?”

”Ditkastat efter det att elden falnat”, gissade Buckner. ”Kanske upphittat och inkastat i eldstaden av någon som var här för att stjäla möbler. Förmodligen någon som inte kunde läsa det.”

Griswell for liknöjt över de sönderfallande sidorna och ansträngde ögonen i det avtagande ljuset för att tyda de gulnande kråkfötterna. Sedan stelnade han till.

”Här finns en notering som är begriplig! Lyssna!” Han läste: ”Jag vet att det finns någon i det här huset utom jag själv. Jag kan höra någon som stryker omkring på natten när solen gått ned och tallarna står svarta där ute. Ofta på nätterna hör jag hur den famlar vid min dörr. Vem är det? Är det en av mina systrar? Är det tant Celia? Om det är hon, varför rör hon sig så smygande i huset? Varför rycker hon i min dörr och glider bort när jag ropar på henne? Ska jag öppna dörren och gå ut till henne? Nej, nej, det vågar jag inte! Jag är rädd. O Gud, vad ska jag göra? Jag vågar inte stanna här – men vart ska jag ta vägen?”

”Vid Gud!” utropade Buckner. ”Det måste vara Elizabeth Blassenvilles

dagbok! Fortsätt!”

”Jag kan inte tyda resten av sidan”, svarade Griswell. ”Men några sidor längre fram kan jag läsa några rader.” Han läste: ”Varför försvann alla negrerna när tant Celia försvann? Mina systrar är döda. Jag vet att de är döda. Jag har en förnimmelse av att de dog en hemsk död i skräck och vånda. Men varför? Varför? Om någon dödade tant Celia, varför skulle mördaren sedan mörda mina stackars systrar? De var alltid så vänliga mot de svarta tjänarna. Joan –” Han gjorde ett uppehåll och rynkade fruktlöst på näsan. ”En bit av papperet är bortrivet. Här är en annan notering under ett annat datum  jag tror åtminstone att det är ett datum. Jag kan inte avgöra det säkert …’det hemska som den gamla negressen antydde?  Hon nämnde Jacob Bloint och Joan, men hon ville inte tala klarspråk, kanske var hon rädd att –’ Ett stycke är borta här, sedan ’Nej, nej! Hur är det möjligt? Hon är död – eller försvunnen. Ändå – hon var ju född och uppvuxen i Västindien och av antydningar som hon fällde vet jag att hon forskade i voodoons mysterium. Jag tror att hon till och med dansade i en av deras hemska ceremonier. Hur kunde hon vara en sådan usling? Och denna – denna fasa. Gud, kan sånt finnas? Jag vet inte vad jag ska tro. Om det är hon som smyger omkring i huset på nätterna, som fumlar vid min dörr, som visslar så spöklikt och melodiskt – nej, nej, jag håller på att bli tokig. Om jag stannar ensam här kommer jag att dö lika vederstyggligt som mina systrar måste ha dött. Det är jag övertygad om.’”

Den osammanhängande krönikan slutat lika abrupt som den börjat. Griswell

var så fångad av att tyda fragmenten att han inte var medveten om att mörkret smugit sig på dem, knappt ens medveten om att Buckner höll batterilampan åt honom för att han skulle kunna läsa. Han vaknade upp ur sin koncentration med ett ryck och kastade en snabb blick mot den svarta hallen.

”Vad får ni ut av det?”

”Det som jag misstänkt hela tiden”, svarade Buckner. ”Den där mulattflickan

Joan förvandlades till en zuvembie för att hämnas på Miss Celia. Hon kanske hatade hela familjen lika mycket som hon hatade sin härskarinna. Hon hade tagit del av voodoo-ceremonier på sin hemö tills hon var ’mogen’, som gamle Jacob sa. Allt hon behövde var den svarta brygden– han gav henne den. Hon dödade Miss Celia och de andra äldre systrarna och skulle ha dödat Elizabeth om hon fått en chans. Hon har lurat i detta gamla hus alla dessa år, likt en orm i en ruin.”

”Men varför skulle hon mörda en främling?”

”Du hörde vad gamle Jacob sa”, påminde honom Buckner. ”En zuvembie finner nöje i att mörda människor. Hon lockade upp Brunner för trappan och klöv hans skalle, stack yxan i hans hand och skickade ned honom att mörda dig. Ingen domstol skulle någonsin tro det, men om vi kan hitta hennes kropp är det tillräckligt för din oskuld. Man kommer att tro mig på mitt ord att hon mördade Branner. Jacob sa att en zuvembie kan dödas . . . när jag rapporterar det här, tror jag inte att jag behöver vara alltför exakt i detaljerna.”

”Hon kom och tittade ned över balustraden på oss”, mumlade Griswell. ”Men varför fann vi inte hennes spår på trappan?”

”Du kanske drömde det. En zyvembie kan kan kanske projicera sin ande – helvete! Varför försöka rationalisera något som ligger utanför det rationellas gränser?” Låt oss börja vår vakt.”

”Släck inte ljuset! utbrast Griswell ofrivilligt. Varpå han tillade: ”Naturligtvis ska ni släcka det. Vi måste vara i mörker som – ” han tystnade ett ögonblick – ”som när Branner och jag var här.”

Men likt en fysisk sjukdom överföll fruktan honom när rummet blev helt mörkt.

Han log och darrade och hans hjärta slog så våldsamt att han trodde att han  skulle kvävas.

”Västindien måste vara världens pesthåla”, muttrade Buckner, som såg ut som en suddig kontur på sina filtar. ”Jag har hört talas om zombier. Men jag visste inte vad en zuvembie är. Tydligen handlar det om någon drog som blandas till av voodoo-män för att ingjuta galenskap i kvinnorna. Det förklarar emellertid inte allt det andra: den hypnotiska förmågan, den abnorma livslängden, förmågan att kontrollera lik – nej, en zuvembie kan inte bara vara en galen kvinna.

”Den är ett monster, någonting utöver en mänsklig varelse, skapad av den magi som ynglar av sig i mörka träskmarker och djungler – ja, vi får väl se.”

Hans röst tystnade och i tystnaden hörde Griswell sitt eget hjärtas slag. Utanför i den svarta skogen ylade en varg kusligt och ugglor hooade. Sedan föll tystnaden igen som en svart dimma.

Griswell tvingade sig att ligga orörlig på sina filtar. Tiden verkade stå stilla.

Han kände sig om han blev strypt. Spänningen växte och blev olidlig. Den ansträngning han gjort för att kontrollera sina söndervittrande nerver fick hans lemmar att bada i svett. Hen bet ihop sina tänder tills det värkte i käkarna, som nästan var som låsta och naglarna på hans fingrar trängde djupt in i hans handflator. Han visste inte vad han kunde vänta sig. Den onda anden skulle slå till igen – men hur? Skulle det blir en hemsk, melodiös vissling, nakna fötter som smög sig ned för de knakande trappstegen eller ett plötsligt yxhugg i mörkret? Skulle den välja honom eller Buckner? Var Buckner redan död? Han kunde ingenting se i kolmörkret, men han hörde mannens stadiga andhämtning. Sydstataren måste ha nerver av stål. Eller var det Buckner som andades bredvid honom, åtskild av en smal remsa mörker? Hade plågoanden redan slagit till i mörkret och intagit sheriffens plats och låg nu där med demonisk munterhet tills den var beredd att slå till? – tusentals ohyggliga fantasier ansatte Griswell med tänder och klor.

Han började känna att han skulle bli tokig om han inte kom på fötter och skrek och i raseri rusade ut ur det förbannade huset – inte ens fruktan för galgen kunde hålla honom kvar liggande i mörkret mycket längre – plötsligt bröts den jämna rytmen av Buckners andhämtning och Griswell kände det som om ett ämbar med iskallt vatten hällts över honom. Från någonstans där uppe hördes ljudet av sällsam, melodiös vissling …

Griswells självkontroll gick sönder och han slungades in i ett mörker som var djupare än den fysiska svärta som omgav honom. Där var ett ögonblick av absolut nattsvarthet, där insikten om en rörelse var den första känslan i uppvaknandets medvetande.

Han rusade, vanvettigt, snubblande över en otroligt ojämn väg. Allt var mörker omkring honom och han rusade blint. Vagt insåg han att han måste ha skenat iväg från huset och flytt kanske flera kilometer innan hans överarbetade hjärna började fungera. Han brydde sig inte. Att dö i galgen för ett mord han aldrig begått skrämde honom inte hälften så mycket som tanken på att återvända till detta fasornas hus. Han var övermannad av sporren att springa – springa – springa, som han sprang nu, blint, tills han nådde slutet av sin uthållighet. Dimman hade ännu inte lyft från hans hjärna, men han var medveten om en dov förundran att inte kunna se stjärnorna genom de svarta grenverken. Han önskade vagt att han kunde se vart han var på väg. Han trodde att han höll på att klättra uppför ett berg och det var märkligt. För han visste att det inte fanns några berg inom flera kilometer från godset. Sedan började en dunkel glöd att lysa ovanför och framför honom.

Han klättrade mot det överskjutande prång som mer och mer antog formen av oroväckande symmetri. Sedan blev han skräckslagen när han insåg att ett ljud trängde in i hans öron – en egendomlig, gäckande vissling. Ljudet svepte bort dimmorna. Vad var nu detta? Var var han? Uppvaknandet och insikten kom likt ett bedövande slag från en slaktklubba. Han flydde inte alls utmed en väg eller klättrade uppför ett berg. Han gick uppför en trappa. Han var fortfarande i  Blassenville Manor! Och han var på väg uppför trappan!

Ett omänskligt vrål bröt fram över hans läppar. Ovanför växte den galna visslingen till ett makabert pipljud av demonisk triumf. Han försökte stanna – för att gå tillbaka – eller kasta sig över balustraden. Hans skrik ringde outhärdligt i hans egna öron. Man hans viljekraft var krossad i bitar. Den existerade inte. Han hade ingen vilja. Han hade tappat ficklampan och han hade glömt pistolen i sin ficka. Han kunde inte styra sin egen ficka. Hans ben rörde sig styvt, arbetade som delar av en mekanism bortkopplad från hans hjärna, lydande en utanför liggande vilja. Metodiskt klampande förde de honom skrikande uppför trappan mot häxelden som glödde skimrande ovanför honom.

”Buckner!” skrek han. ”Buckner! Hjälp mig för Guds skull!”

Hans röst ströps i strupen. Han hade kommit upp till den övre avsatsen. Han vacklade utmed hallen, Visslingen sjönk och upphörde, men dess inverkan drev honom framåt. Han kunde inte se varifrån den dunkla glöden kom. Den tycktes inte emanera från ett centralt fokus. Men han såg en vag figur som hasade emot honom. Det såg ut som en kvinna, men ingen mänsklig kvinna hade någonsin gått med en sådan smygande gång och ingen mänsklig kvinna hade någonsin haft ett sådan fasans anlete, en sådan lömsk, gul suddighet av vanvett – han försökte skrika vid anblicken av detta ansikte, vid glimten av skarpt stål i den lyfta, kloliknande handen – men hans tunga var frusen.

Sedan kraschade något bedövande bakom honom. Skuggorna klövs av en eldtunga som lyste upp den gräsliga gestalten som föll baklänges. Omedelbart i hälarna på knallen genljöd ett omänskligt tjut.

I mörkret som följde på blixten föll Griswell på sina knän och gömde sitt ansikte i händerna. Han hörde inte Buckners röst. Sydstatarens hand på hans axel skakade loss honom ur hans svimning.

Han förblindades av ett ljus i sina ögon. Han blinkade, skuggade sina ögon, såg upp på Buckner, som stod lutad mot utkanten av ljuscirkeln.

”Är ni skadad? Herre Gud, är ni det? Det ligger en slaktarkniv på golvet –”

”Jag är oskadd”, munlade Griswell. ”Ni sköt just i tid – djävulen. Var är den?

vart tog den vägen?”

”Lyssna!”

”Någonstans i huset hördes det vämjeliga ljudet av något flaxande och klatschande som om något slog vilt omkring sig och kämpade i dödsryckningar.

”Jacob hade rätt”, sa Buckner bistert. ”Bly kan ta död på dem. Jag träffade henne, jodå. Vågade inte använda ficklampan, men det fanns tillräckligt med ljus. När det där visslandet började klev du nästan över mig för att komma ut. Jag visste att du var hypnotiserad eller vad det nu var. Jag följde dig uppför trappan. Jag var alldeles bakom dig, ihopkrupen så att hon inte skulle se mig och kanske ge sig iväg igen. Jag väntade nästan för länge innan jag sköt

– men åsynen av henne nästan paralyserade mig. Se!”

Han riktade ficklampan utmed hallen, som nu var ljusare och klarare. Och lampan lyste på en glugg som gapade i väggen där ingen dörr synts tidigare.

”Miss Elizabeths hemliga panel är hittad!” sa Buckner. ”Kom!”

Han sprang över hallen och Griswell följde honom som i en dröm. Flaxandet och kraschandet kom inifrån den mystiska gluggen och nu upphörde ljuden.

Ljuset avslöjade en smal, tunnel-liknande korridor som tydligen ledde genom en av de tjocka väggarna. Buckner störtade in i den utan att tveka.

”Den kunde kanske inte tänka som en människa”, muttrade han och lyste med lampan framför sig. ”Men den hade tillräcklig tankeförmåga att utplåna spåren efter föregående natt så att vi inte kunde spåra varelsen till denna punkt i väggen och kanske upptäcka den hemliga panelen. Det finns ett rum här framme – Blassenvilles hemliga rum!”

Och Griswell utbrast: ”Min Gud! Det är det fönsterlösa rummet jag såg i min dröm med de tre kropparna som hängde – ahhhh!”

Buckners ljuskägla, som rörde sig över den nästan cirkelrunda kammaren, stannade plötsligt till. I ljuskäglans breda cirkel fanns tre gestalter, tre förtorkade, hopskrumpna, mumieliknande skepnader, fortfarande klädda i gammaldags kläder från det föregående århundradet. Deras skor berörde inte golvet där de dinglade i sina vissnade halsar i kedjor som hängde från innertaket.

”De tre systrarna Blassenville!” muttrade Buckner. “Miss Elizabeth var inte galen när det kommer till kritan.”

”Titta!” Griswell förmådde knappt att göra sin röst tydlig. ”Där borta i hörnet!”

Ljuskäglan rörde sig, stannade.

”Var det där föremålet en kvinna en gång?” viskade Griswell. ”Store Gud, titta på ansiktet, till och med i döden. Se på de kloliknande händerna med svarta rovklor som hos ett odjur. Ja, det var mänskligt, men – även trasor av en gammal balklänning. Jag undrar just varför skulle en mulattjungfru bära en sådan klänning?”

”Det här har varit hennes håla i över fyrtio år”, muttrade Buckner, där han stod över det grinande och hemska föremålet, som låg och spretade i hörnet. ”Detta rentvår dig, Griswell – en galen kvinna med en yxa – det är allt myndigheterna behöver få veta. Gud, vilken hämnd! – vilken motbjudande hämnd! Vilken bestialisk natur hon måste ha haft för att över huvud taget ge sig in på voodoo som hon måste ha gjort –”

”Mulattkvinnan?” viskade Griswell, som dunkelt förnam en ohygglighet som överskuggade alla annan fasa.

Buckner skakade på huvudet. ”Vi missförstod gamle Jacobs prat och det som Miss Elizabeth skrev – hon måste ha vetat, men familjestoltheten förseglade hennes läppar. Griswell, nu förstår jag. Mulattkvinnan fick sin hämnd, men inte som vi tänkte oss det. Hon drack inte av den svarta brygden som Jacob fixade åt henne. Den var avsedd för en annan kvinna och skulle i hemlighet tillföras henne i hennes mat, eller kaffet, helt säkert. Sedan stack Joan sin väg och lämnade den sådd från helvetet som hon sått att gro.”

”Det … det där är inte mulattkvinnan?” viskade Griswell.

”När jag såg henne där ute i hallen visste jag att hon inte var mulatten. Dessa förvridna anletsdrag a slöjade fortfarande familjedragen. Jag har sett hennes porträtt och jag misstar mig inte. Där ligger den varelse som en gång var Celia Blassenville.”

Översättning Bertil Falk

Vecka 5, 2014

Otto Witt (1875-1923) var en svensk science fiction pionjär med folkbildarambitioner. Han skrev både noveller och romaner och gav ut tidskriften Hugin. Följande är ett exempel på hur science fiction kunde låta i Sverige för hundra år sedan. Här kan man verkligen tala om vilda fantasier. Novellen publicerades i Kurre, julknumret 1913.

Det har aldrig riktigt lyckats varken mig eller någon jag känner, att få reda på huru det mirakulösa, interplanetariska flygskeppet konstruerats och vilka krafter som bar det från jorden ut i rymden –  men –  jag skall bölja från böljan.

Jag mottog för någon tid sedan ett brev. Frimärket var spanskt.

– Någon vinfirma, tänkte jag, som snusat reda på min adress.

Jag öppnade kuvertet – det var från en gammal vän som jag senast träffade i St. Petersburg, en ingenjör Svalberger. Vad ville han? undrade jag.

Jo, det visade sig att brevet innehöll en inbjudning till att deltaga i en interplanetarisk utflykt – en färd i världsrymden –.

Detta gav anledning till en hel hop funderingar – men innan jag började med dessa skrev jag ett ögonblickligt svar till Svalberger, att jag antog invitationen och tackade så mycket.

Så började jag att fundera och grubbla.

Svalberger och jag var gamla bekanta – skolkamrater förresten. Jag hade så halvt och halvt misstänkt att Svalberger var död – så tärd och med lungsotens tydliga prägel hade han varit sist vi såg varandra – för fem år sedan. Nu måtte han således ha kryat till sig och dessutom fått fatt i pengar för att bygga sitt interplanetariska flygskepp – ja, hur det var konstruerat kunde jag ej tänka mig – det måste vara på alldeles nya grunder, anlitande okända världskrafter – men – och jag började räkna och kalkylera – vilken hastighet måste en kropp besitta för att övervinna tyngdkraften?

Det gick åt det ena pappersarket efter det andra och just då jag satt med fyra hela ark, betäckta med linjer, både raka och krokiga och mellan dem fullt av myllrande siffror och tal framför mig, ringde det på tamburklockan.

Det var Svalberger – min själ var det inte Svalberger i egen person.

Jag studsade.

– Du har fått mitt brev?

– Ja för några timmar sen.

– Jag blev tvungen att resa och for lika fort som posten, förklarade han.

Han slog sig ned och kastade samtidigt en blick på mina papper.

– Ritar du av en myrstack eller är det en mönsterbilaga till Idun? frågade han.

– Ingendera delen, svarade jag. Det är kalkylen över ditt luftskepp –.

– Eterskepp, min vän –.

– Gott över ditt eterskepps hastighet.

– Det erfordras 11 kilometer pr sekund för att övervinna jordens dragningskraft vid polerna och 10.45 kilometer i sekunden vid ekvatorn, upplyste han. Detta är 40.000 kilometer pr timme ochett av våra bästa aeroplan går ej fortare än 500 kilometer i timmen.

Jag hisnade.

– Vilken oerhörd fart! sade jag.

– Bah, svarade Svalberger, vad är det mot ljusets och elektricitetens hastighet 300.000 kilometer i sekunden – det här är bara 40.000 på en hel timme.

Han hostade. Dovt och ihåligt. Det var tydligt, att hans ohyggliga sjukdom ej blivit bättre. Jag betraktade honom närmare. Han var ett levande lik; det föreföll, som kunde han när som helst falla ned död.

Vad ville denne man, med dödsmärket tydligt tryckt på sin panna ute i rymden? Dö där?

Liksom till svar på min tysta fråga sade Svalberger:

– Det andra du får veta, gamle vän, om resan är dess mål. Vad tror du om det?

– Du vill se andra himlakroppar.

– Nej. Men även det är ju intressant Nej. Ändamålet är, att jag vill ha ett fullständigt ombyte av luft.

– Luft! Luft i etern?

– Nej, jag vill inandas en annan planets luft.

– Såå. Vilken? Mars?

– Nej, Mars är för kall. Ligger för långt från solen. Tror du att jag drar mot polen för min sjukdom? Nej mot den solglödda södern skall färden gå. Medan vår jord rullar fram på en aktåm från solen av 37 millioner astronomiska mil befinner sig Venus på ett solavstånd av endast 27 millioner. Dessutom är Venus vår närmaste stjärna 10 millioner mil skiljer oss från henne – till Mars är det 19 millioner eller i gunstiga år 14.

Jag stirrade på min halvdöde vän. Hade han blivit rubbad? Han ville byta luft ocxh till den ändan resa till Venus.

Nu har ju vetenskapligt fastslagits, att Venus, som till storlek är lika jorden, verkligen besitter en atmosfär som är nästan två gånger lättare än jordens och mycket högre än vår samt innesluter mycket vattengas.

Gott – kom han bara dit så var ju allt gott och väl – man vet ju att ett totalt luftombyte är det bästa som finns får lungsiktiga.

Men –

Svalbergers ögon glödde.

– Nå kommer du med?

– Ja – jag har redan svarat dig det, härmed får du svaret muntligt. Var ligger apparaten?

– Du får ej fråga något alls, upplyste han. Icke om platsen, ej om konstruktionen, inte om något – endast se och iakttaga allt på Venus.

– Gott, svarade jag leende. Men har du tänkt på att Venus ej har någon kalender? Att dess ena sida, den som vändes mot solen alltid är het och ljus, att dess andra beständigt äger endast köld och mörker. Där finnes ingen tid ingen dag och natt eller rättare en evig natt och en evig dag.

Svalberg skrattade lätt.

– Jag skall sola mig tills jag blir fullt frisk igen, svarade fantastern.

– Bra – jag följer dig. När reser vi? – Bums.

Om den månad, som nu följde förbjuder mig ett obrottsligt tysthetslöfte att yttra mig – jag kan endast meddela att Svalbergers hemlighetsfulla fabrik reste sig som ett nuptiskt, högt hus på en sluttning av Pyrenéerna. Något mera ogästvänligt och frånstötande än denna trakt kunde knappast tänkas.

Drivkraften för eterskeppet utgjordes av en nyupptäckt metall egenskaper som i mycket liknade radiums rekylerande kraft.

Nåväl.

Avfärden skedde en mörk, molntyngd natt. Ett ljussken som av en eldkula var under ett ögonblick – en sekund högst – det enda, som vi jordbor märkte, så var vi ovan molnen, så att hela färden gjorde intryck av en enda lång, vit dröm –.

En känsla av att det slog lock för öronen bemäktigade sig mig – jag måste svälja och åter svälja – Eterometerns ursinniga surrande då den mätte farten var det enda som hördes, men det gav oss ett levande intryck av vår hiskliga fart, vilket intryck i ännu högre grad skärptes därigenom att vi passerade igenom väsande, fräsande svärmar av meteorer. Så fort vi vore utanför jordens skugga jävades totalt den gamla uppfattningen om en förd genom nattsvarta rymder – vi närmade oss ju solen men nu med en hastighet av hela 50.000 kilometer pr sekund.

Äntligen – Svalberger påstår, det var efter fyra jordiska dygn – saktade han eterskeppet och vi landade slutligen på Venus.

Vi styrde vår farkost till gränsen mellan den solbelysta och mörka delen – där en mild temperatur rådde, solen stod lågt och täta skyar flöt i luften.

Det märktes strax hur det var svårt att andas på grund av atmosfärens täthet. Även våra ögon angreps av det intensiva solskenet, allt var dubbelt så ljust som på jorden.

Nästa dag företog vi en utfärd mot solsidan. Solen steg allt mer och mer ju längre vi färdades. Venus ägde i detta sitt tempererade bälte växter, som visserligen var gröna som jordens men i intet liknade dessa. De kröp alla efter marken alla vändande sig mot solen. Intet stod rätt upp. Av djur sågs intet spår, ej en fågel i luften, ej ett fyrfotadjur, icke en fisk i vattnet, som även det, liknade det jordiska vattnet.

Under en klar himmel och strålande sol lade vi oss att sova, ty fast det ej fanns natt, hade vi kvar vår jordiska vana.

Och det var när vi uppvaknade skakande, som det första underbara skedde.

Runt kring Svalbergers huvud sågs hundtratals märkvärdiga kryp. De hade storleken av valnötter och utseendet av förstorade lungsotsbaciller –.

Svalberger kände mycket väl igen dem.

– Vivat! utbrast han. Ser du mina baciller?

– Nej, min själ.

– Absolut, sade Svalberger. Jag märker hur de lämnar min kropp och här tycks jordmånen ägna sig för dem – se hur de växer.

Vad var detta? Hade vi fört livets hemlighet med oss till planeten? Tydligen var det så.

Allt under det att Svalberger för var dag blev bättre och bättre, kinderna återfick rosor och krafterna återvände så förökade sig bacillerna och blev samtidigt större och större.

Det var nästan hemskt att se på. Och den minsta tillstötande omständighet förändrade de olika bacillernas utseende och växt. Där var en, som kom att ligga bakom en sten i skuggan. Om kort tid hade fyra extremiteter växt framsökande solen på stenens sidor. Ett, tu, tre reste sig massan, stor som en igelkott och – sprang sin väg på alla fyra.

Och så gick det överallt.

Allt större och större blev djuren.

Efter att de först hade förökat sig medelst avsnöring övergick de i det äggläggande stadiet för att därpå föda levande ungar.

Vid denna tid framträdde människan.

Det tillgick på ett rätt märkvärdigt sätt.

Vi hade varseblivit en liten ö, ej långt från stranden av en insjö. Vi simmade ut till ön, och steg i land. Efter en stund kände vi en besynnerlig, otäck lukt – vedervärdig var den.

– Fy tusan, uttalade Svalberger med eftertryck och jag instämde.

– Det är fosforstank, fortfor min vän, bäst vi paddlar tillbaka.

Så gjorde vi och simmar åter genom det ljumma vattnet.

Nu hade väl ganska lång tid förflutit innan vi återsåg insjön. Men en dag förde oss våra steg dit.

Vi satt på stranden.

Då hörde vi plötsligt ett – rop.

Usch – det var riktigt hemskt.

– Fy fan, sade Svalberger, du har skvallrat.

– Vad nu? undrade jag.

– Du har babblat.

– Hallå! skrek rösten ännu värre.

– Ja, vi är upptäckta. Någon har gjort ett eterskepp och förföljt oss hit på Venus. Det är du som pratat om hemligheten.

Jag protesterade på det bestämdaste.

– Hallå, Svalberger! skrek rösten.

Vi blev alldeles kalla mitt i värmen.

Rösten kom från den giftiga ön.

Vi såg ditåt.

Den syn som mötte oss var fruktansvärd – ut ur de liggande växterna kröp något fram – en människa men ej upprest utan gående i djurets ställning.

Nu begrep vi allt. Och en sprattling i vattnet strax vid stranden bekräftade vad som hänt det, var silverglänsande fiskar – det var Svalbergers baciller som utvecklats i vattnet.

Och han på ön! Nu hörde vi mera av honom:

– Fy tusan, Svalberger, skrek han.

Vi bleknade litet mera. Det är en alldeles obeskrivlig känsla för en att höra sitt kära modersmål av en venusiad. Men vi begrep allt.

Fosforstanken!

”Ohne Phosphor kein gedanke”, det var Svalbergers bacill som utvecklats och på grund av fosforn fått en tänkande hjärna.

– Men hur kan han svenska?

– Han har ju utvecklats ur din bacill, människa, och det begrep Svalberger.

Emellanåt tog han fruktansvärda hopp över klipporna, och i solskenet glänste kroppen blanksvart.

Min blygsamhet gör att jag har litet svårt att komma fram med förklaringen till de senaste två egenskaperna, ty jag vet verkligen inte, men jag tror att det var jag som fört med mig från jorden, ett annat levande väsen (Puex irritans) med andra ord den svenska loppan.

Vid vårt första besök på ön hade hon tappat fotfästet och blivit kvar och parat sig in med någon av Svalbergers baciller och vad vi nu såg framför oss var troligen ända till tjugonde ledet efter de första föräldrarna.

Människan på ön började väsnas.

Svalbergers innersta tankar hade tagit form. Den fan kan nog inte simma, hoppades Svalberger.

Men det kunde han.

Och under det han närmade sig oss mer och mer sprang vi allt vad tygen höll – och åter förflöt en månad, en sådan månad som jag ej får yppa innehållet av.

Med en duns tog vi jorden.

Jag åt middag med Svalberger får ett par dar sen. Han var alldeles kurerad – både får sjukdomen och mycket annat.

Vecka 4, 2014

Vad händer när en liten engelsk pojke år 1838 blir kidnappad i Neapel och återlämnas mot en lösensumma? Jo, han växer naturligtvis upp med kriminella idéer i skallen till William Schwenk Gilbert (1836 – 1911) och skriver år 1880 texterna till The Pirates of Penzance med musik av kompositören Arthur Seymour Sullivan (1842 – 1900). Det tyder på fantasifull begåvning, för enligt Martin Fido, som bör veta, så har det aldrig funnits några pirater i Penzance. Gilbert var också en sarkastisk man och en stor humorist i den brittiska tradition som gett oss Jerome K. Jerome, P.G. Woodehouse och Richmal Crompton. Han adlades och avled vid 74 års ålder i ett försök att rädda en kvinna från att drunkna. Följande kriminella historia som är över hundra år gammal är ett exempelpå hans humor. Det kan noteras att ordet bishop både kan betyda biskop och dryckesbål.

Inbrottstjuvens berättelse

Av William Schwenk Gilbert

När jag blev aderton år gammal, sa min far, en bemärkt skojare som skrev tiggarbrev, till mig, “Reginald, jag tror det är dags att du börjar tänka på att skaffa dig ett yrke.”

Det var illavarslande ord. Sedan jag lämnat Eton, nästan ett år dessförinnan, hade jag tillbringat min tid mycket behagligt och sysslolöst och jag var ledsen för att min långa ledighet närmade sig sitt slut. Min far hade hoppats kunna sända mig till Cambridge (Cambridge var en tradition i vår familj, men affärerna hade gått mycket dåligt på sistone och ett utslag som löd på sex månaders hårt straffarbete hade avsevärt ansträngt min stackars fars resurser.)

Det var nödvändigt – högst nödvändigt – att jag valde ett yrke. Med en suck av resignation, höll jag med om det.

“Om du vill”, sa min far, “ska jag ta dig i handen och lära dig mitt yrke och om några få år kan jag kanske ta in dig som partner, men för att vara uppriktig mot dig så undrar jag om det är ett nöjaktigt yrke för en spänstig pojke som du.”

“Jag tycks inte bry mig speciellt på den punkten”, sa jag.

“Det är jag glad att höra”, sa min far. “Det är ett dåligt yrke för en kraftfull ung man. Dessutom måste du få gråa hår i yrket innan folk tar dig på allvar. Det är alldeles utmärkt som en tillflykt på äldre dar, men en ung grabb som du skulle sannolikt lyckas dåligt med det. Nu skulle jag vilja ta hänsyn till din egen smak när det gäller en så viktig fråga som att välja ett yrke. Vad tycker du? Armén?”

“Nej, jag är inte road av armén.”

“Förfalskning? Advokatyrket?  Vrakplundring i Cornwall?”

”Pappa”, sa jag, “jag skulle vilja bli förfalskare men jag har en sån jäkla handstil.”

“En riktig Etonstil”, sa han. “Inte tillräckligt formbar för förfalskning, men du kan få en skrivlärare.”

“Jag kan inte gör mycket mer än förfalska min egen handstil. Jag tror inte att jag nånsin kan förfalska någons annan.”

“Någon annans, heter det, inte någons annan. Eton-engelska är förfärlig.”

“Nej”, sa jag, “jag skulle aldrig kunna göra mig en förmögenhet på det. Vad vrakplundring beträffar – du vet hur sjösjuk jag brukar blir.”

“Det kan övervinnas. Dessutom skulle du hantera vrak på stranden, inte vrak till sjöss.”

“Det har sagts mig att det mesta sker i småbåtar. En massa jobb med småbåtar. Jag tror jag vill bli inbrottstjuv.”

“Ja”, sa min far och tog förslaget under övervägande. “Ja, det är ett fint manligt yrke, men det är riskfyllt, väldigt riskfyllt.”

“Bara så pass riskfyllt att det är spännande, inte mer.”

“Nåväl”, sa min far, “om du har en uttalad smak för inbrott ska jag se vad som kan göras.”

Min käre far var alltid snabb att ta till penna och bläck. Den kvällen skrev han till sin gamle vän Ferdinand Stoneleigh, en inbrottstjuv av högsta yrkesmässiga anseende och efter en vecka var jag vederbörligen och formellt satt i lära hos honom med utsikt att i slutänden blir hans kompanjon.

Jag fick arbeta hårt under Mr. Stoneleigh.

“Inbrottsverksamhet är en svartsjuk älskarinna”, sa han. “Hon tolererar inga rivaler. Hon fordrar odelad uppmärksamhet av sina tillbedjare.”

Och så visad det sig vara. Varje morgon klockan tio måste jag anmäla mig i Stoneleighs ungkarlslya på New Square, Lincon’s Inn och fram till klockan tolv assisterade jag hans sekreterare med korrespondensen. Klockan tolv måste jag gå ut och prospektera med Stoneleigh och från två till fyra fick jag ägna mig åt att ta reda på alla närmare omständigheter, som är nödvändiga att känna till för inbrott i vilket givet hus som helst.

Till att börja med gjorde jag det bara för att praktisera utan avsikt att verkligen försöka. Han kunde skicka iväg mig till ett hus som han visste allt om och beordra mig att ta reda på allt om huset och dess invånare – hur de kom och gick, antalet tjänare, om några av dessa var män och i så fall om de sov i källarvåningen eller inte samt andra detaljer som är nödvändiga att känna till innan ett inbrott kan utföras på ett säkert sätt. Sedan jämförde han min information med sina egna fakta och berömde eller förebrådde mig, allt efter vad jag förtjänade.

Han var en sträng lärare, men alltid vänlig, rättvis och tillmötesgående som det passar en högt belevad gentleman av den gamla skolan. Han var en av de sista som vanemässigt gick klädd i säckväv.

Efter ett års prövotid följde jag med honom på flera utflykter och hade lyckan att tro att jag var honom något lite till nytta. Slutligen sköt jag honom i magen, då jag tog miste på honom och innehavaren till det hus vi brutit oss in i (jag hade förlagt min blindlykta) och han dog ovanpå flygeln. Med sina sista ord nedkallade han ett önskemål om mig. Jag satte nu upp en egen rörelse och anställde hans stackars gamla sekreterare, vars hjärta nästan brast vid den bortgångne läromästarens begravning. Stoneleigh efterlämnade ingen familj. Hans pengar – omkring £ 12.000, till större delen investerade i amerikanska järnvägsaktier – ärvdes av Sällskapet För Anskaffande Av Fler Biskopar, och hans liggare, dagböcker memoranda och papper hade han i huvudsak testamenterat till mig.

Eftersom lägenheten var i behov av upprustning, förlorade jag ingen tid utan tog itu med mina professionella uppgifter. Jag gick igenom hans böcker för att finna ett lämpligt hus att börja med, och fann följande attraktiva anteckning:

Thurloe Square. – No. 102.

Hus. – Mellanstort.

Innehavare. – John Davis, ungkarl.

Yrke: Formgivare hos Dados,

Ålder. – 86.

Fysiska egenheter. – Mycket klen; excentrisk; dricker. Lågkyrklig; snarkar.

Tjänare.  – Två husjungfrur, en kock.

Kön. – Alla kvinnor.

Detaljerad –  beskrivning av tjänarstaben. – Söt jungfru vid namn Rachel; mottaglig för uppmärksamhet. Går ut och dricker öl klockan 21.00; snarkar. Ful jungfru som heter Bella: mottaglig för uppmärksamhet; snarkar. Äldre kokerska; mottaglig för uppmärksamhet; snarkar.

Låsanordningar. – Tillhållarlås på dörren mot gatan, kedja och regel. Galler för alla källarfönster. Användbart tillträde från tredje rummet i bottenplanet, som är försett med fönsterlucka och är förreglad, men regeln saknar spärrhake och kan lyftas med hjälp av en kniv.

Värdefullt innehåll i huset. – Gåvotallrik från tacksamma esteter. Repeterur av guld. Mulready envelope. Två diamantringar. Komplett utgåva av ”Badshaw” från 1834 till nutid, 588 volymer, inbundna i mjukt kalvskinn.

Allmänt. – Mr. Davis sover på andra våningens framsida; tjänarna på tredje våningen. Ingen i nedre våningen. Svärmar av kackerlackor; i övrigt ett utmärkt hushåll för ändamålet.

Det föreföll mig att vara ett lämpligt hus att ta itu med på egen hand. Klockan tolv samma kväll försåg jag mig med två kofötter, en knippa med dyrkar, en centrumborr, en blindlykta, en ask med tystgående tändstickor, lite kitt, en batong och en kniv och satte genast iväg till Thurloe Square. Jag minns att det snöade kraftigt. Det var minst 35 centimeter snö på marken och skulle komma mer. Stackars Stoneleighs detaljerade beskrivningar visade sig exakt i varje detalj.

Jag tog mig in i det tredje rummet på bottenvåningen utan svårighet och tog mig fram till matrummet. Där fanns gåvotallriken, jo då – den vägde 8oo uns räknade jag ut. Jag tog hand om den och band fast den så att jag kunde bära med mig den utan att väcka uppmärksamhet.

Just som jag blev klar hörde jag en svag hostning bakom mig. Jag vände mig om och såg en gammal fin gentleman i nattrock som stod i dörren. Den vördnadsvärde gentlemannen riktade en revolver mot mig.

Min första impuls var rusa fram och slå in skallen på honom med batongen.

”Rör er inte”, sa han, ”för då är ni en död man.”

Den tämligen enfaldiga tanken slog mig, att om jag rörde mig, så bevisade det snarare att jag var vid liv, men jag slog genast ifrån mig den som opassande med tanke på sammanträffandets natur.

”Ni är en inbrottstjuv?” sa han.

”Jag har den äran”, sa jag och sökte mig mot pistolfickan.

”Rör er inte”, sa han. ”Jag har ofta önskat mig nöjet stöta på en inbrottstjuv för att kunna testa en av mina favoritteorier vad beträffar hur personer i denna kategori ska hanteras. Men ni får inte röra er.”

Jag svarade att det gladde mig att vara honom till hjälp, om jag kunde göra det med vederbörlig hänsyn tagen till min egen säkerhet.

”Lova mig”, sa jag, ”att ni låter mig lämna huset oskadd när ert experiment är slutfört?”

”Om ni lyder mig omgående, så ska ni få total frihet att lämna huset.”

”Ni överlämnar mig varken till polisen eller vidtar åtgärder för att förfölja mig?”

”På min heder som sockelformgivare”, sa han.

”Bra”, sa jag. ”Sätt i gång.”

”Ställ er upp”, sa han, ”och sträck ut armarna i rät vinkel från kroppen.”

”Och om jag inte gör det?” sa jag.

”Så skjuter jag en kula genom ert vänstra öra”, sa han.

”Men tillåt mig att – ”, sa jag.

Bang! En kula sköt bort min vänstra örsnibb.

Det sved i örat och jag skulle ha velat plåstra om det, men under rådande förhållande fann jag det bättre att rätta mig efter den oberäknelige gamla gentlemannens önskningar.

”Mycket bra”, sa han. ”Gör nu som jag säger omedelbart och utan ett ögonblicks tvekan. Annars skjuter jag bort er högra örsnibb. Kasta hit batongen.”

”Men –”

”Jaså, inte?” sa han och spände hanen på revolvern.

”Klicket” fick mig att bestämma mig. Dessutom roade mig den gamle gentlemannens excentricitet och jag var nyfiken på hur långt han tänkte gå. Så jag kastade över batongen till honom. Han fångade den lätt.

”Tag nu av er rocken och släng den till mig.”

Jag tog av min rock och kastade den diagonalt över rummet.

”Och nu västen.”

Jag kastade västen till honom.

”Stövlarna.”

”Det är skor”, sa jag med viss bävan, då jag fruktade att han skulle känna sig förolämpad fast jag inte hade för avsikt att förolämpa honom.

”Låt gå för skor då”, sa han.

Jag kastade skorna till honom.

”Byxorna”, sa han.

”Nej, hör nu”, utbrast jag.

Bang! Min andra örsnibb försvann. I all sin excentricitet var den gamle en gentleman som höll sitt ord. Han fick byxorna och med dem min pistol, som råkade ligga i högra byxfickan.

”Och nu resten av era kläder.”

Jag kastade till honom resten av mina kläder. Han rullade in mina kläder i bordsduken och sa att han inte skulle uppehålla mig längre och gick bort mot dörren med knytet under armen.

”Stopp!” sa jag. ”Hur blir det med mig?”

”Det har jag verkligen ingen aning om”, sa han.

”Ni lovade mig min frihet”, sa jag.

”Visst”, sa han. ”Låt inte mig vidare ta er tid i anspråk. Ni ska finna att dörren mot gatan är öppen. Om ni av ren vana föredrar fönstervägen, så ska ni inte ha några svårigheter att ta er ut genom gallren.”

”Men jag kan inte gå så här! Kan ni inte ge mig något att skyla mig med?”

”Nej”, sa han. ”Inte det minsta. God natt.”

Den originelle gamle mannen lämnade rummet med mitt knyte. Jag följde efter honom, men fann att han låst innerdörren som ledde uppför trappen. Situationen var sannerligen svår att handskas med. Jag kunde omöjligen gå ut på gatan som jag var och om jag stannade kvar skulle jag säkerligen hamna i fängelse på morgonen. En stund letade jag förgäves efter något att skyla mig med. Hattar och överrockar fanns otvivelaktigt i den inre hallen. I vilket fall så var de inte åtkomliga under rådande förhållanden. Det fanns en matta på golvet, men den var inpassad under rummets väggar och dessutom stod ett stort serveringsbord på den.

Det fanns emellertid tolv stolar i rummet och det var inte utan glädje som jag fann en virkad skyddsduk på baksidan av varje stol. Tolv sådana antimakassdukar skulle räcka mer än väl för skyla mig och det var alltid något.

Jag gjorde mitt bästa med skyddsdukarna, men vid närmare eftertanke kom jag till den slutsatsen att de inte skulle bli till någon större hjälp. Visst skulle de skyla mig, men en gentleman som vandrar genom South Kensington klockan tre på morgonen i 60 decimeter snö iklädd ingenting annat än antimakass skulle helt säkert tilldra sig uppmärksamhet. Jag kunde låtsas att det handlade om vadslagning, men vem skulle tro mig?

Jag började att frysa.

Jag såg ut genom fönstret och upptäckte genast blindlyktan som bars av en polis som kraftlöst pulsade fram genom snön. Jag insåg att det enda jag kunde göra var att överlämna mig till honom.

”Konstapeln”, sa jag genom fönstret, ”lyssna på mig.”

”Vad står på?” sa han.

”Jag har gjort inbrott i det här huset och känner mig tvingad att be er att vänligen sätta mig i fängsligt förvar.”

”Dumheter”, sa han. ”Gå och lägg er, vet jag.”

”Det finns inget jag hellre skulle vilja göra, men jag bor i Lincoln’s Inn och jag har inget annat på mig än skyddsdukar. Och jag fryser. Snälla, grip mig!”

”Är dörren öppen?”, sa han.

”Ja”, sa jag. ”Kom in och tag mig, snälla ni.”

Han kom in. Jag förklarade omständigheterna för honom och med stor svårighet övertygade jag honom om att jag menade allvar. Den vänlige mannen täckte över mig med sin egen överrock och lånade mig sina egna handklovar. Inom tio minuter töade jag upp på Walton Streets polisstation. Jag dömdes vid Old Bailey. Efter tio år återvände jag från straffarbetet.

Jag fann att stackars Mr. Davis hade rest till sin långtidsbostad på Bromptons begravningsplats.

Under många år kunde jag inte gå förbi hans hus utan att med en rysning tänka på de förfärliga timmar jag tillbringade som hans gäst. Jag har ofta försökt att glömma bort den händelse jag här berättat och länge gjorde jag det förgäves. Trägen vinner emellertid. Jag fortsatte mina försök. Gradvis föll den ena detaljen efter den andra bort ur mitt minne och en härlig afton sistlidna maj fann jag till min stora glädje att jag fullkomligt hade glömt alltsammans.

                                                         Översättning Bertil Falk

Vecka 3, 2014

Munshi Prem Chand منشی پریم چند‎ på urdu och मुंशी प्रेमचंद på hindi (1880-1936) skrev på både urdu och hindi, som på sätt och vis är samma språk, men som skrivs med olika alfabeten. Dessutom tar hindi ord från sanskrit medan urdu hämtat många ord från persiska och arabiska. Prem Chand är något av den moderna hindustanska berättarkonstens fader. Han brukar jämföras med Tjechov. Hans novell ”Shatranj Ki Khilari” (Schackspelarna) filmatiserades av självaste Satyajit Ray på hindi. Rays filmer gjordes annars på bengali. ”Själamässa” är översatt från engelska är ett utmärkt exempel på hans novellistik.

Själamässa

Av Prem Chand

Efter att ha lämnat hemmet för föräldralösa barn tog jag värvning i armén. Jag var stor och stark. Mina händer och fötter var inte bara längre än vanligt folks. De var också kraftigare. Jag var exakt två meter lång. På regementet varjag känd som jätten. Från första början log lyckan mot mig. Jag utförde många meriterande bedrifter som gav mig växande trygghet och lön. Major Sardar Himmat Singh var mycket vänlig mot mig sedan jag vid ett tillfälle räddat hans liv. Jag vet inte varför, men dessutom fylldes mitt hjärta med djup tillgivenhet varje gångjag såg honom. Jag ansåg honom värdig all slags aktning och hans sätt att behandla mig var också både vänligt och tillgivet.

Jag har inget minne av mina föräldrar och inte heller vet jag var de finns. Men ibland när jag funderar på detta drar otydliga bilder förbi för mitt inre öga. Höga berg och i deras mitt ett familjehus där en kvinna tittar ut, kanske min mor. Det är ingen tvekan om annat än att jag växte upp i bergen. Öster om Peshawar, på ett avstånd om åttio miles, finns en by som heter Kulaha som har ett barnhem.

Det var där som jag tillbringade mitt tidiga liv. Luften och vattnet i Himalayas berg medverkade till att forma min nuvarande fysik. Jag är lika stor och trög som afriderna, ghilzaiserna och mahsudiserna och de andra stamfolken som lever i gränslandet, bara med den skillnaden att jag är lite mer civiliserad än vad de är. Jag kan både läsa och skriva och prata ganska intelligent. Jag har också lärt mig umgängesetikett. Men i min fysiska skepnad är jag helt igenom en man från gränslandet.

Ibland drabbas jag av vandringslust och vill ströva omkring i bergen, men denna önskan har alltid hållits tillbaka av hänsyn till behovet att tjäna mitt uppehälle. 1 de där ofruktsamma områdena är det mycket ont om mat och folket där dödar ofta en person för ett enda stycke bröd och för att få tag i en bit tyg kan de skära upp en kropp. Bara för att komma över ett gevär kan de attackera regeringens styrkor. Dessutom vet alla stammedlemmar vem jag är och de törstar efter mitt blod. Om de till äventyrs skulle komma på mig skulle de genast likvidera mig för gott. Himlen vet hur många afrider och ghilzaiser jag har tagit livet av eller arresterat och skickat i fängelse eller hur många byar jag har förvandlat till aska. Därför var jag alltid mycket försiktig och så långt det var möjligt stannade jag aldrig längre än en vecka på samma plats.

En dag vid 14-tiden var jag på väg till major Himmat Singhs hus. Vi hade under några dagar varit i feststämning eftersom vi nyligen bränt ner ett antal stambyar, så vi behövde inte frukta något från dem under den närmaste tiden. Vi brukade därför ägna oss åt sällskaplig samvaro. Då jag tyckte att tiden gick långsamt gick jag över till majorens förläggning, men oturligt nog var ett missöde i faggorna. En äldre afridi, som fortfarande var tillräckligt stark för att vrida nacken av en ung indier, kämpade med en ung soldat.

Mittför ögonen på mig tog han fram en slipad dolk ur sin livrem och stötte den i soldatens bröst. Han gjorde det för att komma över geväret, som den unge soldaten bar på. Sedan sprang den gamle mannen iväg med geväret. Jag rusade genast efter, men han sprang så snabbt att han i en handvändning var utom synhåll. Jag förföljde honom i alla fall. När vi nådde gränslandet var det cirka sju meter mellan oss. Han vände sig om och när han såg att jag förföljde honom lade han genast an geväret mot mig. Man jag kastade mig ned på marken och kulan träffade i stället stenen framför mig. Han trodde att jag var död och närmade sig långsamt och försiktigt. Jag höll andan ett tag och när han kom nära inpå mig rusade jag upp som ett lejon och grep honom om halsen och slungade honom på marken. Sedan drog jag min kniv och körde den igenom honom.

Hans livsdrama var slut. Under tiden anlände några av mina soldatvänner till platsen. Alla prisade de mig för mitt hjältemod. Jag var ännu inte riktigt mig själv, men återvann snart min normala medvetenhet. Jag vet inte varför anblicken av den döde gamle afridin gjorde mig så dyster. Tidigare hade jag dödat många av hans bröder, men jag hade aldrig känt detta vemod. Jag satte mig på huk på marken och började att betrakta den döde gamlingen uppmärksamt. Mina soldatvänner trodde att jag var skadad och ställde mig en massa frågor. Men jag kom långsamt på benen och började under tystnad gå mot staden medan de släpade den döda kroppen bakom mig. Folk började jubla och prisa mig för det jag gjort. Men jag steg in i Sardar Himmat Singhs hus utan att ha öppnat munnen.

Han satt vid denna tidpunkt i sin privata bostad och skrev någonting. När han såg mig frågade han om jag dödat afridin. Jag satte mig ned och svarade ”Ja, men jag vet inte vad som har kommit över mig. Det verkar som om jag har blivit lite feg.”

Sardar blev ganska förvånad och utbrast, ”Asad Khan och feghet hör inte ihop. Det är omöjligt.”

Jag reste mig från stolen och sa, ”Jag mår dåligt inomhus. Kan vi gå ut på verandan, om ni inte har något emot det.”

Han gick fram till mig och strök mig tillgivet över ryggen och sa, ”Det är inget att oroa sig för. Du är bara trött och andfådd. Men kom, låt oss gå ut. Kvällsluften ska snart pigga upp dig.”

Vi gick ut på verandan och satte oss på stolarna. Kroppen låg på torget och en folkhop hade samlats kring den. När folk såg att jag satt på verandan pekade de ut mig för varandra. Därvid anmärkte Sardar, ”Se bara Asad Khan hur högt du stigit i deras aktning. Ditt hjältemod är samtalsämnet och ändå påstår du att du är en fegis.”

Jag log och svarade, ”Ända sedan jag dödade den gamle har mitt hjärta ropat ont åt mig!”

Sardar skrattade och sa, ”För att du dödat en som är svagare än du själv.”

”Kanske”, tröstade jag mig.

Just då kom en afridikvinna försiktigt fram och stod framför huset. Knappt hade Sardar sett henne förrän hans ansikte bleknade av fruktan. Strax vände han emellertid sina skrämda ögon mot mig. Jag å min sida betraktade honom med undran. Hon var kraftfullt byggd och var klädd i en khaki paj ama och blå blus. Hennes huvud var virat som en baluchikvinnas. Hennes ansiktsfärg var vit som jasmin. Hon var i sina bästa år, men det fanns en sådan hotfull fasa i hennes ögon att vem som helst skulle ha fyllts med fruktan. När hon dessutom vände sig mot mig och stirrade på mig kände jag mig också rädd för henne. Sedan såg hon på Sardar och spottade på marken. Aterigen kastade hon en blick på mig och gick sin väg.

Sardar återfick fattningen när hon försvann och jag skakade också av mig en tyngd. ”Känner du henne?” frågade jag.

Han suckade djupt och sa, ”Ja, mycket väl. Det var en tid då hon älskade mig djupt och hon räddade faktiskt mitt liv vilket stod henne dyrt. Men nu hatar hon mig. Det är hon som mördade min hustru. Alltid när hon ser på mig skräms jag från vettet och den förfärliga scenen spelas upp för min inre blick.”

Jag frågade med en röst, som darrade av fruktan, ”Men hon såg också på mig med de där skrämmande ögonen, så att mitt hår stod på ända.”

Han skakade på huvudet och svarade allvarligt, ”Från och med nu ska du vara på din vakt, Asad Khan. Hon är kanske släkt med gamle afridin. Han kanske var hennes far eller bror. Hon är en fasa. Att hon betraktade dig på det där hemska sättet betyder någonting.”

Mina nerver var spända till bristningsgränsen, så jag bytte samtalsämne. ”Varför överlämnar du henne inte till polisen? De skulle säkert hänga henne.”

Han svarade: ”Asad Khan. En gång räddade hon mitt liv och hon kanske rentav älskar mig fortfarande. Med detta är en historia förknippad. Jag ska berätta alltsammans någon gång.”

Detta väckte min nyfikenhet att få veta mer, så jag bad honom enträget att berätta om sitt förflutna på fläcken. Först försökte han slingra sig, men då jag envisades, föll han slutligen till föga. ”Asad Khan”, sa han. ”Jag betraktar dig som min egen bror. Därför ska jag inte dölja något för dig.”

Han fortsatte: ”För fem år sedan såg jag inte lika gammal ut som jag gör i dag. Jag är omkring fyrtio år. Då var inte ett enda hårstrå på mitt huvud grått och fysiskt var det knappt att två unga män rådde på mig. Jag har varit i närkamp med tyskarna och dödat många. Efter första världskriget utsågs jag till major vid de indiska trupperna i gränsavsnittet. När jag först kom dit brottades jag med många svårigheter, men jag tog lätt på dem och övervann allt efter hand. Jag lärde mig pashtu och flera andra språk tills jag kunde tala dem flytande och idiomatiskt. Med några patruller utforskade jag det inre av landet. När jag var sysselsatt med denna rekognoscering undkom jag med knapp nöd många faror. Så småningom fick jag det lättare och levde bekymmerslöst. På den tiden utförde jag handlingar som ledde till hedersomnämnanden uppifrån. Vid ett tillfälle räddade jag ensam livet på överste Hamiltons hustru. Jag har också räddat livet på många indiska kvinnor och män. Tre år efter min ankomst ägde den händelse rum som jag nu ska berätta för dig.

En natt låg jag och vilade i mitt läger. Kriget med afriderna pågick. Eftersom alla soldaterna var dödströtta efter en dags strider hade de alla somnat. Inte en rörelse förmärktes någonstans. Strax därpå hade jag själv gått och lagt mig. När jag vaknade fann jag en afridi, som var dubbelt så gammal som jag, sittande på mitt bröst och på väg att sticka en dolk igenom det. Jag var helt i hans våld och det fanns ingen möjlighet att undkomma. Men jag uppträdde lugnt och modigt och sa till honom på pashtu: ‘Döda mig inte. Jag är officer i den indiska armén. Ta mig som gisslan och staten kommer att betala dig pengar för att släppa mig.’

Med Guds vilja förfelade mitt råd inte sin verkan. Han band mina händer och fötter med ett rep, som han hade virat kring midjan och bar mig på sina axlar ut från lägret som om jag var en livlös börda. Utanför hade slaktandet inte upphört. Mannen utstötte ett egendomligt skrik och rusade mot skogen på lätta fötter som om han inte kände bördan på sin rygg. Bakom honom syntes några av hans stamfränder med sitt byte.

Tidigt på morgonen kom vi fram till en damm, som på alla sidor omgavs av höga berg. Dess vatten var kristallklart och här och där växte vilda plantor. Vi stannade vid sidan av dammen. Den gamle mannen, som visade sig vara stamhövding, kastade mig på stenarna så att min rygg blev så allvarligt skadad att jag fruktade att ett eller fler ben var brutna. Men genom Guds nåd visade det sig inte vara på det viset. Stamhövdingen frågade sedan: ‘Hur stor lösensumma kommer du att inbringa?’

Jag undertryckte min smärta och svarade: ‘Femhundra rupier’. Han grinade illa och svarade: ‘Om vi får mindre än tvåtusen rupier är ditt liv i fara.’ Jag sa ganska tankfullt: ‘Staten betalar inte så mycket för en inföding.’ Han drog nu sin dolk och utbrast argsint: ‘Varför sa du att staten skulle ge mig en ansenlig summa pengar? Här har du!’

Därefter rusade han mot mig.

Jag var vettskrämd och sa: ‘Nåväl, du ska få tvåtusen rupier.’

Han stannade upp och bröt ut i ett ljudligt gapskratt. Ekot från hans oväsen och skratt skakade själva bergen. Jag tänkte: Han är en hemsk människa.

De andra stammännen placerade sedan de saker de plundrat framför sin hövding. Där fanns flera räfflor, patronkassetter, bröd och kläder. Jag blev också genomsökt. De fann min revolver med sex patroner på min kropp. När han fick syn på den, hoppade hövdingen av glädje och började snurra med revolvern. Han delade krigsbytet lika mellan sina män, men behöll revolvern för egen del som ett särskilt fynd.

Efter en kort rast återupptogs vår färd. Mina fötter befriades från rep och jag blev tillsagd att vandra tillsammans med gruppen. Mina ögon var försedda med ögonbindel så att jag inte skulle se vägen. Händerna var emellertid fortfarande bundna och en ände av repet låg i händerna på en afridi.

Vi vandrade vidare och mina fötter var ömma och trötta, men ännu hade vi en bit kvar till vårt mål. Sommarens sol stekte obarmhärtigt. Min strupe brann av törst, men de marscherade obesvärade fram i hettan. De pratade med varandra men jag förstod inget av deras samtal, även om jag ibland kände igen ett eller annat ord. De jublade över sin triumf. En av afriderna började sjunga en sång, som verkligen var mycket bra.”

Asad Khan frågade: ”Vad var det för sång?”

Major Himmat Singh svarade: ”Sångens andemening var följande: En ung afridi går hemifrån. Hustrun frågar vart han ska. Han svarar att han ska hämta bröd och kläder åt henne. ‘Men barnen då? Vad ska du hämta åt dem?’ fortsätter hustrun att fråga. Han svarar: ‘Jag ska ordna gevär åt dem, så att de också kan strida när de blir vuxna och kan hämta bröd och kläder åt sina hjärtans damer.’ Då säger hustrun: ‘Men säg när du kommer tillbaka?’ Han svarar: ‘Inte förrän jag har vunnit någon trofé. Om inte ska jag dö medan jag strider.’ ‘Du är en modig man’, fastslår hustrun, ‘du kommer säkert att lyckas.’

Jag var trollbunden av sången. Den hade knappt avslutats när också vi stannade till. Bindeln för mina ögon togs bort. Jag såg en vidsträckt slätt framför mig och runtomkring mig fanns deras grottboningar.

Återigen blev jag kroppsvisiterad. Jag kläddes av upp till midjan. Det fanns en stor stenhäll på marken. Den lyfte de undan. Sedan fördes jag fram mot den. Jag darrade av fruktan, för det betydde att jag skulle begravas levande. Jag såg förtvivlad på stamhövdingen och sa: ‘Staten ska betala dig. Snälla, döda mig inte.’

Han skrattade. ‘Ingen tänker döda dig. Du ska bara spärras in i detta hus. När pengarna kommer blir du släppt.’

Hans ord fyllde mig med hopp. Han placerade min anteckningsbok och min penna framför mig och sa: ‘Skriv ett brev och be om pengar. Om jag får mindre än tvåtusen rupier ska du dödas.’

Jag skrev ett brev till polismästaren och gav honom det. Sedan sänkte de ner mig i fängelsehålan och halade in repet.”

Sardar Himmat Singh upphävde en djup suck och fortsatte sin berättelse, ”Asad Khan, när jag sattes i den mörka hålan skakade jag av fruktan. Men i stället för mörker så syntes ett svagt ljus nere på bottnen. Grottan visade sig vara varken stor eller liten. Golvet var ojämnt och det verkade som om grottan formats av ett oavbrutet vattenflöde. Den var omsluten av tjocka stenväggar på alla sidor och det fanns en del hål som släppte in ljus. När mina fötter nådde botten började jag att i mitt stilla sinne grubbla över den sorgliga belägenhet jag befann mig i. Jag vari stor nöd. Men det var ödesbestämt att jag skulle lida på detta sätt.

Så kom kvällen. Ingen hade frågat efter mig. Jag var vild av hunger och förbannade om och om igen, ibland Gud och ibland mig själv, för när människan är hjälplös förbannar hon Gud.

Slutligen kastade någon ner fyra stora brödbullar genom ett av hålen. Som en hund kastar sig över en smula, rörde jag mig mot dessa brödbullar, lyfte upp dem och såg i riktning mot hålet. Men ingenting mer kastades ned. Sedan började jag äta av brödet. Efter ett tag placerades en järnkopp fylld med vatten nära hålet. Jag tackade Gud för denna nåd och stjälpte i mig vattnet. När jag så var förfriskad, sa jag: ‘Jag vill ha mer vatten.’

Därvid genljöd ett gräsligt skratt från andra sidan väggen och någon sa skrockande: ‘Du kommer inte att få mer vatten förrän i morgon. Ställ tillbaka koppen, annars får du inget vatten alls i morgon.’

Jag var hjälplös och satte tillbaka koppen. På så sätt gick flera dagar. Varje morgon och kväll försågs jag med fyra brödbullar och en kopp vatten. För att lätta på den långtråkiga ensamheten brukade jag sjunga då och då, ibland på mitt eget modersmål och ibland på pashto. Det både piggade upp och tröstade mig.

En natt sjöng jag en pashtosång i vilken Majnu säger till de svedande virvelvindarna: ‘Vad är det för slags lidelse du har som förtär hela karavaner till aska? Varför brinner inte en liknande passion inne i mig? Är det för att jag har en annan sorts eld inom mig? Hör nu. När Laila kommer hit och letar efter mig, dölj mig då med sand, så att hon inte går sönder likt bräckligt glas.’

Jag slutade sjunga när någon sa på andra sidan hålet: ‘Fånge, sjung den där sången igen.’

Jag var bestört men också glad och lite förvånad. Jag frågade: ‘Vem är du?’ ‘Jag är Turaya, hövdingens dotter’, löd svaret.

‘Tyckte du om sången?’ frågade jag vidare.

Turaya svarade: ‘Ja, fånge. Jag vill höra den igen.’

Glädjestrålande sjöng jag sången. När den var slut, anmärkte Turaya: ‘Sjung denna sång varenda dag och jag ska varenda dag förse dig med mer bröd och vatten.’

Hon gick sin väg. Sedan sjöng jag sången varenda kväll och Turaya ställde sig nära väggen och lyssnade.

På det sättet fick jag något annat att tänka på.

Ungefär en månad förflöt på detta sätt. Eftersom dagarna gick blev jag mer och mer ängslig, eftersom ingen penningförsändelse för min frigivning ännu hade anlänt. Då, när exakt en månad gått, kom stamhövdingen till mig och sa: ‘Fånge, om pengarna inte kommit i morgon, ska jag döda dig. För jag kan inte fortsätta i evighet och ge dig mat.’

Jag fruktade att tärningen var kastad. Den dagen varken åt eller drack jag någonting. På kvällen kastades som vanligt några brödbullar ner genom hålet, men jag hade ingen matlust.

Vid den vanliga tidpunkten kom Turaya och sa: ‘Fånge, sjung sången!’ Jag förblev tyst för jag kände mig ur gängorna denna dag.

Turaya frågade: ‘Fånge, har du gått och lagt dig?’ Jag svarade med klagande röst: ‘Nej, det är ingen idé att sova i dag. 1 morgon ska jag sova den sömn som inte vet något uppvaknande.’ Turaya undrade: ‘Skickar inte staten några pengar?’ Jag svarade: ‘Det gör den nog, men hövdingen säger att i morgon ska jag dödas. Pengarna blir inte till nytta för mig, om de anländer efter min död.’

Turaya svarade lugnande: ‘Jag ska se till at du inte blir dödad i morgon. Sjung du din sång.’

Jag började sjunga. När hon lämnade mig, frågade hon om jag föredrog att sitta i en bur.

Jag svarade glatt: ‘Jovisst. För jag vill hur som helst slippa ut ur detta helvete.’

Turaya sa: ’I morgon ska jag tala med min far om det.’

Påföljande dag hämtades jag upp ur den mörka hålan. Mina fötter placerades i två tjocka stockar som var anslutna till grottan med tränaglar.

Stamhövdingen kom fram till mig och sa: ‘Fånge, du beviljas härmed ytterligare fjorton dagars respit. Om pengarna inte har kommit innan den tiden löper ut, ska du halshuggas. Skriv ett nytt brev till din familj i dag. Om pengarna inte har kommit före Id-festen ska jag göra slarvsylta av dig.’

Således skrev jag ett nytt brev och gav det till honom.

När han hade gått kom Turaya till mig. Hon är samma unga kvinna som var här för en stund sedan. Det är hon som är stamhövdingens dotter och som brukade lyssna på min sång. Och det var på grund av hennes ingripande som mitt liv slutligen räddades.

Turaya såg på mig med uppmärksam blick och jag såg tillbaka likadant. Hon frågade: ‘Fånge, vilka har du i ditt hem?’

Jag svarade med en röst som darrade av fruktan: ‘Två små barn och ingen annan.’ Jag sa det för att jag hört att afridifolket djupt älskar barn.

Turaya frågade: ‘Har de ingen mor?’.

Bara för att sporra hennes medkänsla sa jag: ‘Nej, deras mor är död. De är ensamma och nu vet jag inte om de lever eller är döda, för de har ingen annan utom jag som tar hand om dem.’

Mina ögon tårades när jag uttalade dessa ord. Även Turayas ögon skymdes, men hon kontrollerade sina känslor och sa: ‘Ar barnen ensamma? Ingen som tar hand om dem? Då måste de gråta hela tiden.’

Nöjd i mitt stilla sinne svarade jag: ‘Ja, de måste säkert gråta bitterligen. Och vem vet om inte är döda nu.’ Turaya insköt: ‘Nej, de är inte döda. Men berätta för mig var du bor. Jag ska gå och ta reda på hur de har det.’ Jag berättade för henne var mitt hus var beläget. Hon sa: ‘Jag har ofta varit där borta och gjort inköp på basaren. Nästa gång jag går dit ska jag inhämta nyheter om dina barn.’

Med tvivel i hjärtat frågade jag: ‘När ska du gå till basaren nästa gång?’ Hon svarade tankfullt: ‘Nästa torsdag. Men sjung sången igen.’

Jag började sjunga med översvallande entusiasm och glädje. Jag såg hur min sång påverkade henne. Hon började darra, hennes ögon var våta av tårar, färgen på hennes kinder bleknade och hon satte sig ned. När jag såg henne i detta tillstånd fortsatte jag att sjunga med fördubblad entusiasm. När sången var över, sa jag till henne: ‘Om jag blir dödad, berätta då för mina barn om min död.’

Mina ord gick raka vägen till hennes hjärta. Hon svarade med skälvande röst:

‘Du ska inte dödas. För dina barns skull ska jag befria dig.’

Jag fortsatte förtvivlat: ‘Men även om du släpper mig fri kan jag inte överleva. Jag kommer dö när jag släpar mig fram i denna skog. Dessutom kan du själv drabbas. Jag vill inte att du ska försätta dig själv i fara för min skull.’

Turaya sa: ‘Var inte orolig för min del. Ingen kommer att misstänka mig. Jag är hövdingens dotter. Stammens män gör som jag säger. Men säg mig, kan du skicka pengar när du är hemma igen?’

Jag svarade glatt: ‘Ja, Turaya, jag ska skicka pengarna.’ Turaya försäkrade mig innan hon gick sin väg att hon skulle ordna min befrielse.

Efter detta pratade hon ofta om mina barn. Asad Khan, dessa afrider är verkligen hängivna i sin kärlek till barn. Om Försynen har skapat dem som barbarer i vissa avseenden, så har Han inte berövat dem en del människovärdiga karaktärsdrag.

Så blev det till sist torsdag och hövdingen hade ännu inte återvänt hem. Inte heller några andra stammedlemmar hade återvänt. Den kvällen kom Turaya och sa: ‘Jag kan inte gå i dag för min far har inte kommit tillbaka. Om han inte återvänt i morgon ska jag släppa dig fri, så att du kan återvända till dina barn. Men kom ihåg att du måste skicka pengar. Jag litar på dig.’

Jag sjöng den vanliga sången med stor glöd. Turaya satt och lyssnade till midnatt, varpå hon återvände till sin grotta för att sova. Jag bad till Gud att hövdingen inte skulle återvända påföljande dag. Mina fötter hade blivit odugliga för att de suttit fastlåsta i dessa stockar under så lång tid.

Hela kroppen värkte.

Jag hade haft det bättre nere i gropen, för där kunde jag åtminstone röra händer och fötter fritt.

Männen kom inte heller tillbaka påföljande dag. Så Turaya var mycket ängslig. På kvällen kom hon till mig och sa: ”Fånge, nu kan du gå. Jag ska emellertid följa med dig en kort bit.’

Jag låg kvar på marken en stund tills mina fötter återfick friheten och efter att ha tackat Gud för Hans nåd, reste jag mig upp och följde henne. För att behaga henne sjöng jag hela tiden. Hon lyssnade på sången och grät ibland. Vid midnatt kom vi fram till dammen. Där vände sig Turaya till mig och sa: ‘Gå rakt fram och du kommer till Peshawar. Men var försiktig så att inte någon kula träffar dig. Här har du dina kläder, men glöm inte att skicka pengar. Jag ska vara som borgen för dig. Om pengarna inte kommer förlorar vi båda livet. Om å andra sidan pengarna kommer så ska ingen afridi atttackera dig även om du dödar någon. Må Gud skydda dig och återförena dig med dina barn.’

Gnolande återvände Turaya hem. Det var efter midnatt. En hemsk tystnad härskade överallt. Bara vinden jämrade sig. Månen sken med all sin prakt mitt på himlen. Det var inte rådligt att stanna kvar längre vid dammen. Så jag rörde mig långsamt söderut. Hela tiden såg jag mig omkring. 1 gryningen nådde jag slutligen, med Guds nåd, Peshawars utkanter.

Gränstrakten bevakades av soldater. De hade knappt upptäckt mig förrän det blev uppståndelse i hela förläggningen, för de hade trott mig vara död. De blev därför mycket belåtna när jag kom tillbaka.

Också överste Hamilton kom genast för att träffa mig, när han fick nyheten om min återkomst. Efter att ha frågat ut mig om vad som hänt, sa han: ‘Major, jag fick era båda brev men jag kunde inte ens drömma om att det var ni själv som hade skrivit dem. Jag trodde att de var förfalskningar. Gud vare lovad att ni återvänt levande.’

Jag tackade honom, men sa i mitt stilla sinne: ‘En infödings handstil uppfattas som förfalskad. Hade en vit man skrivit samma brev då hade vid det här laget inte tvåtusen utan fyratusen rupier skickats och Gud vet hur många byar som bränts ned och vem vet hur många andra åtgtäder som hade vidtagits?’

Under tystnad gick jag hem och gladde mig åt att träffa min hustru och barnen igen. Samma dag skickade jag tvåtusen rupier till Turaya med hjälp av en betrodd tjänare.”

Major Himmat Singh upphävde en djup suck och sa: ”Asad Khan, jag har ännu inte kommit till slutet på historien. Det smärtsamma slutet återstår. Gradvis övervann jag mina problem sedan jag återvänt. Men jag kunde inte glömma Turaya. Det var tack vare hennes vänlighet som jag fått återvända till min familj, för att inte säga till livet. Hur kunde jag glömma henne?

Månader och år gick. Men jag återsåg aldrig Turaya eller hennes far. Turaya hade sagt mig några gånger att hon skulle komma och hälsa på mig, men hon kom inte. Jag skickade bort min hustru till hennes föräldrar, då jag fruktade att Turaya, om hon upptäckte henne i hemmet, skulle betrakta mig som en lögnare. Men när tre år förflutit och hon aldrig dök upp återkallade jag min hustru från hennes föräldrahem. Vi levde lyckliga när olyckstimmen plötsligt inföll. En kväll när jag satt och pratade med min hustru på den här verandan knackade det på lägerporten. Tjänaren öppnade den och en pathankvinna från gränsområdet rusade oförskräckt in.

När hon nådde trappavsatsen frågade hon på flytande pashtu: ‘Var är soldaten?’

Jag steg ut och frågade: ‘Vem är du? Vad vill du?’

‘Jag har bara några koraller’, sa hon. ”De är till salu. Vill du köpa dem?’

När hon sa det placerade hon några koraller på bordet. Min hustru som hade inträtt i rummet tillsammans med mig, började att undersöka dem. Vid detta frågade pathankvinnan: ‘Vad är denna kvinna för dig?’

Jag svarade: ‘Hon är förstås min hustru.’

Hon genmälde: ‘Men du sa till mig att din hustru är död. Har du gift om dig?’

Jag svarade argt: ‘Håll truten, dumbom, du måste vara död, inte hon.’

Som tur var förstod inte min hustru pashtu. Hon var upptagen med att granska korallerna.

Jag vet inte varför pathankvinnans ögon började att glimma vid mina ord. Hon utbrast: ‘Ja, hade jag inte varit en dumbom, så hade jag inte släppt dig fri. Du ljög för mig, din skurk. Om din hustru inte var död då, så ska hon dö nu.’

Ögonblickligen rusade hon på min hustru likt en lejoninna och stötte en skarp dolk igenom hennes bröst. Jag kastade mig fram för att parera stöten men hon rusade ut på balkongen och sa: ‘Kom och lär känna mig. Jag är Turaya. Jag kom hit i dag för att leva i ditt hus. Jag ville gifta mig med dig och slå mig ned som hemmafru. För din skull offrade jag min fader och mitt hem, mitt allt. Men du har visat dig vara en lögnare och bedragare. Nu kan du sörja förlusten av din hustru. Jag ska sörja dig.’ När hon sagt detta flydde hon nedför trappan.

När Turaya försvunnit såg jag på min hustru. Dolken hade dock genomborrat hennes hjärta och hon hade dött av detta enda hugg. Jag skickade efter en läkare, men ack, hon var ju död innan han kom.”

När majoren berättade denna händelse fylldes hans ögon med tårar. Han torkade bort dem och sa, ”Asad Khan, jag misstänkte aldrig ens i mina drömmar att Turaya kunde ha ett så djävulskt hjärta. Hade jag hindrat henne hade denna olycka inte drabbat mig. Men det var mörkt i rummet och dessutom hade jag trott att hon var försvunnen.

Sedan dess har Turaya aldrig varit härinne igen. Och närhelst hon ser mig väser hon som en pytonorm och mitt hjärta slår hårt och förvirrar mitt omdöme. Jag har flera gånger försökt att få henne arresterad, men i det ögonblick jag ser henne falnar min beslutsamhet och allt mod rinner av mig.

Dessutom älskar Turaya mig fortfarande. Alltid när hon kommer till lägret har hon med sig fina presenter till mina barn. När hon inte ser barnen lämnar hon gåvorna bakom huset. Vanligtvis är en papperslapp med påskriften ‘Till Sardars barn’ fäst vid dem.

Jag har ännu inte lyckats förstå denna kvinna. Och ju mer jag försöker, desto mer förbryllad blir jag och desto mer hårdhjärtad blir hon. Jag kan inte bestämma mig för om hon är en människa eller en hondjävul.”

Just i det ögonblicket kom Sardars son in och sa: ”Den där kvinnan har lämnat kvar denna gyllene amulett i dag.”

Sardar vände sig till mig och anmärkte: ”Sa jag inte att hon ger presenter till mina barn? Se bara, till och med i dag har hon haft med sig denna amulett. Hon har gett Arjun och Nirhal otaliga gåvor. Turaya är sannerligen en egendomlig kvinna.”

Jag sa adjö till Sardar Himmat Singh och gick hemåt. Den gamle mannens kropp hade förts bort från korsvägen. Men när jag var på väg till min plats reste sig håret på ända. Jag stannade till. Plötsligt vände jag mig om, för likt en skugga förföljdes jag av en kvinna. Då hon såg att jag stannade till stannade hon också och gick till en butik för att köpa något. Jag frågade mig själv: ”Är detta Turaya?” och mitt hjärta svarade: ”Ja, det är Turaya.”

Varför följde Turaya efter mig? Hela vägen hem grubblade jag på detta. När jag kom hem åt jag min middag och lade mig ner för att sova.

Men sömnen ville inte komma till mina ögon. Det Sardar berättat för mig under dagen var alltför oroande.

Den militära gonggongen slog tolv, ett, två, men jag var fortfarande vaken. Jag försökte somna genom att vända mig från den ena sidan till den andra.

Jag minns inte när sömnen till sist övermannade mig. Fast jag sov, var mitt medvetande ändå vaket. Det föreföll mig som om en kvinna, vars drag i stort sett påminde om Turayas hade trängt in i huset. Men hon såg fruktansvärdare ut en Turaya. Hon höll en skarp dolk i handen och den lyste i ljuset från en lanterna. Hon rörde sig mjukt mot mig med vidöppna ögon. Jag ville stiga upp från min bädd, men mina händer och fötter vara förlamade. Hon kom närmare mig, såg ett ögonblick på mig och lyfte handen i vilken hon höll dolken. Jag försökte ropa men min strupe var sammansnörjd. Hon pressade mina båda händer under sina knän och satte sig på mitt bröst. Jag öppnade mina ögon. Och se! Där satt en pathankvinna på mitt bröst. Hon höll en kniv i handen och skulle just utdela stöten. Jag utbrast: ”Turaya!”

Det var inte heller någon annan än just Turaya. Hon höll fast mig med våld och sa: ”Ja, jag är Turaya. I dag har du spillt min faders blod. I gengäld ska jag spilla ditt.”

Hon sa detta och höjde sin dolk. För mig var det ett ögonblick av liv eller död. Men kärleken till livet gav mig mod. Jag ville inte dö, för jag hade fortfarande många önskningar och mål att förverkliga. Jag kämpade hårt för frigöra min högra hand ur hennes grepp och lyckades. Jag grep Turayas hand som höll dolken och jag visste inte varför, men hon protesterade inte. Hon steg upp från mitt bröst och stirrade intensivt på mina händer.

Jag sa skrattande: ”Turaya, nu är rollerna ombytta och efter din fader är det nu din tur att dö.”

Turaya svarade inte, utan fortsatte att stirra på mina händer. Jag retade henne och sa: ‘Varför säger du inget? Ditt liv är nu i mina händer.” Slutligen öppnade hon läpparna och talade med en allvarlig men sträng röst: ”Du är min broder. I dag har du dödat din egen fader.” Jag brast i skratt vid dessa ord och utbrast: ”Att också afrider kan vara listiga, har jag förstått först i dag.” Turaya svarade stillsamt: ”Du är min sedan länge saknade broder, Nazir. Märket på din hand avslöjar din identitet.”

Ända sedan min barndom hade jag haft en orm tatuerad på min hand och detta igenkänningstecken fanns också registrerat i arméregistret.

Jag skrattade igen och sa: ”Turaya, du kan inte vilseleda mig. Och jag kommer inte att låta dig gå.”

Hon kastade ifrån sig dolken och sa: ”Du är förvisso min broder. Om du inte litar på mig, se då detta tatuerade märke på min högra hand.”

Jag såg på hennes högra hand och där fanns ett exakt likadant märke som på min hand. Tankfull sa jag: ”Turaya jag kan inte tro dig. Det är en ren slump att vi råkar ha likadana märken på våra händer.”

Turaya svarade: ”Släpp min hand. Jag ska inte attackera dig. En afridi ljuger aldrig.”

Jag släppte hennes hand och hon satte sig ned på marken. Hon satt och stirrade hårt på mig. Efter en stund frågade hon: ”Vet du något om dina egna föräldrar?”

Jag skakade på huvudet och sa: ”Nej, jag växte upp på det statliga hemmet för föräldralösa barn.”

Turaya reste sig genast från marken och sa: ”Då är du helt säkert min sedan länge försvunne broder. Du försvann ett år innan jag föddes. Du var med mina föräldrar när de anfölls av statens trupper. Min moder var en skicklig krigare. Du var fastsurrad på hennes rygg medan hon stred. En kula träffade henne i foten och hon föll omkull sanslös. Då lösgjorde någon dig och förde bort dig. Min fader bar min moder tillbaka på sin rygg, men dig kunde man inte spåra. Min moder brukade ofta berätta för mig om dig. Hon hade också ormen tatuerad på sin hand.”

Så visade hon mig återigen sin hand. Jag jämförde mitt märke med hennes och fann att de var exakt likadana. Jag var som bedövad och föll ned på mitt huvud. Med sin hand började Turaya tillgivet att torka bort svetten från min panna. Hon sa: ”Mor brukade säga, Nazir är inte död och en dag ska han återförenas med oss.”

Jag började att tro Turaya. Något inom mig sa mig att det Turaya påstod var sant. Jag suckade djupt och sa: ”Turaya, var då den man jag dödade i dag vår egen fader?”

En skugga av sorg förmörkade hennes ansikte och hon utbrast med tungt hjärta: ”Ja, Nazir, det olyckliga offret var vår egen fader. Vem kunde förutse att han skulle dödas av sin egen sons händer?”

Strax därpå utbrast hon med en tröstande röst: ”Men Nazir, du utförde dådet i okunnighet. Efter min faders död är jag nu mycket ensam. Men nu då jag har funnit dig ska jag glömma – min sorg. Var inte ledsen, Nazir, du visste inte vilka dina föräldrar var. Se, jag kom själv hit för att döda dig, men genom Guds nåd lade jag märke till familjetecknet på din hand. Det är Guds vilja.”

Jag fick senare veta av Turaya att min fars namn var Haider Khan. Han var hövding för en afridstam. Jag talade också med henne om Sardar Himmat Singh och fann att hon åter börjat älska honom. Hon hade grälat med sin fader om att få gifta sig med honom, men vid första anblicken av hustrun i huset blev hon galen av svartsjuka och raseri och dödade henne. Hon hade gått dit förklädd till en pathankvinna i avsikt att skoja med Sardar Himmat Singh, men ödets hjul ledde henne i fel riktning. Jag berättade för henne om Sardars svåra tillstånd.

Hon lyssnade till mig men sa fundersamt: ”Nej, han är en slug man. Jag ska aldrig gifta mig med honom, men för din skull är jag beredd att glömma det förflutna. För hit hans barn i morgon. Jag ska vara som en moder för dem.”

På morgonen när min tjänare med förvåning i sina ögon såg mig tillsammans med Turaya, sa jag till honom: ”Hon är min yngre syster.” Han trodde mig inte förrän jag berättat hela historien för honom. Jag skickade genast i väg honom att leta efter min faders kropp. Han återvände snart och rapporterade att kroppen fortfarande låg på polisstationen.

Jag skrev genast ett brev till översten och berättade hela historien och begärde att få kroppen överlämnad till mig och jag erhöll tillståndet kort därpå.

Jag skrev också ett brev till Sardar Himmat Singh och bad honom att komma över till mitt hus. Han kom genast och så snart han anlänt, frågade han: ”Asad, vad är det frågan om? Varför har du bett mig att komma så snart?” 

Jag svarade skrattande: ”Major, jag heter inte Asad utan Nazir.” Med häpna ögon betraktade han mig och sa: ”Har du blivit galen i natt?!” Jag skrattade igen och sa: ”Nej, vänta en stund, jag har ännu en överraskning i beredskap för dig. Turaya är min syster och den man jag dödade i går var min fader.”

Dessa avslöjanden slog honom med häpnad. Han var som fallen från skyn. Han spärrade förundrat upp ögonen. Han sa: ”Asad, vill du göra mig galen också?”

Jag tog hans hand och sa: ”Kom in och hör hela historien från Turayas egna läppar. Hon är här och har väntat på dig.”

Han följde mig som bedövad. När hon såg honom komma, skrattade Turaya och sa: ”Fånge, sjung den där sången igen.” Därvid brast både han och hon i skratt.

Jag förde honom till en stol och Sardar fick hela historien berättad för sig. När berättelsen nådde sitt slut sa han: ”Jag ska hädanefter kalla dig Nazir. Jag ber att få gifta mig med Turaya.”

Jag svarade med ett leende: ”Men du är en hindu, medan vi är mohammedaner.”

Han skrattade och genmälde: ”Soldaterna vet varken om kast eller religion.” Vid detta insköt Turaya: ”Sardar, jag ska inte gifta mig med dig. Men om du skickar dina båda barn till mig, ska jag bli som en moder för dem.”

Sardar skrattade och gick sin väg.

Den aftonen begravde Sardar Himmart Singh, Turaya och jag själv tillsammans med några soldatvänner vår döde faders kropp.

Solen gick ned. Mörkret kom krypande och vi båda, Turaya och jag, stod vid vår faders grav och läste en själamässa.

Översättning Bertil Falk. Engelsk titel: Requiem

Vecka 2, 2014

En novell måste inte ha en knorr, men allt som oftast har den ändå en knorr. O. Henry (1862 – 1910), pseudonym för William S. Porter, är novellisten som med fog kan kallas för den överraskande knorrens mästare. Det finns de som skrivit enstaka noveller som står i jämnhöjd med O. Henrys insatser, ja, som överträffar dem, men ingen lär ha presterat en sådan ström av överraskande novellknorrar som O. Henry under sitt författarskap. Den gröna dörren kan nog betecknas som en superklassiker.

Okänd översättare.

 Den gröna dörren

Av O. Henry

Anta att ni tar en prome­nad nerför Broadway efter middan och har anslagit tio minuter till er cigarr och går och funderar på om ni skall se en upp­sluppen tragedi eller en allvarstyngd fars. Plötsligt lägger någon handen på er arm. Ni vänder er hastigt om och blickar in i en vacker kvinnas vackra ögon. Hon är klädd i päls och översållad med diamanter. Hon räcker er en smörgås och tar fram en liten brodersax, hon böjer sig fram mot er och klipper bort den näst översta väst­knappen och viskar ett enda, betydelsefullt ord: parallellogram. Sekunden efter glidier hon bort i trängseln; ni ser henne för­svinna in på en tvärgata. Hon kastar ängsliga blickar efter er över axeln.

Ni skulle bli konfunderad, inte sant? Ni skulle säkert inte tycka att det var en alldaglig händelse utan stå där förvirrad och småningom fortsätta er ensamma promenad nerför Broadway, utan er smörgås kanske. Ni skulle plocka nervöst med knapphålet som plötsligt blivit utan knapp.

Ni skulle säkert reagera ungefär så –såvida ni inte tillhör de äventyrslystna människornas stora skara…

Richard Steiner gjorde det. De kvällar var lätt räknade då han inte gick hemifrån för att gå ut och driva på gatorna i hopp om att möta Äventyret i en eller annan form. Bakom närmsta gat­hörn stod det alltid ett äventyr på lur, tyckte han och hans lust att ta ett nappa­tag med det äventyret hade ofta fört ho­nom in på vägar som varit både farliga och okända. Två gånger hade han fått övernatta hos polisen, och flera gånger hade han råkat ut for sluga bondfångares trick. En gång hade en kväll kostat honom både kassan och klockan. Men ingen­ting kunde hindra honom från att ta upp alla handskar som kastades…

En kväll gick Richard Steiner och fla­nerade på en trång bigata i stadens cent­rum. Längs trottoarerna vällde två ström­mar av människor: den ena på väg hemifrån till sin middag på en av de otaliga restaurangerna.

Den unge äventyraren gick som vanligt på helspänn. Om dagarna var han försäljare i en pianoaffär, men det var också det enda vanliga med honom. Annars var han inte som andra; bland annat hade han ingen kråsnål i slipsen utan hade dragit den igenom en topasring.

På sin vandring lade han märke till en ljusskylt utanför en restaurang. Vid första påseendet kunde man tro att den gjorde reklam för restaurangen, men om man såg efter närmare gällde ljusskylten en tand­klinik som låg i samma hus. Utanför porten stod en jättelik svart man i fantasifull uni­form med röd jacka, gula byxor och blå uniformsmössa och delade ut reklamblad till de förbipasserande.

På senaste tiden hade också tandläkarna börjat med den sortens reklam. Vår unge vän hade stött på den reklamformen tidi­gare men brukade raskt gå förbi, utan att ta emot någon broschyr och utan att låta tandläkaren kvittera uppmärksamheten ge­nom att dra ut några tänder. Men den här kvällen stack den mörkhyade så enträget ett re­klamblad i handen på honom att han inte kunde undgå att ta emot det.

När han gått några steg kastade han i förbigående en blick på kortet. Han vred och vände på det och läste det  en gång till. Ena sidan var blank och på den andra stod det med bläck: Den gröna dörren. Mannen som gick framför Richard hade kastat det kort han fått av utdelaren och  Richard böjde sig ner och tog upp det. På det kortet stod tandläkarens namn och adress och dessutom talades det om bryggor och kronor och smärtfri behandling i gammal känd stil.

Vår äventyrslystne pianoförsäljare stan­nade upp och funderade. Efter ett ögon­blick gick han tvärs över gatan och lät sig än en gång, föras med av människo­strömmen förbi tandläkarens port.

Då han passerade den svarte för andra gången låtsades han inte lägga märke till honom men tog liksom i förbifarten emot det kort som räcktes fram. Han fortsatte några meter, stannade och såg på kortet. Den gröna dörren stod det också på detta kort. Det var samma handstil. På trottoaren låg det ett par kort som andra fotgängare kastat ifrån  sig. Bägge gjorde reklam för tandläkarens klinik.

Mer än lillfingret brukade inte Äventyret behöva ge den bolde Richard för att han skulle vara beredd. Han vände om och gick än en gång förbi den jättelike svarte mannen. Den här gången fick han inget kort men han tyckte sig se en glimt av förakt i mannens ögon.

Den unge mannen ställde sig längst ut på trottoaren och lät blicken glida uppför husets fasad. Innanför den fasaden lurade Äventyret. Det var ett smalt femvånings­hus. Längst ner låg en liten restaurang. Nästa våning, som nu vilade i mörker, tycktes inrymma en buntmakarverkstad, och ovanför den låg kliniken. Ett virrvarr ­av skyltar om spåkärringar, skräddare, läkare och musiker visade vad det var för slags folk som bodde ovanpå kliniken. Högst upp skvallrade gardinerna, kruk­växterna och mjölkflaskorna i fönstren om att där låg bostadslägenheter.

Efter att ha avslutat sin mönstring gick Richard med bestämda steg uppför sten­trappan och in i huset. En röd matta täckte den vindlande trappan upp mot de två första våningarna inne i huset, men längre upp var trappuppgången mer oansenlig. Upp­gången var svagt upplyst av två gaslyk­tor, en till höger och en till vänster. Bakom den vänstra skymtade en grön dörr.

Han tvekade ett ögonblick och gick se­dan fram till dörren och knackade på.

Han andades häftigt medan han stod och väntade på att någon skulle besvara hans knackning. Vad gömde sig bakom dörren? En opiumhåla? Ett gang­sternäste? Eller kanske en bortrövad vac­ker kvinna som på det här sättet bett ho­nom komma till undsättning?

Han hörde någon röra sig bakom dör­ren. Långsamt sköts den upp.

I dörröppningen stod en ung kvinna – hon var säkert inte ens tjugo år – och hon darrade i hela kroppen och var mycket blek.

Hon släppte dörrhandtaget och vajade till och hade fallit omkull om inte Richard gripit tag i henne. Han bar in henne och lade henne på en schäslong som stod i ena hörnet. Han gick och stängde dörren efter sig och såg sig sedan om i rummet som var svagt upplyst. Det var rent och prydligt, men torftigt möblerat.­

Den unga flickan låg alldeles stilla och det verkade som om hon var medvetslös. Han tänkte febrilt. Konstgjord andning? ­Nej, det var visst när folk höll på att drunkna. Han började vifta henne i ansiktet med hatten. Metoden visade sig ef­fektiv; han träffade henne på näsan med hattbrättet och hon slog upp ögonen. Han bara stod och såg på henne. Hon hade grå, ärliga ögon, en rak liten näsa och de kastanjebruna lockarna påminde honom om vildvinet som klättrar mjukt och överväl­digande rikt… Sannerligen – det här var det mest fantastiska äventyr han kunnat drömma om!

Flickan såg lugnt på honom och log.

”Jag svimmade visst”, sa hon. ”Inte un­derligt förresten, när man inte fått en bit mat på tre dagar.”

”Vad säger ni?” utbrast Richard. ”Ligg kvar tills jag kommer tillbaka är ni snäll!”

Han flög ut genom den gröna dörren och nerför trapporna. Efter en kvart kom han tillbaka och hade händerna fulla med mat­varor som han köpt i restaurangen och i bageriet. Han lade ifrån sig bördan på bordet: där fanns det både smör och bröd, en del kallskuret, kakor, pastejer, en stekt kyckling, pickles, en flaska mjölk och en ­flaska rykande hett te.

”Det är oförsvarligt av er att inte äta”, sa han strängt. ”Ni måste lova mig att aldrig mer göra om det här. Men var så god – kvällsmaten är serverad!”

Han hjälpte henne fram till en stol, och tillade:

”Var finns det koppar?”

”På hyllan under fönstret”, svarade hon.

Då han var på väg tillbaka till bordet med kopparna såg han att hon höll på att öppna glaset med pickles. Ögonen lyste på henne. Med ett leende tog han ifrån henne glaset och hällde upp mjölk åt henne.

– Drick upp mjölken först, sa han. Sen ska ni försöka med kycklingen och om er mage uppför sig som den ska så kanske ni får pickles i morgon. Får jag vara er gäst? tillade han och sköt fram en stol åt sig.

Det heta teet fick flickans ögon att glänsa och gav henne färg på kinderna Hon åt glupskt som ett utsvultet vilddjur. Hon tycktes ta det som en självklar sak att den unge mannen fanns till hands och att han hade hjälpt henne.

Så småningom började hon berätta sin historia för honom. Det var en av de banala vardagshistorier som en storstad vim­lar av: den lilla butiksflickan som arbetade för en svältlön, som blev sjuk och inte kunde klara sig, som blev uppsagd…

För Richard var hennes berättelse mer spännande än Odyssén.

”Tänk vad ni har varit med om mycket!” sa han.

”Det tycker jag inte”, svarade hon allvarligt. ”Det är en rätt alldaglig historia tycker jag.”

”Men har ni inga släktingar?”

”Nej, varken här eller någon annanstans.”

”Jag är också alldeles ensam”, sa Richard efter en stund.

”Det gör mig glad att höra”, sade hon och av en eller annan orsak gladde hennes svar honom obeskrivligt.

Plötsligt blev hennes ögonlock allt tyngre och tyngre, och hon suckade djupt.

”Jag är hemskt sömnig”, sa hon. ”Och ljuvligt mätt.”

Richard reste sig och tog hatten i handen.

”Då ska jag säga godnatt. Ni kommer att må bra av att få sova ut.”

Han räckte henne handen. Det var inte svårt att läsa frågan i hennes blick.

”Ja, jag kommer tillbaka i morgon för att se hur det står till med er”, sa han. ”Mig blir ni minsann inte av med så lätt!”

Då han stod i dörren hejdade hon honom med en fråga.

”Ni måste tala om hur det kom sig att ni knac­kade på hos mig.”

Han såg ett ögonblick på henne och kom ihåg korten. Tänk om någon annan fått dem i stället? Svartsjukan rev tag i honom. Nej, hon skulle aldrig få veta att han visste om att hungern hade drivit henne så långt att hon kunnat …

”En av våra pianostämmare bor i den här uppgången”, sa han. ”Jag hade turen att knacka på fel dörr, det är alltihop.”

Det sista han såg innan han stängde dörren efter sig var hennes leende.

På den dunkla trappavsatsen stannade han och började i halvmörkret undersöka de olika dörrarna och fortsatte med dörrarna vid de olika trappavsatserna hela vä­gen ned. Varenda dörr var grön.

Då han grubblande kom ut på gatan igen stod den svarte mannen kvar. Richard gick fram till honom och visade honom korten.

”Vad betyder det här?” frågade han.

Mannen visade sina stora vita tänder i ett brett grin som var levande reklam för uppdragsgivarens yrke.

”Det är premiär i kväll”, sa han. ”Men ni hinner nog inte se första akten.”

Hans jättelika hand pekade på teatern som låg tvärs över gatan och på den stora gnistrande ljusskylten där det stod:

DEN GRÖNA DÖRREN

Vecka 1, 2013/2014

 ”Blå natt, blå stad”, ursprungligen skriven på engelska direkt för Iain Rowans antologi ”City at Night” (Hardluck Stories, hösten 2005). Därefter publicerad online på Bewildering Stories 507/2012. Aldrig förr publicerad på svenska. Översatt av författaren.

 Blå natt, blå stad

Av Bertil Falk

Det var efter midnatt och snöflingorna föll långsamt medan den blå fullmånen spred sitt bleka sken över snön på Stortorget. Det var ett av de minsta torgen i staden, men det var också äldst. Det var därför det fått behålla sitt gamla namn. För flera hundra år sedan hade torget använts som avrättningsplats. Ett stort antal personer av mankön, även barn, hade halshuggits. Det avskyvärda dådet hade gått till historien som Blodbadet. Sedan dess var de mest upphetsande tilldragelserna de blodlösa årliga julmarknaderna som hölls på de en gång så blodstänkta gatstenarna.

Temperaturen var en bra bit under fryspunkten. En ensam gestalt, högväxt och stadig, skred fram över det blåa torget. Gestalten böjde sig ned vid hörnet av det gamla börshuset och plockade upp en returflaska och stoppade det återvinningsbara föremålet i en ränsel på ryggen. Oförmedlat dök gestalten ned i en av gränderna. Den stannade på baksidan av en lyxig fiskrestaurang, där en briljant kock från Vietnam kväll efter kväll, år efter år, uppförde de mest dramatiska fiskrätter på middagsbordens scen långt in på småtimmarna.

En damcykel stod lutad mot väggen. Den var rostig, enväxlad, försedd med en gammal Boschdynamo som sett sina bästa dagar. Sladden var borta liksom den ursprungliga cykellyktan. Den hade ersatts med en batteridriven lampa, faktiskt en ganska liten historia.

I ljuset av en gammaldags gatlykta, behållen för att upprätthålla brinkens medeltida utseende föreföll mannen, för gestalten var en man, rejält påpälsad. Anledningen till att han såg påpälsad ut var att han hade på sig tre par byxor och tre kavajer under två överrockar och under allt detta fanns tre par långkalsonger och tre underskjortor. Innanför ett par kraftiga kängor hade han tre par sockor. Hans huvudbonad skulle ha uppskattats i Lappland eller Sibirien och hans Aston Villa halsduk var lindad några varv kring halsen och täckte ansiktet utom ögonen. Han upphörde aldrig att förvåna sig över att folk kastade bort mer eller mindre nya kläder, men han var glad att de gjorde det.

Hans ögon var stålblå, en aning dimmiga men samtidigt vakna. Han var uppenbarligen medveten om allt som hände omkring honom eller, för tillfället, allt som inte hände omkring honom. Han knackade på bakdörren till fiskrestaurangens kök. En kvinna öppnade dörren på glänt och kikade ut. Hon överblickade brinken rutinmässigt. När hon fick syn på mannen log hon och öppnade dörren.

”Nattvandraren kommer in från kylan”, sa hon.

Utan ett ord steg mannen in i köket.

”Jag har en trevlig matlåda åt dig i kväll, Harry”, sa hon och räckte fram en glassförpackning av plast. Den innehåller tre sorters sill, kokt potatis, dill och två tomater.”

”Det är kallt men jag fryser inte”, besvarade Harry hennes välkomstord och hann sedan i kapp hennes ordflöde genom att fastslå: ”Tack, Laura. Du vet att jag älskar sill.”

Han lindade fram ansiktet. De var väderbitet. Men fast han säkert hade passerat gränslinjen till andra sidan de fyrtio var hans ansikte i viss mån en ung mans, uttrycket hos en som genomgått skärselden men överlevt när han fortfarande kunde le. Några få men markanta fåror signalerade erfarenhet.

Laura torkade av händerna på sitt förkläde. Hon var cirka trettiofem på väg mot femtio. Hon hade arbetat i hela sitt liv, en kvinna ur arbetarklassen, som efter många år nått ett slags mål när hon fick arbete som del av nattskiftets kökspersonal. Hennes yrkesverksamma år hade snidat linjer i hennes en gång så jämna anlete, men hon var en lycklig kvinna, ogift med en tolvårig pojke, som det gick bra för i skolan.

Hon var den som stannade kvar till sent på morgonen och när hon gav sig av på sin cykel var hela köket som skinande nytt. Hennes starka händer kunde lätt öppna en motsträvig vinflaska eller försiktigt ställa ut ett fat med mjölk till en vildkatt i gränden.

”Du kan inte cykla hem i natt”, sa Harry. ”För mycket snö på gatorna, halt på sina håll.”

Laura skakade på huvudet och hällde upp en kopp kaffe åt honom medan hon själv svepte ett glas sherry, kvarlämnat av någon gäst inne i restaurangen, Hon visste mycket väl att Harry inte rörde vid sprit, inte ens ett stop öl.

”Har det gått bra i natt?” frågade hon.

”En återvinningsflaska och några ölburkar, det är allt, men jag har inte varit överallt ännu.”

”Kommer många att dö i natt?”

Han visste vad hon menade.

”Får vi en plötslig köldvåg i kombination med snöstorm förlorar välfärdsarbetarna sina jobb, för då är många uteliggare på vippen att lämna in.”

”Hur mår din vän?”

”Hon är inte min vän. Bara en medmänniska på väg utför. Jag gissar att hon är ute och tjänar slantar just nu så hon kan köpa något att fylla sprutan med.”

Han log mot henne.

”Hur mår Bob?” frågade han.

”Fint”, sa hon. ”Han fick ett stipendium i går.”

”Bra!”

Han tog av sig ryggsäcken, lade ner matpaketet och satte på sig ryggsäcken igen.

”Tack, Laura, och kom ihåg att inte cykla i natt”, sa han, lindade Aston Villa kring halsen och gick ut i natten igen.

Han visste att hon inte skulle lyda hans råd.

Sakta vandrade Harry nedför brinken. Snön föll inte längre och månskenet trängde in genom den smala springan mellan de gamla fyrvåningshusen.     Gränden ledde till ett annat torg och han blev förvånad när han såg Ingemar med sina tidningar stå och prata med varma korvgubben vid dennes hjulförsedda kiosk.

”Jag trodde att du bara sålde det där utförsbacksmagasinet i dagsljus?” sa Harry.

”Vid den härtiden på dygnet köper jag bara varma korvar. Går du din runda?”

”Visst!”

”Undvik nattklubben. Dörrväktaren knivhöggs för en halvtimme sedan. Det händer fortfarande en massa där borta.”

”Tack för tipset.”

Harry nickade åt Ingemar och varma korvgubben och fortsatte. Han vandrade i mörker tills han nådde fram till kajen, som var upplyst av månens kraftrulla sken. Vattnet, varmare än luften ångade och en hinna av tunn is förvandlades snabbt till en tjockare och säkrare isbeläggning. Han såg alla fåglarna som vilade sig där nere. På morgonen skulle en del svanar och vildänder hittas fastfrusna i isen. Många som struntade i sina medmänniskor, skulle på morgonen skynda till fåglarnas undsättning.

Två män slogs uppe på bron. Grand Hotel på andra sidan vattnet var fasadbelyst. Och en limousin stannade utanför den breda entrén. Det var annars inte mycket trafik. Den närbelägna hamburgerrestaurangens neonljus speglades i vattnet.

Harry gick utmed kajen till bron, där han gick nedför stentrapporna och försvann ur sikte. Hennes sovsäck var tom. Liza hade naturligtvis underlåtit att följa hans råd att gömma den. De vanliga tecknen på drogmissbruk skräpade ned platsen.

Harry ryckte på axlarna, återvände upp på kajen och gick över bron. Fyllona var borta. Han skyndade på sina steg och gick raskt till en av sina jaktmarker där han samlade in värdesaker. Han tog på sig sina arbetshandskar. Han var tvungen att klättra uppför en stenmur för att komma in, men han var van och svingade sig likt en Tarzan över murkrönet som var späckat med avbrutna glasbitar.

På gården fanns en stor container, där de välbeställa invånarna i huset kastade sina användbara, oanvändbara saker, användbara för honom, oanvändbara för dem. En hund började att skälla i en av lägenheterna och Harry sjönk in i skuggorna under det stora ekträdet mitt på bakgården. Han stod där tills hunden slutat skälla. Så långsamt och försiktigt som möjligt gick han fram till containern och kröp in i den. Därinne tog han för första gången denna natt fram sin ficklampa. Ljuskäglan vandrade in i varenda vrå. Han skulle just börja gräva i avfallet när strålen fångade en glimt av något som definitivt inte borde finnas där.

Bland trasor och papper och skor och skräp stack en hand fram. Harry stod alldeles stilla ett ögonblick. Sedan närmade han sig det oväntade fyndet och med sina händer föste han åt sidan det övertäckande avfallet. Ett misshandlat ansikte! Lugnt betraktade han offret för denna hårdhänta behandling. Han kände inte igen mannen. Ansiktet var alltför groteskt och förvridet, för tilltygat och svullet.

Det var motsägelsefullt: Harry insåg att han borde försvinna så fort som möjligt men samtidigt ta det lugnt. Snabbt utan brådska! Han skulle just ge sig av när han såg en rörelse. Var mannen kanske vid liv? Ja, han andades svagt, men han andades. Under en sekund jämförbar med evigheten, övervägde Harry vad han skulle göra.

Han lämnade containern. Han svingade sig tillbaka över muren ut på gatan, tog fram sin mobil, som han bara använde i nödfall, kallade på ambulans, gav alla fakta och avslutade samtalet. Han väntade inte på att de skulle komma.

Han gled in i stadens skuggor. För honom var containern från och med nu en plats att undvika. Det var synd för han hade gjort många fina fynd i den containern. Vad dem misshandlade mannen beträffar, så struntade han i honom. Den mannen och hans öde var inte hans angelägenhet. Han hade gjort sin plikt som medmänniska.

Han hörde en kyrkklocka slå ett och med detta ljud blandades ambulansens och polisens sirener. Natten var fortfarande ung på sin obevekliga väg mot gryningen och han hade ännu inte uppnått nattens mål. Åtminstone tio flaskor, femton återvinningsburkar och någon liten extra sak, vad det nu kunde bli, men de flesta nätter försåg honom nästan alltid med något. Det fanns inga pengar i misshandlade män i containers och just nu hade han bara några få burkar och flaskor i sin ryggsäck. Han återvände till kajen.

”Harry!” ropade en röst och han igenkände George. Denne var illa klädd och hade antagligen ingenstans att ta vägen.

”Vad är det, George?”

”Jag fryser. Jag vill köpa en av dina överrockar.”

”Har du råd med det?”

George famlade i sina fickor. Hans högra hand kom fram med något som såg ut som en bunt sedlar.

”Rånat en bank?”

När George kom närmare såg Harry att bara den övre delen av bunten bestod av sedlar.

”Du får femtio”, sa George och andades ut en varm ström av alkohol i ansiktet på Harry.

”Kör till, George”, sa Harry, tog av sig ryggsäcken och slingrade sig ur en av sina överrockar.

Affärstransaktionen var över på några sekunder och George tog på sig sitt nyförvärv.

”Jag tror inte på Gud”, mumlade George, ”men nån får i alla fall välsigna dig. Jag skulle inte ha klarat resten av natten utan en överrock. Men du”, sa han nästan anklagande till Harry, ”du är alltid laddad med sånt man behöver.”

”Och du är alltid laddad med sprit”, sa Harry med ett tunt leende.

Harry såg efter det eländiga gamla åbäket, som lufsade iväg utmed kajen. Harry var nöjd. Också denna natt hade han kammat hem en extra vinst. Han såg fram emot påföljande eftermiddag på banken. Han kände sig upprymd och vandrade bort mot kajen utanför Grand Hotel, där skärgårdsbåtarna låg förankrade.

Papperspellarna utmed kajen var ännu inte plundrade. Så när han återvände samma väg och gick förbi hotellet skallrade ytterligare sju flaskor och elva burkar i ryggsäcken. Han bytte några ord om vädret med den uniformerade vaktmästaren utanför hotellet tills en taxi från flygplatsen kom med nya gäster, folk som har råd.

Sedan återvände han utmed kajen till bron och gick nedför stentrapporna. Nu var hon där, ihopkrupen likt ett foster i sin sovsäck. Hennes ansikte var dolt. En nyligen använd spruta avslöjade att hon lyckats skaffa sig det hon ville ha. Harry gissade att hon gått med en torsk och sedan hade hallicken försett henne. Kring sovsäcken låg saker, en Coca Cola flaska, en lampa, en tändsticksask, en använd kondom, saker som inte funnits där mer än en timme tidigare. Av de små rörelserna i sovsäcken att döma visste han att hon andades. Han tog fram matlådan ur sin sovsäck och lade lite mat i en bärkasse vid hennes sida. Stackars Liza, hennes dagar var troligen räknade.

Med en underlig känsla av oro, såg han sig omkring, men ingenting tycktes vara fel. Han gick upp på kajen, där tidningsbudet stod vid sin sparkstötting. Hon hade färska blåmärken på sin vänstra tinning. Hennes man hade slagit henne igen. Tidningarna hade ännu inte anlänt, så de samtalade om vädret, om kylan, om vardagliga ting, världen, katastrofer, om allt utom det som de båda tänkte på. Efter tjugo minuter kom tidningsbilen. Harry fick sitt exemplar, bilen for sin väg och tidningsbudet påbörjade sin fastställda rutt.

Det var dags för Harry att gå till sitt eget ställe. Han gick till andra sidan bron, försvann bakom den gamla lönnen vid muren och klättrade upp några meter tills han nådde en öppning i stenen. Han kröp in och befann sig i sin lya. Han åt sina sillar med god aptit. Han läste tidningen; ännu en katastrof på andra sidan jordklotet, olyckor i Asien, en sniken företagsledare inför rätta, mord, och så vidare, inga nyheter, bara samma saker som vanligt. Den sällsamma oroskänslan dröjde kvar. Något han sett hos Liza. Han drack en kopp ljummet kaffe från sin termosflaska och tänkte på sitt forna liv och sin forna hustru. Sedan vidtog nattens bästa stund, läsningen. När han hörde kyrkklockan slå fem lade han åt sidan boken om Yorubafolkets gudar och hjältar. Innan han somnadt förnam han åter den där oroskänslan.

Han sov fortfarande när vintersolen stack upp över horisonten och affärer oc] banker öppnade. När han steg upp var det nästan middag. Han stekte två ägg och några baconskivor på sitt portabla spritkök. Han tittade ut och då kusten var kla] klättrade han nedför trädet. Han gick bort till hennes plats. Sovsäcken var tom. Maten han satt ut var borta. Flaskan och tändsticksasken var borta. Den lilla lampan och den använda kondomen låg fortfarande kvar. Oron skrek inom honom.

Trafiken var hektisk utmed kajen. Han fick pengar för sina flaskor och burkar. Han gick till sitt bankkontor och satte in nattens inkomster som han gjort varenda dag de senaste femton åren, ända sedan hans hustru lämnat honom för hans chef vid förlaget och han förlorat jobbet. Allt de ägde stod skrivet på henne. Han hade svurit att hämnas. Nu, femton år senare när han var en rik man hade han blivit så van vid det liv han levde att han inte kunde överge det. Och vad revansch beträffade, så var det honom numera likgiltigt.

Eftermiddagstidningarnas löpsedlar skrek ut de vanliga sensationerna. Kvinnan hittad mörda. Vad rörde det honom? Inte ett dugg! Och fågelälskarna månade om de isbundna svanarna. Inte hans sak heller! Han hade tappat motivationen för så gott som allting och ingenting. Men oron fanns fortfarande där.

Klockan 17.00 åt han ett mål mat på Frälsis. Klockan 18.00 återvände han till sin lya och sov till 22.00. Cirka 23.30 började han sitt vanliga sökande.

Just efter midnatt korsade han det månbelysta torget och gick ned i gränden. Han såg genast, eller snarare han såg det inte alls. Det stod ingen rostig damcykel lutad mot väggen.

Oron skrek inom honom värre än någonsin.

Han knackade på dörren. En gammal kvinna som han aldrig förr sett öppnade och betraktade honom ogillande.

”Var är Laura?” frågade han.

”Vem är ni?”

”Jag är Harry, en vän till Laura. Var är hon?”

”Hm! Så ni vet alltså inte. Hon är död. Mördades i går natt. Hittades bredvid sin cykel. Det står i alla kvällstidningarna.”

Hon återvände in i köket och återvände med en tabloid.

”Ni kan ta den”, sa hon och stängde dörren.

Harry läste och han erinrade sig en Cola flaska, en lampa, en tändsticksask, en kondom, naturligtvis, omedvetet hade han känt igen den lilla lampan, för det hade varit en cykellampa, batteridriven.

Han hittade Liza. Hon var död hon med. Och vid hennes sida låg cykellampan och den tomma sprutan, vars innehåll hon köpt för Lizas pengar. Den använda kondomen var borta. Egendomligt.

Plikttrogen som vanligt tog Harry fram sin mobil. Sedan vandrade han utmed kajen. Han sparkade till den första tomma flaskan han fick syn på och såg den beskriva en kurva genom luften och missa en svan på isen. Harry visste med säkerhet att han inte skulle tjäna ett enda öre denna natt.

”Än sen då!” sa han högt.

En polis kom fram till honom.

”Hallå, Harry var det du som larmade ambulansen?”

”Vem skulle annars uppföra sig anständigt i den här stan?” replikerade Harry.

Det hade tagit honom många år att finna en köksdörr, där han var välkommen och fick en matlåda. I det avseendet liksom i alla andra avseenden var han tillbaka på ruta … var det ett eller två? Harry var inte säker.

Just då gick månen i moln och plötsligt glittrade alla ljus i den nyss så blåa staden likt mångfärgade juveler.

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s