Hans Stefan Santesson (1914-1975)

Hanms Stefan

Hans Stefan Santesson (1914 – 1975) would have turned 100 on July 8, 2014. Hans Stefan var en svensk-amerikansk redaktör för The Saint Mystery Magazine och Fantastic Universe Science Fiction. Han kunde inte betala särskilt mycket för de noveller han publicerade och därför brukade han skriva små korta berättelser till de omslagsillustrationer som Virgil Finlay gjorde åt FSSF. Han talade svenska med amerikansk brytning, uppehöll kontakten med Sverige livet ut och som framgår av följande enkla stämningsfaktasi från FSSF 1956 så smugglade han in ett svenskt ord i sin lilla skröna. Den 8 juli 2014 skulle han alltså ha fyllt hundra år.

Den dagen ska komma

Av Hans Stefan Santesson

Forskare är överens om att det jordiska lejonet är det närmast vi kan komma när vi ska beskriva de ursprungliga venusianerna – med vilka vi har så lite kontakt numra – de så kallade Bimpilerna. Gamla venusianska legender som bevarats på visitejp av de tidiga utforskarna, omnämner Bimpilernas tanke-larm som tycks ha ingett avsevärd skräck i de ursprungliga inbyggarna på McCampbell territoriet.

Vad beträffar giffen-tråckling så vet vi egentligen inte särskilt mycket om venusianerna när det kommer till kritan. I äldre tid brukade man ha alla sorters sällsamma föreställningar både om klimatet och livet på planeten – verkligt bisarra idéer när man jämför dem med verkligheten. Problemet med större delen av Venus är egentligen i stort sett detsamma som problemet med Mars – överlevnad i öken. Det är sant att det finns fantastiska sumpmarkers evigt ångande djungler där sällsamma djur och ännu sällsammare människoliknande varelser påstås leva. Men, vem som är vid sina sinnens fulla bruk, går dit?

Jag har förvisso inte varit så långt söderut. Jag har varit över i Finchburg flera ganger, det lilla gruvsamhället som struntar i öknen där Trixie 0 Neill bor, och jag har naturligtvis varit till to Storington och Satterlee. Och till Venusport, där de stora linjeskeppen landar.

Och jag har varit uppe i bergen – två gånger – bergen där de ursprungliga venusianerna fortfarande lever. De påstår att vi är för skräniga och att vi är alldeles för våldsamma i våra tankar och rörelser, så de har dragits sig tillbaka upp i bergen.

Sent om kvällarna – det som kallas för kvällar i Venus bergsområden – skanderar de gamla männen om den tid då Venus var yngre då det gälla sjöngs. Hanno Rock, den distingerade översättaren av ett antal dikter från Tritonianen förmedlar något av den nostalgi som finns i dessa skrik från en döende ras – Bimpilen av Bimpil ryter aldrig, han talar med sina antenner – och när dessa skälver skriker himlarna ut, i vrede och smärta, och blixtar blixtrar från Aakanbergen där Bimpiler lever för alltid, och vi som en gång härskade här, vi hukar oss i våra hyddor, det var en gyllene tid då Bimpiler strövade på gröna slätter – i dag kryper vi samman i dessa kalla, dakkaberg, medan barbarerna trampar ned de heliga sandliljorna, men den dag ska komma då Bimpilenas Bimpil ska ryta!”

VITHALDAS O’QUINN

Lecturer of Venusian Antiquities

University of Ingenting, Venusport

Fantastic Universe Science Fiction, December 1956, Vol. 6, No. 5

 

 

Advertisements
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s